Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 233-240 Central Kalahari game reserve

sista dagen hos mervyn

Barnen fick fina kläder i avskedspresent av Mervyn

Efter vår tur till Naix Pan återvände vi, för fjärde och sista gången, till Mervyn och alla de andra i staden Maun. Med bara en månad kvar på resan var det dags för oss att bryta upp och köra söderut. Centrala Kalahari naturreservat skulle bli nästa stopp.

Kalahari är en stor öken, bl.a. känd för sitt stora antal kattdjur och från boken “Cry of the Kalahari” som skrevs av Mark och Delia Owens som studerade lejon och hyenor på 70-talet. För er som är födda på 70-talet tillägger Jörgen att även ”Gudarna måste var tokiga” filmerna utspelar sig i Kalahari. För att klassas som öken ska det regna över en viss nivå årligen. Trots väldigt lite nederbörd får Kalahari öknen en del vatten från Okavangodeltat och är inte så torr som man skulle tro, landskapet är savann. Vi var spända på om Centrala Kalahari, hjärtat av den stora öknen, skulle leva upp till sitt rykte om många lejon, leoparder och geparder.

Vildcamping utanför parken. Om vi ankommmer till nationalparker under eftermiddag/kväll, vildcampar vi ofta precis utanför parken för att i stället köra in  tidigt nästa morgon. Helt enkelt för att spara en dags parkavgift. I detta fallet kostade det bara 240 Pula (drygt 200 kr per dygn) men i en del andra parker rör det sig om tre gånger så mycket pengar, ett sätt att få resekassan att räcka lite längre.

Vildcamping utanför parken

Vildcamping 1 km från nationalparkens ingång. Kocken och skal-prinsessan lagar potatissoppa. 

Den första heldagen i parken – Leoparddagen. De flesta rovdjur är aktiva på natten och det gäller att leta efter dem i gryning och skymning. Väckarklockan stod på 6 och en halv timme senare var vi i väg. Vi parkerade vid Deception pan, en stor öppen slätt, och åt frukost medan vi beskådade solens vackra skådespel när den snabbt steg över horisonten. Vi svängde sedan bort från det öppna fältet, in på ett par hjulspår omgivna av buskar. Och då plötsligt stod han framför oss!

Leopard på vägen framför oss

Vilket vackert djur!

Leoparden gick långsamt mot oss. Han saktade in och kollade in oss och vek bara av så han precis kunde passera bilen. Leoparden var mindre än 1 meter från oss. Han fortsatte sedan nerför vägen utan att bry sig om vår närvaro. Han var upptagen med att pinka in sitt revir, eller som Harald uttrykte det “han visar pungen för alla buskarna”. Vi vände bilen och följde honom 10 minuter innan han vek av in i buskaget och försvann.

Tillbaka vid vår lägerplats vid Deception Valley firade vi med brunch, vi har nu sett “The Big Five”. Dvs Elefanter, bufflar, lejon, noshörning och leopard. Att just dessa djur är de stora fem beror på att de är (var) de farligaste djuren i Afrika att jaga.

Lejondagen. Vi gjorde ännu en tidig sorti från vårt läger och ganska snart såg vi de här två grabbarna gå på vägen framför oss. Precis som leoparden gick de och pinkade in sitt revir och brydde sig inte speciellt mycket om att vi betraktade dem.

Vi fortsatte till ett vattenhål, som visade sig vara uttorkat men inte obebott. Den här herren låg och slappade. Vi var 3 meter ifrån honom när vi upptäckte honom och han var alldeles för mätt för att bry sig. Ser ni hur uppspänd buken är och hur mätt han ser ut? Lejon behöver bara äta var 5-7 sjunde dag och han hade precis satt i sig en gemsbock som hans honor hade dödat åt honom.

Vi såg en lejonhane till innan vi nådde vår nya lägerplats, Tau Pan, för natten. De andra var redan på plats och kunde informera oss om att ett lejon legat på vägen när de anlände, 500 m från vår campingplats. Framåt kvällen hörde vi honom plötsligt ryta och såg honom passera oss 3-400 meter bort. Han igen röt och en annan hane på andra sidan vårt läger svarade honom. Så höll de på, ibland stämde även en tredje hane långt borta in i deras bröande. (Vi har stenkoll på barnen i de här lägena, mer om det här med säkerheten bland vilda djur en annan gång)

Mike och Jen hade förberett med mousserande vin och vi dukade fram snacks på ett bord i solnedgången. Vi firade alla kattdjur vi sett men det var också ett farväl. Det var vår sista kväll tillsammans. Om 2 veckor flyger Jen hem till sin advokatbyrå i London och Mike söker jobb inom solenergisektorn i Botswana och Kapstaden. Vi träffade dem på gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Det är bara ett halvår sedan men det känns som vi känt varandra längre. Att bygga en vänskap accelererar när man lär känna varandra utan smink, kämpar mot korrupta poliser tillsammans, korsar gränsen in i Kongo på en lerig traktorstig och bajsar i en gemensam grop.

mike-och-jen-med-barnen.jpg

Sista kvällen med Mike och Jen.

Det blev en lång kväll framför brasan. Det kändes som ett bra avslut på vår tid tillsammans att sitta under Kalahariöknens stjärnhimmel medan lejonhanarna brölade allt närmare omkring oss.

Vi kommer att träffas igen. Det är nämligen så att ni där hemma kommer tröttna på att lyssna på våra historier. I många månader, ja kanske år framöver, kommer vi kontra vartenda påstående ni säger med “ja, men när jag var i Mali….” “I djungeln i Gabon…” “När vi satt där och tittade på lejonen i Zimbabwe…” “Om man jämför Sahara och Kalahari så…” Ja ni fattar. Så när vi blir alltför dryga bokar vi en helgträff med Mike och Jen i Europa för att prata om vår resa genom Afrika. Jag längtar redan.

Vi tog farväl av våra vänner men stannade ytterligare en dag i parken. Sen körde vi vidare till staden Ghanzi och tog in på en camping. Det finns inget så härligt som en varm dusch när man bott i buschen i 6 dagar. Nu dags för en restaurangmiddag.

 The big five. Dessa foton tagna i Benin, Namibia och Botswana.

 

Dag 230-232 Solnedgång över saltslätten

Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.

Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten.  Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.

Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.

Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.

/Jörgen

 

Dag 227-229 Okavangodeltat

 

 

 

Vi har varit på en riktig lyxigtur i Okavangodeltat tillsammans med Mike och Jen. All inclusive i 3 dagar och 2 nätter. Dag 1 blev vi hämtade vid floden kl. 9. Guiden Espi var med oss och 2 andra killar åkte i förväg och gjorde i ordning campingplatsen. Vi spenderade hela dagen med att cruisa upp till vår campingplats. Okavango är ett stort inlandsdelta som mynnar ut i Kalahariöknen. Det är fantastiskt vackert! Flodhästar, elefanter, krokodiler, fåglar och antiloper tittade nyfiket på oss. För några månader sedan var en fågel en fågel och en antilop en antilop. Nu är en antilop en sabel, en impala, en dik-dik, vattenbock eller en Letchwe. Fåglar är kingfisher, marabou-storkar, egyptiska gäss, hornfåglar, fiskörnar osv.

Vi gjorde oss bekväma i våra tält, kollade in omgivningarna och sen stod det sundowner-tur med Bloody-Mary, cola och snacks.

Efter en spektakulär solnedgång kom vi tillbaka till ett vackert dukat bord och serverade 3-rätters middag med vin.

Och så fortsatte det i dagarna tre med god mat, service och utflykter. Några safariturer gjorde vi till fots och andra med båten längs deltats snirklande kanaler.

Denna tur kostar normalt 35.000 Pula (ca. 32.000 SEK) för 5 personer, dvs 6500kr /person (Harald räknades som vuxen, Thea var gratis). Vissa av de lodger som ligger i deltat tar upp emot 50.000 SEK per natt!!! Som tidigare sagt, Botswana är dyrt! Landet satsar på att ha ett litet antal turister, bevara naturen och hålla allt exklusivt. Vår rese-arrangör var ”The Old Bridge” som ägs av Mikes kusin och vi fick ett kraftigt rabatterat pris.

 

 

 

 

 

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.