28 länder. 3300 mil. 254 dagar.
D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!
Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.
Vackra vägar i Kongo
Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.
Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.
Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.
Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.
Där dansade vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!
Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.
Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.
Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.
Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.
Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.
Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden för att där var vackert och trevligt. Jag berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.
Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe.
”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.
Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.
Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk!
Låt mig först presentera Mirella och Piero.
Vi hittade varandra på nätet eftersom vi båda har intresse i overlanding, äventyr och Afrika. De bjöd in oss, en främmande familj, till sitt hem i utkanten av Milano och vi stannade två nätter. Vi blev väldigt varmt bemötta och bortskämda med ett fint gästrum, god mat och guidning omkring Milano. Paret kör en ombygd Land Cruiser Prado och i den kommer de resa söderut om 6 veckor. Det var givande att utbyta praktiska tips och tankar om resan. Den första biten, till Dakar, kommer de ha med sig sonen Federico på motorcykel (KTM EnduroR 690). De kommer att resa i ett högre tempo än oss, i alla fall genom Marocko, Västsahara och Mauretanien ocn vi hoppas de hinner ifatt oss så vi kan köra lite tillsammans. Speciellt Guinea Bissau vore kul att upptäcka med dem, de arbetade där på 70-talet och kan därför mycket om landet.
I Milano bytte vi däck, från All terrain till Mud terrain. Jörgen kommer presentera de nya däcken så småningom.
Vår sista dag i Europa tillbringade vi i Genua. Där vi besökte akvariet som de säger är världens sjunde största. Det är med blandade känslor vi vuxna tittar på djur i fångenskap men barnen älskade det. Det var stora ytor, få andra besökare och många fina och lekfulla djur.
Vi fyllde kylen med matvaror i Italien. Först och främst för att slippa handla de första dagarna i Marocko men också för att få lite europeiska matvaror med till Marocko. Barnen kan nu känna tryggheten av salami, rågbröd och cornflakes samtidigt som de vänjer sig vid ny kultur, klimat och natur. (Vi kan köpa det mesta i Marocko, men det smakar liiiiiite annorlunda. Till exempel reagerade Harald reagerade redan i Tyskland på att kranvattnet var annorlunda och Thea tyckte det Tjeckiska hamburgerbrödet var konstigt.)
Den sista kvällen och natten spendera vi på en sagolikt plats uppe i bergen.
Jag vill också berätta om vår sista förmiddag i Europa, för att illustrera att allt inte är hoppande delfiner och bedårande utsikt.
Vi vaknade nämligen till ösregn och det blev en hastig sorti. Det började som på räls, vi fick ner tältet snabbt och hittade rykande färskt frukostbröd i en av de små bergsbyarna. Ner från bergen och frukost vid den (i stort sett) regnfria medelhavskusten var planen! På väg ner från berget virrade vi in oss på småvägar, som i och för sig var rolig körning, men utan frukost och kaffe blev vi snart likgiltiga inför den vackra utsikten. Vi åt brödet medan vi körde, för att hålla humöret i schack.
Om det är enkelt att hitta en parkeringsplats längs medelhavet? med en stor bil? dessutom med krav att kunna fälla ut ett taktält som behövde torka? Nästintill omöjligt visade det sig.
2 timmar senare. Vi lyckades tränga in bilen på en trafikerad väg där vi kunde fälla ut tältet över en trottoar. Klockan var 12 och vi skrattade åt vår illusion av en idyllisk kl 9-frukost vid Medelhavet. Jag började i stället laga lunch medan Jörgen fixade med tältet. Det var obekvämt att ta fram kastruller och gasplattor mitt bland promenerande människor. Samtidigt som vi fixade väntade vi också på att någon skulle komma och köra iväg oss. Tältet, som tornade upp sig över alla små italienska bilar lockade till sig publik. Vi fick många blickar och en del tillrop, men de var alla av positiv karaktär.
Medan vi åt broccolisoppa infann sig en skön känsla av att vara tillbaka på banan igen… och då kom regnet. Det öste ner! Normalt är det ingen fara att packa ihop tältet blött. Men det kommer vara ihoppackat flera dagar när vi nu ska korsa medelhavet och då är det att föredra att det är torrt. Nåväl.
Fantastisk utsikt i regnet. Men inte så kul när man tältar.
Uppföjlning på senaste veckans inlägg Val av däck, där vi pratade om vilka däck vi skulle välja till bilen. Valet stod mellan BFGoodrich All-Terrain T/A KO2 i 285/75r16 och BFGoodrich Mud-Terrain T/A KM2 i den smalare och marginellt högre 255/85r16. All-Terrain (KO2) är bättre på hårda underlag medan Mud-Terrain (KM2) har grövre mönster som (precis som namnet antyder) lämpar sig bättre för lera. Efter ett riktigt bra samtal med BFGoodrich produktexperter förra veckan föll valet på: Båda två! Fortsätt läsa
Jag delar in bilintresserade människor i två kategorier: De som tycker det är viktigt med snygga fälgar och de som uppskattar en bra uppsättning däck mer. Ett seriöst intresse för däck är raka motsatsen till fåfänga och säger mycket om en människa. Fortsätt läsa
BFGoodrich, som är en del av Michelin, gör världens bästa offroaddäck för overlanding! Det har aldrig varit någon tvekan att deras däck ska sitta på vår bil under vår Afrikaresa. Däcken tillverkas av riktiga entusiaster och är kända för optimalt kontroll, bra grepp, körglädje och pålitlighet i alla situationer. Många äventyrare och legender har använt sig av BFGoodrich däck, t.ex var Charles Lindeberghs flygplan utrustades med däck från BF Goodrich när han korsade Atlanten 1927!
Nu kan vi äntligen avslöja att Fortsätt läsa
Familjen Markens Äventyr 