28 länder. 3300 mil. 254 dagar.
D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!
Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.
Vi fortsatte vår resa längs Sydafrikas kust. Det är lågsäsong och har varit lätt att hitta trevliga och prisvärda boenden från dag till dag. Aktiviteter för både barn och vuxna finns det gott om. Här bilder från lite av det vi hittat på.
Vi körde fyrhjuling på en 6-km bana.
Redberry farm. Självplock av jordgubbar (trots att det är midvinter). Ungarna åkte jordgubbståg. Vi åt jordgubbssallad till lunch. Barnen matade kaninerna med… nej, inte jordgubbar. Med morötter (som de köpte i jordgubbsshoppen).
Valmuseum i Hermanus.
Klein River Picnic Shed. Konceptet går ut på att man fyller en lunchkorg med nygräddad ciabatta, lokalproducerade ostar, oliver, chokladdoppade ingefärakakor och mycket annat. Sen är det bara att välja ett av de många picnicplatserna som är omgivna av en stor lekplats, husdjur och vacker natur. Bra sätt att förena storas och smås intressen.
Reedvallys vinprovning. 50 Rand (38 SEK) för att prova 8 sorters viner. Till det serverades portugisiska smårätter.
Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.
Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!
Café Bonjour
Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.
Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.
Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)
En hemlig väg upp på Mount Cameroon som användes för att bygga en radarstation som ska ha koll på pirater! Det var ett enkelt beslut att köra de 250 km norrut igen för att försöka hitta vägen.
14 mars.
Humöret är på topp när vi börjar morgonen i Douala. Vi bunkrar upp med vatten, diesel och mat innan vi kör de 9 milen till Buea (staden där man normalt börjar sin vandring upp för berget som normalt tar 3-4 dagar och kostar 800€ per person). Grusvägen som leder upp på berget är lätt att hitta och vi är spända när vi sakta börjar färden uppför.
Vi passerar förbi små gårdar och bananplantager. Redan här i början är det stark stigning och tuff körning. Vid drygt 1500 m blir det tropisk regnskog. Därefter är det savann som sedan övergår i ett lava-lanskap, Mount Cameroon är nämligen en vulkan som var aktiv senast 2012. Det är vackert att uppleva denna unika förvandling av landskapen. Himlen är blå och luften sval och torr när vi kommer upp på andra sidan molnen.
Någonstans när regnskogen övergår i savann stöter vi på patrull. Det är ett par tyskar som varit uppe och inspekterat parken som kommer körande nerför berget med självaste parkchefen. De är inte glada att se oss och ber oss bestämt vända, det är inte tillåtet att köra upp för vägen som dessutom är både svår och osäker. En besvikelse sköljer över oss, det kan inte vara sant. Vi gör vårt bästa att övertala dem ”vi är ju redan halvvägs uppe”, ”snälla kan vi inte få spendera natten på 2600 m”. Vi name-droppar och betalar parkavgiften i kontanter (75 kr per person per dygn) och det slutar med att vi får köra vidare med ett handskrivet kvitto från självaste parkchefen som godkänner vår vistelse. Med ett löfte om att vara försiktiga och en stark rekommendation att inte försöka köra hela vägen upp. Vi vet att den rekommendationen kommer bli svår att följa…
Som planerat når vi under eftermiddagen upp till 2600 m där vi ska spendera natten. Medan Jörgen och Thea lagar mat går Harald och jag upp på en närliggande kulle och beundrar utsikten i solnedgången. Det är makalöst vackert! Åt ena hållet en stor krater och lava-landskap. Åt andra hållet kan man se savann. Jag skulle kunna sitta här i timmar men maten är klar och vi ska gräva fram våra underställ och mössor för att vara förberedda inför natten.
15 mars.
Vilken typ av människor är vi egentligen? Varför gör vi den här resan med den osäkerhet och alla besvärligheter det innebär? Det är frågor man ställer sig ibland när man ligger i tältet på kvällarna. En sak är säker, vi i familjen lär i alla fall att känna varandra otroligt väl! Så när Rodrigo nämnde att han visste en väg som gick nästan hela vägen uppför Mount Cameroon, som inte fanns på några kartor och väldigt få människor kände till visste jag direkt att det här var något som inte bara jag, utan också Ida skulle nappa på. Det skulle visa sig bli ytterligare ett tillfälle att utvidga familjens komfortzon.
Avokado, äggröra och varm choklad till frukost.
Upp till 2600 meters höjd hade vi kört på en 90 år gammal pist som utnyttjas av bananodlare och parkvakter. Härifrån ska vi köra vidare på pisten som Rodrigo varit med och skapat. Först liknar det den vi körde på dagen innan, men efter hand som höjden och bergets lutning stiger blir den mer och mer svårframkomlig. Vi har bara en muntlig beskrivelse på hur vi ska köra och letar oss sakta fram. Bilen och däcken tar en del stryk av den vassa lavastenen i de branta backarna trots att jag försöker köra så försiktigt som möjligt. Lågväxel och 1’an är det enda som gäller. Ibland med, ibland utan diffspärr på bakaxeln. Timmarna går, Nisse kämpar i den tunna luften och vi har svårt att hitta den pist som ska leda upp mot toppen. Vi beslutar att vända när vi kommer fram till en brant nedförsbacke full med lösa stenar som vi inte är säkra på att vi kan ta oss upp för igen. Precis då plingar det till i mobilen. För första gången på berget har vi täckning och får ett sms från Mike & Jen. De träffade samma tyskar som vi på vägen upp, men tvingades vända. De tyckte antagligen en bil lös på berget var tillräckligt.
Strax efter vi vänt möter vi en Unimog (terränglastbil) vars chaufför vi frågar om vägen mot toppen. Han förstår inte riktigt vad vi menar men pekar framåt/uppåt och försäkrar dessutom att han kan dra oss uppför backen vi vände vid om det skulle visa sig nödvändigt. Så vi beslutar oss för att köra vidare mot toppen. Pisten blir efter hand ännu brantare och lösare. Underredet på Nisse slår alltför ofta i det steniga underlaget och vi spinner oss stundvis uppför backarna så de vassa lavastenarna flyger. Till slut når vi en backe som vi inte kommer uppför. Trots hårt jobb med spadarna, flera försök, högre fart och flitigt användande av ”tracktion pads” fastnar vi på samma ställe om och om igen. Vi är på 3550 meters höjd och hade klockan inte varit så mycket hade kanske en av oss vuxna försökt gå upp till toppen härifrån. Men vi erkänner oss besegrade och vänder om.
Det är inga glada miner när vi kör tillbaka. Barnen tittar på film samtidigt som bilen guppar och stenar slår i underredet. Vi vuxna sitter tysta och funderar var och en för sig. Efter ett tag tittar vi på varandra och inser att vi vill samma sak: Försöka igen imorgon. Vi kommer överens om att gå upp tidigt, köra samma väg vi kört idag till 3550m och gå därifrån.
När vi slagit läger och fått lite mat i magen börjar jag fundera. Det är något som är fel, jag tycker inte vägen vi kört idag stämmer med den beskrivning vi fått. Vi har koordinaterna för en nödstuga på 3750 metars höjd som jag slår in på GPS’en och jämför med var vi har varit. Vi kan helt enkelt inte ha hittat rätt pist. Men vi har verkligen spanat efter en avstickare åt höger (där den rätta pisten borde finnas) utan att kunna hitta den, så vad ska vi göra anurlunda imorgon? Vi har redan använt trackern för att SMS’a Rodrigo utan att få svar. Vi går och lägger oss för att vara klara för vårt andra försök på toppen imorgon.
16 mars.
Meddelandesignalen blinkar på vår tracker när vi vaknar. Koordinaterna!!! Vilken lycka! Ingen långfrukost med äggröra och varm choklad i dag. Vi ska göra ett toppförsök och har ingen tid att förlora. Vi käkar flingor och yoghurt på språng och kl. 7.15 backar vi ut på gruspisten. Efter ett par kilometer är vi enligt de nya koordinaterna framme där den hemliga vägen ska vika av. Vi sitter tysta och spanar mot höger. I horisonten syns toppen på Mount Cameroon. Där! Helt plötsligt ser vi vägen. Eller pisten. Vi svänger försiktigt av mot höger. Längs sidorna på den igengrodda pisten ligger vallar av sten och grus som skapats av Rodrigos bulldozer. Osäkerheten försvinner, det måste vara rätt! Vi kör 5-6 km och stiger under tiden nästan 1000 höjdmeter. På ett ställe tvekar vi innan vi kör, det går brant nerför och vi blir osäkra på om vi ska ta oss upp, vi måste ju tillbaka igen. Långsamt jobbar Nisse sig uppför och plötsligt får vi syn på vandringsleden som korsar vägen. Vi är på 3700 m och vandringen mot toppen kan börja!
Gångstigen är markerad med vitmålade stenar och det visar sig vara viktigt. Thea kommer nämligen att tänka på en av sina favortitsagor, Hans och Greta. Medan vi sakta jobbar oss uppför berget berättar Jörgen historien om Hans och Greta som letar sig tillbaka till fadern och styvmoderns hus genom att följa de vita kiselstenarna i månskenet. Han har tillsammans med Thea kommit på en extra knorr på slutet, när Greta sparkar in den elaka häxan i ugnen, då dör hon inte, hon förvandlas till en grillad kyckling. När Hans och Greta slutligen återförenats med sin pappa fortsätter Jörgen i sagornas värld med en annan av Theas favoriter, lejonkungen. Jag är glad att jag har sällskap med en tre-åring och därmed en ursäkt att gå långsamt. Det är tungt! Thea går hela vägen själv, Harald springer obekymrat i förväg och båda barnen verkar opåverkade av den tunna luften. Vi vuxna däremot känner av höjden med huvudvärk och hög puls. Efter 2 h, mitt i att Simba förälskar sig i Nala, når vi toppen. Vilken känsla! Vi spenderar nästan en timme där uppe. Äter knäckebröd med salami och beundrar utsikten.
Vilket äventyr! Vilken seger att stå där på toppen. Att få denna helt unika upplevelse tillsammans som familj är resans höjdpunkt så här långt.
Våra barns sysslings pappa, Fabrice, är från Kamerun och igenom honom fick vi en inbjudan till hans hemstad Small Ekombe i västra Kamerun. Fabrice, sonen Amalius och Elise (som är Jörgens kusin) var hemma i Götebrog så vi ankom till Small Ekombe utan att egentligen känna någon. Vi hade fått instruktioner att parkera vid fotbollsplanen vid den katolska skolan och därifrån fråga oss fram till mormor Christina. Trots att vi med svenska mått är väldigt avlägsen släkt fick vi ett varmt mottagande av vad som kändes som halva byn!
Det är otroligt spännande att få en inblick i en familj, ett vardagsliv, en helt annan kultur på det detta sätt. Men, också oerhört intensivt och stundvis förvirrande. Hur skulle vi uppföra oss och vad förväntades? Elise hade tipsat om att vi kunde bjuda på dricka så Jörgen inledde med att gå till närmsta bar och köpa öl och läsk som vi sedan intog i mormor Christinas hus tillsammans med en massa människor. Vi försökte reda ut vem som var vem. “Jag är Fabrice bror” sa en kille. Men vänta nu, han har väl ingen bror? Nej, i Afrika är man bröder, systrar även om man egentligen är kusiner eller barndomsvänner. Det var svårt att övertyga dem om att jag inte var Elises syster och jag gav snabbt upp att reda ut släktbanden på både deras och vår sida, vad spelar det också för roll, alla skålade och vi var nu en del av en stor familj i Kamerun.
Det hör till att man besöker övriga släktingar och Jörgen blev ombedd att ta en runda i byn tillsammans med de närmsta manliga släktingar. De besökte främst faster Elviga och byns överhuvud ”The king”. Och så en rad andra människor som Jörgen fortfarande inte riktigt vet vem de egentligen var. Det var också obligatoriskt men en tur till baren där kungen bjöd på en runda öl.
Jörgen hos kungen i hans palats (alla i byn omtalade hans hus som ett palats).
Medan Jörgen var runt i byn höll jag ställningen med kvinnorna och barnen. Efter att ha klängt på oss vuxna den första timmen kastade Harald sig plötsligt ut i havet av barn och vi såg honom knappt det kommande dygnet. Thea, som är reserverad med främlingar, höll sig i min närhet. Vi hade ett följe av folk efter oss när vi skulle på toa där det inte fanns någon dörr. Thea klarade galant att det inte fanns någon dörr så man kunde stänga om sig. Jag för erkänna att trots 5 månader på den Afrikanska kontinenten har min komfortzon inte riktigt sträckt sig så långt, jag valde att knipa.
När Jörgen återvände var det kväll och vi var alla helt slut av alla intryck, prat och nya bekantskaper. Det var en viss besvikelse bland våra värdar när vi gick och lade oss i stället för att följa med ut och dansa natten lång. (Elise och Fabrice: att ni var så grymma på dansgolvet på ert senaste besök hade skapat vissa förväntningar, men det kunde vi helt enkelt inte leva upp till).
Vi övernattade på fotbollsplanen. Ständigt omgivna av barn.
Det finns mellan 3-8 000 drillapor kvar i världen och de är ett av Afrikas mest utrotningshotade däggdjur. Man hittar dem endast i regnskogen i Kamerun, Ekvatorialguinea och Nigeria. På Afi Mountain Drill Ranch i Nigeria fick vi en chans att bekanta oss med några av dem.
På bilderna ovan ser ni alfahannen i en apfamilj bestående av 135 individer. Alla vuxna hannar har färg på läppar, rumpa och könsorgan, men bara alfahannen är så här färgglad. När en ny hanne vinner titeln som ledare tonas den gamla ledarens färger snabbt ner och i stället är det den nya hannen som får en regnbågsrumpa och rödlila snopp. Fascinerande!
Nu tänker ni kanske att den nya ledaren av flocken har kommit till makten genom att slåss och visa muskler och tänder? Men nej, drillaporna är väldigt fredliga. När en ny hanne utmanar den sittande ledaren slåss de först lite symboliskt för att göra flocken uppmärksamma på att ett maktskifte kan vara på gång. De ställer sig sedan en bit från varandra och väntar in alphahonan. Hon träder fram och beslutar vem hon vill ha som ledare. Hon gör så genom att ställa sig bredvid den hannen hon väljer och skriker mot förloraren. De andra honorna stämmer snabbt in och tillsammans buar de högljutt ut förloraren. Det är alltså alphahonan som bestämmer vem som får makten och hon gör det grundat på vem som behandlat henne och resten av flocken bäst.
Som ni ser på bilderna är aporna bakom elstängsel. Men ranchen är inte ett zoo, det är ett reservat för att försöka rädda de utrotningshotade drillaporna. Drillaporna kan klättra över de stora inhägnaderna och en del går fritt runt i lägret. Ibland försvinner de ut i regnskogen och ibland väljer de att komma tillbaka. Målet är att hjälpa den utrotningshotade arten att öka i antal och att de så småningom ska återvända till det fria.
Båda barnen, men speciellt Harald, tyckte det var spännande att hjälpa till med skötslen av aporna. På bilden ovan hjälper han skötaren James med matningen. Som tack för hjälpen fick han betalt i avokado och papaya.
En av drillaporna var allvarligt sjuk och när det kom fram att jag är läkare blev jag lite involverad i diagnostiken.
Afi Drillranch grundades av ett amerikanskt overlandar-par. Det är ett ganska vanligt fenomen att man overlandar en kontinent och hänger kvar lite längre än planerat någonstans och till slut fastnar helt. Det var det som hände med Peter och Liza i början av 90-talet. Ranchen drivs nu av dem på distans från Calabar och på plats finns ett par volontärer som leder det dagliga arbetet. Det finns också ett stort antal skötare, ranchen är traktens största arbetsgivare. Lägret är ganska simpelt uppbyggt men otroligt vackert beläget. Det finns en mysig sittplats och utekök där gäster och volontärer trängs ihop. Vi trivdes så bra med både personal, apor och klimat och de två nätter vi planerat att stanna blev till 4. 3 av de 4 dagar vi stannade var vi de enda besökarna.
Utöver drillapor finns också 35 schimpanser i Afi Mountain. De har blivit omhändertagna, antingen för att de olagligt varit husdjur eller att de blivit föräldralösa pga tjuvjägare som säljer köttet (”bushmeat”). Målet är att de så småningom ska släppas fria. Schimpanserna är våldsamma och smarta. De kastar gärna saker på besökare så det gäller att passa sig. Det är fascinerande att se hur de använder sig av redskap, både när de slåss mot varandra och till att öppna t.ex. cocosnötter. Schimpanserna är väl instängda i en gigantisk inhägnad, jag skulle inte vilja träffa på en av dem i det fria.
Schimpanserna äter papaya
Vi gick på en guidad tur och fick bl.a. se regnskogen från 25 meters höjd på en ”canopywalk”. Tur ingen av oss är höjdrädda.
Nigeria är ett land som står långt ner på turisternas önskelista och det är därför svårt att värva volontärer till Afi Mountain. Till följd av det behöver man inte betala för att voluntärarbeta här (till skillnad från systerorganisationen i Limbe, Kamerun bara 6 h bort och de flesta andra voluntärjobben som finns runt omkring i världen.). Man får snabbt stort inflytande i det dagliga arbetet och det är därför lämpligt att man inte kommer direkt från skolan men har arbetslivserfarenhet. De två volontärer som för närvarande är där är 35 + och utbildad forskare respektive maskiningenjör (precis som Jörgen). Känner ni någon där ute någon som är intresserad så be dem kolla in http://www.pandrillus.org.
Om jag någon gång i framtiden försvinner för att jag behöver ett par månaders paus från mitt dagliga liv, då ska ni kanske leta efter mig bland drillaporna i Afi Mountain. Vem hade trott att man skulle hitta ett sådant paradis i just Nigeria?
PS. UD avråder för närvarande från alla onödiga resor till norra Nigeria (Afi Mountin ligger dock i sydöstra delarna). Men glöm inte att utöver Boko Haram så bor det även 185 miljoner (!!!) andra människor i Nigeria. Dem skriver medierna oerhört lite om.
Sen vi påbörjade vår resa genom Afrika har vi förhandlat. Om fruktpriserna, med tulltjänstemännen, på ambassaderna, om köttpriserna på marknaden, med guiderna, med poliser, med campingägare osv. Våra första 2 timmar i Nigeria var också en lång förhandling.
För min del var det första stoppet tullmyndigheten. Jag fick börja med att förklara att nej tack jag är redan gift och nej jag har varken presenter eller pengar till er. När det väl var på plats började de uppföra sig nästan professionellt och allt gick smidigt. Nästa stopp var immigrationspolisen. Två män gick igenom alla papper noggrant. Polischefen kliade sig sedan länge på hakan, bläddrade i sin kalender och gav oss till slut 20 dagar i Nigeria. Egentligen räckte det, vi tänkte inte stanna så länge, men det var en principfråga. Vårt visum, som vi kämpat så hårt för, var nämligen giltigt i 60 dagar (för kännedom så gäller det antal dagar som står på visumet inte om immigrationspolisen säger annat. I Ghana hade vi visum för 1 månad men vid gränsen förlängdes det till 2 månader, utan att vi efterfrågade det. Dagsformen hos den som är i tjänst verkar vara avgörande. Vi har inte testat det men säkert är pengar under bordet också en möjlighet att påverka). Förhandlingen om vår vistelselängd i Nigeria slutade med att vi fick 35 dagar.
Under tiden växlade Jörgen pengar på svarta marknaden. Efter 2 timmars förhandling fick vi till slut en bra kurs för våra euro. Efteråt stoppade växelkillen våra euro i fickan och körde iväg på sin moppe med polischefen som jag just förhandlat visumlängd med. Var de kompanjoner?
Poliskontrollerna i Nigeria var många till antal men inte så hemska som vi befarat. De flesta var proffsiga och ett fåtal efterfrågade presenter. Många imponeras att vi kört hela vägen från Sverige och vill fota oss och höra mera. De är ofta uttråkade och pratglada. Vi vill bara vidare och det är en avvägning hur länge man snackar och ställer upp på foton. Maktbalansen är inte helt jämnlik när de står med sina uniformer, spikmattor och AK47:or. Men som sagt, nästan alltid trevliga och aldrig hotfulla.
Vi hade långa kördagar och ett par hotellnätter medan vi jobbade oss mot Calabar, vårt första mål i Nigeria.
Calabar är vackert beläget i ett floddelta på kullar och omgiven av regnskog.
Dan, en svensk kille bosatt i Nigeria, hade via svenska medier hittat vår blogg och bjudit in oss till sitt och flickvännen Lydias hem. Riktigt kul att få en personlig inbjudan till Calabar! Vi utnyttjade deras gästfrihet till fulla och stannade 4 dagar. Utöver att köra oss runt och visa upp Calabars sevärdheter samt att komma med värdefulla biltips lagade Dan också grym mat. Det bjöds bl.a. på rökt gris, långtidsmarinerad (10 dagar:-) )nötstek och gräddsås med svamp.
I Calabar finns en SPAR (alltså matbutiken) och vi kunde bunkra upp med knäckebröd, muslie, ost och andra godsaker.
Tack Dan och Lydia! Och ett extra tack till rottweilerna Boris och Rolex som tålmodigt stod ut med att vistas i sovrummet delar av dagarna pga våra barns närvaro.
“Perhaps travel cannot prevent bigotry, but by demonstrating that all peoples cry, laugh, eat, worry, and die, it can introduce the idea that if we try and understand each other, we may even become friends.”
-Maya Angelou
Vildcamping i norra Togo. Barnen kände strax igen det stora trädet där det växte ”apbröd”. De letade upp de största frukterna och serverade stolta efterrätt till oss vuxna. Senast vi åt apbröd var i Guinea-Bissau.
Skolbarn kom förbi under kvällen. Lika nyfikna på bilen som på oss.
Koutammakou. Byarna här i nordöstra Togo är en del av UNESCOs världsarv.
Här besöker vi en familj i en av byarna. 10 personer bor i huset men fler kom för att hälsa på oss och visa runt.
Köksbänken
Barnen noterade direkt majsen i köket. De fokuserade båda på det de kände igen.
Jag fick låna den yngste familjemedlemmen.
En av männen kunde lite franska och en annan lite engelska men mest visades vi runt med gester och leenden.
”Många har hål i sina kläder här. Men de är renare än oss och har fina smycken” Citat Harald
Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.
1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.
Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.
1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.
1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.
2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.
Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.
3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.
5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.
*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).
Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.
Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?
Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.
“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”
På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.
För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.
Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!
När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.
Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.
Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.
Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.
Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.
Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.
Ida: Vad ska jag göra?
Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.
Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.
Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.
Ida: Här menar du?
Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)
Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.
Osv. osv.
Plage blanche.
Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.
Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.
Samspelta och glada
Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.
På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.
Where are you from? Vi sitter nybadade på en bänk bredvid Västafrikas högsta vattenfall. Det är en ung kvinna som frågar. Hon heter Ronja, är från Stockholm, men har bott i den lilla byn Wli i över ett år. Hon har aldrig tidigare träffat på svenskar vid vattenfallet och är glad att få prata sitt modersmål. Vi är också ivriga att träffa på en lokal som kan svenska.
Harald och Ida vid vattenfallet
Ronja bor med sin kille och hans barn och det blir ett par dagars prat, häng och lek med dem. Vid vattenfallet fick vi lära oss och se hur man fångar fladdermöss. Vi fick en rundtur i byn och en kväll lagade vi mat ihop. Ronja och Tomas visade oss hur lokala råvaror såsom cocoyams och matbananer kan tillagas.
Ronja har nyligen startat upp en förening “The Children of Wli”, där man kan bli fadder till ett barn i byn. Att bli fadder innebär att man betalar in en flexibel summa varje månad som sedan går till barnet. Inte i rena pengar, men Ronja tar reda på vad just det barnet behöver, t.ex. skoluniform, skolböcker, sjukvård, mat, kläder och köper sedan detta. Vi blev imponerade över hennes arbete och vi är nu faddrar till ett barn i byn. Utöver att pengarna går oavkortat till barnet så är det kul att ha varit i byn och lärt känna den drivande bakom. Den intresserade kan gå in på www.thechildrenofwli.com eller kolla in facebooksidan med samma namn.
Vacker och spännande vandring till vattenfallet.
En oerhörd varm och fuktig natt. Flera dagars oklar feber, huvudvärk och muskelsmärtor för mig (negativt malariatest och jag är nu återställd, influensa?). Tråkiga nyheter hemifrån. En arg polis och en galen taxichaufför.
-Jag behöver en hotellvistelse! Jörgen kände inte samma behov men förstod att jag menade allvar och gick in på hotells.com utan att fråga vidare. Han klickade för 1 natt max 500 kr. Nej, nej. Jag tog över tangenterna och ändrade sökningen till 2 nätter, minst 1000 kr/natt. Jörgen var på väg att protestera men jag gav honom en blick och han sa inget. Nej inte continentalfrukost, jag vill ha varm och kall frukostbuffé! Eftersom vi bokade samma dag som vi checkade in fick vi en prisvärd deal. När vi ankom till Accra City Hotell hälsade en portier oss välkomna med ett stort varmt leende. I receptionen tävlade personalen om att bjuda oss på godis, äpplen och juice. Jag hade inte duschat på flera dagar och jag skämdes över mina smutsiga, illaluktande, sandalbeklädda fötter och flåtiga hår. Vi brukar inte ge personalen som bär väskorna någon dricks, men vår packning av duffelbags och plastpåsar var så dammig att han fick 5 Cedi.
Efter en lång varm dusch och en simtur i poolen kände jag mig pånyttfödd. Vi bävade lite inför notan när vi skulle äta buffémiddag på hotellets restaurang, men det visade sig vara helt okay priser och gratis för båda barnen! Jag hoppade av glädje när jag såg sushin på förrättsbordet. Thea började skratta högt när hon såg tårtorna på dessertbordet och bredvid stod Jörgen leende framför ostbrickan (jag tror han hyvlade parmesanost över varenda maträtt). Glädjen var lika stor på frukosten morgonen därpå. Vi vuxna drack bubbel och Harald var helt lyrisk över brödrosten och köttpålägget.
Som vi har njutit av de här två dagarna. Nu är det dags att fortsätta resan österut. Antingen direkt vidare till Togo eller så blir det en tur till vattenfallen i Volta Regionen här i Ghana.
Fredag den 3 Februari. Vi har hittills klarat oss igenom alla polis/militärkontroller och gränspassager utan att betala en muta. En resolut attityd i kombination med gott om tid att vänta har fungerat. Det ändrades idag.
Vi är på väg att hämta ut våra visum till Benin. Accra är en stor stad och rusningstrafiken i kombination med dålig lokalkännedom innebär att vi har bråttom om vi ska hinna hämta ut dem innan ambassaden stänger för helgen. För att komma in i filen för att svänga vänster kör jag två hjul upp över en refug. Jämfört med andra trafikförseelser jag gjort (och framför allt sett andra trafikanter göra) sen vi kom till Afrika är det en petitess. En lätt överviktig och mycket arg polis kommer springande mot oss. I vanliga fall hade jag hanterat situationen bättre, men idag är jag trött, stressad och dessutom har jag ju gjort fel (den svenska moralen är ett gissel i sådana här lägen). Polismannen får direkt övertag i diskussionen/bråket som följer och jag hamnar i försvarsställning. Han känner min svaghet och går på ännu hårdare. Det här är ett fruktansvärt brott, en skymf mot honom personligen, mot Ghana och dess skattebetalare (ironisk med tanke på hur saken slutade). Jag är tvungen (han har våra papper) att köra med till polisstationen. Ida ger sig av för att hitta en taxi och försöka hinna hämta ut vår visum och polismannen sätter sig på hennes plats.
På väg till polisstationen frågar jag vad som kommer att hända när vi kommer dit. Han svarar att bilen kommer att beslagtas och jag kommer att kallas till rätten för att fastställa och betala mina böter i nästa vecka. Eftersom bilen innehåller hela våra liv för tillfället och vi planerar att lämna Accra i helgen överger jag principerna och frågar om jag inte kan betala böterna nu istället. Polismannen svarar att han är en väldigt snäll och förstående man som kan hjälpa mig ur knipan jag satt mig i. Sen börjar vi förhandla om vad det ska kosta. Min förhandlingssituation är usel och jag får ge honom 600 Cidi (drygt 1200 sek) i kontanter. Efter det hoppar han ut, jag kör till ambassaden, hämtar ut visumen med 5 minuter till godo, möter Ida (vars taxichaufför inte haft en aning om var Benins ambassad låg, och kört i cirklar).
När jag tänker tillbaka på det är det flera saker som stör mig. Det känns fel att bryta principen att inte betala mutor och dessutom var det ju en personlig kamp mellan honom och mig som jag förlorade. Nu efteråt vet jag inte ens om det någonsin var aktuellt att köra till polisstationen och få bilen beslagtagen, eller om det var en bluff från hans sida. Om jag hade fått en ny chans hade jag gjort följande: Gått ur bilen direkt när jag såg honom komma springande. Mött hans skrikande med ett lugnt, korrekt och överlägset tonläge. Totalt nekat till att jag gjort något fel och bett om hans legitimation samt nummer till hans närmsta chef. Det hade gett mig ett bättre läge. Ida skulle åkt iväg och vi andra skulle väntat ut honom (vi stod mitt i en mycket trafikerad väg). Man lär sig, men det var en dyr läxa. Både för själen och plånboken.
/Jörgen
Vid den här poolen med utsikt över elefanterna på savannen spenderar vi dagarna.
Här på hotellområdet har vi spenderat 4 dagar nu. Poolen är fin och utsikten över savannen är enastående. Vi har sett så många elefanter att vi inte ens går och tittar varje gång de kommer förbi längre.
När man går utanför hotellområdet måste man ha med sig en beväpnad guide. Men även inne på området måste man ha koll på barn och tillhörigheter. Vi har haft besök av en vildsvinsfamilj, klåfingriga apor och även en elefant. Tältet packar vi ihop varje dag, vi vågar inte lämna det på campingen (200 m här i från) pga av närgångna babianer (länk) och andra djur.
Ett par promenader/safari varav den bästa var morgonpromenaden kl. 7-9. Vi stod 25 m från elefanterna och betraktade hur de drack och badade. De är STORA! Kolla in Harald som står i ett fotspår.
Precis som i Nikolo-Koba i Senegal så är detta billig safari. Vi tältar för 150 kr/natt, kan laga vår egen mat och betalar 50 kr/timme för privat guidad tur för oss 4. Krokodiler, antiloper, babianer, småapor, fåglar och vildsvin har vi också sett.
Min utsikt i skrivande stund
Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.
Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen? Eller hade den vittrat testosteron?
På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.
Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)
Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.
I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.
Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.
Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.
Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.
Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.
När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!
Att köra ut ur Mali gick lika lätt som att köra in i landet. Vi börjar bli skickliga när det gäller gränspassager. En av oss hänger med barnen och den andra går iväg för att stämpla pass och tullhandlingar. Ofta turas vi om, den ena stämplar ut oss och den andra stämplar in oss. Det tar oftast mellan 1-3 timmar.
Barnens favoritspel är UNO. Harald har blivit riktig skicklig och Thea spelar med öppna kort och är med lite guidning också en värdig motståndare. Här vår första kväll i Elfenbenskusten.
Det har varit tre långa kördagar söderut genom Mali och Elfenbenskusten. Vi försöker att regelbundet pausa och få ut barnen ur bilen, men det är så absurt varmt att de efter få minuter skriker i kör ”vi dör, vi dör, vi vill in i bilen och se film på din dator i mamma, snälla kan vi köra vidare”. Alla har alltså varit nöjda med att befinna sig i bilens a/c mellan kl. 10-17. Vi utnyttjar förmiddagarnas svalka till att sparka fotboll och kvällarna till matlagning, sällskapsspel, teckna och högläsning. Vi har bushcampat på ställen där vi varit i fred, efter 4 sociala kvällar i Bamako var det vad vi behövde.
Vi tittar på solnedgången varje kväll
Vårt första resmål i Elfenbenskusten är Abengouro. Vi blev inbjudna av Chloe, en fransk kvinna som vi kom i kontakt med på nätet. Hon driver med sina kollegor ett hjälpcenter för barn som varit utsatta för prostutition. Mer om det senare.
I eftermiddags när vi närmade oss Abengouru blev Jörgen tilltagande yr och illamående. När vi satt i skuggan och väntade på att möta Chloe kräktes han första gången. Chloe dök upp och Jörgen hann i princip säga ”hej, kan jag låna toaletten”. Jag hade en trevlig pratstund under en dryg timme medan Jörgen var fast på hennes toalett. Jag tog ett snabbt beslut och bokade ett hotell, Jörgen lyckades kravla sig in i bilen och hålla tätt i båda ändar de fem minuter det tog att köra hit. Han har feber men sover nu sött här bredvid. Han var smart nog att ta med sin husläkare på resan 😉 (men i ärlighetens namn kan jag inte göra annat än vem som helst med sunt förnuft, dvs hålla ett öga på tempen, servera ett par panodil, truga till vätskteintag och hålla barnen sysselsatta på behörigt avstånd från smittan).
Vi har bara bott på hotell två gånger i Afrika, när vi hade besök i Marocko och när vi var desperata efter internet i Dakhla (7 veckor sen sist). Barnen tycker det är kul med ett hotellrum som en omväxling. Men när var dags att lägga sig började de prata om tältet. De projicerade sin osäkerhet över den nya miljön på bilen, ”hur ska Nisse klara sig utan oss i natt?” Vi fick gå ut på parkeringen och säga godnatt till bilen och jag fick försäkra dem 217 gånger om att Nisse klarar sig. I ärlighetens namn tycker jag också det känns märkligt att sova inomhus. Men vi stannar här tills Jörgen är frisk!
Hotellrummet blev en ritstuga under kvällen. Här har barnen gjort var sitt porträtt av sin pappa för att han ska bli glad och krya på sig snabbare.
Sleeping Camel har varit en höjdpunkt när det gäller hotelvistelser (eller ska jag säga hotell-parkerings-vistelser). Här är avslappnad stämning och en bra restaurang. Till barnens stora förtjusning har hotellet husdjur, kaniner som hoppar runt överallt. Harald har blivit en fena på dart som går att spela i restaurangen. Personalen kan engelska och är hjälpsamma vare sig man vill ha adress till ambassad eller tips om myggmedel (ägaren skickade en kille att köpa myggmedel till oss och ville inte ha betalt för varken tjänst eller produkt). Precis som på många andra ställen vi har vistats är här en del FN-arbetare. De agerar i norra Mali men kommer hit ett par dagar då och då för miljöombyte. När det gäller säkerheten så är det en högre nivå här än vi tidigare varit vana vid. För att komma in på hotellet ska man igenom en skyddssluss (den innersta dörren öppnas först när den yttersta stängts).
När man öppnar den sista dörren och träder in på hotellområdet möts man av denna skyllt:
Vi blev nyfikna. Vad låg bakom portningen av just irlands-jamacaner? Den tredje dagen fick vi ett svar, för vi träffade honom. Andrew. Han visade sig vare en skön kille som jobbade för FN. Han bjöd in oss alla 6 till chili och öl på sin takterass kl. 19. Det blev en mycket trevlig kväll där vi fick träffa många expats, främst poliser och FN-arbetare. Utomlands tenderar många att dras till andra utlänningar som påminner om sig själva. Och i ett land som Mali med så få turister går det tydligen snabbt att hitta varandra och dras in i gemenskapen. Andrew hade en X-box och en kyl fylld med läsk så även barnen var nöjda med kvällen.
I övrigt har vi använt dagarna här till att turas om att antingen umgås med barnen eller åka till ambassaderna. Vi har nu också visum till Togo och Kongo Brazzaville, det börjar art sig! Benin fick vi inte, vilket var förvånande eftersom Peter och Patricia, som var här för en vecka sedan, fick det utan problem. Som sagt, det där med visum är inte logiskt.
Vårt intryck av Mali är gott, vi skulle gärna vilja se mer av landet. Det är lätt att ändra på sina principer när man har så här trevligt. Men nej. Mali är inget resmål för en barnfamilj. Vi körde raka vägen till huvudstaden till ett säkert hotell. I morgon bitti kör vi raka vägen härifrån, till Elfenbenskusten (där vi kommer undvika de pågående oroligheterna i de sydvästra delarna). Om 35 år, när Jörgen och jag är pensionärer, då upprepar vi resan och turistar mer i Mali.
FN på plats i Mali
PS. Till er som undrade så är Andrew en stamkund på Sleeping Camels restaurang. Hans pappa är från Jamaica och hans mamma från Irland och portningen är alltså ett skämt för alla gillar honom.
Vi är i Mali. Det var inte planen men flexibilitet är ett av livets nyckelord nu för tiden. I overlandkretsar pratas det varmt om södra Mali som är känt för vacker natur, bra musik och trevliga människor. Hemifrån bestämde vi oss dock för att undvika Mali pga oroligheterna i norr och UDs avrådan.
Men här är vi nu, i huvudstaden Bamako. Visum till Nigeria är det som fört oss hit. Jfm med Conakry och Bissau är här grönskande vackert. Vägarna är fina (asfalterade!) och trafiken hanterbar. Det är många kvinnor bakom bilrattar och mopedstyren, vilket i alla fall i min värld är ett tecken på framgång.
Mike och Jen, som vi sist såg i norra Senegal, stod vid gränsposten i Guinea när vi ankom dit igår morse. Vi visste att de var i regionen, men det kändes ändå helt osannolikt, vem hade trott att man skulle stöta på någon man känner vid en gränskontroll till Mali? Det visade sig att vi vildcampat få kilometer från varandra kvällen dessförinnan. Alla lyssnat natten lång på det samma dunkande ljud fån guldgrävarnas elektriska pumpar. De hade svängt av vägen till vänster innan gränsen medan vi hade valt den till höger ut i bushen.
Jen och Mike kör en Toyota Landcruiser
Det var hur som helst en fantastisk överraskning och vi körde tillsammans till huvudstaden Bamako och har nu gjort en gemensam lägerplats med eldstad på parkeringen framför Hotel Sleeping Camel. Jörgen delade en taxi med dem till Nigerias ambassad i dag och det var en busenkel process på 3 timmar och barnen och jag behövde inte ens komma dit. Tredje gången gillt!
Det här med visum är bra märkligt. Varför kan man inte få ett visum till Nigeria på ambassaderna i Bissau eller Conakry? Med motivationen att det finns generella regler att man måste ansöka i sitt hemland i första hand och om detta av någon anledning inte är möjligt då ska man ansöka i ett grannland till Nigeria. I vårt fall skulle det då vara i Burkina Faso eller Benin eftersom vi kör österut. Om det nu verkligen finns sådana regler så kan jag köpa det. Men uppenbarligen kan man alltså få ett Nigeranskt visum i Mali (som inte gränsar till Nigeria). Dessutom har vi läst på olika forum att Benin är ett osäkert ställe att lyckas. Jag kan ju tillägga att Mike och Jen ansökte om det Nigerianska visumet hemifrån London (enligt gällande regler). Det var en komplicerad process där båda till slut fick avslag. De fick dessutom inte pengarna tillbaka, man betalade tydligen för själva ansökningsprocessen och inte för visumet per se.
Vår gemensamma lägerplats tar upp hela parkeringen.
Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.
Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.
Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.
Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.
Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.
Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden för att där var vackert och trevligt. Jag berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.
Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe.
”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.
Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.
Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk!
Vi hade bara tänkt stanna på Chez Helena 2 dagar. Men så plötsligt, för första gången sen turiststråken i Marocko, hörde vi svenska röster. Det tog inte många minuter innan Harald och jämnårige Malcolm hittade varandra. Och det dröjde inte länge innan vi vuxna flyttade ihop borden.
Harald hade en period med hemlängtan innan jul. Främst handlade det om att han saknade att prata med andra barn. Det finns ju massa barn här, halva Guinea-Bissaus befolkning är under 18 år. Men han kan varken Franska, Engelska, Portugisiska eller några av de andra 20 språk som är gångbara här. Han saknar att prata. Vi som familj har ju all tid i världen och pratar mer än någonsin, men det är en annan sak att prata med en jämnårig. Malcolms ankomst förgyllde julen.
Vi har ju ingen brådska, så vi stannar en dag till här och klämmer en 3-rätters italiensk middag till i kväll 🙂
Familjen Markens Äventyr 