Vi börjar med slutet och en sammanfattning; det gick på det stora hela väldigt bra och vi har fått blodad tand för en framtida långresa. Det var inte 100% härligt och fridfullt under resans första halva och därför backar vi bandet lite. Jag tror det är värdefullt att reflektera över svårigheter som ett led i att uppnå förbättring.

För det första är våra grundförutsättningar olika.  Jörgen har gjort lumpen, kört motorcykel genom USA och Centralamerika, vandrat i fjällen och diverse regnskogar. Han har sovit i tält i 25 minusgrader och snöstorm, övernattat på en handduk på en elefantstig i Malaysias djunge samt bott i tält i Mount Everest basecamp.

Att vara utan bekvämligheter såsom toalett och rinnande vatten är således inget Jörgen höjer på ögonbrynen över. Själv är jag uppväxt med segelbåt och att snåla med packningen känns okay. Men på båten hade vi en toalett och alltid tillgång till ett morgondopp.

Jörgen älskar bilar. Att läsa om dem, köra dem, prata om dem. Jag delar (delade?) inte detta intresse och jag upplevde att vi spenderade för många timmar på vägen. Jag lärde mig efter hand att utnyttja tiden till att läsa, skriva och sortera bilder. Att sitta i en bil och vara omgiven av vacker natur och prata med de tre finaste människorna jag vet, det är inte så dumt. Det blev många bra samtal i bilen.

Att hitta lägerplatser runt omkring i Europa, där ingen allemansrätt råder, var stressande för mig i början. Efterhand lyckades jag anamma Jörgens coola inställning ”om vi är i vägen för någon säger de väl till oss”. Under våra 3 veckor blev vi aldrig tillsagda. Vi pratade däremot flera gånger med nyfikna markägare som aldrig tidigare sett en familj på taket av en bil. Självklart behandlade vi omgivningen med respekt och var väldigt rädda om naturen.

Jörgen har en tendens att sträva framåt! Han lärde sig (och ska fortsätta lära sig) att njuta mer av stunden och att se resan som målet och inte fokusera så mycket på destination, sträckor mm.

Det blev mycket stillasittande, speciellt för min del eftersom Thea var i en mammig period. Man går inte långt med en tvååring som bara vill bäras. Hon ville såklart inte sitta i vagnen när hon suttit i bilen halva dagen. En mammig två-åring resulterade i att vi oftast tog den lätta vägen och jag tog hand om barnen medan Jörgen slog upp lägret och lagade mat.

Vi hade ett par riktig stora gräl under resans första vecka pga våra olika åsikter och förutsättningar. Jag var på väg att ta flyget hem från Bordeaux med Thea, jag var åter på väg att flyga hem från Biarritz. Men jag stannade! Och samtidigt som min komfortzon växte anpassade Jörgen sina förväntningar efter det faktum att vi var en resande småbarnsfamilj med många olika behov som skulle tillgodoses.

Vi landade till slut i något som blev riktigt bra och längtar efter att köra iväg igen!

Sammanfattning av våra lärdomar:

• Vi körde för långt! Max 100 mil/vecka i snitt framöver.
• Vi ska ha mer tid och stanna flera nätter när vi hittar fina lägerplatser där det finns mycket att utforska.
• Vi ska planera mer tillsammans.
• Vi ska campa vid hav/vatten så ofta vi kan för att lättare tvätta oss och bada.
• Om Jörgen vill köra/leka i svår terräng (som vi inte måste passera men bara för skoj) kan han göra det medan jag och barnen (eller iaf Thea) t.ex. badar = alla nöjda!
• Jag måste upprätta ett visst bil-/körintresse så vi kan samarbeta när vi måste köra genom svår terräng.
• Vi måste vara fysiskt aktiva när vi får chansen. Får vi inte chansen får vi skapa den!
• Vi ska dela upp praktiska sysslor bättre. Jag ska inte vara en barnflicka och Jörgen ska inte serva familjen med allt!