Dag 205 -Victoriafallen del 2 -111 m fritt fall
10 svar
Kategoriarkiv: Dag 199-??? Zambia
Dag 204 -Victoriafallen del 1
Victoriafallen ligger i Zambezifloden, på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Fallen kallas också ”Mosi-oa-Tunya” som var namnet de hade innan den skotske missionären och upptäckaren David Livingstone ”upptäckte” dem. Herr Livingstone valde namnet för att ära den brittiska drottning Victoria. Mosi-oa-Tunya betyder ”röken som åskar” och det är ganska talande. De enorma vattenmassorna dånar när de gör ett fall på över 100 m och ångmolnet som bildas kan ses på flera kilometers avstånd.
Eftersom man kan definiera ”världens största vattenfall” på olika sätt finns det flera som tar titeln. Victoriafallen är varken högst eller bredast men däremot världens största när det gäller fallande vattenmassa.
Man kan beundra fallen på flera sätt. Vi ska stanna ett par dagar och dessutom se fallen även från Zimbabwesidan och började därför med att titta på fallen från ”Victoria Falls Bridge”.
David Livingstone
Victoriabron
Bron är även gränspassagen till Zimbabwe och vi ska ta oss över den i morgon. Men för i dag fick vi lov att lämna våra pass som deposition och vandra över den gamla bron för att beskåda fallen. Det gick att ana delar av fallen men mest såg vi vattenånga.
Vi stod länge och tittade på de som hoppade bungyjump från bron. 111 m fritt fall. Barnen var fascinerade av deras mod och det blev ett samtalsämne hela kvällen.
Dag 203 -Vildcamping i Zambia
Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen
Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.
När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.
Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.
Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.
Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor.
Dag 201-202 Kafue Nationalpark
Kafue Nationalpark i Zambia är Afrikas näst största och till ytan lika stor som Belgien. De marknadsför sig även som en av Afrikas äldsta. Trots att parken funnits länge är det först nyligen en framkomlig väg gjorts igenom och det är fortfarande ett måste med fyrhjulsdrift och bra markfrigång om man ska korsa parken i nord-sydlig riktning som vi gjorde.
Parken är vacker. Det är inte det bästa ställe att bocka av “the big five” men snarare ett ställe att njuta av naturen. Vegetationen är på de flesta ställen tät längs vägen vilket gör djurskådningen till en utmaning. Med det sagt såg vi både elefanter, krokodiler, flodhästar, sköldpaddor, apor och antiloper.
Vildcamping är förbjudet och vi övernattade på en camping där det förutom oss var ett sydafrikanskt par. På kvällen gjorde vi en stor brasa och lyssnade på skogen. Vi hörde plaskande i floden och eftersom många flodhästar lät trodde vi att det var dem vi hörde. Plötsligt kom ett sydafrikanskt par springande, rejält uppspelta. De var rädda att krokodiler hade landstigit den udde vi satt och grillade på. Vi hade ju hört plaskande men var ovetande om det spektakel som pågått på vattnet senaste timmen.
Vår grillplats vid floden medan det fortfarande var ljust
Paret hade stått med ficklampa och sett hur krokodiler, 50-100 stycken hade glufsat i sig ett stort djur, det gick inte att se i mörkret om det var en flodhäst eller en elefant. Vi tog fram vår starka lampa och när vi lyste ut på vattnet lyste mycket riktigt omkring 100 gula ögon på oss. En stor flock krokodiler var i rörelse. Vi har aldrig sett så många krokodiler samtidigt förut. Och aldrig i rörelse, de flesta krokodiler ligger still i vattenytan eller gapande på stranden. Lyckligtvis var de på väg mot den andra flodbredden och inte mot oss som sydafrikanerna först befarat. Campingägarna berättade att krokodilerna alltid lägger sig på den andra flodbädden efter de har ätit. Där är nämligen en lämplig strand där solen står på och krokodiler är växelvarma djur och måste vara varma för att kunna smälta en skrovmåltid
Dag 199-200 Ngonye River Camp i Zambia
Zambezifloden
Visum till Zambia köpte vi på gränsen och blev överraskade när barnen inte behövde några. Efter att ha besökt nästan hälften av Afrikas länder (på denna och tidigare resor) är det första gången det händer. Barnen stämplades helt enkelt in i våra pass och vi kände oss US$100 rikare när vi rullade in i Zambia.
Vi följde Zambezifloden norrut. Ryktet hade sagt att vägarna skulle vara usla. Det var nog en sanning tills nyligen, men numera är asfalten ny och slät. Vi har förresten glömt att berätta fortsättningen på Nisses “vobblande”. Det blev två besök hos en mekaniker i Tsumeb i Namibia och efter en del detektivarbete kom vi till slut fram till att en bussning var helt utsliten. Inte de bussningar som mekanikerna i Luanda hade trott (och bytt), men däremot den som sitter mellan framaxeln och den länkarm som håller den på plats i sidled. Några sådana gick inte att beställa till norra Namibia inom en rimlig tid och mekanikern gjorde därför en “bush-lösning” med några gummibitar. Det har funkat bra hittills, bilen kör åter rakt på vägen, och vi hoppas nu att det håller tills vi kommer till Botswana. Nisse mår alltså fint och vi är trygga med att vi har identifierat problemet även om det bara är tillfälligt löst.
Det var en parantes, nu tillbaka till Zambia. Vårt första stopp blev Ngonye River Camp. Stället påminde om ställen vi varit i Nambia, men utan andra turister. Vi hade poolen, det vackra trädäcket över floden och den fina braai-platsen för oss själva i två dagar. Pga krokodiler och flodhästar gick det inte att bada i floden men i stället kunde vi höra dem hålla låda på nätterna. Hela familjen har lärt att höra skillnad på allt fler djurläten och det känns kul när barnen säger att “det där var en flodhäst som lät”.
På tal om det, vad kallas flodhästens läte? Råma? Gnägga? någon som vet?
Familjen Markens Äventyr 