Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.
En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.
Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.
Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.
Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.
Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”
Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!
OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.
Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.
Familjen Markens Äventyr 
Fint skrivet Ida! Här är det idag (29 april) 3 år sen min pappa gick bort. Och äpplet har nog inte fallit så långt från trädet här heller 😊
Ska din mamma flytta till Grönland? Isf, va häftigt! Och kilimanjaro är verkligen att rekommendera!
Ha de fint Och kram! ☉😊
GillaGilla
Tack Maria! Ja denna tid är speciell. När vitsipporna blommar i Västra Mark minns jag alltid lite extra. Vi begravde pappa på Valborgsmässoafton. Mamma jobbade på Grönland för några år sedan. Och Kilimanjaro har hon planer på till vintern. Kram
GillaGilla
Kilimanjaro e riktigt häftigt men tufft! Vet du vilken led hon planerar? Du kan ge henne rådet att ta det pole pole! Dvs lugnt lugnt under vandringen!
Väldigt speciella dagar e det verkligen, både glada och sorgliga! För ett år sedan lämnade jag in min avhandling till tryck, så då blev det en glädjens dag med! Kram
GillaGilla
Jag vet inte vilken led. Jag skulle också vilja ge mig an Kilimanjaro i framtiden. Jag kände av höjden på dryga 4000 m på Mount Cameroon och kan verkligen föreställa mig att det är tufft.
Härligt att det också är en glädjens dag. Just vid Valborg tänker jag alltid på er familj, inklusive Stig. Ni var en viktig del av Valborg i Studentviken 🙂 Kram
GillaGilla
Tar man det lugnt så löser nog de flesta Kilimanjaro. Toppbestigning var tuff då den gjordes på natten efter en dags vandring.
Hoppas ni får se leoparder på kommande safari! 👍😊☉🐆🦁
GillaGilla
Tack Ida för denna fina 10 års minnesruna for din pappa Sören Juhl Andersen ❤ ❤ ❤
GillaGilla
Ja tänk at det allerede er 10 år. Knus og kram
GillaGilla
Det spørgsmål har jeg også ofte stillet. Jeg har det i hvert fald også i årerne. I skrivende stund er din fætter Anton i Laos, hvor han rejser rundt alene i 2½ md.
Fin beskrivelse og fine billeder. Gid Søren havde kunnet følge med i jeres tur.
GillaGilla
Ja det har du helt sikkert! Spändende med Antons rejse, gläder mig til at höre mere når vi kommer hjem. Knus
GillaGilla
Vad fint skrivet.
GillaGilla
Tack Louise!
GillaGilla
Så fint skrivet Ida! Äventyraren är nog ett resultat av både arv och miljö tror jag. Om viljan finns kan bara tanken sätta gränser! Tankar och kärlek till er och till Lene, Alexander och Tove ❤️.
GillaGilla
Tack Isabelle! Ja det är nog en kombination. Och vi är många som har det i oss 😉 Tack för all kärlek! Puss o kram
GillaGilla
Ida, din första bilsemester var redan 1983. Sören, du och jag åkte till Nordkapp. Norrut genom Norge, Nordkapp Kirkenäs och söderut via Finland och Sverige 🙂
GillaGilla
Ja 🙂 2 månader gammal och minns det såklart inte. Men nu, 34 år senare, är det dags att besöka nästa ”Kap”. KNUS
GillaGilla
Tänk vad tiden går! Han är saknad din far såklart, mycket saknad hos oss på Thiva i Karlskrona!
Tror på tanken att det är ärftligt det här med att resa & se sej omkring. Här skriver en som inte har den genen i blodet, vill knappt åka över broarna på Trossö. Önskar jag hade bara lite av det i mej!
Er resa verkar heeelt fantastisk, avis på ert mod!
Evalotta på Thiva
GillaGilla
Tack för dessa ord Evalotta. Tiden går verkligen fort…
Vår resa är fantastisk! Tack 🙂
GillaGilla