Etikettarkiv: Overlanding

Dag 255-257 Om anpassning och förändring

6 svar

Vi firade midsommar med självplockade jordgubbar och grillmat. Barnen gjorde kreativa blomsterkransar av papper och Harald försökte bygga en gran av vedkubbar. Thea sjöng högt ”Räven överraskar grisen”. Storebror stämde in och skrålade ”röven raskar över grisen”. Vi hjälpte dem reda ut begreppen julgran och midsommarstång, förklarade att det är räven som raskar över isen och att det är en julsång.

julgran Guinea-Bissau

Det är intressant hur resan har färgat barnens lek. Jag minns när vi körde genom Europa för snart 9 månader sedan och de vägrade rita på ett papper där det fanns minsta sträck eller väck. Nu blir de glada när de hittar en halvsida som är oritad i sina ritböcker. Motiven de ritar har också förändrats.

Harald ritar bilar som kör uppför berg. Thea ritar diverse Afrikanska djur som dricker ur vattenhål eller bajsar. (Eller som här både och). Barnen leker picknick och bär då korgen på huvudet. Picknickmaten lagas över öppen eld. När katten Kajsa ska till marknaden med sin bebis Pinky-pie så bär hon henne på ryggen. Sjalen är gjord av en använd våtservett. De tar vad de hittar och är mycket kreativa.   

Barnen är alltid utomhus, har oftast bara varandra och sig själva och väldigt få leksaker. Harald 6 år är utrustad med en fällkniv, en tändare, ett 10 m rep och en spade. Vi har börjat förbereda honom på att han inte kan gå så till lekplatsen och skolan hemma i Malmö. Han täljer, använder repet till att klättra upp i berg och göra linbanor, han gör upp eld och gräver diverse gropar.

barnen gräver

Sandleksakerna glömde vi på en strand i Togo. Vår andra riktiga spade glömde vi i Gabon. Så när Thea hjälper med grävandet gräver Harald med händerna.

Barnen är ofta involverade i vardagliga sysslor, mest på ett lekfullt sätt. De sopar ofta ur tält och tvättar bilen. Lagar mat gör de också. Thea har fått smeknamnet skalprinsessan. Hon skalar rotfrukter, gurkor och lök på löpande band. 2 kg potatis har hon vid flera tillfällen presterat. Inte så illa för en 3-åring. Hade vi varit hemma hade jag antagligen inte vågat ge henne en skalare, den är ganska vass. Vi hade inte heller haft tålamod att låta henne skala för det tar tid. Inte bara att skala 2 kg potatis, men för nå dit att man klarar av det måste man skala många gånger. På vår resa genom Afrika har vi sett hur småbarn står med stora knivar och fjällar fisk och kanske känns det därför helt naturligt att hon har en potatisskalare och storebror en fällkniv.

Här tvättar barnen toppresseningen på tältet. Mycket tvål och vatten gjorde den till en rolig glidbana. Den blev faktiskt ren på köpet. Skalprinsessan in action. 

Jag har ingen större förhoppning på att barnen ska klara sig med färre prylar när de kommer hem. Antagligen kommer de jämföra sig med omgivningen och inte nöja sig med mindre. Tyvärr.

Jag kommer antagligen inte vara bättre själv. Ett exempel är diskning och duschande. Det har ibland gått en vecka utan en dusch, och den efterlängtade duschen är då en hink-dusch med solvarmt vatten. Inga problem. Vi har ibland klarat oss på extremt lite vatten. I Kongo ”duschade” jag och Harald vid ett tillfälle tillsammans. På 1,5 liter vatten. Det räckte t.o.m till en hårtvätt till den ena av oss. Det ni! Men nu är vi i Sydafrika och har tillgång till varmvattensduschar dagligen och vad tror ni jag gör? Jo, duschar minst 1 gång om dagen. Tyvärr.

I Sydafrika råder torka och överallt finns uppmaningar att spara på vatten och tips på hur. 

Jag har en förhoppning att jag ska rycka på axlarna åt fler saker. Om vi nu åter tar duschandet som ett exempel igen. Om jag försover mig, vilket händer (nu snackar vi alltså i vardagen i Malmö, här försover vi oss aldrig, vi sover tills vi vaknar). Hur som helst, försov jag mig hann jag inte duscha. Och då blev hela min dag lite sämre för att jag inte hann ta den där morgonduschen. En sådan struntsak bör väl inte få hänga kvar i luften och delvis förstöra en dag?

Wifi. På tal om något helt annat. Det har ibland gått mer än en vecka utan att vi varit uppkopplade. Både jobbigt och skönt. Vi spelar sällskapsspel, läser skönlitteratur och umgås i stället för att sitta med var sin dator/telefon/platta. Vi lunchade vid Victoriafallen i Zimbabwe för 1,5 månad sedan. Där fanns wifi, men vi hade inte med oss datorer (telefon har vi ju inte). Hur som helst, jag tittade runt på de andra lunchgästerna, 25-30 stycken. ALLA satt och stirrade i sina telefonen. Kanske postade de selfies med vattenfallen på sociala medier? Just då kändes det helt sjukt. Varför pratade de inte med sin partner/vänner? Här har jag en liten förhoppningar att vi inte ska falla in i lika dåliga vanor igen. Vi får väl se.

Den här resan har visat att vi alla i familjen är anpassningsbara men frågan är om den har ändrat något i grunden? På beteende eller livsåskådning. Jag får kanske komma med ett uppföljande reflektion om några månader.

Vi har sovit vår sista natt i tältet. Konstigt och vemodigt känns det. Men eftersom det är iskallt på nätterna är det också skönt att flytta in i en riktig säng i centrala Kapstaden. Så slipper jag duscha två gånger om dagen för att få upp värmen.

Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

17 svar

Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.

En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.

Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.

Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.

Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.

Farfar Jens utanför sommarstugan i Ekesunna
Farmor gungar med Thea

Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”

Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!

OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.  

Andersen 3452

Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.

Dag 100 -Vatten, toaletter, småkryp och bankomater.

1 svar

I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.

Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.

Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.

Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.

Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.

När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!