Etikettarkiv: GoodProject

Dag 254 -Afrikas sydligaste punkt!

28 länder. 3300 mil. 254 dagar.

D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!

Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen

Dag 87-90 -Roadtrip genom Guinea och ett möte med en byhövding.

Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

 

thea-i-conakry

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Flodbåt med byhövdingen.jpg

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

fullmane

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk! 

Dag 81 – 83 Nu börjar det på riktigt eller Nisse får bekänna färg

Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
 För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.

  

 Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
/Jörgen

Dag 6, 7 och 8 -Italien

Låt mig först presentera Mirella och Piero.

 

Vi hittade varandra på nätet eftersom vi båda har intresse i overlanding, äventyr och Afrika. De bjöd in oss, en främmande familj, till sitt hem i utkanten av Milano och vi stannade två nätter. Vi blev väldigt varmt bemötta och bortskämda med ett fint gästrum, god mat och guidning omkring Milano. Paret kör en ombygd Land Cruiser Prado och i den kommer de resa söderut om 6 veckor. Det var givande att utbyta praktiska tips och tankar om resan. Den första biten, till Dakar, kommer de ha med sig sonen Federico på motorcykel (KTM EnduroR 690). De kommer att resa i ett högre tempo än oss, i alla fall genom Marocko, Västsahara och Mauretanien ocn vi hoppas de hinner ifatt oss så vi kan köra lite tillsammans. Speciellt Guinea Bissau vore kul att upptäcka med dem, de arbetade där på 70-talet och kan därför mycket om landet.

I Milano bytte vi däck, från All terrain till Mud terrain. Jörgen kommer presentera de nya däcken så småningom.

dackbyte

Vår sista dag i Europa tillbringade vi i Genua. Där vi besökte akvariet som de säger är världens sjunde största. Det är med blandade känslor vi vuxna tittar på djur i fångenskap men barnen älskade det. Det var stora ytor, få andra besökare och många fina och lekfulla djur.

Vi fyllde kylen med matvaror i Italien. Först och främst för att slippa handla de första dagarna i Marocko men också för att få lite europeiska matvaror med till Marocko. Barnen kan nu känna tryggheten av salami, rågbröd och cornflakes samtidigt som de vänjer sig vid ny kultur, klimat och natur. (Vi kan köpa det mesta i Marocko, men det smakar liiiiiite annorlunda. Till exempel reagerade Harald reagerade redan i Tyskland på att kranvattnet var annorlunda och Thea tyckte det Tjeckiska hamburgerbrödet var konstigt.)

Den sista kvällen och natten spendera vi på en sagolikt plats uppe i bergen.

 

Jag vill också berätta om vår sista förmiddag i Europa, för att illustrera att allt inte är hoppande delfiner och bedårande utsikt.

Vi vaknade nämligen till ösregn och det blev en hastig sorti. Det började som på räls, vi fick ner tältet snabbt och hittade rykande färskt frukostbröd i en av de små bergsbyarna. Ner från bergen och frukost vid den (i stort sett) regnfria medelhavskusten var planen! På väg ner från berget virrade vi in oss på småvägar, som i och för sig var rolig körning, men utan frukost och kaffe blev vi snart likgiltiga inför den vackra utsikten. Vi åt brödet medan vi körde, för att hålla humöret i schack.

Om det är enkelt att hitta en parkeringsplats längs medelhavet? med en stor bil? dessutom med krav att kunna fälla ut ett taktält som behövde torka? Nästintill omöjligt visade det sig.

2 timmar senare. Vi lyckades tränga in bilen på en trafikerad väg där vi kunde fälla ut tältet över en trottoar. Klockan var 12 och vi skrattade åt vår illusion av en idyllisk kl 9-frukost vid Medelhavet. Jag började i stället laga lunch medan Jörgen fixade med tältet. Det var obekvämt att ta fram kastruller och gasplattor mitt bland promenerande människor. Samtidigt som vi fixade väntade vi också på att någon skulle komma och köra iväg oss. Tältet, som tornade upp sig över alla små italienska bilar lockade till sig publik. Vi fick många blickar och en del tillrop, men de var alla av positiv karaktär.

Medan vi åt broccolisoppa infann sig en skön känsla av att vara tillbaka på banan igen… och då kom regnet. Det öste ner! Normalt är det ingen fara att packa ihop tältet blött. Men det kommer vara ihoppackat flera dagar när vi nu ska korsa medelhavet och då är det att föredra att det är torrt. Nåväl.

campinggenuaregn

Fantastisk utsikt i regnet. Men inte så kul när man tältar.  

Det blir trots allt med ett torrt och välpackat tält vi lämnar Europa. För under tiden vi köade till färjan tittade solen fram och vi passade på att fälla ut tältet. S/Y Fantastica och 2 dygn på Medelhavet väntar nu och på kvällen d. 24 ska vi förhoppningsvis lägga till i Tanger, Marocko. Det pirrar lite i magen. På ett bra sätt.

Vilka däck blev det?

Uppföjlning på senaste veckans inlägg Val av däck, där vi pratade om vilka däck vi skulle välja till bilen. Valet stod mellan BFGoodrich All-Terrain T/A KO2 i 285/75r16 och BFGoodrich Mud-Terrain T/A KM2 i den smalare och marginellt högre 255/85r16. All-Terrain (KO2) är bättre på hårda underlag medan Mud-Terrain (KM2) har grövre mönster som (precis som namnet antyder) lämpar sig bättre för lera. Efter ett riktigt bra samtal med BFGoodrich produktexperter förra veckan föll valet på: Båda två! Läs mer