Vi har kommit till ett nytt land. Beroende på vem vi frågar vill säga. Västsahara, tidigare en spansk koloni, är nämligen ockuperat av Marocko sedan 70-talet. FN fick i uppdrag på 80-talet att organisera en folkomröstning där invånarna själva skulle bestämma om de ville vara självständiga eller tillhöra Marocko. Pga konflikter omkring röstningsprocessen har folkomröstningen inte kommit till stånd ännu. Det är ett känsligt ämne här och vi kommer t.ex. inte sätta på Västsaharas flagga på bilen förrän vi lämnat landet (vi har små flaggor vi klistrar på bilen för varje nytt land vi kommer till). Som vi förstår det lever större delan av de tidigare Västsaharabor i flyktingläger i Algeriet.

Jämfört med Marocko är här många polis- och militärkontroller. Vi visste det hemifrån och Jörgen har förberett genom att printa en massa “Fiches” (=Fiche D´etat Civil, dvs en lapp med all vår persondata, kontaktuppgifter och information om bilen). Så det är bara att utbyta lite hälsningsfraser, lämna en förifylld Fich för varje familjemedlem och ibland även hala fram passen. Både poliser och militärer har varit vänliga och ingen har bett om “små gåvar”, vilket vi varnats för.

Fikapaus i skuggan

Ödla

Öken åt öst. Havet åt väst

Dromedarer går över vägen

Lunchpaus

Vi körde direkt ner till Dahkla som ligger på en halvö ut i Atlanten. Här är en del turister som antingen kite-surfar eller övervintrar i sina husbilar. Vi har bott 3 nätter på gårdsplanen till ett öken-hotell, vi betalade en slant för att få tillgång till vatten, toa osv. Det blev även 3 nätter på en kite-surf-resort med helpension, mest eftersom vi behövde bra internet för att läsa på om våra vidare destinationer. Efter en veckas vildcamping satt det ganska fint. Harald har varit mycket aktiv och paddlat kanot, badat, lekt med andra barn och spelat biljard. Vi vuxna har suttit mycket vid datorerna och lonelyplanet Västafrika för att kolla upp vart vi nu ska ta vägen, vart vi ska söka visum osv. Thea är besatt av att surfa (inte på vågorna tyvärr, men på nätet).

I morgon bitti fortsätter vi söderut till Hotel Barbas, ca 80 km norr om gränsen till Mauretanien. Där ska vi träffa Mike och Joanne. Vem är de då? Tja vi vet inte riktigt. Vi kom i kontakt på horizonunlimited.com (en sida där overlanders utbyter info och erfarenheter om gränspassager och allt möjligt annat). De är också på väg söderut och har kört på de senaste dagarna för att hinna ner till oss så vi kan korsa Mauretanien tillsammans. De är amerikaner och kör en Subaru Outback, i övrigt är deras ålder, intressen och allt annat oklart. Det blir trevligt med sällskap och eftersom de ska göra samma resa som oss har vi antagligen något gemensamt. De har lovat att ställa upp och hjälpa oss dricka de sista 2 flaskor rött vi har i bilen (alkohol konfiskeras vid gränsen till Mauretanien). Det bådar gott 🙂

Åt ena hållet: solnedgång över Atlanten

Åt andra hållet: Busande barn vid baren