Kategoriarkiv: BIL OCH UTRUSTNING

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor. 

 

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 181-183, Nya vänner i Luanda

Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.

Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.

Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.

Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.

/Jörgen

Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis! 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen