Etikettarkiv: Guinea

Dag 87-90 -Roadtrip genom Guinea och ett möte med en byhövding.

Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

 

thea-i-conakry

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Flodbåt med byhövdingen.jpg

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

fullmane

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk! 

Dag 84 – 86 Vardagsbekymmer i Conakry, Guinea

Conakry är inte känd för att vara en särskilt mysig, vacker eller trevlig huvudstad och anledningen vi tagit oss hit är att försöka få visum till Nigeria (vilket vi inte fick i Bissau). Vi bushcampar utanför staden vid en liten flod och därifrån tar det 2.5 timmar att köra de 50 kilometrarna in till centrum. Än så länge har vi haft tur, men det är bara en tidsfråga innan vi får första buckla i den täta och hänsynslösa trafiken. Visumansökan lämnas in fredag 6 Januari och efter lunch på en rysk restaurang under ett porträtt av en kraftfull Putin ställer vi oss i 3 timmar bilkö för att komma tillbaka till den fina lägerplatsen vid floden.
 Vi har beslutat oss för att köra in till ett läge närmare centrum på söndagen. Lite bad på förmiddagen och sen de varmaste timmarna med AC’n i bilen är planen. På morgonen får vi besök av ett gäng tjejer som skickar slängkyssar och ropar ”I love you”, ”Tu est tres jolie Harald”  ”Il est belle” till vår son. När Ida frågar Harald vad han tror flickorna vill svarar han att de nog gillar hans båt, som han byggt av två PET-flaskor.
harald-med-flickorna
När vi äter vår lunch på stranden skriker flickorna plötsligt i kör och pekar ut i vattnet där våra barn 10 minuter tidigare badade. En svart orm på knappt en meter simmar reptilsnabbt över floden och kravlar upp på klippan 3 meter från oss. Vi kastar barnen längre upp på stranden, lunchflingorna spills och det är allmänt kaos. En av de äldre flickorna tar tag i situationen och börjar jaga ormen med en pinne. Hon får fatt i den och i hetsen kastar hon den mot mig och flocken av påhejande tjejer. Det lilla jag hade kvar i min flingskål välts nu över min skjorta och skriken ekar över floden. Till slut är ormen neutraliserad av den modiga tjejen med pinnen och vi kan lugna ner oss.
 
På Idas fråga om ormen var giftig får vi svaret: ja, lite grann. Barnen hålls därefter på behörigt avstånd från vattnet. Jag hade själv tänkt mig en ordentlig tvagning innan vi lämnar floden, men även det känns nu mindre lockande. Till slut tar jag ett snabbt dopp och tvålar in mig under armarna, men det är skönt att komma upp ut vattnet, sätta sig i bilen och köra därifrån.
 
 Efter vi varit på väg i 10 minuter blir vi invinkade av några män i polisuniform. De tar våra papper på bilen (registreringsbevis, Carnet de Passage, etc) och går iväg. Vi ser att de också vinkar in lastbilar, några saktar in och sträcker ut handen med en dold sedel som överlämnas, andra tutar aggressivt, trampar på gasen och forcerar igenom. Så jag blir inte förvånad när det visar sig att vi saknar ett dokument. Det är ett stort problem och vi ska följa efter en bil in till ett ”FBI-kontor”. Jag vägrar blankt och vill ha tillbaka våra papper, vilket jag naturligtvis inte får. Det går att lösa på ett annat sätt: Big Money (not small money försäkrar han ihärdigt). Jag vägrar blankt igen. Den ”polis” som kan engelska börjar höja rösten ”Look into my eys, do you think I am kidding” men eftersom vi är i mitten av en by och byborna tittar på och skrattar känns det aldrig särskilt hotfullt. Harald kommer springande från bilen, ger mig en kram, räcker fram handen till ”poliserna” och stämningen lugnas ner. Vi börjar vänta ut dem. Ida och barnen kommer ut och sätter sig på ”polisernas” bänk och ritar. Efter en knapp timme ger kaptenen för den lilla styrkan med sig och vi får papperna tillbaka. Jag svarar ”merci” vilket tydligen var väldigt provocerande för den engelsktalande ”polisen” får ett utbrott och skriker ”look into my eys, you go to the car and bring me 50,000” (ca 50kr). Men jag har nu papperna i handen och kan bara säga nej igen. Vi går till bilen, hoppar in och kör därifrån. Han ropar ”5,000” efter oss jag tycker mest synd om honom.
/Jörgen
ormen

Någon ormkunnig som kan hjälpa oss identifiera art?

Dag 81 – 83 Nu börjar det på riktigt eller Nisse får bekänna färg

Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
 För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.

  

 Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
/Jörgen