Kategoriarkiv: Dag 101-115 -Ghana

Dag 111-112 -Lyxig hotellvistelse i Accra

18 svar

En oerhörd varm och fuktig natt. Flera dagars oklar feber, huvudvärk och muskelsmärtor för mig (negativt malariatest och jag är nu återställd, influensa?). Tråkiga nyheter hemifrån. En arg polis och en galen taxichaufför.

-Jag behöver en hotellvistelse! Jörgen kände inte samma behov men förstod att jag menade allvar och gick in på hotells.com utan att fråga vidare. Han klickade för 1 natt max 500 kr. Nej, nej. Jag tog över tangenterna och ändrade sökningen till 2 nätter, minst 1000 kr/natt. Jörgen var på väg att protestera men jag gav honom en blick och han sa inget. Nej inte continentalfrukost, jag vill ha varm och kall frukostbuffé! Eftersom vi bokade samma dag som vi checkade in fick vi en prisvärd deal. När vi ankom till Accra City Hotell hälsade en portier oss välkomna med ett stort varmt leende. I receptionen tävlade personalen om att bjuda oss på godis, äpplen och juice. Jag hade inte duschat på flera dagar och jag skämdes över mina smutsiga, illaluktande, sandalbeklädda fötter och flåtiga hår. Vi brukar inte ge personalen som bär väskorna någon dricks, men vår packning av duffelbags och plastpåsar var så dammig att han fick 5 Cedi.

Efter en lång varm dusch och en simtur i poolen kände jag mig pånyttfödd. Vi bävade lite inför notan när vi skulle äta buffémiddag på hotellets restaurang, men det visade sig vara helt okay priser och gratis för båda barnen! Jag hoppade av glädje när jag såg sushin på förrättsbordet. Thea började skratta högt när hon såg tårtorna på dessertbordet och bredvid stod Jörgen leende framför ostbrickan (jag tror han hyvlade parmesanost över varenda maträtt). Glädjen var lika stor på frukosten morgonen därpå. Vi vuxna drack bubbel och Harald var helt lyrisk över brödrosten och köttpålägget.

Som vi har njutit av de här två dagarna. Nu är det dags att fortsätta resan österut. Antingen direkt vidare till Togo eller så blir det en tur till vattenfallen i Volta Regionen här i Ghana.

 

Dag 110 -Vår första muta

8 svar

Fredag den 3 Februari. Vi har hittills klarat oss igenom alla polis/militärkontroller och gränspassager utan att betala en muta. En resolut attityd i kombination med gott om tid att vänta har fungerat. Det ändrades idag.

Vi är på väg att hämta ut våra visum till Benin. Accra är en stor stad och rusningstrafiken i kombination med dålig lokalkännedom innebär att vi har bråttom om vi ska hinna hämta ut dem innan ambassaden stänger för helgen. För att komma in i filen för att svänga vänster kör jag två hjul upp över en refug. Jämfört med andra trafikförseelser jag gjort  (och framför allt sett andra trafikanter göra) sen vi kom till Afrika är det en petitess. En lätt överviktig och mycket arg polis kommer springande mot oss. I vanliga fall hade jag hanterat situationen bättre, men idag är jag trött, stressad och dessutom har jag ju gjort fel (den svenska moralen är ett gissel i sådana här lägen). Polismannen får direkt övertag i diskussionen/bråket som följer och jag hamnar i försvarsställning. Han känner min svaghet och går på ännu hårdare. Det här är ett fruktansvärt brott, en skymf mot honom personligen, mot Ghana och dess skattebetalare (ironisk med tanke på hur saken slutade). Jag är tvungen (han har våra papper) att köra med till polisstationen. Ida ger sig av för att hitta en taxi och försöka hinna hämta ut vår visum och polismannen sätter sig på hennes plats.

På väg till polisstationen frågar jag vad som kommer att hända när vi kommer dit. Han svarar att bilen kommer att beslagtas och jag kommer att kallas till rätten för att fastställa och betala mina böter i nästa vecka. Eftersom bilen innehåller hela våra liv för tillfället och vi planerar att lämna Accra i helgen överger jag principerna och frågar om jag inte kan betala böterna nu istället. Polismannen svarar att han är en väldigt snäll och förstående man som kan hjälpa mig ur knipan jag satt mig i. Sen börjar vi förhandla om vad det ska kosta. Min förhandlingssituation är usel och jag får ge honom 600 Cidi (drygt 1200 sek) i kontanter. Efter det hoppar han ut, jag kör till ambassaden, hämtar ut visumen med 5 minuter till godo, möter Ida (vars taxichaufför inte haft en aning om var Benins ambassad låg, och kört i cirklar).

När jag tänker tillbaka på det är det flera saker som stör mig. Det känns fel att bryta principen att inte betala mutor och dessutom var det ju en personlig kamp mellan honom och mig som jag förlorade. Nu efteråt vet jag inte ens om det någonsin var aktuellt att köra till polisstationen och få bilen beslagtagen, eller om det var en bluff från hans sida. Om jag hade fått en ny chans hade jag gjort följande: Gått ur bilen direkt när jag såg honom komma springande. Mött hans skrikande med ett lugnt, korrekt och överlägset tonläge. Totalt nekat till att jag gjort något fel och bett om hans legitimation samt nummer till hans närmsta chef. Det hade gett mig ett bättre läge. Ida skulle åkt iväg och vi andra skulle väntat ut honom (vi stod mitt i en mycket trafikerad väg). Man lär sig, men det var en dyr läxa. Både för själen och plånboken.

/Jörgen

Dag 105-109 -Och så blev det vardag.

4 svar

Trots ständiga möten med nya miljöer har vi landat i en sorts vardag på resande fot. Tiden har börjat gå fort!

De senaste dagarna har vi slappat på ett par olika ställen vid kusten i södra Ghana. Vi har tältat på “Stumble In” vid Cape Coast och “Old Millys Backyard” i Accra. Vi har badat, spelat spel, hängt med Mike och Jen en kväll och haft vuxen-backgammon-turnering och planerat hur vi tillsammans ska ta oss igenom Kongo och DRC. Och så har vi varit i Accra för att handla och skaffa visum till Benin och Angola. Tack till Helena och Markus med pappa som snabbt hjälpte oss översätta vår ansökan till portugisiska, det gick vägen!

 

 

Dag 103-105 -Elefantpromenad i norra Ghana

9 svar
mole-national-park

Vid den här poolen med utsikt över elefanterna på savannen spenderar vi dagarna.

Här på hotellområdet har vi spenderat 4 dagar nu. Poolen är fin och utsikten över savannen är enastående. Vi har sett så många elefanter att vi inte ens går och tittar varje gång de kommer förbi längre.

När man går utanför hotellområdet måste man ha med sig en beväpnad guide. Men även inne på området måste man ha koll på barn och tillhörigheter. Vi har haft besök av en vildsvinsfamilj, klåfingriga apor och även en elefant. Tältet packar vi ihop varje dag, vi vågar inte lämna det på campingen (200 m här i från) pga av närgångna babianer (länk) och andra djur.

Ett par promenader/safari varav den bästa var morgonpromenaden kl. 7-9. Vi stod 25 m från elefanterna och betraktade hur de drack och badade. De är STORA! Kolla in Harald som står i ett fotspår.

Mäktigt att vara så nära
Afriaknska Savannelefanter
Harald står i ett elefantfotspår.

Precis som i Nikolo-Koba i Senegal så är detta billig safari. Vi tältar för 150 kr/natt, kan laga vår egen mat och betalar 50 kr/timme för privat guidad tur för oss 4. Krokodiler, antiloper, babianer, småapor, fåglar och vildsvin har vi också sett.

 

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

9 svar
elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Vår egen lilla apa, ovetandes om vem som nyss hade sin hand (tass?) utanför myggnätet
Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.