Wanderlust är ett tyskt ord som kan spåras tillbaka till slutet av vikingatiden. Betydelsen är rätt uppenbar och beskrivs i Wikipedia som: ” Wanderlust is a strong desire for or impulse to wander or travel and explore the world”.

Just vikingarna är ett tydligt exempel på människor som måste ha haft en stark wanderlust. Man kan nästan se dem framför sig, hur de gått runt i sin lilla fiskeby och känt hur det har kliat i hela kroppen efter att ge sig av. Farorna och vedemödorna mer lockande än avskräckande. Byten och plundring en possitiv bieffekt, längtan efter att pröva sin stridsduglighet och sitt sjömanskap ute i den stora världen de verkliga skälen. Det är i alla fall så jag tänker mig dem.

Vi i familjen lider definitivt av wanderlust. Thea är för ung för att man ska kunna uttala sig med säkerhet, men det verkar lovande. Harald vill inget hellre än att bryta vardagens rutiner och ge sig av och upptäcka världen. Meddels flyg, färja, cykel eller bil, det spelar ingen roll, bara vi kommer iväg. Helst ska vi åka långt bort, vara borta länge och se stora, höga byggnadsverk och massor av djur. Tillsammans hela familjen så klart! Prova exotisk mat är han dock inte så intresserad av, men det kommer nog med åren.

Ida är uppväxt i en familj som inte drog sig för att hala upp ankaret och flytta på sig. Søren, Idas far, gjorde ett försök att köra med den tidstypiska folkabussen till Indien på 70-talet. Strider i kombination med tidsbrist gjorde dock att de fick vända på gränsen till Afganistan. Hans wanderlust slocknade inte för att han skaffade familj. Ida, född i Köpenhamn, har växt upp flyttandes mellan Karlskrona och olika ställen i det danska kungariket och Grönland. När barnen nådde tonåren slutade det med at de slog sig ner mer pemanent i Karlskrona. Ida har själv pluggat ett år i USA, bott 7 månader på Irland och sen flyttat till Köpenhamn för att studera till läkare. Ett år in i vårt förhållande åkte vi en månad till Brasilien. Efter det lovade jag Ida att jag aldrig skulle tröttna på att resa, och det löftet har hittils varit lätt att hålla.

Min egen wanderlust utvecklades först när jag fyllt 20 år. En universitetsutbildning med start en bit in i framtiden och en villig lumparkompis resulterade i 6 månader i sydostasien. Efter det har min wanderlust regelbundet fört mig ut i världen, ibland tillsammans med samme dyk- och vandringsintresserade lumparkompi och ibland med andra, men sällan ensam. Resor till Tibet, Mongoliet och Indonesien har avlösts av dyksemestrar till Narvik och Röda havet. Ett försök av mig och en kompis att köra motorcykel från Los Angeles till Rio de Janeiro fick avbrytas i Guatemala på grund av obefintlig planering och överskattning av den egen förmågan. Utöver de kortare utflykterna har det tidigare gått ca 3 år innan mitt behov av en större livstilsförändring blivit för starkt för att motstå. Min civiligenjörsutbildning delades på mitten av ett år i Hong Kong och avslutades med ett halvår i USA. Jag flyttade till Köpenhamn, träffade Ida och flyttade vidare till Malmö.

Vi har bott i Malmö i snart 8 år. Otåligheten att förändra livet har dämpats av krävande resor med jobbet och semestrar med familjen när vi fått chansen. Man ska heller inte glömma att starta en familj också är en stor livsstilsförändring. Men åtta år är lång tid… Förra vintern kliade det så mycket i kroppen att Nisse införskaffades (Hej världen!) som ett löfte till oss själva att något skulle hända. Vi hade inte någon plan om vad vi skulle göra eller när vi skulle göra det. Men bollen var satt i rullning och lite blandande erfarenheter av vår första semester med Nisse (Sommaren 2015 ; Hur gick resan då?) bromsade den inte nämnvärt. Nu planerar vi som bekant att spendera 10 månader på resande fot och vår wanderlust blomstrar för fullt!

/Jörgen

Ilha Grande, Brasilien