365 dagar senare – Har vi klarat av att komma hem?

22 svar

Exakt ett år har gått sen vi landade på Europeisk mark. Jag ska försöka berätta om hur det var att komma hem och sammanfatta hur vi har klarat anpassningen till våra ”vanliga” liv.

Vårt sista stopp på den afrikanska kontinenten var alltså Kapstaden. Ett par dagar innan flyget hem lämnade vi Nisse till Duncan, en agent som skulle se till att han kom in i en container till Europa. Det var en konstig känsla att städa ur bilen och lämna vårt hem ifrån oss.

Bagage

Bagage

När vi checkade in vårt bagage i Afrika var det inte så anmärkningsvärt. Tre ihopklippta matkassar inlindade i silvertejp. När bagaget dök upp på rullbandet i Kastrup passade det inte längre in. Allting var annorlunda. Det var rent överallt, bilarna körde på fel sida vägen och det var så många gamla människor överallt. Men för Jörgen, Harald och mig kändes det bara efter några dagar helt naturligt att vistas i Malmö. Nästan på ett konstigt sätt, som om vi inte varit i väg. Som att vi varit på bio och sett en lång spännande film och nu stigit ut i verkligheten igen. De dofter som ett kort ögonblick kändes exotiska blev med en gång hemma igen. Det var skönt med spoltoalett och att slippa att dagligen packa ihop alla våra tillhörigheter. För oss vuxna var den första tiden hemma en semester med grillkvällar, rödvin och kärt återseende av många vänner.

Botswana
Malmö
Vår blåa ikea-hängmatta i Botswana 2017 och Malmö 2018. 

För Thea som nyss hade fyllt 4 år var det annorlunda. Som hon mindes det, hade hon levt hela sitt liv på taket av en bil i Afrika. Hon var förvirrad.

Vi gick förbi vårt hus och Thea kände inte igen det. På ica utbrister Thea gång på gång ”mamma, hon pratar svenska! Han pratar svenska! De pratar också svenska!”. Thea var hos mormor och det är dags för en dusch. Hon är skeptisk men frågar sedan ”har du varmvatten?” Och blir väldigt exalterad när svaret är ja. Jag tog fram dammsugaren och Thea tittade storögt, ”Vad är det?”. Vi åkte på utflykt med vänner i Smålands skogar och promenerar längs en liten bäck. Då skrek Thea åt vännerna Anna och Victor ”gå inte nära, det kan finnas krokodiler i vattnet, ni kan bli uppätna!”. Thea mindes inte Sverige och vårt gamla liv i Malmö och den första tiden var omvälvande för familjens minsting.

När vardagen med skola, förskola och jobb kom byttes rollerna. Thea var nu inkörd i vår nya (gamla?) tillvaro och sakta började Afrika och taktält bli ett minne blott. Små barn är fantastisk anpassningsbara!

Resrutten inritad på Afrikakartan i vardagsrummet
Plancher på barnens rum
Fotoalbum
Med hjälp av foton, kartor och prat försöker vi hjälpa barnen att minnas 

Harald hade hemlängtan under resans sista månad men när vardagen drog i gång insåg han att han förskönat mycket av det han saknat och glömt hur mycket vi vuxna arbetade och hur mycket stillasittande en skoldag innehöll. Han började tjata om nya äventyr.

Att jobba och börja springa i ekorrhjulet var en stor omställning för oss vuxna. Vi kände båda två att vi hade förändrats och hade svårt att klämma oss ner i den gamla formen. Att både förbereda och genomföra resan hade varit omfattande projekt och väl tillbaka i vardagen uppstod en sorts vakuum som tärde på oss.

Thea och Harald lärde sig snabbt att åka utför
Jörgen, Jen och Mike i London
Semester i Helsingfors
Vi har bl.a. varit på skidresa, i Helsingfors och i London hos Mike och Jen (som vi lärde känna i Afrika). Tillsammans med dem håller vi på att planera en semester till Botswana. 

Vi hade redan innan vi åkte pratat om ett tredje barn och den önskan hade blivit bekräftad under all den tid vi spenderat tillsammans på vår resa. När vi i höstas gick på vårt första ultraljud fick vi veta att vårt barnprojekt skulle bli större än planerat. På skärmen syntes nämligen två små tickande hjärtan❤️❤️

Då kan man kanske tycka att vi hade fått vårt projekt. Men det var snarare så att tvillingbeskedet i sin tur fick fart på en del annat. För det första blev det början på vårt avsked med Nisse. Han hade ankommit med båt till Europa under sensommaren och såg allt mer malplacerad ut på vår lilla gata i Kulladal. Vi hade pratat fram och tillbaka och insåg att en ny långresa inte skulle rymmas i våra liv på ett bra tag. Med 4 barn fick vi inte plats i bilen och då var det avgjort. Vi ser med spänning fram emot att följa Nisses fortsatta äventyr, köparen pratade om att korsa Asien och köra hela vägen till Japan!

Småland
Vi vann första pris i fältmatlagning
Vår sista tur med Nisse blev en höstträff med SWES (svenska expeditions sällskapet). Vi tävlade i matlagning i fält och vann första pris!!! 🙂

Att själva rita ett hus var ett annat projekt vi pratat länge om, och när vi nu skulle växa ur vårt hus kändes det som den perfekta tajmingen att göra slag i sak. Vi har köpt en tomt i södra Malmö. Huset har vi ritat själva och bygglovsansökan skickades in denna veckan.

D. 11 maj, på min 35-års födelsedag, kom tvillingpojkarna Eskil och Vilfred till världen. Det kändes helt overkligt när två små knyten, med 11 minuters mellanrum, landade i våra famnar och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var en häftig upplevelse att föda dem och vi ser fram emot vår fortsatta tvillingresa. Fotbolls-VM och dubbelamning är en perfekt kombo!

1 h gamla
8 veckor
I dag 8 veckor gamla och en självklar del av familjen, syskonskaran och livet. 

Så här ett år senare, har vi två nya familjemedlemmar, ritat vårt eget hus och en bygglovsansökan som ligger hos Malmö stad och väntar. Full fart framåt alltså, det har varit vårt sätt att tackla hemkomsten.

Dag 266 – Dags att flyga hem!

25 svar

D. 5 juli 2017. Det tog 266 dagar att köra hit. Om några timmar boardar vi ett flyg som tar oss hem via Istanbul, på 25 h.

En snabb tillbakablick på vad som hände för 266 dagar sedan. Så här såg det nämligen ut d. 13 oktober 2016, dagen innan vi lämnade Malmö.

Filmteamet in action

Produktionsbolaget art89 filmade första avsnittet om oss inför en ev. säsong 4 i SVTs prisbelönta program ”Familjer på Äventyr”. SVT har tyvärr bestämt sig för att satsa på hockey-VM och valet 2018 i stället. Men, utöver att det var en kul upplevelse att få göra TV, så har vi nu en massa filmmaterial från vår resa och vi får väl se vad vad som händer med det…

Vad blir det av bloggen? Vi vet inte riktigt. Vi har fortfarande många historier att berätta, bilder att visa och erfarenheter att dela med oss av. Både om de länder vi besökt, mer specifikt om overlanding och hur det är att göra långresa med små barn. Kanske kan det vara intressant att berätta om hur det är att komma hem efter en långresa? Budget? Vi vet att ni är några där ute som funderar på att bila genom Afrika och vi ska kanske skriva ner våra bästa tips till er innan vi glömmer dem. Vi får helt enkelt se vad som händer med bloggen.

Tack till alla er som följt oss och hejat på oss under resans gång. Alla kommentarer, mail, tankar och hejarop har gjort det extra kul att skriva och dela med oss. Stort TACK!

Familjen Cape Aghulas

Familjen på Afrikas sydligaste punkt. Vi gjorde det!!! 

 

Dag 264-265 -Utflykt till Robben Island och hejdå till Nisse

1 svar

I går var vi på Robben Island för att se fängelset där många politiska fångar satt fram tills början på 90-talet. De mest kända fångarna var apartheidmotståndare som fängslades på 60-talet, däribland Nelson Mandela,.

På ön guidades vi av en före detta fånge och som besökare serveras vi på så sätt både förstahandsfakta och känslor, ett bra koncept. Vi såg först fängelset till fots och turen gick bl.a. till den cell som Mandela satt i. Därefter åkte vi buss runt ön och gjorde olika stopp, vid bl.a. stenbrottet där Mandela straffarbetade i 13 år. De första åren bröts sten enbart för att sysselsätta och trötta ut fångarna. Senare utnyttjades stenarna för att bygga öns infrastruktur.

Guide, fd politisk fånge.
Mandelas cell
Mandelas cell
Mandelas korridor
Stenbrottet

Kolla in grottan till vänster på bilden från stenbrottet. Där satt de politiska fångarna under lunchen och diskuterade politik. Det förekom isolering och tortyr på ön, men det var också en miljö där fångarna utbildade varandra genom politiskt arbete, högläsning av nyheter och universitetsstudier på distans.

Utöver att turista har vi nu städat ur bilen, packat om, kollat igenom alla paper och slutligen sagt hejdå till Nisse. Han har i dag överlämnats till Duncan från African Overlander som ska se till att han kommer ombord på ett lastfartyg nästa vecka. Nisse beräknas ankomma till Rotterdam i mitten/slutet på augusti. Att vara billös känns lite som att gå på stan utan handväska, mobil och barn. Naket med andra ord.

lastfartyg

Containerfartyg på väg in till Kapstaden.    

Dag 261-263 Sanningen om vithajarna utanför Kapstaden

3 svar
Kapstaden

Kapstaden

Jörgen har tidigare dykt mycket i både norden, Asien och Afrika. Med späckhuggare i nordnorge och med hammarhajar i Röda havet. Så självklart ville han se vithajarna utanför Kapstaden på nära håll. Det visade sig dock att man faktiskt inte dyker ner. Man snorklar i en bur. Han kom över besvikelsen och bestämde sig för att boka en tur. Men nu ska ni höra! Första firman han var i kontakt med sa att nej, vädret var för dåligt. Jörgen sneglade upp på den blå vindstilla skyn med förvåning. Nästa firma slingrade sig om anledningen till varför de inte heller kunde arrangera någon tur. Den tredje firman var ärlig: Vithajarna har försvunnit! Mannen berättade att förra året försvann vithajarna för första gången under en period från vattnen utanför Kapstaden. Anledningen var att späckhuggare hittat hit och helt enkelt jagat bort vithajarna. Det dröjde ca 4 veckor innan hajarna vågade sig tillbaka igen. I år har det hänt tre gånger. Nu är det 2 veckor sedan det senast siktats vithajar i de vatten utanför Kapstaden där det normalt kryllar av dem. Han ursäktade sina kollegors lögner med att de försöker rädda sina firmor från att gå i konkurs, branschen har så klart problem till följd av de försvunna djuren. Hans teori var att det är den globala uppvärmningen som är anledningen till späckhuggarnas nya beteende. Och det låter väl troligt.

Som tur är finns det mycket annat i Kapstaden att underhålla både stora och små med. Science center var en succé.

Murar ett hus.
H och T skjuter iväg en raket
Lego,lekhörnan
Spikmattan
Fruktfat med Thea

Vi har kört ut på Godahoppsudden, tittat på vilda pingviner och varit på shoppingtur i waterfront.

Det är billigt att äta ute i Kapstaden. Det är erbjudanden överallt ”barnen äter gratis”, ”halva priset på revbensspjäll på måndagar” osv. I går drack vi cocktail och åt sushi för halva priset på en fin restaurang i centrum. Uppskattningsvis är det knappt halva priset jmf med att äta/dricka ute i Malmö.

Sushi
Coctails

Dag 260 -The Blue House i Bo-Kaap

Lämna ett svar

Vi har flyttat in på Kapstadens mest fotograferade gata, i området Bo-Kaap. Det är känt för att vara multikulturellt, för sin moské från 1800-talet och så klart de glada färgerna. Via airbnb har vi hittat boende i nr. 75, eller The Blue House som det också kallas.

Dag 258-259 -Glädje och sorg

3 svar

Medan vi har varit på vårt livs äventyr har det också också hänt mycket på hemmaplan. Vänner och släkt har gift sig, blivit gravida och disputerat. Det har fötts barn, bytts jobb och hållts dop. Både min mamma och mina syskon har flyttat under tiden vi varit borta. Min lillebror slår nog rekord i förändring då han de senaste 9 månaderna har både disputera i pastikkirurgi, blivit husägare och far till 2 (!) barn. Vi glädjer oss över att vi har många vänner och vet att vilka 9 månader vi än hade valt att resa bort så hade vi missat stora fester och viktiga händelser.

Det senaste stora som hänt här i Sydafrika är att båda barnen har fyllt år.

Harald blev firad med en tur till toppen av Table Mountain och middag på Haralds bar på sin 7-årsdag d. 26 juni. På Theas 4-års dag två dagar senare besökte vi Kapstadens akvarie. 

Roliga händelser gläds vi åt på avstånd, men de tråkiga är svårare att hantera när man är så långt borta. Vår vän Mirabelle förlorade för några veckor sedan kampen mot bröstcancer. De senaste veckorna har vi pratat minnen och tittat på foton från det vi upplevt tillsammans. Midsommar, nyår och julgranshuggning. Vardagshäng och födelsedagskalas. Resor till Thailand och Hong Kong. Vi har svårt att ta in att hon inte finns längre.

coola-mirabelle-dykbc3a5t-i-thaliand-e1499005622617.jpg

Coola, vackra, fantastiska Mirabelle på en dykbåt i Thailand 2014. Här med dottern Ella som är näst äldst av 4 barn. Lilla Ella, här knappt 2 år, vann kampen mot cancer. Mirabelle gjorde det inte. Du fattas oss! ❤

Dag 255-257 Om anpassning och förändring

6 svar

Vi firade midsommar med självplockade jordgubbar och grillmat. Barnen gjorde kreativa blomsterkransar av papper och Harald försökte bygga en gran av vedkubbar. Thea sjöng högt ”Räven överraskar grisen”. Storebror stämde in och skrålade ”röven raskar över grisen”. Vi hjälpte dem reda ut begreppen julgran och midsommarstång, förklarade att det är räven som raskar över isen och att det är en julsång.

julgran Guinea-Bissau

Det är intressant hur resan har färgat barnens lek. Jag minns när vi körde genom Europa för snart 9 månader sedan och de vägrade rita på ett papper där det fanns minsta sträck eller väck. Nu blir de glada när de hittar en halvsida som är oritad i sina ritböcker. Motiven de ritar har också förändrats.

Harald ritar bilar som kör uppför berg. Thea ritar diverse Afrikanska djur som dricker ur vattenhål eller bajsar. (Eller som här både och). Barnen leker picknick och bär då korgen på huvudet. Picknickmaten lagas över öppen eld. När katten Kajsa ska till marknaden med sin bebis Pinky-pie så bär hon henne på ryggen. Sjalen är gjord av en använd våtservett. De tar vad de hittar och är mycket kreativa.   

Barnen är alltid utomhus, har oftast bara varandra och sig själva och väldigt få leksaker. Harald 6 år är utrustad med en fällkniv, en tändare, ett 10 m rep och en spade. Vi har börjat förbereda honom på att han inte kan gå så till lekplatsen och skolan hemma i Malmö. Han täljer, använder repet till att klättra upp i berg och göra linbanor, han gör upp eld och gräver diverse gropar.

barnen gräver

Sandleksakerna glömde vi på en strand i Togo. Vår andra riktiga spade glömde vi i Gabon. Så när Thea hjälper med grävandet gräver Harald med händerna.

Barnen är ofta involverade i vardagliga sysslor, mest på ett lekfullt sätt. De sopar ofta ur tält och tvättar bilen. Lagar mat gör de också. Thea har fått smeknamnet skalprinsessan. Hon skalar rotfrukter, gurkor och lök på löpande band. 2 kg potatis har hon vid flera tillfällen presterat. Inte så illa för en 3-åring. Hade vi varit hemma hade jag antagligen inte vågat ge henne en skalare, den är ganska vass. Vi hade inte heller haft tålamod att låta henne skala för det tar tid. Inte bara att skala 2 kg potatis, men för nå dit att man klarar av det måste man skala många gånger. På vår resa genom Afrika har vi sett hur småbarn står med stora knivar och fjällar fisk och kanske känns det därför helt naturligt att hon har en potatisskalare och storebror en fällkniv.

Här tvättar barnen toppresseningen på tältet. Mycket tvål och vatten gjorde den till en rolig glidbana. Den blev faktiskt ren på köpet. Skalprinsessan in action. 

Jag har ingen större förhoppning på att barnen ska klara sig med färre prylar när de kommer hem. Antagligen kommer de jämföra sig med omgivningen och inte nöja sig med mindre. Tyvärr.

Jag kommer antagligen inte vara bättre själv. Ett exempel är diskning och duschande. Det har ibland gått en vecka utan en dusch, och den efterlängtade duschen är då en hink-dusch med solvarmt vatten. Inga problem. Vi har ibland klarat oss på extremt lite vatten. I Kongo ”duschade” jag och Harald vid ett tillfälle tillsammans. På 1,5 liter vatten. Det räckte t.o.m till en hårtvätt till den ena av oss. Det ni! Men nu är vi i Sydafrika och har tillgång till varmvattensduschar dagligen och vad tror ni jag gör? Jo, duschar minst 1 gång om dagen. Tyvärr.

I Sydafrika råder torka och överallt finns uppmaningar att spara på vatten och tips på hur. 

Jag har en förhoppning att jag ska rycka på axlarna åt fler saker. Om vi nu åter tar duschandet som ett exempel igen. Om jag försover mig, vilket händer (nu snackar vi alltså i vardagen i Malmö, här försover vi oss aldrig, vi sover tills vi vaknar). Hur som helst, försov jag mig hann jag inte duscha. Och då blev hela min dag lite sämre för att jag inte hann ta den där morgonduschen. En sådan struntsak bör väl inte få hänga kvar i luften och delvis förstöra en dag?

Wifi. På tal om något helt annat. Det har ibland gått mer än en vecka utan att vi varit uppkopplade. Både jobbigt och skönt. Vi spelar sällskapsspel, läser skönlitteratur och umgås i stället för att sitta med var sin dator/telefon/platta. Vi lunchade vid Victoriafallen i Zimbabwe för 1,5 månad sedan. Där fanns wifi, men vi hade inte med oss datorer (telefon har vi ju inte). Hur som helst, jag tittade runt på de andra lunchgästerna, 25-30 stycken. ALLA satt och stirrade i sina telefonen. Kanske postade de selfies med vattenfallen på sociala medier? Just då kändes det helt sjukt. Varför pratade de inte med sin partner/vänner? Här har jag en liten förhoppningar att vi inte ska falla in i lika dåliga vanor igen. Vi får väl se.

Den här resan har visat att vi alla i familjen är anpassningsbara men frågan är om den har ändrat något i grunden? På beteende eller livsåskådning. Jag får kanske komma med ett uppföljande reflektion om några månader.

Vi har sovit vår sista natt i tältet. Konstigt och vemodigt känns det. Men eftersom det är iskallt på nätterna är det också skönt att flytta in i en riktig säng i centrala Kapstaden. Så slipper jag duscha två gånger om dagen för att få upp värmen.

Dag 254 -Afrikas sydligaste punkt!

10 svar

28 länder. 3300 mil. 254 dagar.

D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!

Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.

Dag 247-253 -Fortsatt cruising längs Garden Route

3 svar

Vi fortsatte vår resa längs Sydafrikas kust. Det är lågsäsong och har varit lätt att hitta trevliga och prisvärda boenden från dag till dag. Aktiviteter för både barn och vuxna finns det gott om. Här bilder från lite av det vi hittat på.

Fyrhjuling

Vi körde fyrhjuling på en 6-km bana.

Redberry farm. Självplock av jordgubbar (trots att det är midvinter). Ungarna åkte jordgubbståg. Vi åt jordgubbssallad till lunch. Barnen matade kaninerna med… nej, inte jordgubbar. Med morötter (som de köpte i jordgubbsshoppen).

Valmuseum i Hermanus.

Klein River Picnic Shed. Konceptet går ut på att man fyller en lunchkorg med nygräddad ciabatta, lokalproducerade ostar, oliver, chokladdoppade ingefärakakor och mycket annat. Sen är det bara att välja ett av de många picnicplatserna som är omgivna av en stor lekplats, husdjur och vacker natur. Bra sätt att förena storas och smås intressen.

Reedvallys vinprovning. 50 Rand (38 SEK) för att prova 8 sorters viner. Till det serverades portugisiska smårätter.

 

Dag 244-246 Garden Route för barn

6 svar
Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

6 svar

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 233-240 Central Kalahari game reserve

6 svar
sista dagen hos mervyn

Barnen fick fina kläder i avskedspresent av Mervyn

Efter vår tur till Naix Pan återvände vi, för fjärde och sista gången, till Mervyn och alla de andra i staden Maun. Med bara en månad kvar på resan var det dags för oss att bryta upp och köra söderut. Centrala Kalahari naturreservat skulle bli nästa stopp.

Kalahari är en stor öken, bl.a. känd för sitt stora antal kattdjur och från boken “Cry of the Kalahari” som skrevs av Mark och Delia Owens som studerade lejon och hyenor på 70-talet. För er som är födda på 70-talet tillägger Jörgen att även ”Gudarna måste var tokiga” filmerna utspelar sig i Kalahari. För att klassas som öken ska det regna över en viss nivå årligen. Trots väldigt lite nederbörd får Kalahari öknen en del vatten från Okavangodeltat och är inte så torr som man skulle tro, landskapet är savann. Vi var spända på om Centrala Kalahari, hjärtat av den stora öknen, skulle leva upp till sitt rykte om många lejon, leoparder och geparder.

Vildcamping utanför parken. Om vi ankommmer till nationalparker under eftermiddag/kväll, vildcampar vi ofta precis utanför parken för att i stället köra in  tidigt nästa morgon. Helt enkelt för att spara en dags parkavgift. I detta fallet kostade det bara 240 Pula (drygt 200 kr per dygn) men i en del andra parker rör det sig om tre gånger så mycket pengar, ett sätt att få resekassan att räcka lite längre.

Vildcamping utanför parken

Vildcamping 1 km från nationalparkens ingång. Kocken och skal-prinsessan lagar potatissoppa. 

Den första heldagen i parken – Leoparddagen. De flesta rovdjur är aktiva på natten och det gäller att leta efter dem i gryning och skymning. Väckarklockan stod på 6 och en halv timme senare var vi i väg. Vi parkerade vid Deception pan, en stor öppen slätt, och åt frukost medan vi beskådade solens vackra skådespel när den snabbt steg över horisonten. Vi svängde sedan bort från det öppna fältet, in på ett par hjulspår omgivna av buskar. Och då plötsligt stod han framför oss!

Leopard på vägen framför oss

Vilket vackert djur!

Leoparden gick långsamt mot oss. Han saktade in och kollade in oss och vek bara av så han precis kunde passera bilen. Leoparden var mindre än 1 meter från oss. Han fortsatte sedan nerför vägen utan att bry sig om vår närvaro. Han var upptagen med att pinka in sitt revir, eller som Harald uttrykte det “han visar pungen för alla buskarna”. Vi vände bilen och följde honom 10 minuter innan han vek av in i buskaget och försvann.

Tillbaka vid vår lägerplats vid Deception Valley firade vi med brunch, vi har nu sett “The Big Five”. Dvs Elefanter, bufflar, lejon, noshörning och leopard. Att just dessa djur är de stora fem beror på att de är (var) de farligaste djuren i Afrika att jaga.

Lejondagen. Vi gjorde ännu en tidig sorti från vårt läger och ganska snart såg vi de här två grabbarna gå på vägen framför oss. Precis som leoparden gick de och pinkade in sitt revir och brydde sig inte speciellt mycket om att vi betraktade dem.

2 Lejonhanar på vägen
pinkar in sitt revir

Vi fortsatte till ett vattenhål, som visade sig vara uttorkat men inte obebott. Den här herren låg och slappade. Vi var 3 meter ifrån honom när vi upptäckte honom och han var alldeles för mätt för att bry sig. Ser ni hur uppspänd buken är och hur mätt han ser ut? Lejon behöver bara äta var 5-7 sjunde dag och han hade precis satt i sig en gemsbock som hans honor hade dödat åt honom.

Vi såg en lejonhane till innan vi nådde vår nya lägerplats, Tau Pan, för natten. De andra var redan på plats och kunde informera oss om att ett lejon legat på vägen när de anlände, 500 m från vår campingplats. Framåt kvällen hörde vi honom plötsligt ryta och såg honom passera oss 3-400 meter bort. Han igen röt och en annan hane på andra sidan vårt läger svarade honom. Så höll de på, ibland stämde även en tredje hane långt borta in i deras bröande. (Vi har stenkoll på barnen i de här lägena, mer om det här med säkerheten bland vilda djur en annan gång)

Mike och Jen hade förberett med mousserande vin och vi dukade fram snacks på ett bord i solnedgången. Vi firade alla kattdjur vi sett men det var också ett farväl. Det var vår sista kväll tillsammans. Om 2 veckor flyger Jen hem till sin advokatbyrå i London och Mike söker jobb inom solenergisektorn i Botswana och Kapstaden. Vi träffade dem på gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Det är bara ett halvår sedan men det känns som vi känt varandra längre. Att bygga en vänskap accelererar när man lär känna varandra utan smink, kämpar mot korrupta poliser tillsammans, korsar gränsen in i Kongo på en lerig traktorstig och bajsar i en gemensam grop.

mike-och-jen-med-barnen.jpg

Sista kvällen med Mike och Jen.

Det blev en lång kväll framför brasan. Det kändes som ett bra avslut på vår tid tillsammans att sitta under Kalahariöknens stjärnhimmel medan lejonhanarna brölade allt närmare omkring oss.

Vi kommer att träffas igen. Det är nämligen så att ni där hemma kommer tröttna på att lyssna på våra historier. I många månader, ja kanske år framöver, kommer vi kontra vartenda påstående ni säger med “ja, men när jag var i Mali….” “I djungeln i Gabon…” “När vi satt där och tittade på lejonen i Zimbabwe…” “Om man jämför Sahara och Kalahari så…” Ja ni fattar. Så när vi blir alltför dryga bokar vi en helgträff med Mike och Jen i Europa för att prata om vår resa genom Afrika. Jag längtar redan.

Vi tog farväl av våra vänner men stannade ytterligare en dag i parken. Sen körde vi vidare till staden Ghanzi och tog in på en camping. Det finns inget så härligt som en varm dusch när man bott i buschen i 6 dagar. Nu dags för en restaurangmiddag.

 The big five. Dessa foton tagna i Benin, Namibia och Botswana.

 

Dag 230-232 Solnedgång över saltslätten

1 svar

Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.

Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten.  Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.

Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.

Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.

Under ett Baubab-träd i Botswana

/Jörgen

 

Dag 227-229 Okavangodeltat

7 svar

 

 

 

Vi har varit på en riktig lyxigtur i Okavangodeltat tillsammans med Mike och Jen. All inclusive i 3 dagar och 2 nätter. Dag 1 blev vi hämtade vid floden kl. 9. Guiden Espi var med oss och 2 andra killar åkte i förväg och gjorde i ordning campingplatsen. Vi spenderade hela dagen med att cruisa upp till vår campingplats. Okavango är ett stort inlandsdelta som mynnar ut i Kalahariöknen. Det är fantastiskt vackert! Flodhästar, elefanter, krokodiler, fåglar och antiloper tittade nyfiket på oss. För några månader sedan var en fågel en fågel och en antilop en antilop. Nu är en antilop en sabel, en impala, en dik-dik, vattenbock eller en Letchwe. Fåglar är kingfisher, marabou-storkar, egyptiska gäss, hornfåglar, fiskörnar osv.

Vi gjorde oss bekväma i våra tält, kollade in omgivningarna och sen stod det sundowner-tur med Bloody-Mary, cola och snacks.

Efter en spektakulär solnedgång kom vi tillbaka till ett vackert dukat bord och serverade 3-rätters middag med vin.

Och så fortsatte det i dagarna tre med god mat, service och utflykter. Några safariturer gjorde vi till fots och andra med båten längs deltats snirklande kanaler.

Denna tur kostar normalt 35.000 Pula (ca. 32.000 SEK) för 5 personer, dvs 6500kr /person (Harald räknades som vuxen, Thea var gratis). Vissa av de lodger som ligger i deltat tar upp emot 50.000 SEK per natt!!! Som tidigare sagt, Botswana är dyrt! Landet satsar på att ha ett litet antal turister, bevara naturen och hålla allt exklusivt. Vår rese-arrangör var ”The Old Bridge” som ägs av Mikes kusin och vi fick ett kraftigt rabatterat pris.

 

#no filter

 

 

 

 

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

2 svar
pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Bruce
Åsnan Ben med mus i bakgrunden
Hästen Fibber
Morgontur med Fibber
Glad tjej med ridhjälm

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

4 svar

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

8 svar

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

2 svar

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 210-212 Mera vildcamping

4 svar

Vi vildcampade en natt till utanför Hwange Nationalpark. Harald, som har blivit en eld-entusiast, gjorde brasan helt själv. Från att placera stenarna i en ring, till att samla ved, brygga brasan, tända på med tändstickor och sedan passa elden. Thea hittade en rostig plåtburk, tänka sig, precis som sak-letaren Pippi Långstrump.

Vi begav oss mot Botswana via en liten skogsväg norr om nationalparken. Omgivningarna var vackra och bjöd på mera djurupplevelser. 30 meter bort låg plötsligt tre stora honlejon och slöade i förmiddagssolen under ett träd.

3 lejon i gräset

En av dem satte sig upp när vi stannade bilen.

Lejonhonor tittar

Vi studerade dem och de studerade oss. Vi körde lite närmare för att vända bilen och då hände något. Bakom de tre honorna reste sig en ung hanne, vi hade inte sett honom tidigare.

Lejonhanen reser sig

Vi trodde först att han var på väg mot oss, men istället gick han fram till en av honorna och puttade till henne så att hon gick fram mot oss. Hannen själv lade sig till rätta på det som varit honans plats. Vi backade undan och stängde av motorn och hon tog inte mer än ett par steg mot oss. Det var fantastiskt att få iaktta lejonen på nära håll. Thea är övertygad om att lejonhanen inte var ingen mindre än Simba.

Det finns en god anledning vi tittar oss omkring innan vi går ur bilen och att vi i vissa områden går upp i tältet när mörkret smyger sig på och sikten blir kort. Man vet aldrig vad som finns där ute…

elefanter i Botswana

Väl inne i Botswana blev den lilla skogsstigen till en asfaltväg. Djur såg vi rikligt av ändå. 

Dag 209 – Hwange nationalpark och djur på ännu närmare håll

2 svar

Den 14 Maj ringde väckarklockan kl 5, vi ville köra innan gryningen för att optimera chanserna att få se rovdjur i parken.

Hwange NP i gryning

Det blev en flopp. Vi trodde nämligen att vi övernattat precis i utkanten av nationalparken. Men icke, vi hade sovit i utkanten av en “safari zone” (vilket innebär ett jaktområde här i Zimbabwe). Vi såg en enstaka antilop men i övrigt ingenting alls. Djuren här var, av naturlig anledningar, inte så många till antal och dessutom skygga.

I Hwange Nationalpark finns det “picknick zoner”. Där man får gå ur bilen och det finns toalett, soptunna och ett utsiktstorn för att kolla in djuren. De finns i stort sett alltid ett närliggande vattenhål. Man kan boka in sig att övernatta på dessa plaster, max ett sällskap per plats. Vi bokade in oss på på en av dessa platser, “Guavala”, och det blev en fantastiskt upplevelse. När vi ankom under eftermiddagen fanns det antiloper, zebror och en gnu vid vattenhålet.

Guavala. Vi campar och äter ca 20 meter från vattenhålet. Kolla in giraffen i bakgrunden

Under middagen kom det flera ensamma giraffer och drack. En regnbåge visade sig och under den en kudu och flera antiloper.

I gryningen, när det blev dags att gå upp i tältet såg vi horisonten svartna. Fram med kikaren. Bufflar! Många bufflar. Och det gick rakt mot oss. Inom loppet av 30 minuter stod en hjord på 120-150 bufflar vid vårt vattenhål och drack. Solen gick ner och det mörknade fort. Då såg vi en elefant. Och det kom flera. Vi hann räkna till 10 elefanter innan det blev så mörkt att vi inte kunde se dem.

Bufflarna närmar sig vattenhålet. Utsikten från tältet. Kika noga och se elefanterna på bild 2. Svårt att fota i nästan mörker. 

barnen med kikare i tältet

Månen lös och vattenhålet lystes upp, vi kunde inte se själva djuren, men vi kunde se konturerna av dem spegla i vattenytan. Vi vet inte hur många elefanter som kom, men vi gissar på minst 30. De var kvar i flera timmar och vi lyssnade på hur de drack, badade och gruffade i vattnet. En grupp om 8 djur passerade mellan oss och vattenhålet. Det är spännande med så stora, vilda djur på nära håll utan ett galler emellan. Ett par gånger lyste vi på dem med ficklampa, men till skillnad från bufflarna verkade de irriterade över ljuset och vi lät dem vara i fred.

Flera gånger under natten väcktes vi av olika ljud. Vi hörde hyenor i närheten. Någon gång under småtimmarna lyste jag ut och såg tre par ögon stirra tillbaka på mig. Det kunde vara vad som helst. Men sen satte ett av djuren sig på rumpan. Då var jag säker på att det var ett rovdjur. Jag väckte Jörgen och vi tittade tillsammans men kunde inte se vad det var. Hyenorna som vi tidigare hört? Vildhundar? Eller var det kanske lejon?

Gryningen kom och vi spanade åter från tältet. Girafferna underhåll oss åter med att med att dricka vatten på sina vinglande ben. Zebror tog morgonbad i sanden.

På vår vidare färd genom parken såg vi ett stort antal elefanter, över 100.

många elefnter i Hwange NP

Många elefanter

Det gäller att se sig för ordentligt. Vi stannade för att titta på en mamma med en unge som stod en bit från vägen på högersidan. Plötsligt ropar Harald till och pekar ut åt vänster. Vi var så upptagna av den lilla elefantungen att vi glömt att titta oss åt alla håll innan vi stannade bilen. 10 meter från bilen stod nu en stor hanne. Öronen stod rakt ut och viftade febrilt. Han tog några steg mot oss medan han trumpetade högt och vi gasade iväg.

Stora däggdjur är spännande. Men man ska inte glömma de mindre. Guinefowlen med sitt blåa huvud, ormen på fönsterkarmen när man betalar parkavgiften eller den lille ugglan som tar en tupplur. 

Dag 207-208 En natt med hyenor och en elefant

Lämna ett svar

Vi hängde kvar i staden Victoria Fall en tredje natt för att slappa vid poolen, tvätta kläder och använda internet. Kartan studerades för att hitta på nästa destination. Vi fastnade för Hwange Nationalpark, en kort bit söderut.

På vägen till nationalparken vildcampade vi i parkens utkant. Barnen samlade ved och vi grillade oxfilé (igen). När det mörknade hörde vi hyenor och vi gjorde en snabb sorti till taktältet. Hyenor har ett väldigt karaktersistiskt läte, det går inte att ta miste om. Liksom ett dovt och ganska långt ooooooo som sedan går upp rejält på slutet i både volym och tonart i ett kort UU. ooooooUU. De repeterar det ett gäng gånger för att sedan tystna en stund. Barnen somnade och vi vuxna låg vakna och lyssnade. Plötsligt knäcktes grenar och steg närmade sig. Det kunde inte vara en människor, rörelserna var inte målmedvetna nog. Ljudet kom närmare och närmare, det var rejäla grenar som knäcktes. Vi hade tidigare sett kudu (en stor antilop) och misstänkte först att det var en sådan som var i farten.

Kudu i morgonljus

Kudu

Det lät som ett ensamt djur. Trots att det var nära fullmåne kunde vi inte se in i vegetationen, den var för tät och mörk. Djuret gjorde ett karaktersistiskt ljud, en blaning av morr och grynt, då visste vi att det var en elefant. Vi såg den aldrig men låg länge och lyssnade.

Middagen är som vanligt ett familjeprojekt. Det samlas ved och kvistar till brasan och grävs komposthål. Pga djurlivet har barnen strikta order om hur långt från bilen de får gå (vilket inte är många meter!)  

 

Dag 206 -Victorifallen del 3, nu från ovan och från Zimbabwesidan.

14 svar

Taxi till flygplatsen

Det är den 11 maj, vi är i Zimbabwe och det är min 34-årsdag. Efter en hejdundrandes födelsedagsfrukost blev vi hämtade kl. 8.30 av en mini-bus. Dags att se Victoriafallen från ovan 🙂 Egentligen var det bara Harald och jag som skulle flyga men Jörgen hade några 20-dollarssedlar i fickan och hokuspokus så var vi plötsligt ombord alla 4. Det var verkligen en stor upplevelse, inte minst för maskinentusiasten Harald som länge pratat om att flyga helikopter. Ibland fantiserar han så mycket om det att han minns när vi flög helikopter på Färöarna (han låg då i min mage och var på storlek med ett plommon).

Utöver Victoriafallen cirkulerade vi också över nationalparken bredvid och fick se bufflar och giraffer från ovan. Efter flygäventyret och en restauranglunch gick vi den klassiska promenaden längs Victoriafallen. (Man kan göra en liknande tur på Zambiasidan). Rundan längs fallen är några kilometer lång. Klädsel: antingen badkläder eller regnkläder, man blir dygnsur! I alla fall om man går ut på de utsiktspunkter som finns närmast fallen och det gjorde vi givetvis.

Nu har jag fått en drink i min hand. Jörgen meddelar att bakpotatisen är på plats i glöden, oxfilén ligger och gottar sig och vitlökssmöret är på kylning. God kväll till er alla från Zimbabwe 🙂

Födelsedagstårtan

Världens bästa barn har gjort tårta. Inte självklart utan en ugn men med kreativt tänkande går det. De har dessutom sjungit, matat mig med choklad och små hemmagjorda paket hela dagen ❤ <3. 

Dag 204 -Victoriafallen del 1

Lämna ett svar

VFZ -fallet

Victoriafallen ligger i Zambezifloden, på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Fallen kallas också ”Mosi-oa-Tunya” som var namnet de hade innan den skotske missionären och upptäckaren David Livingstone ”upptäckte” dem. Herr Livingstone valde namnet för att ära den brittiska drottning Victoria. Mosi-oa-Tunya betyder ”röken som åskar” och det är ganska talande. De enorma vattenmassorna dånar när de gör ett fall på över 100 m och ångmolnet som bildas kan ses på flera kilometers avstånd.

Eftersom man kan definiera ”världens största vattenfall” på olika sätt finns det flera som tar titeln. Victoriafallen är varken högst eller bredast men däremot världens största när det gäller fallande vattenmassa.

Man kan beundra fallen på flera sätt. Vi ska stanna ett par dagar och dessutom se fallen även från Zimbabwesidan och började därför med att titta på fallen från ”Victoria Falls Bridge”.

David Livingstone
Victoriabron

Bron är även gränspassagen till Zimbabwe och vi ska ta oss över den i morgon. Men för i dag fick vi lov att lämna våra pass som deposition och vandra över den gamla bron för att beskåda fallen. Det gick att ana delar av fallen men mest såg vi vattenånga.

VFZ bungyjump-span

Vi stod länge och tittade på de som hoppade bungyjump från bron. 111 m fritt fall. Barnen var fascinerade av deras mod och det blev ett samtalsämne hela kvällen.

 

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

Lämna ett svar
vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor.