Etikettarkiv: Hotel Barbas

Dag 52- Hotel Barbas

fn-bil-hotel-barbas 

Hotel Barbas Västsahara. Vi fick lov att fälla upp tältet på parkeringen och slapp på så sätt både betala och sova i de ofräscha rummen -nice! Mike och Joanne dök upp som planerat under eftermiddagen. De är helsköna typer som har tagit sabbatsår och redan rest i 4 månader. Som de sa med ett stort leende ”I USA får vi inte semester, vi jobbar tills vi blir arga, då tar vi långledigt och blir glada människor igen”.

Och våra flaskor rött? De visade sig vara väldigt användbara. Pga den långvariga konflikten i Västsahara är FN-inspektörer på plats. De kör fina pålitliga bilar: Nissan Patrols. De tyckte vi var i besittning av ett ovanligt ståtligt exemplar och det blev ingångsporten till samtal. Vi bjöd även dem på lite vin och det resulterade i att de erbjöd att eskortera oss ut ur Marocko i morgon och igenom ingenmansland till den Mauretanska gränsen. Från vad vi hört är det redan nu på kvällen lång kö vid gränsen (som öppnar kl 9). Att köra i konvoj med FN-bilar förbi kön kommer spara oss många timmars väntande. 

Vi rullar de sista 80 km till gränsen tillsammans med dem kl 07.00. Vi måste köra 100 km/ h och det blir inga pauser hos bagare eller på toaletten. Yes sir!

Dag 45-51 Dakhla

Västsahara.jpg

Vi har kommit till ett nytt land. Beroende på vem vi frågar vill säga. Västsahara, tidigare en spansk koloni, är nämligen ockuperat av Marocko sedan 70-talet. FN fick i uppdrag på 80-talet att organisera en folkomröstning där invånarna själva skulle bestämma om de ville vara självständiga eller tillhöra Marocko. Pga konflikter omkring röstningsprocessen har folkomröstningen inte kommit till stånd ännu. Det är ett känsligt ämne här och vi kommer t.ex. inte sätta på Västsaharas flagga på bilen förrän vi lämnat landet (vi har små flaggor vi klistrar på bilen för varje nytt land vi kommer till). Som vi förstår det lever större delan av de tidigare Västsaharabor i flyktingläger i Algeriet.

Jämfört med Marocko är här många polis- och militärkontroller. Vi visste det hemifrån och Jörgen har förberett genom att printa en massa “Fiches” (=Fiche D´etat Civil, dvs en lapp med all vår persondata, kontaktuppgifter och information om bilen). Så det är bara att utbyta lite hälsningsfraser, lämna en förifylld Fich för varje familjemedlem och ibland även hala fram passen. Både poliser och militärer har varit vänliga och ingen har bett om “små gåvar”, vilket vi varnats för.

Vi körde direkt ner till Dahkla som ligger på en halvö ut i Atlanten. Här är en del turister som antingen kite-surfar eller övervintrar i sina husbilar. Vi har bott 3 nätter på gårdsplanen till ett öken-hotell, vi betalade en slant för att få tillgång till vatten, toa osv. Det blev även 3 nätter på en kite-surf-resort med helpension, mest eftersom vi behövde bra internet för att läsa på om våra vidare destinationer. Efter en veckas vildcamping satt det ganska fint. Harald har varit mycket aktiv och paddlat kanot, badat, lekt med andra barn och spelat biljard. Vi vuxna har suttit mycket vid datorerna och lonelyplanet Västafrika för att kolla upp vart vi nu ska ta vägen, vart vi ska söka visum osv. Thea är besatt av att surfa (inte på vågorna tyvärr, men på nätet).

I morgon bitti fortsätter vi söderut till Hotel Barbas, ca 80 km norr om gränsen till Mauretanien. Där ska vi träffa Mike och Joanne. Vem är de då? Tja vi vet inte riktigt. Vi kom i kontakt på horizonunlimited.com (en sida där overlanders utbyter info och erfarenheter om gränspassager och allt möjligt annat). De är också på väg söderut och har kört på de senaste dagarna för att hinna ner till oss så vi kan korsa Mauretanien tillsammans. De är amerikaner och kör en Subaru Outback, i övrigt är deras ålder, intressen och allt annat oklart. Det blir trevligt med sällskap och eftersom de ska göra samma resa som oss har vi antagligen något gemensamt. De har lovat att ställa upp och hjälpa oss dricka de sista 2 flaskor rött vi har i bilen (alkohol konfiskeras vid gränsen till Mauretanien). Det bådar gott 🙂