Vi firade midsommar med självplockade jordgubbar och grillmat. Barnen gjorde kreativa blomsterkransar av papper och Harald försökte bygga en gran av vedkubbar. Thea sjöng högt ”Räven överraskar grisen”. Storebror stämde in och skrålade ”röven raskar över grisen”. Vi hjälpte dem reda ut begreppen julgran och midsommarstång, förklarade att det är räven som raskar över isen och att det är en julsång.

Det är intressant hur resan har färgat barnens lek. Jag minns när vi körde genom Europa för snart 9 månader sedan och de vägrade rita på ett papper där det fanns minsta sträck eller väck. Nu blir de glada när de hittar en halvsida som är oritad i sina ritböcker. Motiven de ritar har också förändrats.

Harald ritar bilar som kör uppför berg. Thea ritar diverse Afrikanska djur som dricker ur vattenhål eller bajsar. (Eller som här både och). Barnen leker picknick och bär då korgen på huvudet. Picknickmaten lagas över öppen eld. När katten Kajsa ska till marknaden med sin bebis Pinky-pie så bär hon henne på ryggen. Sjalen är gjord av en använd våtservett. De tar vad de hittar och är mycket kreativa.   

Barnen är alltid utomhus, har oftast bara varandra och sig själva och väldigt få leksaker. Harald 6 år är utrustad med en fällkniv, en tändare, ett 10 m rep och en spade. Vi har börjat förbereda honom på att han inte kan gå så till lekplatsen och skolan hemma i Malmö. Han täljer, använder repet till att klättra upp i berg och göra linbanor, han gör upp eld och gräver diverse gropar.

Barnen är ofta involverade i vardagliga sysslor, mest på ett lekfullt sätt. De sopar ofta ur tält och tvättar bilen. Lagar mat gör de också. Thea har fått smeknamnet skalprinsessan. Hon skalar rotfrukter, gurkor och lök på löpande band. 2 kg potatis har hon vid flera tillfällen presterat. Inte så illa för en 3-åring. Hade vi varit hemma hade jag antagligen inte vågat ge henne en skalare, den är ganska vass. Vi hade inte heller haft tålamod att låta henne skala för det tar tid. Inte bara att skala 2 kg potatis, men för nå dit att man klarar av det måste man skala många gånger. På vår resa genom Afrika har vi sett hur småbarn står med stora knivar och fjällar fisk och kanske känns det därför helt naturligt att hon har en potatisskalare och storebror en fällkniv.

Här tvättar barnen toppresseningen på tältet. Mycket tvål och vatten gjorde den till en rolig glidbana. Den blev faktiskt ren på köpet. Skalprinsessan in action. 

Jag har ingen större förhoppning på att barnen ska klara sig med färre prylar när de kommer hem. Antagligen kommer de jämföra sig med omgivningen och inte nöja sig med mindre. Tyvärr.

Jag kommer antagligen inte vara bättre själv. Ett exempel är diskning och duschande. Det har ibland gått en vecka utan en dusch, och den efterlängtade duschen är då en hink-dusch med solvarmt vatten. Inga problem. Vi har ibland klarat oss på extremt lite vatten. I Kongo ”duschade” jag och Harald vid ett tillfälle tillsammans. På 1,5 liter vatten. Det räckte t.o.m till en hårtvätt till den ena av oss. Det ni! Men nu är vi i Sydafrika och har tillgång till varmvattensduschar dagligen och vad tror ni jag gör? Jo, duschar minst 1 gång om dagen. Tyvärr.

I Sydafrika råder torka och överallt finns uppmaningar att spara på vatten och tips på hur. 

Jag har en förhoppning att jag ska rycka på axlarna åt fler saker. Om vi nu åter tar duschandet som ett exempel igen. Om jag försover mig, vilket händer (nu snackar vi alltså i vardagen i Malmö, här försover vi oss aldrig, vi sover tills vi vaknar). Hur som helst, försov jag mig hann jag inte duscha. Och då blev hela min dag lite sämre för att jag inte hann ta den där morgonduschen. En sådan struntsak bör väl inte få hänga kvar i luften och delvis förstöra en dag?

Wifi. På tal om något helt annat. Det har ibland gått mer än en vecka utan att vi varit uppkopplade. Både jobbigt och skönt. Vi spelar sällskapsspel, läser skönlitteratur och umgås i stället för att sitta med var sin dator/telefon/platta. Vi lunchade vid Victoriafallen i Zimbabwe för 1,5 månad sedan. Där fanns wifi, men vi hade inte med oss datorer (telefon har vi ju inte). Hur som helst, jag tittade runt på de andra lunchgästerna, 25-30 stycken. ALLA satt och stirrade i sina telefonen. Kanske postade de selfies med vattenfallen på sociala medier? Just då kändes det helt sjukt. Varför pratade de inte med sin partner/vänner? Här har jag en liten förhoppningar att vi inte ska falla in i lika dåliga vanor igen. Vi får väl se.

Den här resan har visat att vi alla i familjen är anpassningsbara men frågan är om den har ändrat något i grunden? På beteende eller livsåskådning. Jag får kanske komma med ett uppföljande reflektion om några månader.

Vi har sovit vår sista natt i tältet. Konstigt och vemodigt känns det. Men eftersom det är iskallt på nätterna är det också skönt att flytta in i en riktig säng i centrala Kapstaden. Så slipper jag duscha två gånger om dagen för att få upp värmen.