Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.

En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.

Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.

Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.

Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.

Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”

Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!

OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.  

Andersen 3452

Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.

17 thoughts on “Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

  1. Maria Zetterdahl

    Fint skrivet Ida! Här är det idag (29 april) 3 år sen min pappa gick bort. Och äpplet har nog inte fallit så långt från trädet här heller 😊

    Ska din mamma flytta till Grönland? Isf, va häftigt! Och kilimanjaro är verkligen att rekommendera!

    Ha de fint Och kram! ☉😊

    Gilla

    Svara
    1. familjenmarken Inläggets författare

      Tack Maria! Ja denna tid är speciell. När vitsipporna blommar i Västra Mark minns jag alltid lite extra. Vi begravde pappa på Valborgsmässoafton. Mamma jobbade på Grönland för några år sedan. Och Kilimanjaro har hon planer på till vintern. Kram

      Gilla

      Svara
      1. Maria Zetterdahl

        Kilimanjaro e riktigt häftigt men tufft! Vet du vilken led hon planerar? Du kan ge henne rådet att ta det pole pole! Dvs lugnt lugnt under vandringen!

        Väldigt speciella dagar e det verkligen, både glada och sorgliga! För ett år sedan lämnade jag in min avhandling till tryck, så då blev det en glädjens dag med! Kram

        Gilla

      2. familjenmarken Inläggets författare

        Jag vet inte vilken led. Jag skulle också vilja ge mig an Kilimanjaro i framtiden. Jag kände av höjden på dryga 4000 m på Mount Cameroon och kan verkligen föreställa mig att det är tufft.
        Härligt att det också är en glädjens dag. Just vid Valborg tänker jag alltid på er familj, inklusive Stig. Ni var en viktig del av Valborg i Studentviken 🙂 Kram

        Gilla

      3. Maria Zetterdahl

        Tar man det lugnt så löser nog de flesta Kilimanjaro. Toppbestigning var tuff då den gjordes på natten efter en dags vandring.

        Hoppas ni får se leoparder på kommande safari! 👍😊☉🐆🦁

        Gilla

  2. Lene

    Det spørgsmål har jeg også ofte stillet. Jeg har det i hvert fald også i årerne. I skrivende stund er din fætter Anton i Laos, hvor han rejser rundt alene i 2½ md.

    Fin beskrivelse og fine billeder. Gid Søren havde kunnet følge med i jeres tur.

    Gilla

    Svara
  3. Isabelle

    Så fint skrivet Ida! Äventyraren är nog ett resultat av både arv och miljö tror jag. Om viljan finns kan bara tanken sätta gränser! Tankar och kärlek till er och till Lene, Alexander och Tove ❤️.

    Gilla

    Svara
  4. mormor Lene

    Ida, din första bilsemester var redan 1983. Sören, du och jag åkte till Nordkapp. Norrut genom Norge, Nordkapp Kirkenäs och söderut via Finland och Sverige 🙂

    Gilla

    Svara
  5. Evalotta

    Tänk vad tiden går! Han är saknad din far såklart, mycket saknad hos oss på Thiva i Karlskrona!
    Tror på tanken att det är ärftligt det här med att resa & se sej omkring. Här skriver en som inte har den genen i blodet, vill knappt åka över broarna på Trossö. Önskar jag hade bara lite av det i mej!
    Er resa verkar heeelt fantastisk, avis på ert mod!
    Evalotta på Thiva

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s