Kategoriarkiv: Resa med barn

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen