Dag 146-148 Mount Cameroon 

En hemlig väg upp på Mount Cameroon som användes för att bygga en radarstation som ska ha koll på pirater! Det var ett enkelt beslut att köra de 250 km norrut igen för att försöka hitta vägen.

14 februari.

Humöret är på topp när vi börjar morgonen i Douala. Vi bunkrar upp med vatten, diesel och mat innan vi kör de 9 milen till Buea (staden där man normalt börjar sin vandring upp för berget som normalt tar 3-4 dagar och kostar 800€ per person). Grusvägen som leder upp på berget är lätt att hitta och vi är spända när vi sakta börjar färden uppför.

Vi passerar förbi små gårdar och bananplantager. Redan här i början är det stark stigning och tuff körning. Vid drygt 1500 m blir det tropisk regnskog. Därefter är det savann som sedan övergår i ett lava-lanskap, Mount Cameroon är nämligen en vulkan som var aktiv senast 2012. Det är vackert att uppleva denna unika förvandling av  landskapen. Himlen är blå och luften sval och torr när vi kommer upp på andra sidan molnen.

Någonstans när regnskogen övergår i savann stöter vi på patrull. Det är ett par tyskar som varit uppe och inspekterat parken som kommer körande nerför berget med självaste parkchefen. De är inte glada att se oss och ber oss bestämt vända, det är inte tillåtet att köra upp för vägen som dessutom är både svår och osäker. En besvikelse sköljer över oss, det kan inte vara sant. Vi gör vårt bästa att övertala dem ”vi är ju redan halvvägs uppe”, ”snälla kan vi inte få spendera natten på 2600 m”. Vi name-droppar och betalar parkavgiften i kontanter (75 kr per person per dygn) och det slutar med att vi får köra vidare med ett handskrivet kvitto från självaste parkchefen som godkänner vår vistelse. Med ett löfte om att vara försiktiga och en stark rekommendation att inte försöka köra hela vägen upp. Vi vet att den rekommendationen kommer bli svår att följa…

Som planerat når vi under eftermiddagen upp till 2600 m där vi ska spendera natten. Medan Jörgen och Thea lagar mat går Harald och jag upp på en närliggande kulle och beundrar utsikten i solnedgången. Det är makalöst vackert! Åt ena hållet en stor krater och lava-landskap. Åt andra hållet kan man se savann. Jag skulle kunna sitta här i timmar men maten är klar och vi ska gräva fram våra underställ och mössor för att vara förberedda inför natten.

15 februari.

Vilken typ av människor är vi egentligen? Varför gör vi den här resan med den osäkerhet och alla besvärligheter det innebär? Det är frågor man ställer sig ibland när man ligger i tältet på kvällarna. En sak är säker, vi i familjen lär i alla fall att känna varandra otroligt väl! Så när Rodrigo nämnde att han visste en väg som gick nästan hela vägen uppför Mount Cameroon, som inte fanns på några kartor och väldigt få människor kände till visste jag direkt att det här var något som inte bara jag, utan också Ida skulle nappa på. Det skulle visa sig bli ytterligare ett tillfälle att utvidga familjens komfortzon.

MC Dag 2 Frukost

Avokado, äggröra och varm choklad till frukost.

Upp till 2600 meters höjd hade vi kört på en 90 år gammal pist som utnyttjas av bananodlare och parkvakter. Härifrån ska vi köra vidare på pisten som Rodrigo varit med och skapat. Först liknar det den vi körde på dagen innan, men efter hand som höjden och bergets lutning stiger blir den mer och mer svårframkomlig. Vi har bara en muntlig beskrivelse på hur vi ska köra och letar oss sakta fram. Bilen och däcken tar en del stryk av den vassa lavastenen i de branta backarna trots att jag försöker köra så försiktigt som möjligt. Lågväxel och 1’an är det enda som gäller. Ibland med, ibland utan diffspärr på bakaxeln. Timmarna går, Nisse kämpar i den tunna luften och vi har svårt att hitta den pist som ska leda upp mot toppen. Vi beslutar att vända när vi kommer fram till en brant nedförsbacke full med lösa stenar som vi inte är säkra på att vi kan ta oss upp för igen. Precis då plingar det till i mobilen. För första gången på berget har vi täckning och får ett sms från Mike & Jen. De träffade samma tyskar som vi på vägen upp, men tvingades vända. De tyckte antagligen en bil lös på berget var tillräckligt.

Strax efter vi vänt möter vi en Unimog (terränglastbil) vars chaufför vi frågar om vägen mot toppen. Han förstår inte riktigt vad vi menar men pekar framåt/uppåt och försäkrar dessutom att han kan dra oss uppför backen vi vände vid om det skulle visa sig nödvändigt. Så vi beslutar oss för att köra vidare mot toppen. Pisten blir efter hand ännu brantare och lösare. Underredet på Nisse slår alltför ofta i det steniga underlaget och vi spinner oss stundvis uppför backarna så de vassa lavastenarna flyger. Till slut når vi en backe som vi inte kommer uppför. Trots hårt jobb med spadarna, flera försök, högre fart och flitigt användande av ”tracktion pads” fastnar vi på samma ställe om och om igen. Vi är på 3550 meters höjd och hade klockan inte varit så mycket hade kanske en av oss vuxna försökt gå upp till toppen härifrån. Men vi erkänner oss besegrade och vänder om.

Det är inga glada miner när vi kör tillbaka. Barnen tittar på film samtidigt som bilen guppar och stenar slår i underredet. Vi vuxna sitter tysta och funderar var och en för sig. Efter ett tag tittar vi på varandra och inser att vi vill samma sak: Försöka igen imorgon. Vi kommer överens om att gå upp tidigt, köra samma väg vi kört idag till 3550m och gå därifrån.

När vi slagit läger och fått lite mat i magen börjar jag fundera. Det är något som är fel, jag tycker inte vägen vi kört idag stämmer med den beskrivning vi fått. Vi har koordinaterna för en nödstuga på 3750 metars höjd som jag slår in på GPS’en och jämför med var vi har varit. Vi kan helt enkelt inte ha hittat rätt pist. Men vi har verkligen spanat efter en avstickare åt höger (där den rätta pisten borde finnas) utan att kunna hitta den, så vad ska vi göra anurlunda imorgon? Vi har redan använt trackern för att SMS’a Rodrigo utan att få svar. Vi går och lägger oss för att vara klara för vårt andra försök på toppen imorgon.

 

16 februari. 

Meddelandesignalen blinkar på vår tracker när vi vaknar. Koordinaterna!!! Vilken lycka! Ingen långfrukost med äggröra och varm choklad i dag. Vi ska göra ett toppförsök och har ingen tid att förlora. Vi käkar flingor och yoghurt på språng och kl. 7.15 backar vi ut på gruspisten. Efter ett par kilometer är vi enligt de nya koordinaterna framme där den hemliga vägen ska vika av. Vi sitter tysta och spanar mot höger. I horisonten syns toppen på Mount Cameroon. Där! Helt plötsligt ser vi vägen. Eller pisten. Vi svänger försiktigt av mot höger. Längs sidorna på den igengrodda pisten ligger vallar av sten och grus som skapats av Rodrigos bulldozer. Osäkerheten försvinner, det måste vara rätt! Vi kör 5-6 km och stiger under tiden nästan 1000 höjdmeter. På ett ställe tvekar vi innan vi kör, det går brant nerför och vi blir osäkra på om vi ska ta oss upp, vi måste ju tillbaka igen. Långsamt jobbar Nisse sig uppför och plötsligt får vi syn på vandringsleden som korsar vägen. Vi är på 3700 m och vandringen mot toppen kan börja!

Gångstigen är markerad med vitmålade stenar och det visar sig vara viktigt. Thea kommer nämligen att tänka på en av sina favortitsagor, Hans och Greta. Medan vi sakta jobbar oss uppför berget berättar Jörgen historien om Hans och Greta som letar sig tillbaka till fadern och styvmoderns hus genom att följa de vita kiselstenarna i månskenet. Han har tillsammans med Thea kommit på en extra knorr på slutet, när Greta sparkar in den elaka häxan i ugnen, då dör hon inte, hon förvandlas till en grillad kyckling. När Hans och Greta slutligen återförenats med sin pappa fortsätter Jörgen i sagornas värld med en annan av Theas favoriter, lejonkungen. Jag är glad att jag har sällskap med en tre-åring och därmed en ursäkt att gå långsamt. Det är tungt! Thea går hela vägen själv, Harald springer obekymrat i förväg och båda barnen verkar opåverkade av den tunna luften. Vi vuxna däremot känner av höjden med huvudvärk och hög puls. Efter 2 h, mitt i att Simba förälskar sig i Nala, når vi toppen. Vilken känsla! Vi spenderar nästan en timme där uppe. Äter knäckebröd med salami och beundrar utsikten.

 

Vilket äventyr! Vilken seger att stå där på toppen. Att få denna helt unika upplevelse tillsammans som familj är resans höjdpunkt så här långt.

Dag 145 -En hemlig väg till Mount Camerons topp

Under helgen dök en spansk familj upp på stranden. De var expats från Doula på weekendutflykt. Vi lunchade ihop med Rodrigo, Ellen och deras 4 döttrar och de gav värdefulla tips om Angola där de tidigare bott i 4 år.

Gemensam lunch

 

Helt plötsligt säger Rodrigo “Har ni lyst att bestiga Mount Cameroon, Västafrikas högsta berg, jag vet en hemlig väg upp dit”. Vi trodde först han skojade, men nej. Han hade personligen varit med och byggt vägen, eller snarare pisten. Han var projektledare när det nyligen anlades en ny radarstation (för att bl.a. kolla pirater). Han var fullständig lyrisk över hur vackert berget är, visade oss en film som en av hans drönare tagit över pisten och naturen och snart var vi också helt sålda. Kartan kom fram och koordinater skrevs ner. Pisten, som är för 4×4 med god markfrigång, går upp till 3700 meter. Man har sedan 500 höjdmeter och en 1,5 kiometers promenad till toppen. På 2500 meters höjd finns det en fin plats för vilcamping.

Kartor Mount Cameroon

Kommer vi bli höjdsjuka? Klarar Theas små ben att ta sig till toppen? Var har vi packat ner mössor, jackor och underställ? Hur kommer Nisses dieselmotor att reagera på den tunna luften? Det får vi snart veta, självklart ska vi hitta den hemliga vägen till toppen av västafrikas högsta berg!

PS. Vi misstänker att det blir glest med wi-fi tills vi når Angola. Glöm inte att ni kan ha koll på vår position via vår tracker som ni hittar här eller under fliken “vår positon”. Lösenordet är Afrika2016/17.

Dag 144 -Regnperioden har börjat och vi planerar resan genom Kongo.

När vi var i Small Ekombe kom det första regnet. För vår del var det det första regnet sedan Ghana och om vi räknat rätt var det fjärde gången på 4 månader vi kände regndroppar. När det regnar så regnar det mycket! Riktigt mycket! Regnet kommer snabbt och ofta tillsammans med en hel del vind. Den senaste veckan har regnet kommit varannan dag men snart kommer det nog dagligen. Vi, speciellt Jörgen, testar olika sätt att regn- och stormsäkra tält och markis. Regnet är uppfriskande, det kyler ner luften på ett härligt sätt och är en kul omväxling till den heta solen. Vi får se om vi fortfarande gillar det om några veckor när vi befinner oss i mitt i Kongos djungel.

Kongo närmar sig! En del av våra visum är nämligen tidsbegränsade. Till DRC (Democratic Republic of Congo) har vi ett transit-visa på 8 dagar med specifika datum. Vi måste in i Angola innan d. 3 april (dvs inom 2 veckor från att vi fick det utfärdat i Ghana). Vi har med andra ord lite tider att passa helt plötsligt. Både Congo Brazzaville och DRC är dessutom länder där vi måste planera vår färd noggrant pga rådande oroligheter.

Jag vet inte hur många kvällar vi suttit framför kartan och diskuterat våra alternativa vägar genom Kongo. Det har känts så avlägset men nu är det snart dags, d. 24 mars har vi bestämt träff med Mike och Jen för att tillsammans bege oss ut på det vi tror kommer bli resans tuffaste del. Vi vill undvika huvudstäderna Brazzaville och Kinshasa och kommer ta en mindre väg genom djungeln. Kongofloden ska korsas med båt. När regnet faller kommer vi få vänta ut det, det kommer vara omöjligt att ta sig fram.

Vi fruktar det lite men mest längtar vi!

 

karta Kongo

I Kribi mötte vi två bilar på väg norrut. Det blev några intensiva timmar framför kartorna med informationsutbyte om södra respektive västra Afrika. De berättade hur de passerat från Kongo till Gabon på en djungelväg. Det tog dem 4 dagar att köra 90 km. 

Dag 141-143 Via Limbe och söderut till Kribi

Det blev två nätter i kuststaden Limbe innan Jen och Mike smsade från Kribi. De hade hittat ett underbart ställe där vi kan campa gratis på en privat strand men använda oss av fasciliteter på det närliggande och lyxiga hotel Ilomba. Det var ett snabbt beslut att köra söderut och sätta upp ett läger ihop i detta tropiska paradis.

Vi slappar, badar, leker, pratar, spelar och lagar massa god mat. Gratis. Eller tja okay, bara den senaste månaden har vi spenderat över 15.000 SEK på visum för att kunna ta oss hit. Men vi bor gratis och lagar vår egen mat på stranden.

 

 

Dag 140- Dag 2 i Small Ekombe

Foncha, en god vän till Fabrice, hade gjort upp ett program för vår andra dag i Small Ekombe. Först ut var ett nytt besök hos kungen som ville träffa även mig. Därefter et nytt besök hos faster Elviga som tillsammans med dottern Charlotte hade lagat mat till oss. För 5 månader sedan hade barnen inte ätit, men nu åt de 3 portioner var av den kryddiga fiskgrytan med ris och tyckte inte det var det minsta konstigt att äta på delad tallrik. Ännu ett exempel på att komfortzonen ökat.

Vi fick hälsa på ett par av barnen i den förening som Fabrice och Elise driver för att hjälpa föräldralösa barn i byn. Pga politiska konflikter mellan den engelsk och fransktalande delen av Kamerun pågår en strejk och skolorna i västra Kamerun varit nerstängda i över 2 månader. I stället för att gå i skolan hjälpte många av barnen till på byns kakoafarm. Även internet har stängs av helt under samma tidsperiod och måndagar och tisdagar är alla affärer helt stängda.

Pennor till barnen

Vi hade med oss pennor och fotbollar som present till barnen. 

Small Ekombe fick en ny vårdcentral förra sommaren och där fick vi en rundvisning vilket var väldigt uppskattat.

Kakaofarmen visades upp och det var kul att få lära hur kakao växer, jag visste inte. Om man öppnar kakoafrukten finns det fullt av vita kladdiga frön (se bilden nedan). Nu när kakaon fortfarande är omogen kan man suga på den vita massan som är söt och lite syrlig. Själva kakaobönan i mitten spottar man ut. För att göra kakoa får man vänta några månader tills bönorna mognat och sedan torka dem innan de kan användas till choklad.

Det blev mer prat och öl med Foncha och andra vänner innan vi begav oss mot Limbe under eftermiddagen.

Draft

Harald blev snabbt en fena på att spela ”draft”.

Dag 139 -Släktkalas i Small Ekombe

Small E

Våra barns sysslings pappa, Fabrice, är från Kamerun och igenom honom fick vi en inbjudan till hans hemstad Small Ekombe i västra Kamerun. Fabrice, sonen Amalius och Elise (som är Jörgens kusin) var hemma i Götebrog så vi ankom till Small Ekombe utan att egentligen känna någon. Vi hade fått instruktioner att parkera vid fotbollsplanen vid den katolska skolan och därifrån fråga oss fram till mormor Christina. Trots att vi med svenska mått är väldigt avlägsen släkt fick vi ett varmt mottagande av vad som kändes som halva byn!

Det är otroligt spännande att få en inblick i en familj, ett vardagsliv, en helt annan kultur på det detta sätt. Men, också oerhört intensivt och stundvis förvirrande. Hur skulle vi uppföra oss och vad förväntades? Elise hade tipsat om att vi kunde bjuda på dricka så Jörgen inledde med att gå till närmsta bar och köpa öl och läsk som vi sedan intog i mormor Christinas hus tillsammans med en massa människor. Vi försökte reda ut vem som var vem. “Jag är Fabrice bror” sa en kille. Men vänta nu, han har väl ingen bror? Nej, i Afrika är man bröder, systrar även om man egentligen är kusiner eller barndomsvänner. Det var svårt att övertyga dem om att jag inte var Elises syster och jag gav snabbt upp att reda ut släktbanden på både deras och vår sida, vad spelar det också för roll, alla skålade och vi var nu en del av en stor familj i Kamerun.

Det hör till att man besöker övriga släktingar och Jörgen blev ombedd att ta en runda i byn tillsammans med de närmsta manliga släktingar. De besökte främst faster Elviga och byns överhuvud ”The king”. Och så en rad andra människor som Jörgen fortfarande inte riktigt vet vem de egentligen var. Det var också obligatoriskt men en tur till baren där kungen bjöd på en runda öl.

Jörgen och kungen

Jörgen hos kungen i hans palats (alla i byn omtalade hans hus som ett palats).

Medan Jörgen var runt i byn höll jag ställningen med kvinnorna och barnen. Efter att ha klängt på oss vuxna den första timmen kastade Harald sig plötsligt ut i havet av barn och vi såg honom knappt det kommande dygnet. Thea, som är reserverad med främlingar, höll sig i min närhet. Vi hade ett följe av folk efter oss när vi skulle på toa där det inte fanns någon dörr. Thea klarade galant att det inte fanns någon dörr så man kunde stänga om sig. Jag för erkänna att trots 5 månader på den Afrikanska kontinenten har min komfortzon inte riktigt sträckt sig så långt, jag valde att knipa.

När Jörgen återvände var det kväll och vi var alla helt slut av alla intryck, prat och nya bekantskaper. Det var en viss besvikelse bland våra värdar när vi gick och lade oss i stället för att följa med ut och dansa natten lång. (Elise och Fabrice: att ni var så grymma på dansgolvet på ert senaste besök hade skapat vissa förväntningar, men det kunde vi helt enkelt inte leva upp till).

Bil och tält i Small E

Vi övernattade på fotbollsplanen. Ständigt omgivna av barn.

Dag 138 – Kamerun och ännu en poliskontroll

För skoj skull räknade vi hur många gånger vi blev stoppade av polis/militär/tullare när vi körde genom Nigeria. Här är resultatet:

63 kontroller. Av dem var det 10 stycken som ville se våra pass och övriga dokumenten eller vårt bagage. 25 stycken ville bara prata en stund och höra vem vi var och vart vi var på väg. På 28 ställen behövde vi bara sakta in, vinka och köra vidare. Totalt var det 6 tillfällen när de försökte pressa oss på pengar. Dessa kontroller och uniformsklädda män är en del av vår vardag och ni ska därför få historien om ett tråkigt möte med en militär när vi precis kommit över gränsen till Kamerun.

Jag körde. En militärkontroll låg framför oss och jag saktade in. Det var varmt och militären satt i skuggan. Vi vinkade till dem och körde helt enkelt vidare. Efter ett par minuter kom en militär körande i full fart och lade sig ilsket tutande vid sidan av Nisse. Jag stannade som han beodrade. Han var högljudd och frågade argt varför vi inte hade stannat vid deras kontroll. Jag sa som det var att vi hade vinkat men inte förstått att de ville att jag skulle stanna. Han ville se våra dokument och Jörgen räckte mig registreringsbeviset. Han försökte ta det ur min hand men jag höll hårt i det med båda händerna. Han försökte på inget sätt läsa vad det stod på pappret men ville ha det i sin hand. När jag vägrade släppa blev han arg och berättade att jag skulle göra som jag blev beodrad och inte försöka diktera villkoren för honom. Då blev jag också arg och sa att han gärna fick läsa våra papper, som alla var i ordning, men att det var vår ägodel som han skulle ge f*n i att försöka ta från oss. Eftersom jag var förbannad och högljudd tog Jörgen på sig rollen som “the good cop” och förklarade lugnt att vi har haft dåliga erfarneheter av att lämna ifrån oss papper. Sen sade han på svenska att pappret var en kopia och vi gott kunde lämna iväg det. När militären fått pappret bröt han upp i ett stort triumferande leende och gick skrattande tillbaka mot sin bil samtidigt som han sa “nu kör ni efter mig tillbaka till mina kollegor”. Han vände bilen och vi såg i backspegeln hur han försvann bakom kröken.

Vi satt kvar en liten stund och pratade igenom situationen. Säkert satt han med kollegorna och skröt om hur han lurade turisterna som nu skulle betala dyrt. Jörgen och jag bytte plats (han kör snabbare) och vi körde vidare. De kommande milen körde vi förbi ytterligare en handfull kontroller. Med tanke på att militären först suttit och småsovit och inte skött sitt jobb, därefter varit aggresiv och ingett starka misstankar om att vara korrupt kändes det inte sannolikt att han ringt till sina kollegor (han hade ju alla uppgifter på bilen) För säkerhets skull stannade vi vid alla kontroller de kommande milen och sa överentusiatstiskt hej. Alla var profesionella och önskade oss en fortsatt bra resa.

Fram tills vi svängde av den stora vägen in på den lite mindre mot Kumba tittade vi mycket i backspeglarna, men ingen förföljde oss. Speciellt triumferande kände vi oss inte, men vi hoppas hans kollegor skrattade gott åt honom när de insåg att pappret var en kopia och att vi smitit.

Vacker körning var det på huvudvägen mellan Nigeria och Kamerun!