Etikettarkiv: Roadtrip westafrica

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen

Dag 122-123 – Norra Togo

“Perhaps travel cannot prevent bigotry, but by demonstrating that all peoples cry, laugh, eat, worry, and die, it can introduce the idea that if we try and understand each other, we may even become friends.”

-Maya Angelou

vildcamping-norra-togo

Vildcamping i norra Togo. Barnen kände strax igen det stora trädet där det växte ”apbröd”. De letade upp de största frukterna och serverade stolta efterrätt till oss vuxna. Senast vi åt apbröd var i Guinea-Bissau. 

harald-med-skolbarn

Skolbarn kom förbi under kvällen. Lika nyfikna på bilen som på oss.

koutammakou

Koutammakou. Byarna här i nordöstra Togo är en del av UNESCOs världsarv. 

utanfor-hus-togo

Här besöker vi en familj i en av byarna. 10 personer bor i huset men fler kom för att hälsa på oss och visa runt. 

kokshornan

Köksbänken

majs

Barnen noterade direkt majsen i köket. De fokuserade båda på det de kände igen. 

ida-och-bebis

Jag fick låna den yngste familjemedlemmen. 

familjen-i-byn

En av männen kunde lite franska och en annan lite engelska men mest visades vi runt med gester och leenden.

barnen

”Många har hål i sina kläder här. Men de är renare än oss och har fina smycken” Citat Harald

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.

Dag 97-99 Magsjukan slår till i Elfenbenskusten

Att köra ut ur Mali gick lika lätt som att köra in i landet. Vi börjar bli skickliga när det gäller gränspassager. En av oss hänger med barnen och den andra går iväg för att stämpla pass och tullhandlingar. Ofta turas vi om, den ena stämplar ut oss och den andra stämplar in oss. Det tar oftast mellan 1-3 timmar.

bushcamping-elfenbenskusten

Barnens favoritspel är UNO. Harald har blivit riktig skicklig och Thea spelar med öppna kort och är med lite guidning också en värdig motståndare. Här vår första kväll i Elfenbenskusten.

Det har varit tre långa kördagar söderut genom Mali och Elfenbenskusten. Vi försöker att regelbundet pausa och få ut barnen ur bilen, men det är så absurt varmt att de efter få minuter skriker i kör ”vi dör, vi dör, vi vill in i bilen och se film på din dator i mamma, snälla kan vi köra vidare”. Alla har alltså varit nöjda med att befinna sig i bilens a/c mellan kl. 10-17. Vi utnyttjar förmiddagarnas svalka till att sparka fotboll och kvällarna till matlagning, sällskapsspel, teckna och högläsning. Vi har bushcampat på ställen där vi varit i fred, efter 4 sociala kvällar i Bamako var det vad vi behövde.

solnedgangen

Vi tittar på solnedgången varje kväll

Vårt första resmål i Elfenbenskusten är Abengouro. Vi blev inbjudna av Chloe, en fransk kvinna som vi kom i kontakt med på nätet. Hon driver med sina kollegor ett hjälpcenter för barn som varit utsatta för prostutition. Mer om det senare.

I eftermiddags när vi närmade oss Abengouru blev Jörgen tilltagande yr och illamående. När vi satt i skuggan och väntade på att möta Chloe kräktes han första gången. Chloe dök upp och Jörgen hann i princip säga ”hej, kan jag låna toaletten”. Jag hade en trevlig pratstund under en dryg timme medan Jörgen var fast på hennes toalett. Jag tog ett snabbt beslut och bokade ett hotell, Jörgen lyckades kravla sig in i bilen och hålla tätt i båda ändar de fem minuter det tog att köra hit. Han har feber men sover nu sött här bredvid. Han var smart nog att ta med sin husläkare på resan 😉 (men i ärlighetens namn kan jag inte göra annat än vem som helst med sunt förnuft, dvs hålla ett öga på tempen, servera ett par panodil, truga till vätskteintag och hålla barnen sysselsatta på behörigt avstånd från smittan).

Vi har bara bott på hotell två gånger i Afrika, när vi hade besök i Marocko och när vi var desperata efter internet i Dakhla (7 veckor sen sist). Barnen tycker det är kul med ett hotellrum som en omväxling. Men när var dags att lägga sig började de prata om tältet. De projicerade sin osäkerhet över den nya miljön på bilen, ”hur ska Nisse klara sig utan oss i natt?” Vi fick gå ut på parkeringen och säga godnatt till bilen och jag fick försäkra dem 217 gånger om att Nisse klarar sig. I ärlighetens namn tycker jag också det känns märkligt att sova inomhus. Men vi stannar här tills Jörgen är frisk!

portratt-av-jorgen

Hotellrummet blev en ritstuga under kvällen. Här har barnen gjort var sitt porträtt av sin pappa för att han ska bli glad och krya på sig snabbare.

Dag 94-96 -Bamako

Sleeping Camel har varit en höjdpunkt när det gäller hotelvistelser (eller ska jag säga hotell-parkerings-vistelser). Här är avslappnad stämning och en bra restaurang. Till barnens stora förtjusning har hotellet husdjur, kaniner som hoppar runt överallt. Harald har blivit en fena på dart som går att spela i restaurangen. Personalen kan engelska och är hjälpsamma vare sig man vill ha adress till ambassad eller tips om myggmedel (ägaren skickade en kille att köpa myggmedel till oss och ville inte ha betalt för varken tjänst eller produkt). Precis som på många andra ställen vi har vistats är här en del FN-arbetare. De agerar i norra Mali men kommer hit ett par dagar då och då för miljöombyte. När det gäller säkerheten så är det en högre nivå här än vi tidigare varit vana vid. För att komma in på hotellet ska man igenom en skyddssluss (den innersta dörren öppnas först när den yttersta stängts).

När man öppnar den sista dörren och träder in på hotellområdet möts man av denna skyllt:

welcome-to-the-camel

Vi blev nyfikna. Vad låg bakom portningen av just irlands-jamacaner? Den tredje dagen fick vi ett svar, för vi träffade honom. Andrew. Han visade sig vare en skön kille som jobbade för FN. Han bjöd in oss alla 6 till chili och öl på sin takterass kl. 19. Det blev en mycket trevlig kväll där vi fick träffa många expats, främst poliser och FN-arbetare. Utomlands tenderar många att dras till andra utlänningar som påminner om sig själva. Och i ett land som Mali med så få turister går det tydligen snabbt att hitta varandra och dras in i gemenskapen. Andrew hade en X-box och en kyl fylld med läsk så även barnen var nöjda med kvällen.

I övrigt har vi använt dagarna här till att turas om att antingen umgås med barnen eller åka till ambassaderna. Vi har nu också visum till Togo och Kongo Brazzaville, det börjar art sig! Benin fick vi inte, vilket var förvånande eftersom Peter och Patricia, som var här för en vecka sedan, fick det utan problem. Som sagt, det där med visum är inte logiskt.

Vårt intryck av Mali är gott, vi skulle gärna vilja se mer av landet. Det är lätt att ändra på sina principer när man har så här trevligt. Men nej. Mali är inget resmål för en barnfamilj. Vi körde raka vägen till huvudstaden till ett säkert hotell. I morgon bitti kör vi raka vägen härifrån, till Elfenbenskusten (där vi kommer undvika de pågående oroligheterna i de sydvästra delarna). Om 35 år, när Jörgen och jag är pensionärer, då upprepar vi resan och turistar mer i Mali.

fn-i-mali

FN på plats i Mali

PS. Till er som undrade så är Andrew en stamkund på Sleeping Camels restaurang. Hans pappa är från Jamaica och hans mamma från Irland och portningen är alltså ett skämt för alla gillar honom.

Dag 87-90 -Roadtrip genom Guinea och ett möte med en byhövding.

Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

 

thea-i-conakry

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Flodbåt med byhövdingen.jpg

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

fullmane

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk!