Etikettarkiv: overlanding westafrica

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 144 -Regnperioden har börjat och vi planerar resan genom Kongo.

När vi var i Small Ekombe kom det första regnet. För vår del var det det första regnet sedan Ghana och om vi räknat rätt var det fjärde gången på 4 månader vi kände regndroppar. När det regnar så regnar det mycket! Riktigt mycket! Regnet kommer snabbt och ofta tillsammans med en hel del vind. Den senaste veckan har regnet kommit varannan dag men snart kommer det nog dagligen. Vi, speciellt Jörgen, testar olika sätt att regn- och stormsäkra tält och markis. Regnet är uppfriskande, det kyler ner luften på ett härligt sätt och är en kul omväxling till den heta solen. Vi får se om vi fortfarande gillar det om några veckor när vi befinner oss i mitt i Kongos djungel.

Kongo närmar sig! En del av våra visum är nämligen tidsbegränsade. Till DRC (Democratic Republic of Congo) har vi ett transit-visa på 8 dagar med specifika datum. Vi måste in i Angola innan d. 3 april (dvs inom 2 veckor från att vi fick det utfärdat i Ghana). Vi har med andra ord lite tider att passa helt plötsligt. Både Congo Brazzaville och DRC är dessutom länder där vi måste planera vår färd noggrant pga rådande oroligheter.

Jag vet inte hur många kvällar vi suttit framför kartan och diskuterat våra alternativa vägar genom Kongo. Det har känts så avlägset men nu är det snart dags, d. 24 mars har vi bestämt träff med Mike och Jen för att tillsammans bege oss ut på det vi tror kommer bli resans tuffaste del. Vi vill undvika huvudstäderna Brazzaville och Kinshasa och kommer ta en mindre väg genom djungeln. Kongofloden ska korsas med båt. När regnet faller kommer vi få vänta ut det, det kommer vara omöjligt att ta sig fram.

Vi fruktar det lite men mest längtar vi!

 

karta Kongo

I Kribi mötte vi två bilar på väg norrut. Det blev några intensiva timmar framför kartorna med informationsutbyte om södra respektive västra Afrika. De berättade hur de passerat från Kongo till Gabon på en djungelväg. Det tog dem 4 dagar att köra 90 km. 

Dag 141-143 Via Limbe och söderut till Kribi

Det blev två nätter i kuststaden Limbe innan Jen och Mike smsade från Kribi. De hade hittat ett underbart ställe där vi kan campa gratis på en privat strand men använda oss av fasciliteter på det närliggande och lyxiga hotel Ilomba. Det var ett snabbt beslut att köra söderut och sätta upp ett läger ihop i detta tropiska paradis.

Vi slappar, badar, leker, pratar, spelar och lagar massa god mat. Gratis. Eller tja okay, bara den senaste månaden har vi spenderat över 15.000 SEK på visum för att kunna ta oss hit. Men vi bor gratis och lagar vår egen mat på stranden.

 

 

Dag 140- Dag 2 i Small Ekombe

Foncha, en god vän till Fabrice, hade gjort upp ett program för vår andra dag i Small Ekombe. Först ut var ett nytt besök hos kungen som ville träffa även mig. Därefter et nytt besök hos faster Elviga som tillsammans med dottern Charlotte hade lagat mat till oss. För 5 månader sedan hade barnen inte ätit, men nu åt de 3 portioner var av den kryddiga fiskgrytan med ris och tyckte inte det var det minsta konstigt att äta på delad tallrik. Ännu ett exempel på att komfortzonen ökat.

Vi fick hälsa på ett par av barnen i den förening som Fabrice och Elise driver för att hjälpa föräldralösa barn i byn. Pga politiska konflikter mellan den engelsk och fransktalande delen av Kamerun pågår en strejk och skolorna i västra Kamerun varit nerstängda i över 2 månader. I stället för att gå i skolan hjälpte många av barnen till på byns kakoafarm. Även internet har stängs av helt under samma tidsperiod och måndagar och tisdagar är alla affärer helt stängda.

Pennor till barnen

Vi hade med oss pennor och fotbollar som present till barnen. 

Small Ekombe fick en ny vårdcentral förra sommaren och där fick vi en rundvisning vilket var väldigt uppskattat.

Kakaofarmen visades upp och det var kul att få lära hur kakao växer, jag visste inte. Om man öppnar kakoafrukten finns det fullt av vita kladdiga frön (se bilden nedan). Nu när kakaon fortfarande är omogen kan man suga på den vita massan som är söt och lite syrlig. Själva kakaobönan i mitten spottar man ut. För att göra kakoa får man vänta några månader tills bönorna mognat och sedan torka dem innan de kan användas till choklad.

Det blev mer prat och öl med Foncha och andra vänner innan vi begav oss mot Limbe under eftermiddagen.

Draft

Harald blev snabbt en fena på att spela ”draft”.

Dag 139 -Släktkalas i Small Ekombe

Small E

Våra barns sysslings pappa, Fabrice, är från Kamerun och igenom honom fick vi en inbjudan till hans hemstad Small Ekombe i västra Kamerun. Fabrice, sonen Amalius och Elise (som är Jörgens kusin) var hemma i Götebrog så vi ankom till Small Ekombe utan att egentligen känna någon. Vi hade fått instruktioner att parkera vid fotbollsplanen vid den katolska skolan och därifrån fråga oss fram till mormor Christina. Trots att vi med svenska mått är väldigt avlägsen släkt fick vi ett varmt mottagande av vad som kändes som halva byn!

Det är otroligt spännande att få en inblick i en familj, ett vardagsliv, en helt annan kultur på det detta sätt. Men, också oerhört intensivt och stundvis förvirrande. Hur skulle vi uppföra oss och vad förväntades? Elise hade tipsat om att vi kunde bjuda på dricka så Jörgen inledde med att gå till närmsta bar och köpa öl och läsk som vi sedan intog i mormor Christinas hus tillsammans med en massa människor. Vi försökte reda ut vem som var vem. “Jag är Fabrice bror” sa en kille. Men vänta nu, han har väl ingen bror? Nej, i Afrika är man bröder, systrar även om man egentligen är kusiner eller barndomsvänner. Det var svårt att övertyga dem om att jag inte var Elises syster och jag gav snabbt upp att reda ut släktbanden på både deras och vår sida, vad spelar det också för roll, alla skålade och vi var nu en del av en stor familj i Kamerun.

Det hör till att man besöker övriga släktingar och Jörgen blev ombedd att ta en runda i byn tillsammans med de närmsta manliga släktingar. De besökte främst faster Elviga och byns överhuvud ”The king”. Och så en rad andra människor som Jörgen fortfarande inte riktigt vet vem de egentligen var. Det var också obligatoriskt men en tur till baren där kungen bjöd på en runda öl.

Jörgen och kungen

Jörgen hos kungen i hans palats (alla i byn omtalade hans hus som ett palats).

Medan Jörgen var runt i byn höll jag ställningen med kvinnorna och barnen. Efter att ha klängt på oss vuxna den första timmen kastade Harald sig plötsligt ut i havet av barn och vi såg honom knappt det kommande dygnet. Thea, som är reserverad med främlingar, höll sig i min närhet. Vi hade ett följe av folk efter oss när vi skulle på toa där det inte fanns någon dörr. Thea klarade galant att det inte fanns någon dörr så man kunde stänga om sig. Jag för erkänna att trots 5 månader på den Afrikanska kontinenten har min komfortzon inte riktigt sträckt sig så långt, jag valde att knipa.

När Jörgen återvände var det kväll och vi var alla helt slut av alla intryck, prat och nya bekantskaper. Det var en viss besvikelse bland våra värdar när vi gick och lade oss i stället för att följa med ut och dansa natten lång. (Elise och Fabrice: att ni var så grymma på dansgolvet på ert senaste besök hade skapat vissa förväntningar, men det kunde vi helt enkelt inte leva upp till).

Bil och tält i Small E

Vi övernattade på fotbollsplanen. Ständigt omgivna av barn.

Dag 138 – Kamerun och ännu en poliskontroll

För skoj skull räknade vi hur många gånger vi blev stoppade av polis/militär/tullare när vi körde genom Nigeria. Här är resultatet:

63 kontroller. Av dem var det 10 stycken som ville se våra pass och övriga dokumenten eller vårt bagage. 25 stycken ville bara prata en stund och höra vem vi var och vart vi var på väg. På 28 ställen behövde vi bara sakta in, vinka och köra vidare. Totalt var det 6 tillfällen när de försökte pressa oss på pengar. Dessa kontroller och uniformsklädda män är en del av vår vardag och ni ska därför få historien om ett tråkigt möte med en militär när vi precis kommit över gränsen till Kamerun.

Jag körde. En militärkontroll låg framför oss och jag saktade in. Det var varmt och militären satt i skuggan. Vi vinkade till dem och körde helt enkelt vidare. Efter ett par minuter kom en militär körande i full fart och lade sig ilsket tutande vid sidan av Nisse. Jag stannade som han beodrade. Han var högljudd och frågade argt varför vi inte hade stannat vid deras kontroll. Jag sa som det var att vi hade vinkat men inte förstått att de ville att jag skulle stanna. Han ville se våra dokument och Jörgen räckte mig registreringsbeviset. Han försökte ta det ur min hand men jag höll hårt i det med båda händerna. Han försökte på inget sätt läsa vad det stod på pappret men ville ha det i sin hand. När jag vägrade släppa blev han arg och berättade att jag skulle göra som jag blev beodrad och inte försöka diktera villkoren för honom. Då blev jag också arg och sa att han gärna fick läsa våra papper, som alla var i ordning, men att det var vår ägodel som han skulle ge f*n i att försöka ta från oss. Eftersom jag var förbannad och högljudd tog Jörgen på sig rollen som “the good cop” och förklarade lugnt att vi har haft dåliga erfarneheter av att lämna ifrån oss papper. Sen sade han på svenska att pappret var en kopia och vi gott kunde lämna iväg det. När militären fått pappret bröt han upp i ett stort triumferande leende och gick skrattande tillbaka mot sin bil samtidigt som han sa “nu kör ni efter mig tillbaka till mina kollegor”. Han vände bilen och vi såg i backspegeln hur han försvann bakom kröken.

Vi satt kvar en liten stund och pratade igenom situationen. Säkert satt han med kollegorna och skröt om hur han lurade turisterna som nu skulle betala dyrt. Jörgen och jag bytte plats (han kör snabbare) och vi körde vidare. De kommande milen körde vi förbi ytterligare en handfull kontroller. Med tanke på att militären först suttit och småsovit och inte skött sitt jobb, därefter varit aggresiv och ingett starka misstankar om att vara korrupt kändes det inte sannolikt att han ringt till sina kollegor (han hade ju alla uppgifter på bilen) För säkerhets skull stannade vi vid alla kontroller de kommande milen och sa överentusiatstiskt hej. Alla var profesionella och önskade oss en fortsatt bra resa.

Fram tills vi svängde av den stora vägen in på den lite mindre mot Kumba tittade vi mycket i backspeglarna, men ingen förföljde oss. Speciellt triumferande kände vi oss inte, men vi hoppas hans kollegor skrattade gott åt honom när de insåg att pappret var en kopia och att vi smitit.

Vacker körning var det på huvudvägen mellan Nigeria och Kamerun! 

Dag 134-137 -Afi Mountain i Nigeria

Det finns mellan 3-8 000 drillapor kvar i världen och de är ett av Afrikas mest utrotningshotade däggdjur. Man hittar dem endast i regnskogen i Kamerun, Ekvatorialguinea och Nigeria. På Afi Mountain Drill Ranch i Nigeria fick vi en chans att bekanta oss med några av dem.

På bilderna ovan ser ni alfahannen i en apfamilj bestående av 135 individer. Alla vuxna hannar har färg på läppar, rumpa och könsorgan, men bara alfahannen är så här färgglad. När en ny hanne vinner titeln som ledare tonas den gamla ledarens färger snabbt ner och i stället är det den nya hannen som får en regnbågsrumpa och rödlila snopp. Fascinerande!

Nu tänker ni kanske att den nya ledaren av flocken har kommit till makten genom att slåss och visa muskler och tänder? Men nej, drillaporna är väldigt fredliga. När en ny hanne utmanar den sittande ledaren slåss de först lite symboliskt för att göra flocken uppmärksamma på att ett maktskifte kan vara på gång. De ställer sig sedan en bit från varandra och väntar in alphahonan. Hon träder fram och beslutar vem hon vill ha som ledare. Hon gör så genom att ställa sig bredvid den hannen hon väljer och skriker mot förloraren. De andra honorna stämmer snabbt in och tillsammans buar de högljutt ut förloraren. Det är alltså alphahonan som bestämmer vem som får makten och hon gör det grundat på vem som behandlat henne och resten av flocken bäst.

Som ni ser på bilderna är aporna bakom elstängsel. Men ranchen är inte ett zoo, det är ett reservat för att försöka rädda de utrotningshotade drillaporna. Drillaporna kan klättra över de stora inhägnaderna och en del går fritt runt i lägret. Ibland försvinner de ut i regnskogen och ibland väljer de att komma tillbaka. Målet är att hjälpa den utrotningshotade arten att öka i antal och att de så småningom ska återvända till det fria.

Båda barnen, men speciellt Harald, tyckte det var spännande att hjälpa till med skötslen av aporna. På bilden ovan hjälper han skötaren James med matningen. Som tack för hjälpen fick han betalt i avokado och papaya.

En av drillaporna var allvarligt sjuk och när det kom fram att jag är läkare blev jag lite involverad i diagnostiken.

Afi Drillranch grundades av ett amerikanskt overlandar-par. Det är ett ganska vanligt fenomen att man overlandar en kontinent och hänger kvar lite längre än planerat någonstans och till slut fastnar helt. Det var det som hände med Peter och Liza i början av 90-talet. Ranchen drivs nu av dem på distans från Calabar och på plats finns ett par volontärer som leder det dagliga arbetet. Det finns också ett stort antal skötare, ranchen är traktens största arbetsgivare. Lägret är ganska simpelt uppbyggt men otroligt vackert beläget. Det finns en mysig sittplats och utekök där gäster och volontärer trängs ihop. Vi trivdes så bra med både personal, apor och klimat och de två nätter vi planerat att stanna blev till 4. 3 av de 4 dagar vi stannade var vi de enda besökarna.

Utöver drillapor finns också 35 schimpanser i Afi Mountain. De har blivit omhändertagna, antingen för att de olagligt varit husdjur eller att de blivit föräldralösa pga tjuvjägare som säljer köttet (”bushmeat”). Målet är att de så småningom ska släppas fria. Schimpanserna är våldsamma och smarta. De kastar gärna saker på besökare så det gäller att passa sig. Det är fascinerande att se hur de använder sig av redskap, både när de slåss mot varandra och till att öppna t.ex. cocosnötter. Schimpanserna är väl instängda i en gigantisk inhägnad, jag skulle inte vilja träffa på en av dem i det fria.

schimpanser Afi M

Schimpanserna äter papaya

Vi gick på en guidad tur och fick bl.a. se regnskogen från 25 meters höjd på en ”canopywalk”. Tur ingen av oss är höjdrädda.

Nigeria är ett land som står långt ner på turisternas önskelista och det är därför svårt att värva volontärer till Afi Mountain. Till följd av det behöver man inte betala för att voluntärarbeta här (till skillnad från systerorganisationen i Limbe, Kamerun bara 6 h bort och de flesta andra voluntärjobben som finns runt omkring i världen.). Man får snabbt stort inflytande i det dagliga arbetet och det är därför lämpligt att man inte kommer direkt från skolan men har arbetslivserfarenhet. De två volontärer som för närvarande är där är 35 + och utbildad forskare respektive maskiningenjör (precis som Jörgen). Känner ni någon där ute någon som är intresserad så be dem kolla in http://www.pandrillus.org.

Om jag någon gång i framtiden försvinner för att jag behöver ett par månaders paus från mitt dagliga liv, då ska ni kanske leta efter mig bland drillaporna i Afi Mountain. Vem hade trott att man skulle hitta ett sådant paradis i just Nigeria?

PS. UD avråder för närvarande från alla onödiga resor till norra Nigeria (Afi Mountin ligger dock i sydöstra delarna). Men glöm inte att utöver Boko Haram så bor det även 185 miljoner (!!!) andra människor i Nigeria. Dem skriver medierna oerhört lite om.