Kategoriarkiv: Resa med barn

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 116-120 -Coco Beach i Togo

coco-beach

Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.

coco-beach-2

 

Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack

Dag 21-24 – Reflektioner från öknen

Efter tre veckor på resande fot har jag äntligen fått ro att skriva mitt första inlägg. Det har varit tre veckor fulla av upplevelser (som Ida skrivit om så bra här på bloggen). Klimatet, vägarna och människorna har förändrats efter hand som vi rest längre söderut. Men även vi i familjen har förändrats. Det är stor skillnad mot livet hemma, framför allt att vi är så nära varandra hela tiden. En sommarlovsbilsemester i Europa hade i de flesta fall börjat lida mot sitt slut nu, men vår resa har precis börjat. Det är mycket som hela tiden ska göras och vi försöker fortfarande hitta våra roller och rutiner.

Läs mer

Förskolebesök 

När vi köpte bilen och taktältet var Harald 4 år. Han berättade glatt för omgivningen om vår stora bil och om hur vi sov i ett tält på biltaket. Harald fyllde 5 år och fortsatte berätta historier, nu handlade de också om hur vi körde genom hela Afrika. Fortfarande sovandes på biltaket och nu även spanandes efter lejon och elefanter från tältfönstret. Hans historier har mötts med nyfikenhet men också skeptismen… ”Så härlig fantasi Harald har”. Även om vi föräldrar har bekräftat sanningen i hans berättelser har det nog varit svårt för många av dagiskompisarna att föreställa sig hur man kan bo på taket av en bil.

Läs mer

Att resa med en 2-åring

När jag går ut till väntrummet för att hämta en 2-årig patient vet jag aldrig vad som väntar. Det kan vara en pratglad, utåtriktad och nyfiken liten människa som vinkar glatt. Eller en trotsig filur som vägrar möta min blick och skriker i samma stund jag tar fram stetoskopet. Så är 2-åringar, ena stunden samarbetsvilliga solstrålar och nästa slänger de sig på marken och vägrar, och det får man ha i åtanke när man reser med dem.

DSC_0232

Thea 2 år blir nekad glass nr 2.

Läs mer

Overlanding

”Overlanding” är ett ord som officielt inte finns på svenska (ännu). Med det sagt så används ordet väldigt flitigt av alla oss som sysslar med overlanding. Vad exakt innebär ordet då?

Betydelse av det engelska ordet enligt wikipedia:

overlanding is self-reliant overland travel to remote destinations where the journey is the principal goal. Typically, but not exclusively, it is accomplished with mechanized off-road capable transport (from bicycles to trucks) where the principal form of lodging is camping, often lasting for extended lengths of time (months to years) and spanning international boundaries” 

Fritt översatt: att resa över land till avlägsna platser med fordon (cykel, motorcykel, bil, tåg, lastbil). Resan, och inte destinationen, är oftast det primära målet. Huvudsakliga boendet är camping. Ofta reser man länge (månader till år) och korsar internationella gränser.  I kontrast syftar en expedition oftast på målet.

En klassisk rutt för overlanders är Kap till Kairo. En annan är Transsibiriska järnvägen genom Ryssland och Kina. ”The Silk Road”, som förbinder Medelhavet med Persien och Kina, är en tredje välkänd rutt. I Australien och Sydafrika finns det en marknad för att tillverka och sälja diverse prylar till overlanders. Allt från bildelar till campingutrustning.

Den Västafrikanska rutten som vi ska köra har länge varit svårframkomlig, mycket pga Angola som inte välkomnat turister och omöjliggjort genomresa. Inbördeskriget i Angola slutade 2002 och lämnade landet halvt i ruiner och först för några år sedan började turismen växa. Det var tidigare svårt att få visum (sovjet-style med personlig inbjudan osv.). Det är vår förhoppning att vi nu ska lyckas ta oss in i Angola. Ryktet säger att visum går att skaffa i Accra, Ghanas huvudstad, så det är vår nuvarande plan!

Att overlanda längs den Västafrikanska kusten är alltså relativt nytt. Vi har letat efter andra svenskar som kört rutten, de förefaller vara få. Barnfamiljer har vi inte hittat alls. Kanske kommer våra barn bli de yngsta svenskar som overlandar den Västafrikanska rutten!?  Om någon känner till någon är ni varmt välkomna att kontakta oss, vore superkul att få historier, tips och trix!

Bästa reseplagget när barnen är med

Sjalen! Användningsområdena är oändliga. Sjalen kan skydda barnen mot vind eller sol när de sitter i både vagn och bärsele. Barnen kan knytas fast och bäras på ryggen med hjälp av sjalen. Jag har många gånger gömt mig under den när jag ammat. Utanför Europa finns sällan barnstolar på restaurangerna och då kan man ta sin sjal och försiktigt knyta fast barnet i stol eller bänk. Det är något jag gör även här hemma när man besöker vänner utan barn. Sen kan man så klart använda sjalen för att skydda sig själv från sol, vind eller kyla. Man kan täcka hår eller axlar om man besöker religiösa platser. Barnet kan få sjalen som täcke när hen somnat på en restaurang på kvällen. Om man oväntat kommer till en strand och barnen badar kan sjalen bli en handduk. Bara för att nämna några exempel 🙂

 

Åksjuka och ett farväl

En liten tillbakablick från i somras och den dagen vi lämnade Frankrike och begav oss upp i Pyrenéerna. Ganska snart efter vi passerat gränsen till Spanien insåg vi att något hade förändrats: det var rondeller överallt. Barnen satt med varsin surfplatta och vi vuxna fokuserade på att hitta bästa vägen runt San Sebastian. Helt plötsligt började Thea pipa och hyperventilera i baksätet. Hon sa inget och först när hon plötsligt kaskadkräktes över sig själv och allt i hennes närhet förstod vi: hon hade blivit åksjuk! Det hade aldrig hänt förut, det måste varit alla rondellerna. Thea grät och Harald skrek att det luktade illa. Vi passerade lägligt en bensinstation och stannade snabbt. Jag tog mig ann Thea och tröstade och tvättade av henne på en toalett. Jörgen tog tag i rengöring av baksäte och bilbarnstol. Den nerkräkta Ipaden lade han på bakdäcket under tiden. Vi hade stannat till hastigt och inte gjort världens smartaste parkering. Vår bil är stor och folk kom helt enkelt inte förbi och det började bildas kö bakom oss. Jörgen pausade därför städningen för att köra in till sidan. Kraaassnksh sa det när iPaden föll av däcket och kördes över av 3 ton bil. Hejdå kära Ipad. Det var en intensiv och kortvarig bekantskap och vi saknar dig.

Att sysselsätta barn

När vi slog läger eller höll paus sprang Harald ur bilen. Han ville utforska. Lillasyster kom hack i häl. Att utforska för en 5-åring innebär mycket. Bada, ta sig över bäckar, plocka bär, leta djur, plocka blommor, beundra utsikt, hitta spår och bli en detektiv som följer spåret, bygga koja, kasta stenar, samla saker, knyta ihop saker.

Precis som här hemma så involverades barnen i dagliga sysslor såsom att spana efter lägerplats, laga mat, duka, diska, hänga upp tvätt mm.

DSC_0165

Vi hade en liten låda med lekgrejer som kom fram när vi slog läger. Där fanns hink och spade, papper, målarfärg, sax, klister, tejp och snöre. Barnen gjorde teckningar, samlade saker i naturen som de färglade och klistrade ihop. Stenar och kottar förvandlades till färgglada varelser.

Vi badade nästan varje dag; i Biskaya bukten, i medelhavet, i bergsjöar och floder. Vid två tillfällen tog vi in på campingplatser med badland och spenderade en dag.

Barnen njöt av att familjen var samlad hela  tiden. Om de saknade sina leksaker? Nej, det verkade inte så.

Att bila med barn på 2 och 5 år.

Barnen klarade de långa sträckorna i bilen suveränt! Vi hade laddat med två surfplattor, en med film och en med spel. Dessutom böcker att både bläddra och läsa högt ur, block och kritor, ett bilbingo och lite annat pyssel. Tyvärr förlorade vi en av plattorna på vägen (vilket är en historia för sig: Åksjuka och ett farväl), men då fick en av dem sitta med datorn i stället.DSC_0135

Vi anpassade så klart turen efter barnens behov och vi hade i förväg kollat upp aktiviteter. T.ex. på vår andra dag genom Tyskland körde vi först i 4 timmar, stannade sedan på ett zoo i 4 timmar där vi också lunchade, och sen hann vi med ytterligare 4 timmar innan vi slog läger för natten.

Rastplatserna på de franska betalvägarna hade lekplatser så där var det extra lätt för barnen att springa av sig. Vi försökte sträcka på benen varannan timme och under pauserna fick vi vuxna ställa upp och springa, leka och utforska lite med barnen. Harald och jag samlade olika blommor och fina blad när vi pausade som vi pressade och klistrade in i en bok.

De kortare bilsträckorna på 1-3 timmar var aldrig något problem. Eftersom vi bodde, åt och gjorde allt utomhus tyckte barnen oftast det var skönt att äntligen få sitta still i bilen. Ja, och sen fanns det en regel att surfplattorna bara kom fram när vi körde.

Ett tips till andra resenärer är att ha hörlurar till surfplattorna, på så sätt kunde vi vuxna prata eller lyssna på vår musik utan att samtidigt höra ”Frost” för hundrade gången. Det hade varit enklare om vi hade haft två identiska plattor med likadana spel och likadana filmer på, barnen var inte alltid överens om vem som skulle ha vilken. Samtidigt är det viktigt att lära dem att dela. Uppfostran innebär inte alltid den lätta vägen och vi får se hur vi gör framöver….