Fredag den 3 Februari. Vi har hittills klarat oss igenom alla polis/militärkontroller och gränspassager utan att betala en muta. En resolut attityd i kombination med gott om tid att vänta har fungerat. Det ändrades idag.

Vi är på väg att hämta ut våra visum till Benin. Accra är en stor stad och rusningstrafiken i kombination med dålig lokalkännedom innebär att vi har bråttom om vi ska hinna hämta ut dem innan ambassaden stänger för helgen. För att komma in i filen för att svänga vänster kör jag två hjul upp över en refug. Jämfört med andra trafikförseelser jag gjort  (och framför allt sett andra trafikanter göra) sen vi kom till Afrika är det en petitess. En lätt överviktig och mycket arg polis kommer springande mot oss. I vanliga fall hade jag hanterat situationen bättre, men idag är jag trött, stressad och dessutom har jag ju gjort fel (den svenska moralen är ett gissel i sådana här lägen). Polismannen får direkt övertag i diskussionen/bråket som följer och jag hamnar i försvarsställning. Han känner min svaghet och går på ännu hårdare. Det här är ett fruktansvärt brott, en skymf mot honom personligen, mot Ghana och dess skattebetalare (ironisk med tanke på hur saken slutade). Jag är tvungen (han har våra papper) att köra med till polisstationen. Ida ger sig av för att hitta en taxi och försöka hinna hämta ut vår visum och polismannen sätter sig på hennes plats.

På väg till polisstationen frågar jag vad som kommer att hända när vi kommer dit. Han svarar att bilen kommer att beslagtas och jag kommer att kallas till rätten för att fastställa och betala mina böter i nästa vecka. Eftersom bilen innehåller hela våra liv för tillfället och vi planerar att lämna Accra i helgen överger jag principerna och frågar om jag inte kan betala böterna nu istället. Polismannen svarar att han är en väldigt snäll och förstående man som kan hjälpa mig ur knipan jag satt mig i. Sen börjar vi förhandla om vad det ska kosta. Min förhandlingssituation är usel och jag får ge honom 600 Cidi (drygt 1200 sek) i kontanter. Efter det hoppar han ut, jag kör till ambassaden, hämtar ut visumen med 5 minuter till godo, möter Ida (vars taxichaufför inte haft en aning om var Benins ambassad låg, och kört i cirklar).

När jag tänker tillbaka på det är det flera saker som stör mig. Det känns fel att bryta principen att inte betala mutor och dessutom var det ju en personlig kamp mellan honom och mig som jag förlorade. Nu efteråt vet jag inte ens om det någonsin var aktuellt att köra till polisstationen och få bilen beslagtagen, eller om det var en bluff från hans sida. Om jag hade fått en ny chans hade jag gjort följande: Gått ur bilen direkt när jag såg honom komma springande. Mött hans skrikande med ett lugnt, korrekt och överlägset tonläge. Totalt nekat till att jag gjort något fel och bett om hans legitimation samt nummer till hans närmsta chef. Det hade gett mig ett bättre läge. Ida skulle åkt iväg och vi andra skulle väntat ut honom (vi stod mitt i en mycket trafikerad väg). Man lär sig, men det var en dyr läxa. Både för själen och plånboken.

/Jörgen