Låt mig först presentera Mirella och Piero.
Vi hittade varandra på nätet eftersom vi båda har intresse i overlanding, äventyr och Afrika. De bjöd in oss, en främmande familj, till sitt hem i utkanten av Milano och vi stannade två nätter. Vi blev väldigt varmt bemötta och bortskämda med ett fint gästrum, god mat och guidning omkring Milano. Paret kör en ombygd Land Cruiser Prado och i den kommer de resa söderut om 6 veckor. Det var givande att utbyta praktiska tips och tankar om resan. Den första biten, till Dakar, kommer de ha med sig sonen Federico på motorcykel (KTM EnduroR 690). De kommer att resa i ett högre tempo än oss, i alla fall genom Marocko, Västsahara och Mauretanien ocn vi hoppas de hinner ifatt oss så vi kan köra lite tillsammans. Speciellt Guinea Bissau vore kul att upptäcka med dem, de arbetade där på 70-talet och kan därför mycket om landet.
I Milano bytte vi däck, från All terrain till Mud terrain. Jörgen kommer presentera de nya däcken så småningom.
Vår sista dag i Europa tillbringade vi i Genua. Där vi besökte akvariet som de säger är världens sjunde största. Det är med blandade känslor vi vuxna tittar på djur i fångenskap men barnen älskade det. Det var stora ytor, få andra besökare och många fina och lekfulla djur.
Vi fyllde kylen med matvaror i Italien. Först och främst för att slippa handla de första dagarna i Marocko men också för att få lite europeiska matvaror med till Marocko. Barnen kan nu känna tryggheten av salami, rågbröd och cornflakes samtidigt som de vänjer sig vid ny kultur, klimat och natur. (Vi kan köpa det mesta i Marocko, men det smakar liiiiiite annorlunda. Till exempel reagerade Harald reagerade redan i Tyskland på att kranvattnet var annorlunda och Thea tyckte det Tjeckiska hamburgerbrödet var konstigt.)
Den sista kvällen och natten spendera vi på en sagolikt plats uppe i bergen.
Jag vill också berätta om vår sista förmiddag i Europa, för att illustrera att allt inte är hoppande delfiner och bedårande utsikt.
Vi vaknade nämligen till ösregn och det blev en hastig sorti. Det började som på räls, vi fick ner tältet snabbt och hittade rykande färskt frukostbröd i en av de små bergsbyarna. Ner från bergen och frukost vid den (i stort sett) regnfria medelhavskusten var planen! På väg ner från berget virrade vi in oss på småvägar, som i och för sig var rolig körning, men utan frukost och kaffe blev vi snart likgiltiga inför den vackra utsikten. Vi åt brödet medan vi körde, för att hålla humöret i schack.
Om det är enkelt att hitta en parkeringsplats längs medelhavet? med en stor bil? dessutom med krav att kunna fälla ut ett taktält som behövde torka? Nästintill omöjligt visade det sig.
2 timmar senare. Vi lyckades tränga in bilen på en trafikerad väg där vi kunde fälla ut tältet över en trottoar. Klockan var 12 och vi skrattade åt vår illusion av en idyllisk kl 9-frukost vid Medelhavet. Jag började i stället laga lunch medan Jörgen fixade med tältet. Det var obekvämt att ta fram kastruller och gasplattor mitt bland promenerande människor. Samtidigt som vi fixade väntade vi också på att någon skulle komma och köra iväg oss. Tältet, som tornade upp sig över alla små italienska bilar lockade till sig publik. Vi fick många blickar och en del tillrop, men de var alla av positiv karaktär.
Medan vi åt broccolisoppa infann sig en skön känsla av att vara tillbaka på banan igen… och då kom regnet. Det öste ner! Normalt är det ingen fara att packa ihop tältet blött. Men det kommer vara ihoppackat flera dagar när vi nu ska korsa medelhavet och då är det att föredra att det är torrt. Nåväl.
Fantastisk utsikt i regnet. Men inte så kul när man tältar.
Familjen Markens Äventyr 