Kategoriarkiv: BIL OCH UTRUSTNING

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor. 

 

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 181-183, Nya vänner i Luanda

Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.

Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.

Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.

Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.

/Jörgen

Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis! 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 160-161. Idioterna på stranden

Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
barnen i Gabon medel
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag)
# Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad.
# Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige.
# Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark.
# Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa.
# Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.

Dag 100 -Vatten, toaletter, småkryp och bankomater.

I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.

Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.

Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.

Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.

Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.

När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!

Dag 81 – 83 Nu börjar det på riktigt eller Nisse får bekänna färg

Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
 För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.

  

 Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
/Jörgen

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack

Dag 41-44 -Plage Blanche

Vi körde vidare längs havet mot Plage Blanche. Det blev den tuffaste körning hittills! Vägen hade rasat på ett ställe och det var precis att vi (bilen) tog sig upp för ett par steniga partier. Även vägen ner till själva stranden var en utmaning.

vagen-ner-till-plage-blanche

Mellan klippblocken går vägen brant ner mot strandens början.

Här på stranden har vi varit i 4 dagar och levt en scouts våta dröm. Lekt, badat i Atlanten, tränat och tältat. Sanden är annorlunda här än inåt landet, mer fast och lättare att bygga saker av. Barnen har byggt sandkojor, öppnat ett sandbageri och bokstavligen rullat sig i sanden från morgon till kväll. Det blev kvällsdopp i Atlanten innan de klättrade upp i tältet på kvällarna.

Vi har med oss ”Band of Brothers” på CD. Vi hittade skivorna längst ner i en låda när vi flyttade ut ur huset i Malmö. Jörgen köpte dem i Asien för många år sedan och det var antingen slänga eller ta med. Så här är de nu, i ett tält i Sahara. Det visade sig att den är dubbad på Kinesiska (men med engelsk text). Men är man mitt ute i öknen kan man inte vara kräsen. Den annars väldigt allvarliga serien om andra världskriget ger upphov till en del skratt när Damian Lewis och David Schwimmer öppnar munnen och det flödar ut kinesiska.

Grillen användes för första gången på den här på resan. Det visade sig inte helt lätt att få gång i elden, eftersom veden var färsk och tändaren var nästan slut. Lite skrattretande att vi lagt en hel dag på att leta gas men glömt att köpa en tändare. Vi såg ca 1-2 bilar passera dagligen men var annars helt själva.

Efter några nätter på stranden var vi fortfarande inte klara med sanden, havet och den friska luften. Men vi beslutade oss för att köra vidare och campa nästa natt några timmars körning längre söderut på samma strand. Att köra i den lösa sanden och strandbrynet lockade, precis som känslan av att komma vidare. Efter en lugn frukost packade vi ihop.

På förmiddagen tog vi det lite försiktigt och körde en bit in på stranden, på tryggt avstånd från vattnet. Men vi hade tittat på vattenståndet dagarna innan och efter lunch kände vi oss säkra på att tidvattnet var på väg ut. Vi satte på Gopro-kameran och pressade Nisses 3 liters diesel i vattenbrynet. Om man hittar precis rätt linje är sanden hård och man kan komma upp mot 100 km/h. Lite längre in är sanden mjuk och sugande, lite längre ut är havet.

Efter några fina repor började jag slappna av lite och helt plötsligt kändes det som någon tryckt på bromsen och farten gick från 80 km/h till stillastående på några sekunder. Jag slänger förtvivlat i lägsta tillgängliga växeln (1’an hög) men trots full gas orkar motorn inte. Startar motorn, i med lågväxel och plattan i mattan, men vi står redan stilla och bara gräver ner oss i den leriga sanden. Nåja, någon gång skulle vi ju köra fast. Vågorna är väldigt nära men ingen fara, tidvattnet är ju på väg ut? Jag tar fram spadar, Ida greppar kameran och knäpper några bilder.

fast-pa-plage-blanche

Vi är fast!

När den första vågen sköljer in över sidan på bilen rusar den kollektiva pulsen hos familjen Marken med ca 1000%. Är detta slutet på vårt Afrikaäventyr? Ida och Harald kastar sig över spadarna, jag lossar sandstegarna och försöker tömma luft ur däcken (inte så lätt när flera ventiler är begravda under sand och vatten). Thea tittar på Ipad med hörlurar i baksätet och märker ingenting. Vi gräver, flåsar och skriker om vartannat. De grävda hålen framför hjulen spolas igen av vågorna. Sandstegar på plats framför framhjulen och vi gör ett försök. Otroligt nog kommer vi loss! Ida och Harald jublar och gaspedalen lämnar inte mattan innan bilen är långt ovanför högvattenlinjen.

En efteranalys kommer till slutsatsen att det nog var mycket nära högsta tidvattennivån och bilen antagligen inte hade drivit ut till havs. Men vi är ändå glada att vi sparade Nisse ett saltvattenbad och oss själva flera timmars osäkert väntande och sanerande. Resten av dagen (och resten av resan?) håller vi Nisse på behörigt avstånd från vågorna.

Senare på dagen träffar vi 5 spanjorer som kör friskt på stranden med hyrda enduro motorcyklar och guide. De var femte gången de var nere på liknande semestrar, borde vara ett alternativ också för körsugna svenskar. De bjöd på öl och vi kände hur vi slappnade av och det sista adrenalinet försvann ur kroppen. Precis när vi ska slå läger på kvällen kör vi fast rejält på krönet av en sanddyn, det tar nästen en timme att gräva oss loss. Men på behörigt avstånd från tidvattnet kändes det mest som nyttig motion.

Man skulle kunna tro att vi sov gott efter en så händelserik dag. Men då tror man fel! Det blåste upp rejält efter vi lagt oss. Att flytta oss från stranden var inget alternativ då sanddynerna var svårforcerade nog i dagsljus. Jag var uppe i omgångar på natten och spände upp stormlinor, inte för att tak-tältet riskerade att flyga iväg, utan för att det inte skulle fladdra sönder. Framåt kl 3 på natten kompletteras vinden av ett kraftigt regn. Tankarna under sådana sömnlösa nätter är inte helt rationella. Ibland är man klar i huvudet, men ibland uppslukas man av förvirrade bilder på hur tältduken slits bort och vi sugs upp i den starka vinden, hur vi spolas bort i ett gigantiskt skyfall eller hur vår lägerplats i svackan mellan sanddynerna förvandlats till en sjö.

Naturligtvis var både vi och tält fortfarande på plats när ovädret lagt sig och solen steg upp över den böljande sandstranden. Med erfarenheterna från gårdagen i färskt minne sänkte jag lufttrycket till 1.0 bar på samtliga däck och körde utan problem upp från vår lägerplats mellan sanddynerna och vidare in på fast mark. Det mest spännande dygnet hittills på resan avslutas med att barnen och Ida badar medan jag monterar av främre stötfångaren på bilen för att komma åt ett elfel i förbrukningsbatterisystemet (visar sig vara en säkring som gått).

/Ida och Jörgen

Dag 40 -Problemlösning

Vi lagar vår mat på en gasspis och en gastub (P5 i komposit) från Malmö. Hur gasflaskan ska fyllas på eller om vi kan hitta lokala gasflaskor med gängor som passar vårt kök har varit ett frågetecken. Jörgen gjorde en del research hemifrån och konkluderade att man använder olika gasflaskor och munstycken i olika länder och man får ta det som det kommer. Vi köpte ett några olika adaptrar för att optimera möjligheten att fylla på gas alternativt koppla köket på en lokal flaska under resans gång.

Med ca ¼ kvar i flaskan bestämde vi oss för att det var dags att leta efter en lösning. Mat lagas mest på gas här i Marocko så det finns gasflaskor att köpa på bensinstatoner, kisoker och lite överallt. Men munstyckena passade inte våra slangar och ingen fyller på gastuberna själva, de skickas iväg och fylls på i stora fabriker. Jörgen och Thea lyckades involvera halva Tafraout i vårt gasproblem. Efter ett misslyckat försök a lá Mc Gyver (se bild) hänvisades vi i stället till den lite större staden Tiznit.

gasflaska

I Tiznit hänvisade alla oss i sin tur vidare till en fabrik i Sidi-Bibi. 1 h körning i fel riktning men vi begav oss ut på vägen igen. Vi hittade fabriken men tyvärr blev vi snabbt avvisade där. Vakten drog fram stämplade dokument som visade vilka flaskor och munstycken som var tillåtna i Marocko och vår var inte en av dem. Jaha.

Vi grubblade vidare över en lunch i Agadir. Vi gjorde ett nytt försök via google och hittade en hel del forum där frågan ställts. Mest var det husbilar i södra Europa som ville fylla på gas. Svaren löd ofta ungefär så här: “åk till den lilla bergbyn X. I skjulet bredvid macken finns en gammal man med blå keps. Han kan fylla på alla sorters gasflaskor”. Okay, vi måste alltså hitta Marockos svar på gubben med blå keps.

Jörgen hade en tanke att vi skulle försöka hitta vår lilla gubbe i marinan i Agadir, de är ju vana vid fritidsbåtar och därmed gaskök från världens alla hörn. Och det blev en fullträff! Efter att ha frågat runt en stund hittade vi honom! En ung kille på moped. Fylla vår gasflaska kunde han inte men däremot körde han iväg och kom tillbaka med en gasflasktyp med gängor som passade en av våra adaptrar. Vår svenska flaska får hänga med oss ett tag till, vi gör ett nytt försök at fylla på den i Senegal.

Den här sortens problemlösning är tidskrävande (det tog en hel dag), men kul tycker vi vuxna. Sepciellt när det får ett bra slut! Och något vettigt måste vi ju ta oss till på dagarna ibland 😉

Dag 20 – Att fälla upp ett taktält

Jörgen introducerade taktältet för mig för ca 1,5 år sedan. Sen dess har vi blivit medlemmar i SWES och jag har lärt att det finns många varianter på taktält. Läs mer om vårt Eezy-awn family version under fliken ”Bilen och utrustningen”

Jag gissar att många av er läsare är nyfikna på hur man fäller upp taktältet och hur lång tid det tar. Så här kommer en introduktion. Läs mer

Vår resrutt och position

Med hjälp av vår tracker kan man följa var vi (bilen) är i realtid samt se var vi kört hittills.

Karta över vår resrutt och position      Lösenordet är ”Afrika2016/17”

Länken ligger även i flik ”nuvarande position” under rubriken ”Afrika 2016/17” i bloggens huvudmeny. Där står dock inte lösenordet.

/Jörgen

Vilka däck blev det?

Uppföjlning på senaste veckans inlägg Val av däck, där vi pratade om vilka däck vi skulle välja till bilen. Valet stod mellan BFGoodrich All-Terrain T/A KO2 i 285/75r16 och BFGoodrich Mud-Terrain T/A KM2 i den smalare och marginellt högre 255/85r16. All-Terrain (KO2) är bättre på hårda underlag medan Mud-Terrain (KM2) har grövre mönster som (precis som namnet antyder) lämpar sig bättre för lera. Efter ett riktigt bra samtal med BFGoodrich produktexperter förra veckan föll valet på: Båda två! Läs mer

Val av däck

Jag delar in bilintresserade människor i två kategorier: De som tycker det är viktigt med snygga fälgar och de som uppskattar en bra uppsättning däck mer. Ett seriöst intresse för däck är raka motsatsen till fåfänga och säger mycket om en människa. Läs mer

GoodPROJECT

BFGoodrich, som är en del av Michelin, gör världens bästa offroaddäck för overlanding! Det har aldrig varit någon tvekan att deras däck ska sitta på vår bil under vår Afrikaresa. Däcken tillverkas av riktiga entusiaster och är kända för optimalt kontroll, bra grepp, körglädje och pålitlighet i alla situationer. Många äventyrare och legender har använt sig av BFGoodrich däck, t.ex var Charles Lindeberghs flygplan utrustades med däck från BF Goodrich när han korsade Atlanten 1927!

Nu kan vi äntligen avslöja att Läs mer

Nederlag eller styrka?

Årets första tältnatt var utanför Finspång på swes årsmöte i april. Temperaturen föll till -5 grader på natten och tältet var täckt av ett tunnt lager snö när vi vaknade. Barnens nya sovsäckar höll dem varma. Själv frös jag så jag skakade, trots Jörgens tappra försök att värma mig.

Läs mer

Taktält med många användningsområden

Taktältet är praktiskt även när vi inte är iväg på overlandingäventyr . Det fungerar t.ex. som ett mobilt gästrum. Finns det bara en uppfart eller trädgård med en plan yta så tar vi med eget boende när vi besöker släkt och vänner.

Läs mer