Kategoriarkiv: BIL OCH UTRUSTNING

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 160-161. Idioterna på stranden

Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
barnen i Gabon medel
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag)
# Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad.
# Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige.
# Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark.
# Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa.
# Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.

Dag 100 -Vatten, toaletter, småkryp och bankomater.

I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.

Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.

Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.

Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.

Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.

När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!