Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 165-166 Kongo-Kinshasa

Att stämpla ut ur Kongo Brazzaville var en utdragen historia. I korta drag hade vi valt en gränspassage där det i stort sett aldrig kommer turister.  Vi hade valt den vägen för att undvika Ninjorna som börjat härja i området strax väster om Brazzaville. Polisen vid gränsen sa att vägen endast var framkomlig för jordbruksmaskiner och bad oss vända och ta vägen via huvudstaden Brazzaville i stället. En omväg på tre dagar som skulle ta oss rakt igenom Ninjornas territorier. Efter en stunds tjabb framkom det att jo, de kunde göra ett undantag speciellt för oss om vi betalade tillräckligt. Det blev bråk, det tog tid men vi körde därifrån med våra stämplar och utan att ha betalat en krona.

Gränsen ut ur Kongo B

Medan Jörgen, Mike och Jen fick oss utstämplade ur Kongo-Brazzaville samlades ett gäng skolbarn runt mig och barnen som väntade utanför. När barnen, precis som den äldre generationen inne i polishuset direkt började fråga efter pengar, mat och kläder fick jag ett litet utbrott på dem. Med tanke på deras korrupta pappor på polisstationen var deras tiggande beteende inte konstigt, men jag sa åt dem att plugga hårt och försöka ta sig vidare till universitetet. Det slutade med att jag höll en liten engelska lektion för dem.

Vägen ut ur Kongo-Brazzaville och in i Kongo-Kinshasa var spännande. Stundvis var den nästan obefintlig. Alla utom Harald var glada att det inte regnade på de små ”vägarna”.

Vårt första möte med Kongo-Kinshasa var i en polisstation i en liten by där våra dokument skulle synas. Halva byn samlades skrattande och vinkande omkring oss. De var nyfikna och trevliga och vi kände oss välkomnade.

Vi åt kvällsmat på ännu en vacker plats med utsikt över grönskande kullar. Några barn kom förbi på kvällen. Harald och Thea tog fram sin fotboll och det blev genast lek och spel.

middag med publik

Så fortsatte vi genom Kongo. Körning på vägar som knappt var vägar. Ibland var det MC-stigar där vi långsamt banade oss fram, ibland var det traktorspår. Vi hade klarat oss utan regn men körde ibland igenom passager där det nyligen hade regnat och vi fick en känsla för hur det kunde varit…

Följande kväll hittade vi en ännu vackrare lägerplats där vi gjorde upp eld och grillade marschmellows. Det blixtrade i tre vädersträck men över oss kunde vi beskåda den vackraste vintergatan och det kom inget regn den natten heller.

Harald tappade sin första tand

Vår stora kille har tappat sin första tand.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 163 -Kongo Brazzaville

Vi vaknade med tuppen. Eller ska jag säga tupparna, det lät som 500 satte i gång sitt golande simultant. Kl. 7.30 stod vi redo hos polisen för att stämpla ut ur Gabon. Efter sedvanligt tjabbande där vi tvingades kopiera både det ena och andra dokumentet (kanske var det polisens kusin som ägde kopieringsstället och de delade på vinsten?) och sedan väntat en lång stund på chefen som hade nyckeln till skrivbordslådan där stämplen låg, var vi äntligen på väg in i Kongo Brazzaville. De 24 milen från Ndende i Gabon och staden Dolisie i Kongo tog 10 timmar. Landskapet var grönskande vackert.

Vi kände oss mörbultade efter att ha stångats med poliser och dålig väg en hel dag. Med hjälp av musik, film och frågesport hade barnen som vanligt varit suveräna. Vi hittade en hotellparkering att slå upp tältet och det var därefter ett lätt beslut att gå ut och äta.

Det var lördagkväll, mycket människor, mat och musik på gatorna. Kyckling, ris och friterad plantae (matbanan) sköljdes ner med öl och cola medan vi lyssnade på livemusik och beskådade det levande gatuliv. En härlig lördagkväll efter vår första långa dag genom Kongo-Brazzaville.