Etikettarkiv: Roadtrip westafrica

Dag 72 -Guinea-Bissau

leon-posserar

Leon ville gärna fotas i just denna pose (upprepade gånger)

Jag vill berätta om Leon. Han är en av de äldre männen i utkanten av Varela, hans hus ligger 500 m från platsen vi campade de första 3 dagar här. Han hälsade oss välkommen när vi kom och vi bjöd på jordnötter. Han sa att han gillade oss och att vi nu var en del av hans familj och fick stanna hur länge vi ville. Han dök upp när vi började laga mat och blev en fast installation vid vårt matbord. Han blev förtjust i hemlagade köttbullar. Däremot tyckte han det var väldigt märkligt att grilla marhmellows. ”det här kan inte vara nyttigt för mina organ” sa han efter en tugga och satte sig sedan och tittade på medan vi grillade vidare. Eftersom vi bara kommunicerade på franska, och det då mest var jag som pratade, ville barnen inte att han skulle vara med den tredje kvällen, som ju dessutom var julafton. Vi var lite tveksamma till hur vi skulle hantera hans ankomst på julafton. Jag dukade till fyra innan han kom och förklarade att julafton var en fest för barnen och han var förstående. Dock satt han kvar vid vattnet, ca 50 m från oss, under hela julaftons kväll.

Efter 3 dagar i bushen tog vi in på Chez Helena, Varelas enda hotell. Vi ville fortsätta julfirandet omgivna av andra turister. Mot att vi köper middag på kvällen (3 rätter av italiensk kock för 300 kr för oss 4) har vi nu fått lov att fälla upp tältet på parkeringen och kan fortsatt sova gratis i vårt tält. Rimlig deal.

Jag fick låna en bok om Guinea-Bissau av ägaren och tänkte dela med mig lite fakta om det land vi nu befinner oss i.

Först lite siffror. Här bor ca 1,5 miljoner människor och hälften av dem är under 18 år. Knappt hälften kan läsa och skriva. Enligt en FN-rapport från 2014 lever 48,9% av befolkningen i extrem fattigdom (=under 1,25 dollar om dagen). Medellivslängden 52 år. Kvinnlig könsstympning förbjöds 2011.

Guinea-Bissau var en portugisisk koloni fram till 1974. Portugisiska, som är det officiella språket, talas bara av ca 13% av befolkningen. Creole talas däremot av 60%. Därutöver talas ca 20 andra språk. På pappret utgörs ca 50 % av befolkningen av muslimer och 10-15% av kristna. I praktiken dyrkas dessa religioner inte strikt, men utövas i kombination med naturreligioner. Cashew-nötter exporteras och utgör över 90% av landets exportvaror. Visste ni förresten att en cashewnöt är själken på en frukt? I övrigt odlas det mycket ris och havet sägs vara västafrikas fisktätaste.

Kallaste månaderna är dec-jan, med andra ord under vårt besök. Det är ca 30 grader på dagarna och 22-25 på nätterna.

Natur och människorna här i Guinea-Bissau har hittills tagit oss med storm.

guinea-bissau

50 km på den här vägen = 2 timmars körning. Man ska inte ha bråttom.

Dag 71 -Julafton i Guinea Bissau

god-jul

God Jul från Guinea-Bissau. Lillasyster vägrade samarbeta för en klassisk julbild.

Julafton firades på en strand utanför den lilla byn Varela i Guinea Bissau. Ett tropiskt paradis! Det vankades svenskt julbord som vi inhandlat i Dakar. Med viss modifikation och African touch, t.ex. couscous i köttbullarna i stället för ströbröd och råstekt potatis i stället för Jansson (vi har ju ingen ugn). I övrigt serverades det prinskorv, 3 sorters ost, gåsleverpaté, gravad lax, salami, saltgurka, julskinka, knäckebröd och senap. Valnötter, dadlar och choklad. Och en flaska (lite för gammalt) libanesiskt rödvin till det.

 

Dag 67-69 -Vardagsbestyr i Ziguinchor

Vi hade funderingar på att fira jul i Gambia. Planerna ändrades eftersom det nyligen var val och i efterförloppet har det rapporterats om oroligheter. Arga människor med vapen och upplopp i storstäder är en av de saker vi undviker. Med siktet inställt på en jul i Guinea-Bissau körde vi runt Gambia och tog ett sista stopp i Senegal för lite vardagsfix. Vi stannade 3 dagar i Ziguinchor.

Så här inför jul var det dags för en tur till frisören för oss alla 4. Flätor för tjejerna och klippning för killarna, av håret för den lilla och ansiktsbehåringen för den stora. 100 kronor kostade det för oss alla fyra. Mina flätor tog 3 timmar och kommer inte bli långvariga eftersom jag kommer bränna sönder skallen. Jag får köra på flätor a la Thea nästa gång, dvs bredare och färre och med mindre synlig hud.

Så här inför jul lämnade vi in sängkläder för tvätt. Thea, som troget hjälper mig att skölja och hänga upp tvätt, var inte glad att lämna ifrån sig uppgiften. Jag förklarade att det krävdes mer armmuskler än hennes mor besitter för att tvätta och vrida ur de stora lakanen. Thea var skeptiskt och hängde helt enkelt med för att kontrollera att allt gick rätt till.

tvatt-i-senegal

Det var också dags att handla. Med undantag av storstäderna så handlar vi olika varor på olika ställen. Rött kött hos slaktaren, bröd hos bagaren, ägg och kyckling hos hönsuppfödarna, frukt och grönt i stånd längs vägen och resten i affärer. Dessa affärer är ibland en liten kiosk och ibland stora affärer med kundkorgar och utbudet varierar från mycket knapert till riktigt välsorterat.

Vi fick höra från andra overlanders att de blivit tillfälligt vegetarianer i Afrika och Asien eftersom det kan vara svårdefinerat från vilket djur och vilken del som köttbitarna härstammar. Dessutom kyls köttet inte men ligger framme i solen, ofta fulla med flugor. Jörgen skrattade åt tanken att bli vegetarian, men hemma i Malmö tenderade jag att tro att vi kanske skulle bli det. Men den där komfortzonen blir bara större och större och större. Köttet må vara kryddat med flugor och solsken men det är inte varken gammalt eller äckligt. Tvärtom, det är både gott och prisvärt. Vi har en tryckkokare där vi slänger ner kött eller kyckling tillsammans med rotfrukter tomater, kryddor och ibland en skvätt vin. Både stora och små tycker det smakar gott och ingen magsjuka än så länge.

Visum till Guinea-Bissau fixade vi också i Ziguinchor. Men det var ett av de enkla där man fyller i papper på plats och 30 minuter senare går ut därifrån med visumet i handen (och 1200 kronor mindre i fickan).

Dag 65-66 Nikolo-Koba och vår första safari

gambiafloden

Båttur på Gambiafloden. Vi såg flodhästar och krokodiler.

Vi körde österut, inställda på att campa i Nationalparken Nikolo-Koba. Tyvärr hade den pågående renovering av “lejoncampen” där vi tänkt bo, dragit ut på tiden och öppningen d. 15 dec skjutits en vecka framåt. Vi blev således stoppade av vakter vid parkens ingång och fick i stället övernatta i byn Dar Salam.

En initial besvikelse vände till något positivt då speciellt Harald men även Thea lekte väldigt bra med barnen i byn. Harald tog fram sin radiostyrda bil och blev kung. Jag fick dessutom tillfällen att öva min franska.

bybarn-jagar-harald

Vi bokade en guidad dagstur i parken dagen därpå tillsammans med Mike och Joe (amerikanarna) vars vägar korsade våra för tredje gången. Hade vi korsat Afrika andra hållet, och redan besökt de stora nationalparkerna i söder och öst där man ofta får se “the big 5”, då hade Nikolo-Koba inte varit så imponerande. Men de mindre och okända parkena har sina fördelar. Det finns inga andra turister och djuren är orädda. Dessutom får man säga att totalt 500 kr för en hel familj med inträde, privat guide, båttur på Gambiafloden inklusive lunch är otroligt billig safari!

Bilder och film får tala för dagen. (och de laddas upp när vi får internet…)

På kvällen åkte vi vidare till grannbyn där vi var bjudna på födelsedagsmiddag. De stora träden bredvid Gambia-floden utgjorde en av de vackraste campingställene hittills.

(Bild)

Dag 61-64 -Dakar

OBS! Vi skriver kontinuerligt men har svårt att hitta internet som är tillräckligt bra för att ladda upp blogginlägg. Här kommer därför ett gäng inlägg på en gång. De flesta blir utan bilder. Håll koll på de bildlösa inläggen, de kommer uppdateras så småningom!  

 

dakar

Dakar, precis som ett antal afrikanska andra huvudstäder, har varit en självklar destination eftersom där finns många ambassader där vi ska ansöka om visum. Staden är stor och modern och omtalad både positivt t.ex Dakarracet (som numera körs i Mexico) men även pga kriminalitet och höga hotellpriser.

Vi valde att bosätta oss 30 km utanför Dakar, på en camping vid Lac Rose. Namnet, “Den rosa sjön”, kommer av att sjön i visst ljus är just rosa, vilket beror på den höga salthalten. Här brukade racerförarna samlas och fira efter målgång i Dakar. Vi återförenades med två av de par vi hängt med tidigare i veckan på Zebrabar. Från Lac Rose gjorde vi dagsturer in till stadens ambassader.

(Bilder Lac Rose)

Att ansöka om visum är en djungel. Redan hemma i Sverige visste vi att det fanns risk för problem. Varför ansökte vi inte i Sverige kanske ni undrar? Jo, i de flesta fall är det så att från den dagen man får sitt visum måste man använda det inom 3 månader. Vi har ingen fast rutt och ingen tidsplan så det var aldrig ett alternativ att ansöka från Sverige. Både pris och hur många dagar ett utfärdande tar varierar beroende på vilket land man ansöker i. Vi har därför försökt kolla upp hemifrån vilka ambassader som utfärdar de billigaste visumen snabbast. Som sagt, en djungel!

Man skulle tycka att respektive ambassad borde bjuda på information angående visumprocessen på sin hemsida. Men nej, så är oftast inte fallet. Genom att läsa på nätet och prata med folk har vi dessutom förstått att ambassadörens humör, personliga åsikt och dagsform kan avgöra huruvida hen godkänner en visumansökan. För det mesta krävs pass, passfoton, vaccinatonskort, pengar och tålamod. För vissa länder måste man också ha en naturlig anledning att vilja besöka landet, t.ex släkt och vänner (=både hotellreservationer, referenser och letter of invitation). Pengar under bordet förekommer frekvent men är något vi vill undvika.

Ghana är en av de länder vi varit nervösa för. Vi har hört så många historier om avslag de senaste månaderna. Den stora gruppen från “oasis overland” som vi träffade på Zebrabar skakade på huvudet när vi berättade att vi inte hade visum till Ghana hemifrån. Två från deras sällskap hade varit tvungen att flyga tillbaka till London för rätt papper.

Ghanas ambassad. Vi förberedde oss så gott vi kunde genom att ha alla papper klara. Hela familjen fick duscha och ta på sina finaste kläder. Själv letade jag fram min vita strukna skjorta som jag lyckats hålla ren från den röda sanden. Jag är principiellt emot att muta barnen med sötsaker för att inte trigga igång detta belöningsystem, men det finns undantag och Ghanas ambassad är ett en av dem. Under vårt första besök skulle vi manuellt fylla i ett långt formulär med info per person, i 4 (!!!) exemplar per person dessutom. Barnen fick 2 chokladcookies precis när vi anlände och det var fel kak-taktik. De hann bli totalt sockerhöga och smått galna. Den initiala besvikelsen över att ambassadören inte var på plats var nog vår tur sett i beckspegeln.

När ambassadören ringde in oss dagen därpå för en intervju gav vi i stället barnen ett helt paket kex som de fick dela på. De hann aldrig in i sockerchocks stadiet men hamnade direkt i koma-stadiet. Det var en succe (även om vi vuxna sneglade lite nervöst ibland pga kräkrisk pga total överätning). Vid vårt tredje besök sa vi i stället att barnen skulle få varsitt kinderägg om de lovade att sitta snällt i varsin fåtölj med händerna i knät och le mot ambassadören. Det funkade! (Det måste tilläggas här att detta besök endast varade 20 minuter och mycket längre än så hade en kinderäggöverraskelse inte hållt deras humör i schack).

Om det var tack vare välartade barn och strukna vita skjortor vet jag inte, men efter 3 dagar med besök på ambassaden satte vi oss triumferande med visumen i handen och körde ut ur Dakar. Eftersom vi alla 4 har dubbla pass hade vi paralellt ansök om visum till Elfenbenskusten som även det gick vägen. Det nästa “svåra” visum blir Nigeria, men den utmaningen sparar vi ett par veckor.

vildcamping-senegal

Vildcamping ett par timmar sydöst om Dakar. Kocken lagade burgare av tonfiskfile. Lokalbefolkningen hälsade oss välkomna

Tillägg: vi fick en fråga om varför just Ghana är svårt att få visum till. Ghana är en stark ekonomi med en ganska välmående befolkning. Men landets mående har inget att göra med visumsituationen för skandinaver. I Ghana vill man att visum söks från hemlandet. Man behöver en ”mycket god förklaring” till varför man inte har haft möjlighet till att ansöka hemifrån. Det är således också ganska ovanligt att overlanders och backpackers ansöker om visum på de olika Ghanensiska ambassaderna i västafrika. Även Nigeria och Angola anses som ”svåra” visum.

Det är frustrerande men man få ha i bakhuvudet hur lyckligt lottade vi skandinaver är, det är få invånare i Västra Afrika som skulle få beviljat ett visum för resa till Skandinavien (eller ha råd med det). Att sätta sig i bilen och bara köra ut i världen som vi gör, är en frihet som är väldigt få människor förunnat!

 

 Dag 56 -Vi är i Senegal

senegal

Gränspassagerna är en av de stora utmaningarna på vår resa genom Västafrika. Att lyckas få visum och alla andra papper på både oss och bilen rätt, är inte självklart. Vi firar lite varje gång vi sätter fötterna på ny jord. Visum till Senegal ansökte vi om vid gränsen. Gratis! Juhu! Både ut ur Mauretanien och in i Senegal försökte folk lura oss genom att kräva falska avgifter för att öppna vägbommar, ta ut tullavgifter för bagage, sälja ogiltiga försäkringar osv. Vi gick inte på det och gränspassagen tärde inte på plånboken men enbart på tålamodet den här gången.

Vi håller fortfarande ihop med Mike och Joanne. Vi träffade dessutom Michael och Jen, ett Sydafrikansk/Engelskt par i vår ålder, vid gränsen till Senegal och de hängde också på oss till “Zebrabar”, en camping 30 min utanför Saint Louis. Vägen dit kändes civiliserad jämfört med färden genom Mauretanien. Människorna längs vägen ser mätta, glada och allmänt välmående ut.

Zebrabar Väl framme vid Zebrabar fäller vi upp tältet i skuggan utanför de ovala hyddorna med stråtak. I solnedgången vadar vi ut i floden och sätter oss i en fiskebåt och dricker öl med våra nya vänner.ol-i-solnedgangen

Thea är på goshumör. Harald leker att han är en sjökapten som simmande puttar runt båten som ligger förtöjd med ankare med lång kätting. Michael hjälper honom upp i båten och Harald svarar “Tack. Nej! Jag menar Merci beacoup. Nej! Danke! Nej Thankyou!”  På stranden spelar ett par män i färglada kläder på sina trummor och från byn en kilometer bort hörs sång. Jörgen fick tag i nötfärs (!!!) i Noukchott och när solen gått ner lagar han hamburgare till oss alla 8. Syrsorna sjunger och aporna skriker. Maten langas ut halvt stående. Sen sitter vi kvar i månljuset och utbyter historier om buchcamping i Marocko och korrupta poliser i Mauretanien. Michael, som är Sydafrikan, berättar rövarhistorier om krokodilanfall i samband med paddling i Botswana. Ytterligare ett par ankommer, de är Engländare men uppväxta i Malawi respektive Sydafrika.

Den ljusa iskalla ölen smakar guddomligt och historierna blir bättre och bättre. Det rinner en blanding av myggmedel och svett längs ryggen. Temperaturen har äntligen fallit till 26 grader. Senegal känns magiskt! Vi är i Västafrika.

solnedgang