Kategoriarkiv: Taktält

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor. 

 

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.

Dag 20 – Att fälla upp ett taktält

Jörgen introducerade taktältet för mig för ca 1,5 år sedan. Sen dess har vi blivit medlemmar i SWES och jag har lärt att det finns många varianter på taktält. Läs mer om vårt Eezy-awn family version under fliken ”Bilen och utrustningen”

Jag gissar att många av er läsare är nyfikna på hur man fäller upp taktältet och hur lång tid det tar. Så här kommer en introduktion. Läs mer