Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.

“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”

På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.

För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.

Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!

När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.

Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.

Lillasyster hoppar

Storebror tar emot

Att hjälpas åt.

Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.

Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.

Off roadkörning

Inte rädd för alla hundar

Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.

Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.

Ida: Vad ska jag göra?

Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.

Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.

Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.

Ida: Här menar du?

Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)

Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.

Osv. osv.

Plage blanche.

Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.

Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.

Samspelta och glada

Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.

På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.