Kategoriarkiv: BFGoodrich -Däck

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 81 – 83 Nu börjar det på riktigt eller Nisse får bekänna färg

Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
 För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.

  

 Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
/Jörgen

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack

Dag 41-44 -Plage Blanche

Vi körde vidare längs havet mot Plage Blanche. Det blev den tuffaste körning hittills! Vägen hade rasat på ett ställe och det var precis att vi (bilen) tog sig upp för ett par steniga partier. Även vägen ner till själva stranden var en utmaning.

vagen-ner-till-plage-blanche

Mellan klippblocken går vägen brant ner mot strandens början.

Här på stranden har vi varit i 4 dagar och levt en scouts våta dröm. Lekt, badat i Atlanten, tränat och tältat. Sanden är annorlunda här än inåt landet, mer fast och lättare att bygga saker av. Barnen har byggt sandkojor, öppnat ett sandbageri och bokstavligen rullat sig i sanden från morgon till kväll. Det blev kvällsdopp i Atlanten innan de klättrade upp i tältet på kvällarna.

Vi har med oss ”Band of Brothers” på CD. Vi hittade skivorna längst ner i en låda när vi flyttade ut ur huset i Malmö. Jörgen köpte dem i Asien för många år sedan och det var antingen slänga eller ta med. Så här är de nu, i ett tält i Sahara. Det visade sig att den är dubbad på Kinesiska (men med engelsk text). Men är man mitt ute i öknen kan man inte vara kräsen. Den annars väldigt allvarliga serien om andra världskriget ger upphov till en del skratt när Damian Lewis och David Schwimmer öppnar munnen och det flödar ut kinesiska.

Grillen användes för första gången på den här på resan. Det visade sig inte helt lätt att få gång i elden, eftersom veden var färsk och tändaren var nästan slut. Lite skrattretande att vi lagt en hel dag på att leta gas men glömt att köpa en tändare. Vi såg ca 1-2 bilar passera dagligen men var annars helt själva.

Efter några nätter på stranden var vi fortfarande inte klara med sanden, havet och den friska luften. Men vi beslutade oss för att köra vidare och campa nästa natt några timmars körning längre söderut på samma strand. Att köra i den lösa sanden och strandbrynet lockade, precis som känslan av att komma vidare. Efter en lugn frukost packade vi ihop.

På förmiddagen tog vi det lite försiktigt och körde en bit in på stranden, på tryggt avstånd från vattnet. Men vi hade tittat på vattenståndet dagarna innan och efter lunch kände vi oss säkra på att tidvattnet var på väg ut. Vi satte på Gopro-kameran och pressade Nisses 3 liters diesel i vattenbrynet. Om man hittar precis rätt linje är sanden hård och man kan komma upp mot 100 km/h. Lite längre in är sanden mjuk och sugande, lite längre ut är havet.

Efter några fina repor började jag slappna av lite och helt plötsligt kändes det som någon tryckt på bromsen och farten gick från 80 km/h till stillastående på några sekunder. Jag slänger förtvivlat i lägsta tillgängliga växeln (1’an hög) men trots full gas orkar motorn inte. Startar motorn, i med lågväxel och plattan i mattan, men vi står redan stilla och bara gräver ner oss i den leriga sanden. Nåja, någon gång skulle vi ju köra fast. Vågorna är väldigt nära men ingen fara, tidvattnet är ju på väg ut? Jag tar fram spadar, Ida greppar kameran och knäpper några bilder.

fast-pa-plage-blanche

Vi är fast!

När den första vågen sköljer in över sidan på bilen rusar den kollektiva pulsen hos familjen Marken med ca 1000%. Är detta slutet på vårt Afrikaäventyr? Ida och Harald kastar sig över spadarna, jag lossar sandstegarna och försöker tömma luft ur däcken (inte så lätt när flera ventiler är begravda under sand och vatten). Thea tittar på Ipad med hörlurar i baksätet och märker ingenting. Vi gräver, flåsar och skriker om vartannat. De grävda hålen framför hjulen spolas igen av vågorna. Sandstegar på plats framför framhjulen och vi gör ett försök. Otroligt nog kommer vi loss! Ida och Harald jublar och gaspedalen lämnar inte mattan innan bilen är långt ovanför högvattenlinjen.

En efteranalys kommer till slutsatsen att det nog var mycket nära högsta tidvattennivån och bilen antagligen inte hade drivit ut till havs. Men vi är ändå glada att vi sparade Nisse ett saltvattenbad och oss själva flera timmars osäkert väntande och sanerande. Resten av dagen (och resten av resan?) håller vi Nisse på behörigt avstånd från vågorna.

Senare på dagen träffar vi 5 spanjorer som kör friskt på stranden med hyrda enduro motorcyklar och guide. De var femte gången de var nere på liknande semestrar, borde vara ett alternativ också för körsugna svenskar. De bjöd på öl och vi kände hur vi slappnade av och det sista adrenalinet försvann ur kroppen. Precis när vi ska slå läger på kvällen kör vi fast rejält på krönet av en sanddyn, det tar nästen en timme att gräva oss loss. Men på behörigt avstånd från tidvattnet kändes det mest som nyttig motion.

Man skulle kunna tro att vi sov gott efter en så händelserik dag. Men då tror man fel! Det blåste upp rejält efter vi lagt oss. Att flytta oss från stranden var inget alternativ då sanddynerna var svårforcerade nog i dagsljus. Jag var uppe i omgångar på natten och spände upp stormlinor, inte för att tak-tältet riskerade att flyga iväg, utan för att det inte skulle fladdra sönder. Framåt kl 3 på natten kompletteras vinden av ett kraftigt regn. Tankarna under sådana sömnlösa nätter är inte helt rationella. Ibland är man klar i huvudet, men ibland uppslukas man av förvirrade bilder på hur tältduken slits bort och vi sugs upp i den starka vinden, hur vi spolas bort i ett gigantiskt skyfall eller hur vår lägerplats i svackan mellan sanddynerna förvandlats till en sjö.

Naturligtvis var både vi och tält fortfarande på plats när ovädret lagt sig och solen steg upp över den böljande sandstranden. Med erfarenheterna från gårdagen i färskt minne sänkte jag lufttrycket till 1.0 bar på samtliga däck och körde utan problem upp från vår lägerplats mellan sanddynerna och vidare in på fast mark. Det mest spännande dygnet hittills på resan avslutas med att barnen och Ida badar medan jag monterar av främre stötfångaren på bilen för att komma åt ett elfel i förbrukningsbatterisystemet (visar sig vara en säkring som gått).

/Ida och Jörgen

Vilka däck blev det?

Uppföjlning på senaste veckans inlägg Val av däck, där vi pratade om vilka däck vi skulle välja till bilen. Valet stod mellan BFGoodrich All-Terrain T/A KO2 i 285/75r16 och BFGoodrich Mud-Terrain T/A KM2 i den smalare och marginellt högre 255/85r16. All-Terrain (KO2) är bättre på hårda underlag medan Mud-Terrain (KM2) har grövre mönster som (precis som namnet antyder) lämpar sig bättre för lera. Efter ett riktigt bra samtal med BFGoodrich produktexperter förra veckan föll valet på: Båda två! Läs mer