Etikettarkiv: overlanding Africa

Dag 244-246 Garden Route för barn

6 svar
Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

6 svar

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 227-229 Okavangodeltat

7 svar

 

 

 

Vi har varit på en riktig lyxigtur i Okavangodeltat tillsammans med Mike och Jen. All inclusive i 3 dagar och 2 nätter. Dag 1 blev vi hämtade vid floden kl. 9. Guiden Espi var med oss och 2 andra killar åkte i förväg och gjorde i ordning campingplatsen. Vi spenderade hela dagen med att cruisa upp till vår campingplats. Okavango är ett stort inlandsdelta som mynnar ut i Kalahariöknen. Det är fantastiskt vackert! Flodhästar, elefanter, krokodiler, fåglar och antiloper tittade nyfiket på oss. För några månader sedan var en fågel en fågel och en antilop en antilop. Nu är en antilop en sabel, en impala, en dik-dik, vattenbock eller en Letchwe. Fåglar är kingfisher, marabou-storkar, egyptiska gäss, hornfåglar, fiskörnar osv.

Vi gjorde oss bekväma i våra tält, kollade in omgivningarna och sen stod det sundowner-tur med Bloody-Mary, cola och snacks.

Efter en spektakulär solnedgång kom vi tillbaka till ett vackert dukat bord och serverade 3-rätters middag med vin.

Och så fortsatte det i dagarna tre med god mat, service och utflykter. Några safariturer gjorde vi till fots och andra med båten längs deltats snirklande kanaler.

Denna tur kostar normalt 35.000 Pula (ca. 32.000 SEK) för 5 personer, dvs 6500kr /person (Harald räknades som vuxen, Thea var gratis). Vissa av de lodger som ligger i deltat tar upp emot 50.000 SEK per natt!!! Som tidigare sagt, Botswana är dyrt! Landet satsar på att ha ett litet antal turister, bevara naturen och hålla allt exklusivt. Vår rese-arrangör var ”The Old Bridge” som ägs av Mikes kusin och vi fick ett kraftigt rabatterat pris.

 

#no filter

 

 

 

 

Dag 222-226 Gästfrihet i Botswana

2 svar
pyssel med Mervyn

Moster Mervyn pysslar med Thea och Harald

Vi har fått smaka på den Afrikanska gästfriheten flera gånger under vår resa, men nu kulminerar den i Maun där vi blev inbjudna till Mike’s släkt. Först till kusinen Matthew och hans flickvän Molly. Nu hemma hos moster Mervyn och Terry där vi spenderat 4 nätter. Vi har övergett tältet ett tag och bor i ett litet hus på deras tomt. Eftersom vi är Mikes vänner är vi allas vänner och numera är vi en del av familjen Palmer i Botswana.

Bruce
Åsnan Ben med mus i bakgrunden
Hästen Fibber
Morgontur med Fibber
Glad tjej med ridhjälm

Här finns leksaker, studsmatta och andra barn att leka med. Barnens engelska ordförråd fylls på i rasande fart. Mervyn har 6 hundar, barnens favorit heter Bruce. Det finns höns och de hjälper till att mata dem och samla ägg. Åsnan Ben ska utfodras, katten Daisy vill klappas och så får de rida hur mycket de vill på hästen Fibber. Moster Mervyn klär ut sig, busar och leker med barnen. Hon matar dem dessutom kontinuerligt med presenter, godis och kakor och de får glass till efterrätt varje kväll. Frågan är hur vi ska slita oss härifrån.

 

 

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

4 svar

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

8 svar

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

2 svar

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 210-212 Mera vildcamping

4 svar

Vi vildcampade en natt till utanför Hwange Nationalpark. Harald, som har blivit en eld-entusiast, gjorde brasan helt själv. Från att placera stenarna i en ring, till att samla ved, brygga brasan, tända på med tändstickor och sedan passa elden. Thea hittade en rostig plåtburk, tänka sig, precis som sak-letaren Pippi Långstrump.

Vi begav oss mot Botswana via en liten skogsväg norr om nationalparken. Omgivningarna var vackra och bjöd på mera djurupplevelser. 30 meter bort låg plötsligt tre stora honlejon och slöade i förmiddagssolen under ett träd.

3 lejon i gräset

En av dem satte sig upp när vi stannade bilen.

Lejonhonor tittar

Vi studerade dem och de studerade oss. Vi körde lite närmare för att vända bilen och då hände något. Bakom de tre honorna reste sig en ung hanne, vi hade inte sett honom tidigare.

Lejonhanen reser sig

Vi trodde först att han var på väg mot oss, men istället gick han fram till en av honorna och puttade till henne så att hon gick fram mot oss. Hannen själv lade sig till rätta på det som varit honans plats. Vi backade undan och stängde av motorn och hon tog inte mer än ett par steg mot oss. Det var fantastiskt att få iaktta lejonen på nära håll. Thea är övertygad om att lejonhanen inte var ingen mindre än Simba.

Det finns en god anledning vi tittar oss omkring innan vi går ur bilen och att vi i vissa områden går upp i tältet när mörkret smyger sig på och sikten blir kort. Man vet aldrig vad som finns där ute…

elefanter i Botswana

Väl inne i Botswana blev den lilla skogsstigen till en asfaltväg. Djur såg vi rikligt av ändå. 

Dag 209 – Hwange nationalpark och djur på ännu närmare håll

2 svar

Den 14 Maj ringde väckarklockan kl 5, vi ville köra innan gryningen för att optimera chanserna att få se rovdjur i parken.

Hwange NP i gryning

Det blev en flopp. Vi trodde nämligen att vi övernattat precis i utkanten av nationalparken. Men icke, vi hade sovit i utkanten av en “safari zone” (vilket innebär ett jaktområde här i Zimbabwe). Vi såg en enstaka antilop men i övrigt ingenting alls. Djuren här var, av naturlig anledningar, inte så många till antal och dessutom skygga.

I Hwange Nationalpark finns det “picknick zoner”. Där man får gå ur bilen och det finns toalett, soptunna och ett utsiktstorn för att kolla in djuren. De finns i stort sett alltid ett närliggande vattenhål. Man kan boka in sig att övernatta på dessa plaster, max ett sällskap per plats. Vi bokade in oss på på en av dessa platser, “Guavala”, och det blev en fantastiskt upplevelse. När vi ankom under eftermiddagen fanns det antiloper, zebror och en gnu vid vattenhålet.

Guavala. Vi campar och äter ca 20 meter från vattenhålet. Kolla in giraffen i bakgrunden

Under middagen kom det flera ensamma giraffer och drack. En regnbåge visade sig och under den en kudu och flera antiloper.

I gryningen, när det blev dags att gå upp i tältet såg vi horisonten svartna. Fram med kikaren. Bufflar! Många bufflar. Och det gick rakt mot oss. Inom loppet av 30 minuter stod en hjord på 120-150 bufflar vid vårt vattenhål och drack. Solen gick ner och det mörknade fort. Då såg vi en elefant. Och det kom flera. Vi hann räkna till 10 elefanter innan det blev så mörkt att vi inte kunde se dem.

Bufflarna närmar sig vattenhålet. Utsikten från tältet. Kika noga och se elefanterna på bild 2. Svårt att fota i nästan mörker. 

barnen med kikare i tältet

Månen lös och vattenhålet lystes upp, vi kunde inte se själva djuren, men vi kunde se konturerna av dem spegla i vattenytan. Vi vet inte hur många elefanter som kom, men vi gissar på minst 30. De var kvar i flera timmar och vi lyssnade på hur de drack, badade och gruffade i vattnet. En grupp om 8 djur passerade mellan oss och vattenhålet. Det är spännande med så stora, vilda djur på nära håll utan ett galler emellan. Ett par gånger lyste vi på dem med ficklampa, men till skillnad från bufflarna verkade de irriterade över ljuset och vi lät dem vara i fred.

Flera gånger under natten väcktes vi av olika ljud. Vi hörde hyenor i närheten. Någon gång under småtimmarna lyste jag ut och såg tre par ögon stirra tillbaka på mig. Det kunde vara vad som helst. Men sen satte ett av djuren sig på rumpan. Då var jag säker på att det var ett rovdjur. Jag väckte Jörgen och vi tittade tillsammans men kunde inte se vad det var. Hyenorna som vi tidigare hört? Vildhundar? Eller var det kanske lejon?

Gryningen kom och vi spanade åter från tältet. Girafferna underhåll oss åter med att med att dricka vatten på sina vinglande ben. Zebror tog morgonbad i sanden.

På vår vidare färd genom parken såg vi ett stort antal elefanter, över 100.

många elefnter i Hwange NP

Många elefanter

Det gäller att se sig för ordentligt. Vi stannade för att titta på en mamma med en unge som stod en bit från vägen på högersidan. Plötsligt ropar Harald till och pekar ut åt vänster. Vi var så upptagna av den lilla elefantungen att vi glömt att titta oss åt alla håll innan vi stannade bilen. 10 meter från bilen stod nu en stor hanne. Öronen stod rakt ut och viftade febrilt. Han tog några steg mot oss medan han trumpetade högt och vi gasade iväg.

Stora däggdjur är spännande. Men man ska inte glömma de mindre. Guinefowlen med sitt blåa huvud, ormen på fönsterkarmen när man betalar parkavgiften eller den lille ugglan som tar en tupplur. 

Dag 207-208 En natt med hyenor och en elefant

Lämna ett svar

Vi hängde kvar i staden Victoria Fall en tredje natt för att slappa vid poolen, tvätta kläder och använda internet. Kartan studerades för att hitta på nästa destination. Vi fastnade för Hwange Nationalpark, en kort bit söderut.

På vägen till nationalparken vildcampade vi i parkens utkant. Barnen samlade ved och vi grillade oxfilé (igen). När det mörknade hörde vi hyenor och vi gjorde en snabb sorti till taktältet. Hyenor har ett väldigt karaktersistiskt läte, det går inte att ta miste om. Liksom ett dovt och ganska långt ooooooo som sedan går upp rejält på slutet i både volym och tonart i ett kort UU. ooooooUU. De repeterar det ett gäng gånger för att sedan tystna en stund. Barnen somnade och vi vuxna låg vakna och lyssnade. Plötsligt knäcktes grenar och steg närmade sig. Det kunde inte vara en människor, rörelserna var inte målmedvetna nog. Ljudet kom närmare och närmare, det var rejäla grenar som knäcktes. Vi hade tidigare sett kudu (en stor antilop) och misstänkte först att det var en sådan som var i farten.

Kudu i morgonljus

Kudu

Det lät som ett ensamt djur. Trots att det var nära fullmåne kunde vi inte se in i vegetationen, den var för tät och mörk. Djuret gjorde ett karaktersistiskt ljud, en blaning av morr och grynt, då visste vi att det var en elefant. Vi såg den aldrig men låg länge och lyssnade.

Middagen är som vanligt ett familjeprojekt. Det samlas ved och kvistar till brasan och grävs komposthål. Pga djurlivet har barnen strikta order om hur långt från bilen de får gå (vilket inte är många meter!)  

 

Dag 206 -Victorifallen del 3, nu från ovan och från Zimbabwesidan.

14 svar

Taxi till flygplatsen

Det är den 11 maj, vi är i Zimbabwe och det är min 34-årsdag. Efter en hejdundrandes födelsedagsfrukost blev vi hämtade kl. 8.30 av en mini-bus. Dags att se Victoriafallen från ovan 🙂 Egentligen var det bara Harald och jag som skulle flyga men Jörgen hade några 20-dollarssedlar i fickan och hokuspokus så var vi plötsligt ombord alla 4. Det var verkligen en stor upplevelse, inte minst för maskinentusiasten Harald som länge pratat om att flyga helikopter. Ibland fantiserar han så mycket om det att han minns när vi flög helikopter på Färöarna (han låg då i min mage och var på storlek med ett plommon).

Utöver Victoriafallen cirkulerade vi också över nationalparken bredvid och fick se bufflar och giraffer från ovan. Efter flygäventyret och en restauranglunch gick vi den klassiska promenaden längs Victoriafallen. (Man kan göra en liknande tur på Zambiasidan). Rundan längs fallen är några kilometer lång. Klädsel: antingen badkläder eller regnkläder, man blir dygnsur! I alla fall om man går ut på de utsiktspunkter som finns närmast fallen och det gjorde vi givetvis.

Nu har jag fått en drink i min hand. Jörgen meddelar att bakpotatisen är på plats i glöden, oxfilén ligger och gottar sig och vitlökssmöret är på kylning. God kväll till er alla från Zimbabwe 🙂

Födelsedagstårtan

Världens bästa barn har gjort tårta. Inte självklart utan en ugn men med kreativt tänkande går det. De har dessutom sjungit, matat mig med choklad och små hemmagjorda paket hela dagen ❤ <3. 

Dag 201-202 Kafue Nationalpark

2 svar

Kafue Nationalpark i Zambia är Afrikas näst största och till ytan lika stor som Belgien. De marknadsför sig även som en av Afrikas äldsta. Trots att parken funnits länge är det först nyligen en framkomlig väg gjorts igenom och det är fortfarande ett måste med fyrhjulsdrift och bra markfrigång om man ska korsa parken i nord-sydlig riktning som vi gjorde.

Parken är vacker. Det är inte det bästa ställe att bocka av “the big five” men snarare ett ställe att njuta av naturen. Vegetationen är på de flesta ställen tät längs vägen vilket gör djurskådningen till en utmaning. Med det sagt såg vi både elefanter, krokodiler, flodhästar, sköldpaddor, apor och antiloper.

Vildcamping är förbjudet och vi övernattade på en camping där det förutom oss var ett sydafrikanskt par. På kvällen gjorde vi en stor brasa och lyssnade på skogen. Vi hörde plaskande i floden och eftersom många flodhästar lät trodde vi att det var dem vi hörde. Plötsligt kom ett sydafrikanskt par springande, rejält uppspelta. De var rädda att krokodiler hade landstigit den udde vi satt och grillade på. Vi hade ju hört plaskande men var ovetande om det spektakel som pågått på vattnet senaste timmen.

Kafua campingen

Vår grillplats vid floden medan det fortfarande var ljust

Paret hade stått med ficklampa och sett hur krokodiler, 50-100 stycken hade glufsat i sig ett stort djur, det gick inte att se i mörkret om det var en flodhäst eller en elefant. Vi tog fram vår starka lampa och när vi lyste ut på vattnet lyste mycket riktigt omkring 100 gula ögon på oss. En stor flock krokodiler var i rörelse. Vi har aldrig sett så många krokodiler samtidigt förut. Och aldrig i rörelse, de flesta krokodiler ligger still i vattenytan eller gapande på stranden. Lyckligtvis var de på väg mot den andra flodbredden och inte mot oss som sydafrikanerna först befarat. Campingägarna berättade att krokodilerna alltid lägger sig på den andra flodbädden efter de har ätit. Där är nämligen en lämplig strand där solen står på och krokodiler är växelvarma djur och måste vara varma för att kunna smälta en skrovmåltid

Dag 199-200 Ngonye River Camp i Zambia

4 svar
Zambezifloden2

Zambezifloden

Visum till Zambia köpte vi på gränsen och blev överraskade när barnen inte behövde några. Efter att ha besökt nästan hälften av Afrikas länder (på denna och tidigare resor) är det första gången det händer. Barnen stämplades helt enkelt in i våra pass och vi kände oss US$100 rikare när vi rullade in i Zambia.

Vi följde Zambezifloden norrut. Ryktet hade sagt att vägarna skulle vara usla. Det var nog en sanning tills nyligen, men numera är asfalten ny och slät. Vi har förresten glömt att berätta fortsättningen på Nisses “vobblande”. Det blev två besök hos en mekaniker i Tsumeb i Namibia och efter en del detektivarbete kom vi till slut fram till att en bussning var helt utsliten. Inte de bussningar som mekanikerna i Luanda hade trott (och bytt), men däremot den som sitter mellan framaxeln och den länkarm som håller den på plats i sidled. Några sådana gick inte att beställa till norra Namibia inom en rimlig tid och mekanikern gjorde därför en “bush-lösning” med några gummibitar. Det har funkat bra hittills, bilen kör åter rakt på vägen, och vi hoppas nu att det håller tills vi kommer till Botswana. Nisse mår alltså fint och vi är trygga med att vi har identifierat problemet även om det bara är tillfälligt löst.

Det var en parantes, nu tillbaka till Zambia. Vårt första stopp blev Ngonye River Camp. Stället påminde om ställen vi varit i Nambia, men utan andra turister. Vi hade poolen, det vackra trädäcket över floden och den fina braai-platsen för oss själva i två dagar. Pga krokodiler och flodhästar gick det inte att bada i floden men i stället kunde vi höra dem hålla låda på nätterna. Hela familjen har lärt att höra skillnad på allt fler djurläten och det känns kul när barnen säger att “det där var en flodhäst som lät”.

På tal om det, vad kallas flodhästens läte? Råma? Gnägga? någon som vet?

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

2 svar

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 190-193 Etosha National Park i Namibia

8 svar

Vi är i Namibia. Mer senare om detta land som alla, inklusive vi, älskar. Först kära läsare, ska jag fotobomba er. Vi har nämligen varit i Etosha National Park.

För första gången såg vi både zebror och giraffer.

Det är fascinerande att se giraffer springa. Det ser nästan ut som de springer i slowmotion. Fast det går jätte fort.

elefanten tvättar sig

Vi satt länge och tittade på denna elefanthane som tvättade sig i diket.

Thea spanar in en leopardsköldpadda.

Surikater, gnu, olika sorters antiloper och schakaler såg vi också.

Vi hade tur att se noshörningar alla tre dagar, både vita och svarta.

Spår efter lejon

Av ”The big five” har vi nu sett elefanter, lejon, bufflar och noshörning. Det som saknas är leoparder. Vi såg inga kattdjur alls den här gången men däremot bevis på deras närvaro. Hyenor, som ofta rör sig i närheten av lejon, såg vi också.

Etosha är känt för sina många fåglar. Vi är inte varken kunniga eller intresserade av just fåglar, men visst imponerar de med sina vackra färger eller storlek.

Etosha NP är nästan lika stor som hela Skåne och det kryllar av djur. Till skillnad från parker i västafrika kryllar det också av turister. Djuren störs inte så mycket, de kan lätt dra sig undan människor då det bara är en liten del av den stora parken som har infrastruktur. Det är nog mest jag som blev irriterad ibland. Elefanthannen som badade kunde vi i lugn och ro studera i 10 minuter. Sen kom en bil från andra hållet och elefanten kände sig plötsligt hotad och det var bara att starta motorn och gasa (Afrikanska elefanter är stora!!! de viftar med öronen på ett speciellt sätt och då ska man sticka). Noshörningen ovan fick vi titta på länge, men hans kusin fick vi titta på endast någon minut, folk var så giriga efter att få en närbild att de passerade oss och körde fram mot den från båda håll.

Vi fick en läsarfråga vilken park som hittills varit den bästa upplevelsen. Det är inte helt självklart, men vi svarar Pendjari NP i Benin. Det var en helt annan upplevelse att köra runt i parken utan att träffa andra turister. Där campade vi gratis i bushen tillsammans med två andra bilar (dessutom vänner) och fick besök av lejon under natten. Här campade vi sida vid sida med 50 andra bilar på en stor inhägnad resort för 450 kr/natt.

Med det sagt så tyckte vi om Etosha och vill varmt rekommendera ett besök.

Dag 185-188 -Tundavala

8 svar

Vår nästa destination i Angola var Tundavala. Denna bergsplatå på dryga 2200 meters höjd slutar i ett stup med ett dramatiskt fall på 1000 meter. Vi såg vår hittills första camping i Angola (den såg trevlig men tom ut). Men ni känner oss vid det här laget, vi körde förbi campingen och fortsatte 1 mil ut i vildmarken.

Vildcamping Tundavala

Vacker lägerplats

Det var ett annorlunda påskfirande. Mormor-Lene hade skickat godis från Sverige och jag lyckades pyssla ihop påskägg i fyrkantig format. Förutom Ahlgrens bilar, zoo och antonberg choklad bestod påskmiddagen av en ny favorit, stekt ris a la Jörgen.

En dag blev till två. Sen tre och nu fyra. Det är svårt att slita sig. Dagarna går i lugnt tempo med att samla ved, hämta vatten i bäcken, promenera, pyssla, spana efter apor, klättra och utforska naturen. På kvällarna har vi sagostund vid brasan och går på upptäcksfärd på klipporna för att se solnedgången. Inga människor så långt ögat kan nå och barnen får skrika hur högt de vill när de leker lejon på klipporna.

Innan vi lämnade Tundavala åkte vi bort till den klassiska utsiktsplatsen. Fotona gör inte plasten rättvisa (kamerabatteriet tog slut), ha i åtanke att Cliffs of Moher på Irland faller 200 meter. Här sluttar stupet 1000 meter rakt ner!!!

 

PS. Faster Ann och gammefarmor Inga-Britt: vi tänkte extra mycket på er under påsken. Nästa år är ni traditionsenligt välkomna till Malmö för påskmiddag.

Dag 184 -Grottorna vid Sumbe

Lämna ett svar

Ungefär hälften av de overlanders vi träffat har haft problem med visum till Angola. De har antingen kört runt Angola genom Kongo, skyndat genom landet på ett 7-dagars transitvisum eller betalat dyra pengar för att flyga till sitt hemland för att där få visum. Det sägs att Angola har försökt få fart på turismen efter inbördeskrigets slut men det finns mycket kvar att jobba med. Det känns som vi har landet för oss själva. Vi gillar det på ett sätt, men det är synd att så många missar detta underbara land med storlagen natur och en befolkning som välkomnat oss med vidöppna armar.

Utanför Sumbe besöker vi nu en grotta. Den finns inte med i Lonely Planet Africa och inga skyltar visar att den finns. Vi fick höra talas om grottan från nyblivna vänner i Luanda och hittar dit genom en snårig skogsväg.

Här campade vi kvällen innan vi vandrade till grottan. Thea hjälper till med maten medan Harald bygger en linbana mellan bilen och ett träd. 

Grottan är gigantisk! Dessutom lagom läskig, det blir bara helt mörkt en kort sträcka, fladdermössen är lugna och insekterna knasar inte för mycket under skorna.

På sista bilden står jag vid ett vattenfall men jag är på sätt och vis fortfarande inne i grottan. Man går nämligen igenom grottan och kommer ut i en öppning med vattenfall, gröna träd och blå himmel. Runt om finns höga bergsväggar som bara kan nås från grottan. En hemlig oas!

2014 var vi alla 4 i en stor grotta i Hin Wong Bay i Vietnam. Storleksmässigt var den jämförbar men upplevelsen helt annorlunda. Nu ska ni inte tro vi är totalt asociala, men det ÄR skönt att slippa att köa med horder av turister och överdrivna inträdesavgifter. Grottorna utanför Sumbe hade vi helt för oss själva.

Vietnam 2014. 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

7 svar

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

Lärt sig klättra till toppen

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

4 svar

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

22 svar
Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Läger i Kongo
Thea skalar vitlök
Damm och lera
Thea tränar

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 165-166 Kongo-Kinshasa

6 svar

Att stämpla ut ur Kongo Brazzaville var en utdragen historia. I korta drag hade vi valt en gränspassage där det i stort sett aldrig kommer turister.  Vi hade valt den vägen för att undvika Ninjorna som börjat härja i området strax väster om Brazzaville. Polisen vid gränsen sa att vägen endast var framkomlig för jordbruksmaskiner och bad oss vända och ta vägen via huvudstaden Brazzaville i stället. En omväg på tre dagar som skulle ta oss rakt igenom Ninjornas territorier. Efter en stunds tjabb framkom det att jo, de kunde göra ett undantag speciellt för oss om vi betalade tillräckligt. Det blev bråk, det tog tid men vi körde därifrån med våra stämplar och utan att ha betalat en krona.

Gränsen ut ur Kongo B

Medan Jörgen, Mike och Jen fick oss utstämplade ur Kongo-Brazzaville samlades ett gäng skolbarn runt mig och barnen som väntade utanför. När barnen, precis som den äldre generationen inne i polishuset direkt började fråga efter pengar, mat och kläder fick jag ett litet utbrott på dem. Med tanke på deras korrupta pappor på polisstationen var deras tiggande beteende inte konstigt, men jag sa åt dem att plugga hårt och försöka ta sig vidare till universitetet. Det slutade med att jag höll en liten engelska lektion för dem.

Vägen ut ur Kongo-Brazzaville och in i Kongo-Kinshasa var spännande. Stundvis var den nästan obefintlig. Alla utom Harald var glada att det inte regnade på de små ”vägarna”.

Vårt första möte med Kongo-Kinshasa var i en polisstation i en liten by där våra dokument skulle synas. Halva byn samlades skrattande och vinkande omkring oss. De var nyfikna och trevliga och vi kände oss välkomnade.

Vi åt kvällsmat på ännu en vacker plats med utsikt över grönskande kullar. Några barn kom förbi på kvällen. Harald och Thea tog fram sin fotboll och det blev genast lek och spel.

middag med publik

Så fortsatte vi genom Kongo. Körning på vägar som knappt var vägar. Ibland var det MC-stigar där vi långsamt banade oss fram, ibland var det traktorspår. Vi hade klarat oss utan regn men körde ibland igenom passager där det nyligen hade regnat och vi fick en känsla för hur det kunde varit…

Solnedgång
Utsikten från tältet
Pyssel i kvällssolen
Lägerplats

Följande kväll hittade vi en ännu vackrare lägerplats där vi gjorde upp eld och grillade marschmellows. Det blixtrade i tre vädersträck men över oss kunde vi beskåda den vackraste vintergatan och det kom inget regn den natten heller.

Harald tappade sin första tand

Vår stora kille har tappat sin första tand.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Lämna ett svar

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Lägerplats
Middag i bushen
Gröna kullar och långt gräs
Vardagsbestyr
Man får inte springa med oliver i munnen Thea!!!

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 162 -Möte med andra overlanders

Lämna ett svar

Vi vildcampade även vår näst sista natt i Gabon. Mitt under matlagningen fick vi sällskap. Dani och Didi från Tyskland samt Dan från Australien. De var precis som oss på väg söderut men i ett mycket långsammare tempo. Dan är 35 år och heltidresenär. Dani och Didi är 50 år och har sparat ihop pengar och tagit ledigt från sina jobb i 5 år för att resa. Det ni! (Ni hittar dem på www.theroadchoseme.com och www.dideda-unterwegs.net). Det blev en trevlig kväll och morgon med utbyte av tips och historier. Dan gjorde en liten film om oss 4 som hamnar på hans youtubekanal så småningom, vi hojtar till när den publiceras.

Gäster i bushen

Av de 7 overlanders vi har stött på har ingen annan kört Nissan Patrol. Ingen har heller kört landrovers som är den klassiska romantiska overlandardrömmen (jag försöker, att med glimten i ögat, skriva något om vikten av bilens hållbarhet när man kör genom västafrika men det är svårt att formulera utan att bli spydig mot alla landroversägare;-)). Jeep, Ford, Subaru och en handfull Landcruisers har vi däremot träffat.

Thea hade feber i morse. Det är första gången på hela resan hon är sjuk. Min undersökning av henne gav oss ingen ledtråd vart febern kom ifrån. Våra medtagna malariatest var negativt. Nu mår hon åter bra och förhoppningsvis blir det inget mer med det. Närmsta stora stad med sjukhus ligger i Kongo Brazzaville så hur det än utvecklar sig ska vi köra söderut.

Mike och Jen har ankommit till vår mötesplats, i morgon kör vi in i Kongo!

Thea skalar morot

Lite hängig men pigg nog att hjälpa till med matlagning och dukning.

 

 

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

6 svar
18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Bilfärja i Gabon
En fot på var sida om ekvatorn
Kycklinggryta i busken
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 146-148 Mount Cameroon 

21 svar

En hemlig väg upp på Mount Cameroon som användes för att bygga en radarstation som ska ha koll på pirater! Det var ett enkelt beslut att köra de 250 km norrut igen för att försöka hitta vägen.

14 mars.

Humöret är på topp när vi börjar morgonen i Douala. Vi bunkrar upp med vatten, diesel och mat innan vi kör de 9 milen till Buea (staden där man normalt börjar sin vandring upp för berget som normalt tar 3-4 dagar och kostar 800€ per person). Grusvägen som leder upp på berget är lätt att hitta och vi är spända när vi sakta börjar färden uppför.

Vi passerar förbi små gårdar och bananplantager. Redan här i början är det stark stigning och tuff körning. Vid drygt 1500 m blir det tropisk regnskog. Därefter är det savann som sedan övergår i ett lava-lanskap, Mount Cameroon är nämligen en vulkan som var aktiv senast 2012. Det är vackert att uppleva denna unika förvandling av  landskapen. Himlen är blå och luften sval och torr när vi kommer upp på andra sidan molnen.

Någonstans när regnskogen övergår i savann stöter vi på patrull. Det är ett par tyskar som varit uppe och inspekterat parken som kommer körande nerför berget med självaste parkchefen. De är inte glada att se oss och ber oss bestämt vända, det är inte tillåtet att köra upp för vägen som dessutom är både svår och osäker. En besvikelse sköljer över oss, det kan inte vara sant. Vi gör vårt bästa att övertala dem ”vi är ju redan halvvägs uppe”, ”snälla kan vi inte få spendera natten på 2600 m”. Vi name-droppar och betalar parkavgiften i kontanter (75 kr per person per dygn) och det slutar med att vi får köra vidare med ett handskrivet kvitto från självaste parkchefen som godkänner vår vistelse. Med ett löfte om att vara försiktiga och en stark rekommendation att inte försöka köra hela vägen upp. Vi vet att den rekommendationen kommer bli svår att följa…

Som planerat når vi under eftermiddagen upp till 2600 m där vi ska spendera natten. Medan Jörgen och Thea lagar mat går Harald och jag upp på en närliggande kulle och beundrar utsikten i solnedgången. Det är makalöst vackert! Åt ena hållet en stor krater och lava-landskap. Åt andra hållet kan man se savann. Jag skulle kunna sitta här i timmar men maten är klar och vi ska gräva fram våra underställ och mössor för att vara förberedda inför natten.

15 mars.

Vilken typ av människor är vi egentligen? Varför gör vi den här resan med den osäkerhet och alla besvärligheter det innebär? Det är frågor man ställer sig ibland när man ligger i tältet på kvällarna. En sak är säker, vi i familjen lär i alla fall att känna varandra otroligt väl! Så när Rodrigo nämnde att han visste en väg som gick nästan hela vägen uppför Mount Cameroon, som inte fanns på några kartor och väldigt få människor kände till visste jag direkt att det här var något som inte bara jag, utan också Ida skulle nappa på. Det skulle visa sig bli ytterligare ett tillfälle att utvidga familjens komfortzon.

MC Dag 2 Frukost

Avokado, äggröra och varm choklad till frukost.

Upp till 2600 meters höjd hade vi kört på en 90 år gammal pist som utnyttjas av bananodlare och parkvakter. Härifrån ska vi köra vidare på pisten som Rodrigo varit med och skapat. Först liknar det den vi körde på dagen innan, men efter hand som höjden och bergets lutning stiger blir den mer och mer svårframkomlig. Vi har bara en muntlig beskrivelse på hur vi ska köra och letar oss sakta fram. Bilen och däcken tar en del stryk av den vassa lavastenen i de branta backarna trots att jag försöker köra så försiktigt som möjligt. Lågväxel och 1’an är det enda som gäller. Ibland med, ibland utan diffspärr på bakaxeln. Timmarna går, Nisse kämpar i den tunna luften och vi har svårt att hitta den pist som ska leda upp mot toppen. Vi beslutar att vända när vi kommer fram till en brant nedförsbacke full med lösa stenar som vi inte är säkra på att vi kan ta oss upp för igen. Precis då plingar det till i mobilen. För första gången på berget har vi täckning och får ett sms från Mike & Jen. De träffade samma tyskar som vi på vägen upp, men tvingades vända. De tyckte antagligen en bil lös på berget var tillräckligt.

Strax efter vi vänt möter vi en Unimog (terränglastbil) vars chaufför vi frågar om vägen mot toppen. Han förstår inte riktigt vad vi menar men pekar framåt/uppåt och försäkrar dessutom att han kan dra oss uppför backen vi vände vid om det skulle visa sig nödvändigt. Så vi beslutar oss för att köra vidare mot toppen. Pisten blir efter hand ännu brantare och lösare. Underredet på Nisse slår alltför ofta i det steniga underlaget och vi spinner oss stundvis uppför backarna så de vassa lavastenarna flyger. Till slut når vi en backe som vi inte kommer uppför. Trots hårt jobb med spadarna, flera försök, högre fart och flitigt användande av ”tracktion pads” fastnar vi på samma ställe om och om igen. Vi är på 3550 meters höjd och hade klockan inte varit så mycket hade kanske en av oss vuxna försökt gå upp till toppen härifrån. Men vi erkänner oss besegrade och vänder om.

Det är inga glada miner när vi kör tillbaka. Barnen tittar på film samtidigt som bilen guppar och stenar slår i underredet. Vi vuxna sitter tysta och funderar var och en för sig. Efter ett tag tittar vi på varandra och inser att vi vill samma sak: Försöka igen imorgon. Vi kommer överens om att gå upp tidigt, köra samma väg vi kört idag till 3550m och gå därifrån.

När vi slagit läger och fått lite mat i magen börjar jag fundera. Det är något som är fel, jag tycker inte vägen vi kört idag stämmer med den beskrivning vi fått. Vi har koordinaterna för en nödstuga på 3750 metars höjd som jag slår in på GPS’en och jämför med var vi har varit. Vi kan helt enkelt inte ha hittat rätt pist. Men vi har verkligen spanat efter en avstickare åt höger (där den rätta pisten borde finnas) utan att kunna hitta den, så vad ska vi göra anurlunda imorgon? Vi har redan använt trackern för att SMS’a Rodrigo utan att få svar. Vi går och lägger oss för att vara klara för vårt andra försök på toppen imorgon.

 

16 mars. 

Meddelandesignalen blinkar på vår tracker när vi vaknar. Koordinaterna!!! Vilken lycka! Ingen långfrukost med äggröra och varm choklad i dag. Vi ska göra ett toppförsök och har ingen tid att förlora. Vi käkar flingor och yoghurt på språng och kl. 7.15 backar vi ut på gruspisten. Efter ett par kilometer är vi enligt de nya koordinaterna framme där den hemliga vägen ska vika av. Vi sitter tysta och spanar mot höger. I horisonten syns toppen på Mount Cameroon. Där! Helt plötsligt ser vi vägen. Eller pisten. Vi svänger försiktigt av mot höger. Längs sidorna på den igengrodda pisten ligger vallar av sten och grus som skapats av Rodrigos bulldozer. Osäkerheten försvinner, det måste vara rätt! Vi kör 5-6 km och stiger under tiden nästan 1000 höjdmeter. På ett ställe tvekar vi innan vi kör, det går brant nerför och vi blir osäkra på om vi ska ta oss upp, vi måste ju tillbaka igen. Långsamt jobbar Nisse sig uppför och plötsligt får vi syn på vandringsleden som korsar vägen. Vi är på 3700 m och vandringen mot toppen kan börja!

Gångstigen är markerad med vitmålade stenar och det visar sig vara viktigt. Thea kommer nämligen att tänka på en av sina favortitsagor, Hans och Greta. Medan vi sakta jobbar oss uppför berget berättar Jörgen historien om Hans och Greta som letar sig tillbaka till fadern och styvmoderns hus genom att följa de vita kiselstenarna i månskenet. Han har tillsammans med Thea kommit på en extra knorr på slutet, när Greta sparkar in den elaka häxan i ugnen, då dör hon inte, hon förvandlas till en grillad kyckling. När Hans och Greta slutligen återförenats med sin pappa fortsätter Jörgen i sagornas värld med en annan av Theas favoriter, lejonkungen. Jag är glad att jag har sällskap med en tre-åring och därmed en ursäkt att gå långsamt. Det är tungt! Thea går hela vägen själv, Harald springer obekymrat i förväg och båda barnen verkar opåverkade av den tunna luften. Vi vuxna däremot känner av höjden med huvudvärk och hög puls. Efter 2 h, mitt i att Simba förälskar sig i Nala, når vi toppen. Vilken känsla! Vi spenderar nästan en timme där uppe. Äter knäckebröd med salami och beundrar utsikten.

På toppen! 4090 m!
Mount Cameroon
Vi klarade det alla 4!

 

Vilket äventyr! Vilken seger att stå där på toppen. Att få denna helt unika upplevelse tillsammans som familj är resans höjdpunkt så här långt.