Kategoriarkiv: Overlanding

Dag 254 -Afrikas sydligaste punkt!

28 länder. 3300 mil. 254 dagar.

D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!

Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 233-240 Central Kalahari game reserve

sista dagen hos mervyn

Barnen fick fina kläder i avskedspresent av Mervyn

Efter vår tur till Naix Pan återvände vi, för fjärde och sista gången, till Mervyn och alla de andra i staden Maun. Med bara en månad kvar på resan var det dags för oss att bryta upp och köra söderut. Centrala Kalahari naturreservat skulle bli nästa stopp.

Kalahari är en stor öken, bl.a. känd för sitt stora antal kattdjur och från boken “Cry of the Kalahari” som skrevs av Mark och Delia Owens som studerade lejon och hyenor på 70-talet. För er som är födda på 70-talet tillägger Jörgen att även ”Gudarna måste var tokiga” filmerna utspelar sig i Kalahari. För att klassas som öken ska det regna över en viss nivå årligen. Trots väldigt lite nederbörd får Kalahari öknen en del vatten från Okavangodeltat och är inte så torr som man skulle tro, landskapet är savann. Vi var spända på om Centrala Kalahari, hjärtat av den stora öknen, skulle leva upp till sitt rykte om många lejon, leoparder och geparder.

Vildcamping utanför parken. Om vi ankommmer till nationalparker under eftermiddag/kväll, vildcampar vi ofta precis utanför parken för att i stället köra in  tidigt nästa morgon. Helt enkelt för att spara en dags parkavgift. I detta fallet kostade det bara 240 Pula (drygt 200 kr per dygn) men i en del andra parker rör det sig om tre gånger så mycket pengar, ett sätt att få resekassan att räcka lite längre.

Vildcamping utanför parken

Vildcamping 1 km från nationalparkens ingång. Kocken och skal-prinsessan lagar potatissoppa. 

Den första heldagen i parken – Leoparddagen. De flesta rovdjur är aktiva på natten och det gäller att leta efter dem i gryning och skymning. Väckarklockan stod på 6 och en halv timme senare var vi i väg. Vi parkerade vid Deception pan, en stor öppen slätt, och åt frukost medan vi beskådade solens vackra skådespel när den snabbt steg över horisonten. Vi svängde sedan bort från det öppna fältet, in på ett par hjulspår omgivna av buskar. Och då plötsligt stod han framför oss!

Leopard på vägen framför oss

Vilket vackert djur!

Leoparden gick långsamt mot oss. Han saktade in och kollade in oss och vek bara av så han precis kunde passera bilen. Leoparden var mindre än 1 meter från oss. Han fortsatte sedan nerför vägen utan att bry sig om vår närvaro. Han var upptagen med att pinka in sitt revir, eller som Harald uttrykte det “han visar pungen för alla buskarna”. Vi vände bilen och följde honom 10 minuter innan han vek av in i buskaget och försvann.

Tillbaka vid vår lägerplats vid Deception Valley firade vi med brunch, vi har nu sett “The Big Five”. Dvs Elefanter, bufflar, lejon, noshörning och leopard. Att just dessa djur är de stora fem beror på att de är (var) de farligaste djuren i Afrika att jaga.

Lejondagen. Vi gjorde ännu en tidig sorti från vårt läger och ganska snart såg vi de här två grabbarna gå på vägen framför oss. Precis som leoparden gick de och pinkade in sitt revir och brydde sig inte speciellt mycket om att vi betraktade dem.

Vi fortsatte till ett vattenhål, som visade sig vara uttorkat men inte obebott. Den här herren låg och slappade. Vi var 3 meter ifrån honom när vi upptäckte honom och han var alldeles för mätt för att bry sig. Ser ni hur uppspänd buken är och hur mätt han ser ut? Lejon behöver bara äta var 5-7 sjunde dag och han hade precis satt i sig en gemsbock som hans honor hade dödat åt honom.

Vi såg en lejonhane till innan vi nådde vår nya lägerplats, Tau Pan, för natten. De andra var redan på plats och kunde informera oss om att ett lejon legat på vägen när de anlände, 500 m från vår campingplats. Framåt kvällen hörde vi honom plötsligt ryta och såg honom passera oss 3-400 meter bort. Han igen röt och en annan hane på andra sidan vårt läger svarade honom. Så höll de på, ibland stämde även en tredje hane långt borta in i deras bröande. (Vi har stenkoll på barnen i de här lägena, mer om det här med säkerheten bland vilda djur en annan gång)

Mike och Jen hade förberett med mousserande vin och vi dukade fram snacks på ett bord i solnedgången. Vi firade alla kattdjur vi sett men det var också ett farväl. Det var vår sista kväll tillsammans. Om 2 veckor flyger Jen hem till sin advokatbyrå i London och Mike söker jobb inom solenergisektorn i Botswana och Kapstaden. Vi träffade dem på gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Det är bara ett halvår sedan men det känns som vi känt varandra längre. Att bygga en vänskap accelererar när man lär känna varandra utan smink, kämpar mot korrupta poliser tillsammans, korsar gränsen in i Kongo på en lerig traktorstig och bajsar i en gemensam grop.

mike-och-jen-med-barnen.jpg

Sista kvällen med Mike och Jen.

Det blev en lång kväll framför brasan. Det kändes som ett bra avslut på vår tid tillsammans att sitta under Kalahariöknens stjärnhimmel medan lejonhanarna brölade allt närmare omkring oss.

Vi kommer att träffas igen. Det är nämligen så att ni där hemma kommer tröttna på att lyssna på våra historier. I många månader, ja kanske år framöver, kommer vi kontra vartenda påstående ni säger med “ja, men när jag var i Mali….” “I djungeln i Gabon…” “När vi satt där och tittade på lejonen i Zimbabwe…” “Om man jämför Sahara och Kalahari så…” Ja ni fattar. Så när vi blir alltför dryga bokar vi en helgträff med Mike och Jen i Europa för att prata om vår resa genom Afrika. Jag längtar redan.

Vi tog farväl av våra vänner men stannade ytterligare en dag i parken. Sen körde vi vidare till staden Ghanzi och tog in på en camping. Det finns inget så härligt som en varm dusch när man bott i buschen i 6 dagar. Nu dags för en restaurangmiddag.

 The big five. Dessa foton tagna i Benin, Namibia och Botswana.

 

Dag 230-232 Solnedgång över saltslätten

Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.

Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten.  Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.

Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.

Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.

/Jörgen

 

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 209 – Hwange nationalpark och djur på ännu närmare håll

Den 14 Maj ringde väckarklockan kl 5, vi ville köra innan gryningen för att optimera chanserna att få se rovdjur i parken.

Hwange NP i gryning

Det blev en flopp. Vi trodde nämligen att vi övernattat precis i utkanten av nationalparken. Men icke, vi hade sovit i utkanten av en “safari zone” (vilket innebär ett jaktområde här i Zimbabwe). Vi såg en enstaka antilop men i övrigt ingenting alls. Djuren här var, av naturlig anledningar, inte så många till antal och dessutom skygga.

I Hwange Nationalpark finns det “picknick zoner”. Där man får gå ur bilen och det finns toalett, soptunna och ett utsiktstorn för att kolla in djuren. De finns i stort sett alltid ett närliggande vattenhål. Man kan boka in sig att övernatta på dessa plaster, max ett sällskap per plats. Vi bokade in oss på på en av dessa platser, “Guavala”, och det blev en fantastiskt upplevelse. När vi ankom under eftermiddagen fanns det antiloper, zebror och en gnu vid vattenhålet.

Guavala. Vi campar och äter ca 20 meter från vattenhålet. Kolla in giraffen i bakgrunden

Under middagen kom det flera ensamma giraffer och drack. En regnbåge visade sig och under den en kudu och flera antiloper.

I gryningen, när det blev dags att gå upp i tältet såg vi horisonten svartna. Fram med kikaren. Bufflar! Många bufflar. Och det gick rakt mot oss. Inom loppet av 30 minuter stod en hjord på 120-150 bufflar vid vårt vattenhål och drack. Solen gick ner och det mörknade fort. Då såg vi en elefant. Och det kom flera. Vi hann räkna till 10 elefanter innan det blev så mörkt att vi inte kunde se dem.

Bufflarna närmar sig vattenhålet. Utsikten från tältet. Kika noga och se elefanterna på bild 2. Svårt att fota i nästan mörker. 

barnen med kikare i tältet

Månen lös och vattenhålet lystes upp, vi kunde inte se själva djuren, men vi kunde se konturerna av dem spegla i vattenytan. Vi vet inte hur många elefanter som kom, men vi gissar på minst 30. De var kvar i flera timmar och vi lyssnade på hur de drack, badade och gruffade i vattnet. En grupp om 8 djur passerade mellan oss och vattenhålet. Det är spännande med så stora, vilda djur på nära håll utan ett galler emellan. Ett par gånger lyste vi på dem med ficklampa, men till skillnad från bufflarna verkade de irriterade över ljuset och vi lät dem vara i fred.

Flera gånger under natten väcktes vi av olika ljud. Vi hörde hyenor i närheten. Någon gång under småtimmarna lyste jag ut och såg tre par ögon stirra tillbaka på mig. Det kunde vara vad som helst. Men sen satte ett av djuren sig på rumpan. Då var jag säker på att det var ett rovdjur. Jag väckte Jörgen och vi tittade tillsammans men kunde inte se vad det var. Hyenorna som vi tidigare hört? Vildhundar? Eller var det kanske lejon?

Gryningen kom och vi spanade åter från tältet. Girafferna underhåll oss åter med att med att dricka vatten på sina vinglande ben. Zebror tog morgonbad i sanden.

På vår vidare färd genom parken såg vi ett stort antal elefanter, över 100.

många elefnter i Hwange NP

Många elefanter

Det gäller att se sig för ordentligt. Vi stannade för att titta på en mamma med en unge som stod en bit från vägen på högersidan. Plötsligt ropar Harald till och pekar ut åt vänster. Vi var så upptagna av den lilla elefantungen att vi glömt att titta oss åt alla håll innan vi stannade bilen. 10 meter från bilen stod nu en stor hanne. Öronen stod rakt ut och viftade febrilt. Han tog några steg mot oss medan han trumpetade högt och vi gasade iväg.

Stora däggdjur är spännande. Men man ska inte glömma de mindre. Guinefowlen med sitt blåa huvud, ormen på fönsterkarmen när man betalar parkavgiften eller den lille ugglan som tar en tupplur.