Kategoriarkiv: Dag 189-???-Namibia

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 190-193 Etosha National Park i Namibia

Vi är i Namibia. Mer senare om detta land som alla, inklusive vi, älskar. Först kära läsare, ska jag fotobomba er. Vi har nämligen varit i Etosha National Park.

För första gången såg vi både zebror och giraffer.

Det är fascinerande att se giraffer springa. Det ser nästan ut som de springer i slowmotion. Fast det går jätte fort.

elefanten tvättar sig

Vi satt länge och tittade på denna elefanthane som tvättade sig i diket.

Thea spanar in en leopardsköldpadda.

Surikater, gnu, olika sorters antiloper och schakaler såg vi också.

Vi hade tur att se noshörningar alla tre dagar, både vita och svarta.

Spår efter lejon

Av ”The big five” har vi nu sett elefanter, lejon, bufflar och noshörning. Det som saknas är leoparder. Vi såg inga kattdjur alls den här gången men däremot bevis på deras närvaro. Hyenor, som ofta rör sig i närheten av lejon, såg vi också.

Etosha är känt för sina många fåglar. Vi är inte varken kunniga eller intresserade av just fåglar, men visst imponerar de med sina vackra färger eller storlek.

Etosha NP är nästan lika stor som hela Skåne och det kryllar av djur. Till skillnad från parker i västafrika kryllar det också av turister. Djuren störs inte så mycket, de kan lätt dra sig undan människor då det bara är en liten del av den stora parken som har infrastruktur. Det är nog mest jag som blev irriterad ibland. Elefanthannen som badade kunde vi i lugn och ro studera i 10 minuter. Sen kom en bil från andra hållet och elefanten kände sig plötsligt hotad och det var bara att starta motorn och gasa (Afrikanska elefanter är stora!!! de viftar med öronen på ett speciellt sätt och då ska man sticka). Noshörningen ovan fick vi titta på länge, men hans kusin fick vi titta på endast någon minut, folk var så giriga efter att få en närbild att de passerade oss och körde fram mot den från båda håll.

Vi fick en läsarfråga vilken park som hittills varit den bästa upplevelsen. Det är inte helt självklart, men vi svarar Pendjari NP i Benin. Det var en helt annan upplevelse att köra runt i parken utan att träffa andra turister. Där campade vi gratis i bushen tillsammans med två andra bilar (dessutom vänner) och fick besök av lejon under natten. Här campade vi sida vid sida med 50 andra bilar på en stor inhägnad resort för 450 kr/natt.

Med det sagt så tyckte vi om Etosha och vill varmt rekommendera ett besök.

Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.

En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.

Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.

Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.

Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.

Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”

Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!

OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.  

Andersen 3452

Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.