Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk!