Årets första tältnatt var utanför Finspång på swes årsmöte i april. Temperaturen föll till -5 grader på natten och tältet var täckt av ett tunnt lager snö när vi vaknade. Barnens nya sovsäckar höll dem varma. Själv frös jag så jag skakade, trots Jörgens tappra försök att värma mig.

Natt nr två tog vi ut madrasserna och lade oss på golvet i konferensrummet. Det var varmt och skönt. Jag låg och funderade på det faktum att vi hade gått in. Vi som ska iväg på en resa, som imponerar själv på garvade overlandare, gick in. Alla de andra låg kvar i sina tält/bilar, trots snö och minusgrader. Min första känsla var att vi gett upp.

Men nej, det var inget nederlag. Tvärtom! Det var helt rätt! Jag kan t.o.m gå så långt att kalla det en styrka. Vi var ju inte utrustade för minusgrader och vi frös så vi skakade. Vi valde det mest säkra och bekväma alternativet. Att ligga kvar och frysa av princip hade varit dumt. Just det tankesättet måste vi ha när vi åker iväg på vår stora resa. Vi ska vara beredda på att lämna buschcampingen för en hotellvistelse när behovet finns. Vi måste vända vid en gräns om det känns osäkert. Vår dröm att nå hela vägen till Sydafrika får inte  hindra oss att prioritera rätt och ta rationella beslut angående familjens välmående och säkerhet.

Angående att förbereda oss för kyla så har vi efter mycket om och men bestämt oss för att lämna sovsäckarna hemma. Istället tar vi 3 duntäcken med oss. De är nödvändiga nu i oktober när vi kör genom Europa, antagligen också en månad senare i Atlasbergen och troligtvis även i Sydafrika om ett år. Resten av tiden får de ligga vakuumförpackade i bagaget, vi räknar med att klara oss med bara påslakan.