Dag 127 -Voodoreligion

Voodo dyrkas i flera delar av västafrika och här i Benin är det statsreligionen. På vår väg söderut i Benin gjorde vi därför ett stopp i Abomey som är en central plats för både religionen och för landets historia. Vi campade i en vacker trädgård fylld med träskulpturer.

Vi planerade ett besök på en voodo-ceremoni och fick höra att det började en i närheten kl. 20. Vi har vistats så pass länge på den afrikanska kontinenten att vi tog för givet att det var ”African-time” som gällde. Så vi dök upp kl. 21 och missade hela showen. Synd. det hade varit kul att se hur andarna kontaktades och tillbads.

Dagen efter gick vi på stadens historiska museum i stället. Det var vansinnigt varmt och barnen tyckte det var tråkigt. Vi har nu spenderat en dag i Cotonou för att ansöka om visum till DRC (Democratic Republic of Congo). Bara ett visum kvar, yeah! Nu väntar en sista natt i Benin innan vi beger oss in i Nigeria i morgon. Att resa genom Nigeria oroade oss en del innan vi lämnade Sverige. Nu har vi läst på och dessutom pratat med andra overlanders som kommer söderifrån och ingen har haft några svårigheter i Nigeria. Vi känner oss lugna och ser fram emot att besöka en schimpanser på en drill ranch och så har vi blivit inbjudna till grillkväll i Calabar till helgen. Med det sagt så kommer vi såklart hålla oss långt borta från Boko Haram i norr men i stället köra den väg som UD rekommenderar och dessutom överger vi av säkerhetsskäl vårt tält för att istället bo på hotell.

Dag 124-126 Pendjari nationalpark i norra Benin

pa-vag-in-i-penjari

Det tyska paret, Martin och Christine, kör en ombyggd landcrusier och har både innekök, dusch, toa och sovrum med a/c.

Vi korsade gränsen till Benin och hade egentligen tänkt oss en lugn eftermiddag. Men, i vanlig ordning stötte vi på Mike och Jen, som i sin tur hade träffat på ett tyskt overlandarpar och de var tillsamman på väg mot nationalparkens ingång. Det blev ett snabbt beslut att hänga med dem, något vi inte ångrade även om vi just då var lite trötta på att köra/åka bil.

Vi satte upp en gemensam lägerplats mitt i parken. Vi såg färska lejonspår 5 meter från bilen (!!!) Barnen fick strikta order om att stanna på grusplanen innanför bilarna och ta med en vuxen vid toabesök i de höga gräset bakom bilarna. Lägret var precis bredvid ett vattenhål där det bodde krokodiler och en stor flodhästfamilj.

Under dagarna körde vi var för sig för att titta på djur. (Kör man karavan ser den första bilen djuren och de två sista ser ett rött dammoln). På kvällarna möttes vi vid brasan. Martin och Christine började sin resa i Sydafrika och kör norrut och har alltså nyligen besökt många av de ställen vi planerar att besöka under våren, kul att få tips och höra deras erfarenheter.

Parken var fantastisk! Nästan inga andra turister men massvis med djur. Att vandra runt i en park med vilda rovdjur är inget alternativ så det blev safari från bilen. Det fanns många utsiktspunkter längs vägen och vi stannade där och vid vattenhål och floder för att spana.

jorgen-spanar-djur

Jörgen

Elefanter, antiloper, flodhästar, krokodiler, babianer, andra apor, fåglar och bufflar. En kväll gav vi oss ut för en nattur i parken, det var barnens initiativ. Även vi vuxna var ivriga som små barn när vi krypkörde fram i mörkret och lyste med ficklampan genom de öppna fönstren. Många nyfikna ögon lyste tillbaka på oss, de flesta antiloper och apor (tror vi).

Den tredje morgonen kom Mike och Jen rödögda ner från sitt tält och var väldigt förvånade när vi sa att vi sovit gott. De hade legat vakna flera timmar och lyssnat till en lejonflock som rört sig precis runt vårt läger. Vi begav oss direkt i väg för att leta efter lejonen. Vi hittade dem! En ståtlig lejonhona gick över ett fält och satte sig sedan i ett skogsbryn med sina väninnor. Där satt vi och tittade på varandra en lång stund. Det var mäktigt!

Eftersom vi åkt in i parken lite hastigare än vi tänkt oss hade vi inte bunkrat upp och dricksvatten och diesel var nästan slut. 3 fina dagar avslutades tyvärr lite tråkigt med att guiderna vid parkens utgång försökte lura oss. Vi hade nämligen tappat vår främre nummerplåt i parken. En vänlig själ hade lämnat in den till någon anställd vid parkens hotell som smart nog hade lämnat den vidare till parkingången där alla gäster passerar. Väl framme vid utgången fanns det ingen nummerplåt. Däremot satt det ett gäng män och spelade kort, vi tror de var guider. Samma personer som på väg in i parken hade försökt lura oss att man måste ha en guide med sig för 300 kr/dygn. De var nog uttråkade eftersom det knappt fanns några turister och de som fanns (oss) ville köra runt på egen hand. De påstod att vår nummerplåt av misstag hade körts till den närmsta större byn, 5 mil därifrån. De kunde inte ge oss någon adress men ville ha 10 000 CFA (150 kr) för att visa oss vägen dit. Vi blev förbannade att de tagit vår ägodel och försökte tjäna pengar. Historien de berättade om varför den hamnat där ändrade sig dock lite och vi fick det inte att gå ihop med hotellarbetarens historie.

Efter två timmars väntande och arga diskussioner kom av en slump en vänlig man i en bil förbi. Vi blev förvånade när tog fram nummerplåten och gav oss den utan att vilja ha något betalt. Han verkade inte ha någon med guiderna att göra och vi är glada att vi inte gick på deras försök att lura oss på pengar.

 

PS. Glöm inte att kolla in oss på Facebook där vår engelska sida heter ”Overlanding family”.  

Dag 122-123 – Norra Togo

“Perhaps travel cannot prevent bigotry, but by demonstrating that all peoples cry, laugh, eat, worry, and die, it can introduce the idea that if we try and understand each other, we may even become friends.”

-Maya Angelou

vildcamping-norra-togo

Vildcamping i norra Togo. Barnen kände strax igen det stora trädet där det växte ”apbröd”. De letade upp de största frukterna och serverade stolta efterrätt till oss vuxna. Senast vi åt apbröd var i Guinea-Bissau. 

harald-med-skolbarn

Skolbarn kom förbi under kvällen. Lika nyfikna på bilen som på oss.

koutammakou

Koutammakou. Byarna här i nordöstra Togo är en del av UNESCOs världsarv. 

utanfor-hus-togo

Här besöker vi en familj i en av byarna. 10 personer bor i huset men fler kom för att hälsa på oss och visa runt. 

kokshornan

Köksbänken

majs

Barnen noterade direkt majsen i köket. De fokuserade båda på det de kände igen. 

ida-och-bebis

Jag fick låna den yngste familjemedlemmen. 

familjen-i-byn

En av männen kunde lite franska och en annan lite engelska men mest visades vi runt med gester och leenden.

barnen

”Många har hål i sina kläder här. Men de är renare än oss och har fina smycken” Citat Harald

Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

odla

Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.

1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.

Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.

1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.

1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.

2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.

Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.

3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.

5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.

Sveriges yngsta overlanders längs den västafrikanska rutten? Ibland undrar jag varför inga svenskar verkar ha gjort denna resa med barn förut. Andra dagar förstår j precis varför.    

*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).

Dag 116-120 -Coco Beach i Togo

coco-beach

Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.

coco-beach-2

 

Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?

Dag 115 -Känslor och tankar så här långt

Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.

“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”

På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.

För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.

vackra-mali

Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!

När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.

Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.

Att hjälpas åt.

Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.

Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.

 

Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.

Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.

Ida: Vad ska jag göra?

Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.

Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.

Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.

Ida: Här menar du?

Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)

Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.

Osv. osv.

fast-pa-plage-blanche

Plage blanche.

Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.

Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.

thea-och-jorgen-spelar-trumma

Samspelta och glada

Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.

På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.

 

 

Dag 113-114-Västafrikas högsta vattenfall

Where are you from? Vi sitter nybadade på en bänk bredvid Västafrikas högsta vattenfall. Det är en ung kvinna som frågar. Hon heter Ronja, är från Stockholm, men har bott i den lilla byn Wli i över ett år. Hon har aldrig tidigare träffat på svenskar vid vattenfallet och är glad att få prata sitt modersmål. Vi är också ivriga att träffa på en lokal som kan svenska.

ida-och-barnen-vid-vattenfallet

Harald och Ida vid vattenfallet

Ronja bor med sin kille och hans barn och det blir ett par dagars prat, häng och lek med dem. Vid vattenfallet fick vi lära oss och se hur man fångar fladdermöss. Vi fick en rundtur i byn och en kväll lagade vi mat ihop. Ronja och Tomas visade oss hur lokala råvaror såsom cocoyams och matbananer kan tillagas.

Ronja har nyligen startat upp en förening “The Children of Wli”, där man kan bli fadder till ett barn i byn. Att bli fadder innebär att man betalar in en flexibel summa varje månad som sedan går till barnet. Inte i rena pengar, men Ronja tar reda på vad just det barnet behöver, t.ex. skoluniform, skolböcker, sjukvård, mat, kläder och köper sedan detta. Vi blev imponerade över hennes arbete och vi är nu faddrar till ett barn i byn. Utöver att pengarna går oavkortat till barnet så är det kul att ha varit i byn och lärt känna den drivande bakom. Den intresserade kan gå in på www.thechildrenofwli.com eller kolla in facebooksidan med samma namn.

wli-djungel

Vacker och spännande vandring till vattenfallet.