Kategoriarkiv: SKRIVET AV JÖRGEN

Dag 230-232 Solnedgång över saltslätten

Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.

Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten.  Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.

Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.

Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.

/Jörgen

 

Dag 181-183, Nya vänner i Luanda

Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.

Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.

Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.

Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.

/Jörgen

Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis! 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 160-161. Idioterna på stranden

Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
barnen i Gabon medel
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag)
# Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad.
# Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige.
# Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark.
# Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa.
# Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
/Jörgen

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen