Dag 210-212 Mera vildcamping

Vi vildcampade en natt till utanför Hwange Nationalpark. Harald, som har blivit en eld-entusiast, gjorde brasan helt själv. Från att placera stenarna i en ring, till att samla ved, brygga brasan, tända på med tändstickor och sedan passa elden. Thea hittade en rostig plåtburk, tänka sig, precis som sak-letaren Pippi Långstrump.

Vi begav oss mot Botswana via en liten skogsväg norr om nationalparken. Omgivningarna var vackra och bjöd på mera djurupplevelser. 30 meter bort låg plötsligt tre stora honlejon och slöade i förmiddagssolen under ett träd.

3 lejon i gräset

En av dem satte sig upp när vi stannade bilen.

Lejonhonor tittar

Vi studerade dem och de studerade oss. Vi körde lite närmare för att vända bilen och då hände något. Bakom de tre honorna reste sig en ung hanne, vi hade inte sett honom tidigare.

Lejonhanen reser sig

Vi trodde först att han var på väg mot oss, men istället gick han fram till en av honorna och puttade till henne så att hon gick fram mot oss. Hannen själv lade sig till rätta på det som varit honans plats. Vi backade undan och stängde av motorn och hon tog inte mer än ett par steg mot oss. Det var fantastiskt att få iaktta lejonen på nära håll. Thea är övertygad om att lejonhanen inte var ingen mindre än Simba.

Det finns en god anledning vi tittar oss omkring innan vi går ur bilen och att vi i vissa områden går upp i tältet när mörkret smyger sig på och sikten blir kort. Man vet aldrig vad som finns där ute…

elefanter i Botswana

Väl inne i Botswana blev den lilla skogsstigen till en asfaltväg. Djur såg vi rikligt av ändå. 

Dag 209 – Hwange nationalpark och djur på ännu närmare håll

Den 14 Maj ringde väckarklockan kl 5, vi ville köra innan gryningen för att optimera chanserna att få se rovdjur i parken.

Hwange NP i gryning

Det blev en flopp. Vi trodde nämligen att vi övernattat precis i utkanten av nationalparken. Men icke, vi hade sovit i utkanten av en “safari zone” (vilket innebär ett jaktområde här i Zimbabwe). Vi såg en enstaka antilop men i övrigt ingenting alls. Djuren här var, av naturlig anledningar, inte så många till antal och dessutom skygga.

I Hwange Nationalpark finns det “picknick zoner”. Där man får gå ur bilen och det finns toalett, soptunna och ett utsiktstorn för att kolla in djuren. De finns i stort sett alltid ett närliggande vattenhål. Man kan boka in sig att övernatta på dessa plaster, max ett sällskap per plats. Vi bokade in oss på på en av dessa platser, “Guavala”, och det blev en fantastiskt upplevelse. När vi ankom under eftermiddagen fanns det antiloper, zebror och en gnu vid vattenhålet.

Guavala. Vi campar och äter ca 20 meter från vattenhålet. Kolla in giraffen i bakgrunden

Under middagen kom det flera ensamma giraffer och drack. En regnbåge visade sig och under den en kudu och flera antiloper.

I gryningen, när det blev dags att gå upp i tältet såg vi horisonten svartna. Fram med kikaren. Bufflar! Många bufflar. Och det gick rakt mot oss. Inom loppet av 30 minuter stod en hjord på 120-150 bufflar vid vårt vattenhål och drack. Solen gick ner och det mörknade fort. Då såg vi en elefant. Och det kom flera. Vi hann räkna till 10 elefanter innan det blev så mörkt att vi inte kunde se dem.

Bufflarna närmar sig vattenhålet. Utsikten från tältet. Kika noga och se elefanterna på bild 2. Svårt att fota i nästan mörker. 

barnen med kikare i tältet

Månen lös och vattenhålet lystes upp, vi kunde inte se själva djuren, men vi kunde se konturerna av dem spegla i vattenytan. Vi vet inte hur många elefanter som kom, men vi gissar på minst 30. De var kvar i flera timmar och vi lyssnade på hur de drack, badade och gruffade i vattnet. En grupp om 8 djur passerade mellan oss och vattenhålet. Det är spännande med så stora, vilda djur på nära håll utan ett galler emellan. Ett par gånger lyste vi på dem med ficklampa, men till skillnad från bufflarna verkade de irriterade över ljuset och vi lät dem vara i fred.

Flera gånger under natten väcktes vi av olika ljud. Vi hörde hyenor i närheten. Någon gång under småtimmarna lyste jag ut och såg tre par ögon stirra tillbaka på mig. Det kunde vara vad som helst. Men sen satte ett av djuren sig på rumpan. Då var jag säker på att det var ett rovdjur. Jag väckte Jörgen och vi tittade tillsammans men kunde inte se vad det var. Hyenorna som vi tidigare hört? Vildhundar? Eller var det kanske lejon?

Gryningen kom och vi spanade åter från tältet. Girafferna underhåll oss åter med att med att dricka vatten på sina vinglande ben. Zebror tog morgonbad i sanden.

På vår vidare färd genom parken såg vi ett stort antal elefanter, över 100.

många elefnter i Hwange NP

Många elefanter

Det gäller att se sig för ordentligt. Vi stannade för att titta på en mamma med en unge som stod en bit från vägen på högersidan. Plötsligt ropar Harald till och pekar ut åt vänster. Vi var så upptagna av den lilla elefantungen att vi glömt att titta oss åt alla håll innan vi stannade bilen. 10 meter från bilen stod nu en stor hanne. Öronen stod rakt ut och viftade febrilt. Han tog några steg mot oss medan han trumpetade högt och vi gasade iväg.

Stora däggdjur är spännande. Men man ska inte glömma de mindre. Guinefowlen med sitt blåa huvud, ormen på fönsterkarmen när man betalar parkavgiften eller den lille ugglan som tar en tupplur. 

Dag 207-208 En natt med hyenor och en elefant

Vi hängde kvar i staden Victoria Fall en tredje natt för att slappa vid poolen, tvätta kläder och använda internet. Kartan studerades för att hitta på nästa destination. Vi fastnade för Hwange Nationalpark, en kort bit söderut.

På vägen till nationalparken vildcampade vi i parkens utkant. Barnen samlade ved och vi grillade oxfilé (igen). När det mörknade hörde vi hyenor och vi gjorde en snabb sorti till taktältet. Hyenor har ett väldigt karaktersistiskt läte, det går inte att ta miste om. Liksom ett dovt och ganska långt ooooooo som sedan går upp rejält på slutet i både volym och tonart i ett kort UU. ooooooUU. De repeterar det ett gäng gånger för att sedan tystna en stund. Barnen somnade och vi vuxna låg vakna och lyssnade. Plötsligt knäcktes grenar och steg närmade sig. Det kunde inte vara en människor, rörelserna var inte målmedvetna nog. Ljudet kom närmare och närmare, det var rejäla grenar som knäcktes. Vi hade tidigare sett kudu (en stor antilop) och misstänkte först att det var en sådan som var i farten.

Kudu i morgonljus

Kudu

Det lät som ett ensamt djur. Trots att det var nära fullmåne kunde vi inte se in i vegetationen, den var för tät och mörk. Djuret gjorde ett karaktersistiskt ljud, en blaning av morr och grynt, då visste vi att det var en elefant. Vi såg den aldrig men låg länge och lyssnade.

Middagen är som vanligt ett familjeprojekt. Det samlas ved och kvistar till brasan och grävs komposthål. Pga djurlivet har barnen strikta order om hur långt från bilen de får gå (vilket inte är många meter!)  

 

Dag 206 -Victorifallen del 3, nu från ovan och från Zimbabwesidan.

Taxi till flygplatsen

Det är den 11 maj, vi är i Zimbabwe och det är min 34-årsdag. Efter en hejdundrandes födelsedagsfrukost blev vi hämtade kl. 8.30 av en mini-bus. Dags att se Victoriafallen från ovan 🙂 Egentligen var det bara Harald och jag som skulle flyga men Jörgen hade några 20-dollarssedlar i fickan och hokuspokus så var vi plötsligt ombord alla 4. Det var verkligen en stor upplevelse, inte minst för maskinentusiasten Harald som länge pratat om att flyga helikopter. Ibland fantiserar han så mycket om det att han minns när vi flög helikopter på Färöarna (han låg då i min mage och var på storlek med ett plommon).

Utöver Victoriafallen cirkulerade vi också över nationalparken bredvid och fick se bufflar och giraffer från ovan. Efter flygäventyret och en restauranglunch gick vi den klassiska promenaden längs Victoriafallen. (Man kan göra en liknande tur på Zambiasidan). Rundan längs fallen är några kilometer lång. Klädsel: antingen badkläder eller regnkläder, man blir dygnsur! I alla fall om man går ut på de utsiktspunkter som finns närmast fallen och det gjorde vi givetvis.

Nu har jag fått en drink i min hand. Jörgen meddelar att bakpotatisen är på plats i glöden, oxfilén ligger och gottar sig och vitlökssmöret är på kylning. God kväll till er alla från Zimbabwe 🙂

Födelsedagstårtan

Världens bästa barn har gjort tårta. Inte självklart utan en ugn men med kreativt tänkande går det. De har dessutom sjungit, matat mig med choklad och små hemmagjorda paket hela dagen ❤ <3. 

Dag 204 -Victoriafallen del 1

VFZ -fallet

Victoriafallen ligger i Zambezifloden, på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Fallen kallas också ”Mosi-oa-Tunya” som var namnet de hade innan den skotske missionären och upptäckaren David Livingstone ”upptäckte” dem. Herr Livingstone valde namnet för att ära den brittiska drottning Victoria. Mosi-oa-Tunya betyder ”röken som åskar” och det är ganska talande. De enorma vattenmassorna dånar när de gör ett fall på över 100 m och ångmolnet som bildas kan ses på flera kilometers avstånd.

Eftersom man kan definiera ”världens största vattenfall” på olika sätt finns det flera som tar titeln. Victoriafallen är varken högst eller bredast men däremot världens största när det gäller fallande vattenmassa.

Man kan beundra fallen på flera sätt. Vi ska stanna ett par dagar och dessutom se fallen även från Zimbabwesidan och började därför med att titta på fallen från ”Victoria Falls Bridge”.

Bron är även gränspassagen till Zimbabwe och vi ska ta oss över den i morgon. Men för i dag fick vi lov att lämna våra pass som deposition och vandra över den gamla bron för att beskåda fallen. Det gick att ana delar av fallen men mest såg vi vattenånga.

VFZ bungyjump-span

Vi stod länge och tittade på de som hoppade bungyjump från bron. 111 m fritt fall. Barnen var fascinerade av deras mod och det blev ett samtalsämne hela kvällen.

 

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor.