D. 14e oktober 2016 påbörjade vi vår roadtrip från Malmö till Sydafrika. I vår 4×4 med taktält korsar vi Europa, åker färja till Marocko och fortsätter ner längs den Västafrikanska kusten. 10 månader, 4000 mil och ett 20-tal länder. Här kan du följa oss på vårt stora Äventyr! Fyll i mailadress nedan för uppdateringar vid nya inlägg. Kommentera, gilla och dela gärna!
Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.
Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten. Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.
Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.
Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.
Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.
Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.
Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.
Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.
/Jörgen
Djupt andetag
Mot botten
Jag klarade det!!!
Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis!
I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…” Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella. Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?
Lärt sig klättra till toppen
På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.
Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka. Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.
Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.
Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.
Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…
Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter, rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.
Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande. Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.
Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.
Buchreparation av tanken, Angola
Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar). Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.
Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag) # Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad. # Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige. # Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark. # Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa. # Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Bilfärja i Gabon
En fot på var sida om ekvatorn
Kycklinggryta i busken
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick: # Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter. # Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande. # Balanserat höger framhjul. # Roterat bakhjulen och reservhjulet. # Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter # En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt. # När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt. # Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda. # Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen. # På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel # I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen. # Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln # Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons. # Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft # Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare. # Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
Fredag den 3 Februari. Vi har hittills klarat oss igenom alla polis/militärkontroller och gränspassager utan att betala en muta. En resolut attityd i kombination med gott om tid att vänta har fungerat. Det ändrades idag.
Vi är på väg att hämta ut våra visum till Benin. Accra är en stor stad och rusningstrafiken i kombination med dålig lokalkännedom innebär att vi har bråttom om vi ska hinna hämta ut dem innan ambassaden stänger för helgen. För att komma in i filen för att svänga vänster kör jag två hjul upp över en refug. Jämfört med andra trafikförseelser jag gjort (och framför allt sett andra trafikanter göra) sen vi kom till Afrika är det en petitess. En lätt överviktig och mycket arg polis kommer springande mot oss. I vanliga fall hade jag hanterat situationen bättre, men idag är jag trött, stressad och dessutom har jag ju gjort fel (den svenska moralen är ett gissel i sådana här lägen). Polismannen får direkt övertag i diskussionen/bråket som följer och jag hamnar i försvarsställning. Han känner min svaghet och går på ännu hårdare. Det här är ett fruktansvärt brott, en skymf mot honom personligen, mot Ghana och dess skattebetalare (ironisk med tanke på hur saken slutade). Jag är tvungen (han har våra papper) att köra med till polisstationen. Ida ger sig av för att hitta en taxi och försöka hinna hämta ut vår visum och polismannen sätter sig på hennes plats.
På väg till polisstationen frågar jag vad som kommer att hända när vi kommer dit. Han svarar att bilen kommer att beslagtas och jag kommer att kallas till rätten för att fastställa och betala mina böter i nästa vecka. Eftersom bilen innehåller hela våra liv för tillfället och vi planerar att lämna Accra i helgen överger jag principerna och frågar om jag inte kan betala böterna nu istället. Polismannen svarar att han är en väldigt snäll och förstående man som kan hjälpa mig ur knipan jag satt mig i. Sen börjar vi förhandla om vad det ska kosta. Min förhandlingssituation är usel och jag får ge honom 600 Cidi (drygt 1200 sek) i kontanter. Efter det hoppar han ut, jag kör till ambassaden, hämtar ut visumen med 5 minuter till godo, möter Ida (vars taxichaufför inte haft en aning om var Benins ambassad låg, och kört i cirklar).
När jag tänker tillbaka på det är det flera saker som stör mig. Det känns fel att bryta principen att inte betala mutor och dessutom var det ju en personlig kamp mellan honom och mig som jag förlorade. Nu efteråt vet jag inte ens om det någonsin var aktuellt att köra till polisstationen och få bilen beslagtagen, eller om det var en bluff från hans sida. Om jag hade fått en ny chans hade jag gjort följande: Gått ur bilen direkt när jag såg honom komma springande. Mött hans skrikande med ett lugnt, korrekt och överlägset tonläge. Totalt nekat till att jag gjort något fel och bett om hans legitimation samt nummer till hans närmsta chef. Det hade gett mig ett bättre läge. Ida skulle åkt iväg och vi andra skulle väntat ut honom (vi stod mitt i en mycket trafikerad väg). Man lär sig, men det var en dyr läxa. Både för själen och plånboken.
Conakry är inte känd för att vara en särskilt mysig, vacker eller trevlig huvudstad och anledningen vi tagit oss hit är att försöka få visum till Nigeria (vilket vi inte fick i Bissau). Vi bushcampar utanför staden vid en liten flod och därifrån tar det 2.5 timmar att köra de 50 kilometrarna in till centrum. Än så länge har vi haft tur, men det är bara en tidsfråga innan vi får första buckla i den täta och hänsynslösa trafiken. Visumansökan lämnas in fredag 6 Januari och efter lunch på en rysk restaurang under ett porträtt av en kraftfull Putin ställer vi oss i 3 timmar bilkö för att komma tillbaka till den fina lägerplatsen vid floden.
Vi har beslutat oss för att köra in till ett läge närmare centrum på söndagen. Lite bad på förmiddagen och sen de varmaste timmarna med AC’n i bilen är planen. På morgonen får vi besök av ett gäng tjejer som skickar slängkyssar och ropar ”I love you”, ”Tu est tres jolie Harald” ”Il est belle” till vår son. När Ida frågar Harald vad han tror flickorna vill svarar han att de nog gillar hans båt, som han byggt av två PET-flaskor.
När vi äter vår lunch på stranden skriker flickorna plötsligt i kör och pekar ut i vattnet där våra barn 10 minuter tidigare badade. En svart orm på knappt en meter simmar reptilsnabbt över floden och kravlar upp på klippan 3 meter från oss. Vi kastar barnen längre upp på stranden, lunchflingorna spills och det är allmänt kaos. En av de äldre flickorna tar tag i situationen och börjar jaga ormen med en pinne. Hon får fatt i den och i hetsen kastar hon den mot mig och flocken av påhejande tjejer. Det lilla jag hade kvar i min flingskål välts nu över min skjorta och skriken ekar över floden. Till slut är ormen neutraliserad av den modiga tjejen med pinnen och vi kan lugna ner oss.
På Idas fråga om ormen var giftig får vi svaret: ja, lite grann. Barnen hålls därefter på behörigt avstånd från vattnet. Jag hade själv tänkt mig en ordentlig tvagning innan vi lämnar floden, men även det känns nu mindre lockande. Till slut tar jag ett snabbt dopp och tvålar in mig under armarna, men det är skönt att komma upp ut vattnet, sätta sig i bilen och köra därifrån.
Efter vi varit på väg i 10 minuter blir vi invinkade av några män i polisuniform. De tar våra papper på bilen (registreringsbevis, Carnet de Passage, etc) och går iväg. Vi ser att de också vinkar in lastbilar, några saktar in och sträcker ut handen med en dold sedel som överlämnas, andra tutar aggressivt, trampar på gasen och forcerar igenom. Så jag blir inte förvånad när det visar sig att vi saknar ett dokument. Det är ett stort problem och vi ska följa efter en bil in till ett ”FBI-kontor”. Jag vägrar blankt och vill ha tillbaka våra papper, vilket jag naturligtvis inte får. Det går att lösa på ett annat sätt: Big Money (not small money försäkrar han ihärdigt). Jag vägrar blankt igen. Den ”polis” som kan engelska börjar höja rösten ”Look into my eys, do you think I am kidding” men eftersom vi är i mitten av en by och byborna tittar på och skrattar känns det aldrig särskilt hotfullt. Harald kommer springande från bilen, ger mig en kram, räcker fram handen till ”poliserna” och stämningen lugnas ner. Vi börjar vänta ut dem. Ida och barnen kommer ut och sätter sig på ”polisernas” bänk och ritar. Efter en knapp timme ger kaptenen för den lilla styrkan med sig och vi får papperna tillbaka. Jag svarar ”merci” vilket tydligen var väldigt provocerande för den engelsktalande ”polisen” får ett utbrott och skriker ”look into my eys, you go to the car and bring me 50,000” (ca 50kr). Men jag har nu papperna i handen och kan bara säga nej igen. Vi går till bilen, hoppar in och kör därifrån. Han ropar ”5,000” efter oss jag tycker mest synd om honom.
/Jörgen
Någon ormkunnig som kan hjälpa oss identifiera art?
Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
Salthino
Här stämplade vi ut och körde ut ur Guinea.
För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.
Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
Gott med popcorn efter en lång dag i svettig djungel.
Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
Vi körde vidare längs havet mot Plage Blanche. Det blev den tuffaste körning hittills! Vägen hade rasat på ett ställe och det var precis att vi (bilen) tog sig upp för ett par steniga partier. Även vägen ner till själva stranden var en utmaning.
Mellan klippblocken går vägen brant ner mot strandens början.
Här på stranden har vi varit i 4 dagar och levt en scouts våta dröm. Lekt, badat i Atlanten, tränat och tältat. Sanden är annorlunda här än inåt landet, mer fast och lättare att bygga saker av. Barnen har byggt sandkojor, öppnat ett sandbageri och bokstavligen rullat sig i sanden från morgon till kväll. Det blev kvällsdopp i Atlanten innan de klättrade upp i tältet på kvällarna.
Vi har med oss ”Band of Brothers” på CD. Vi hittade skivorna längst ner i en låda när vi flyttade ut ur huset i Malmö. Jörgen köpte dem i Asien för många år sedan och det var antingen slänga eller ta med. Så här är de nu, i ett tält i Sahara. Det visade sig att den är dubbad på Kinesiska (men med engelsk text). Men är man mitt ute i öknen kan man inte vara kräsen. Den annars väldigt allvarliga serien om andra världskriget ger upphov till en del skratt när Damian Lewis och David Schwimmer öppnar munnen och det flödar ut kinesiska.
Grillen användes för första gången på den här på resan. Det visade sig inte helt lätt att få gång i elden, eftersom veden var färsk och tändaren var nästan slut. Lite skrattretande att vi lagt en hel dag på att leta gas men glömt att köpa en tändare. Vi såg ca 1-2 bilar passera dagligen men var annars helt själva.
Läger plage blanche
Ryggbiff och hemmabakat bröd
Sandbageriet
Sandig Harald gräver
Thea bakar
Efter några nätter på stranden var vi fortfarande inte klara med sanden, havet och den friska luften. Men vi beslutade oss för att köra vidare och campa nästa natt några timmars körning längre söderut på samma strand. Att köra i den lösa sanden och strandbrynet lockade, precis som känslan av att komma vidare. Efter en lugn frukost packade vi ihop.
På förmiddagen tog vi det lite försiktigt och körde en bit in på stranden, på tryggt avstånd från vattnet. Men vi hade tittat på vattenståndet dagarna innan och efter lunch kände vi oss säkra på att tidvattnet var på väg ut. Vi satte på Gopro-kameran och pressade Nisses 3 liters diesel i vattenbrynet. Om man hittar precis rätt linje är sanden hård och man kan komma upp mot 100 km/h. Lite längre in är sanden mjuk och sugande, lite längre ut är havet.
Efter några fina repor började jag slappna av lite och helt plötsligt kändes det som någon tryckt på bromsen och farten gick från 80 km/h till stillastående på några sekunder. Jag slänger förtvivlat i lägsta tillgängliga växeln (1’an hög) men trots full gas orkar motorn inte. Startar motorn, i med lågväxel och plattan i mattan, men vi står redan stilla och bara gräver ner oss i den leriga sanden. Nåja, någon gång skulle vi ju köra fast. Vågorna är väldigt nära men ingen fara, tidvattnet är ju på väg ut? Jag tar fram spadar, Ida greppar kameran och knäpper några bilder.
Vi är fast!
När den första vågen sköljer in över sidan på bilen rusar den kollektiva pulsen hos familjen Marken med ca 1000%. Är detta slutet på vårt Afrikaäventyr? Ida och Harald kastar sig över spadarna, jag lossar sandstegarna och försöker tömma luft ur däcken (inte så lätt när flera ventiler är begravda under sand och vatten). Thea tittar på Ipad med hörlurar i baksätet och märker ingenting. Vi gräver, flåsar och skriker om vartannat. De grävda hålen framför hjulen spolas igen av vågorna. Sandstegar på plats framför framhjulen och vi gör ett försök. Otroligt nog kommer vi loss! Ida och Harald jublar och gaspedalen lämnar inte mattan innan bilen är långt ovanför högvattenlinjen.
En efteranalys kommer till slutsatsen att det nog var mycket nära högsta tidvattennivån och bilen antagligen inte hade drivit ut till havs. Men vi är ändå glada att vi sparade Nisse ett saltvattenbad och oss själva flera timmars osäkert väntande och sanerande. Resten av dagen (och resten av resan?) håller vi Nisse på behörigt avstånd från vågorna.
Senare på dagen träffar vi 5 spanjorer som kör friskt på stranden med hyrda enduro motorcyklar och guide. De var femte gången de var nere på liknande semestrar, borde vara ett alternativ också för körsugna svenskar. De bjöd på öl och vi kände hur vi slappnade av och det sista adrenalinet försvann ur kroppen. Precis när vi ska slå läger på kvällen kör vi fast rejält på krönet av en sanddyn, det tar nästen en timme att gräva oss loss. Men på behörigt avstånd från tidvattnet kändes det mest som nyttig motion.
Man skulle kunna tro att vi sov gott efter en så händelserik dag. Men då tror man fel! Det blåste upp rejält efter vi lagt oss. Att flytta oss från stranden var inget alternativ då sanddynerna var svårforcerade nog i dagsljus. Jag var uppe i omgångar på natten och spände upp stormlinor, inte för att tak-tältet riskerade att flyga iväg, utan för att det inte skulle fladdra sönder. Framåt kl 3 på natten kompletteras vinden av ett kraftigt regn. Tankarna under sådana sömnlösa nätter är inte helt rationella. Ibland är man klar i huvudet, men ibland uppslukas man av förvirrade bilder på hur tältduken slits bort och vi sugs upp i den starka vinden, hur vi spolas bort i ett gigantiskt skyfall eller hur vår lägerplats i svackan mellan sanddynerna förvandlats till en sjö.
Naturligtvis var både vi och tält fortfarande på plats när ovädret lagt sig och solen steg upp över den böljande sandstranden. Med erfarenheterna från gårdagen i färskt minne sänkte jag lufttrycket till 1.0 bar på samtliga däck och körde utan problem upp från vår lägerplats mellan sanddynerna och vidare in på fast mark. Det mest spännande dygnet hittills på resan avslutas med att barnen och Ida badar medan jag monterar av främre stötfångaren på bilen för att komma åt ett elfel i förbrukningsbatterisystemet (visar sig vara en säkring som gått).
Efter tre veckor på resande fot har jag äntligen fått ro att skriva mitt första inlägg. Det har varit tre veckor fulla av upplevelser (som Ida skrivit om så bra här på bloggen). Klimatet, vägarna och människorna har förändrats efter hand som vi rest längre söderut. Men även vi i familjen har förändrats. Det är stor skillnad mot livet hemma, framför allt att vi är så nära varandra hela tiden. En sommarlovsbilsemester i Europa hade i de flesta fall börjat lida mot sitt slut nu, men vår resa har precis börjat. Det är mycket som hela tiden ska göras och vi försöker fortfarande hitta våra roller och rutiner.
Uppföjlning på senaste veckans inlägg Val av däck, där vi pratade om vilka däck vi skulle välja till bilen. Valet stod mellan BFGoodrich All-Terrain T/A KO2 i 285/75r16 och BFGoodrich Mud-Terrain T/A KM2 i den smalare och marginellt högre 255/85r16. All-Terrain (KO2) är bättre på hårda underlag medan Mud-Terrain (KM2) har grövre mönster som (precis som namnet antyder) lämpar sig bättre för lera. Efter ett riktigt bra samtal med BFGoodrich produktexperter förra veckan föll valet på: Båda två! Fortsätt läsa →
Jag delar in bilintresserade människor i två kategorier: De som tycker det är viktigt med snygga fälgar och de som uppskattar en bra uppsättning däck mer. Ett seriöst intresse för däck är raka motsatsen till fåfänga och säger mycket om en människa.Fortsätt läsa →
När vi pratar om vår stundande resa är det vissa frågor som återkommer mer frekvent än andra. Frågor om vår säkerhet, sjukdomar, vilken rutt vi ska ta, bilen, tältet osv. Men också om varför vi väljer att åka iväg. Det är något som jag också funderar på själv. Jag vet helt säkert att detta är någonting jag vill göra, men varför? Det är faktiskt inte så lätt att svara på. Varför vill man saker över huvud taget?
Människans fria vilja har diskuterats både en och två gånger genom historien. Min åsikt är att alla våra val är rationella, eller snarare kan förklaras rationellt om de analyseras tillräckligt. Så vad är våra rationella skäl till att packa in det nödvändigaste vi har i en bil och köra söderut i 10 månader?Fortsätt läsa →
Vår matlagstradition har omnämnts tidigare i bloggen (Matlaget) och igår vad det dags igen. I slutet av en trevlig kväll kom den, inför resan nyinskaffade, macheten fram. För att vara lite mer exakt är det en parrang, en tyngre variant av den klassiska macheten som lämpas sig väl att hugga av lite grövre grenar.
Parrangen skulle naturligtvis testas. Efter att ha öppnat upp och hackat sönder den klassiska kokosnöten kom turen till ett inte ont anande plommonträd i trädgården. Det blir nog lite färre plommon i år, men det var det värt.
Wanderlust är ett tyskt ord som kan spåras tillbaka till slutet av vikingatiden. Betydelsen är rätt uppenbar och beskrivs i Wikipedia som: ” Wanderlust is a strong desire for or impulse to wander or travel and explore the world”.
Just vikingarna är ett tydligt exempel på människor som måste ha haft en stark wanderlust. Man kan nästan se dem framför sig, hur de gått runt i sin lilla fiskeby och känt hur det har kliat i hela kroppen efter att ge sig av. Farorna och vedemödorna mer lockande än avskräckande. Byten och plundring en possitiv bieffekt, längtan efter att pröva sin stridsduglighet och sitt sjömanskap ute i den stora världen de verkliga skälen. Det är i alla fall så jag tänker mig dem.
Vi i familjen lider definitivt av wanderlust. Thea är för ung för att man ska kunna uttala sig med säkerhet, men det verkar lovande. Harald vill inget hellre än att bryta vardagens rutiner och ge sig av och upptäcka världen. Meddels flyg, färja, cykel eller bil, det spelar ingen roll, bara vi kommer iväg. Helst ska vi åka långt bort, vara borta länge och se stora, höga byggnadsverk och massor av djur. Tillsammans hela familjen så klart! Prova exotisk mat är han dock inte så intresserad av, men det kommer nog med åren.Fortsätt läsa →
Det finns många sorters kärlek: Den djupa kärleken till sina barn och sin hustru, den starka men flyktiga förälskelsen, kärlek till vänner, föräldrar och släkt. Det finns också kärlek till pengar, status, makt och saker. Det är om den sista, kärleken till saker, detta inlägg kommer att handla. Även den kan delas in: Först lyckan och pirrandet i magen när man surfar runt, undersöker och till slut gör själva inköpet. Senare tillfredsställelsen efter att ha ägt något en längre tid, upplevt saker och skaffat minnen tillsammans.
Jag kliver in och sätter mig i Nisse (vår bil, Bilen och utrustningen), känner lukten, startar motorn och hör det trygga ljudet av dieselmotorn på tomgång. När jag sitter där ligger hela världen öppen och tillgänglig framför mig, stressen och spänningarna i nacken försvinner, tankarna glider in på minnen från senaste SORK-träffen (Off Road)och sen vidare på det stora äventyr vi har framför oss. Jag lägger i ettan och och känner det knaggliga motståndet i växelspaken när jag arbetar mig upp genom växlarna medan lådan fortfarande är kall, låter bilen plana ut i motorvägsfart och funderar på om den svaga vibrationen från höger framdäck inte har förändrats sedan sist…Fortsätt läsa →
Det finns många sorters kärlek: Den djupa kärleken till sina barn och sin hustru, den starka men flyktiga förälskelsen, kärlek till vänner, föräldrar och släkt. Det finns också kärlek till pengar, status, makt och saker. Det är om den sista, kärleken till saker, detta inlägg kommer att handla. Även den kan delas in: Först lyckan och pirrandet i magen när man surfar runt, undersöker och till slut gör själva inköpet. Senare tillfredsställelsen efter att ha ägt något en längre tid, upplevt saker och skaffat minnen tillsammans.
Familjen Markens Äventyr 