Etikettarkiv: bilresa Västafrika

 Dag 56 -Vi är i Senegal

senegal

Gränspassagerna är en av de stora utmaningarna på vår resa genom Västafrika. Att lyckas få visum och alla andra papper på både oss och bilen rätt, är inte självklart. Vi firar lite varje gång vi sätter fötterna på ny jord. Visum till Senegal ansökte vi om vid gränsen. Gratis! Juhu! Både ut ur Mauretanien och in i Senegal försökte folk lura oss genom att kräva falska avgifter för att öppna vägbommar, ta ut tullavgifter för bagage, sälja ogiltiga försäkringar osv. Vi gick inte på det och gränspassagen tärde inte på plånboken men enbart på tålamodet den här gången.

Vi håller fortfarande ihop med Mike och Joanne. Vi träffade dessutom Michael och Jen, ett Sydafrikansk/Engelskt par i vår ålder, vid gränsen till Senegal och de hängde också på oss till “Zebrabar”, en camping 30 min utanför Saint Louis. Vägen dit kändes civiliserad jämfört med färden genom Mauretanien. Människorna längs vägen ser mätta, glada och allmänt välmående ut.

Zebrabar Väl framme vid Zebrabar fäller vi upp tältet i skuggan utanför de ovala hyddorna med stråtak. I solnedgången vadar vi ut i floden och sätter oss i en fiskebåt och dricker öl med våra nya vänner.ol-i-solnedgangen

Thea är på goshumör. Harald leker att han är en sjökapten som simmande puttar runt båten som ligger förtöjd med ankare med lång kätting. Michael hjälper honom upp i båten och Harald svarar “Tack. Nej! Jag menar Merci beacoup. Nej! Danke! Nej Thankyou!”  På stranden spelar ett par män i färglada kläder på sina trummor och från byn en kilometer bort hörs sång. Jörgen fick tag i nötfärs (!!!) i Noukchott och när solen gått ner lagar han hamburgare till oss alla 8. Syrsorna sjunger och aporna skriker. Maten langas ut halvt stående. Sen sitter vi kvar i månljuset och utbyter historier om buchcamping i Marocko och korrupta poliser i Mauretanien. Michael, som är Sydafrikan, berättar rövarhistorier om krokodilanfall i samband med paddling i Botswana. Ytterligare ett par ankommer, de är Engländare men uppväxta i Malawi respektive Sydafrika.

Den ljusa iskalla ölen smakar guddomligt och historierna blir bättre och bättre. Det rinner en blanding av myggmedel och svett längs ryggen. Temperaturen har äntligen fallit till 26 grader. Senegal känns magiskt! Vi är i Västafrika.

solnedgang

Dag 53 – FN-Konvoj, gränspassage och flamingos

I tät morgondimma körde vi konvoj med 3 FN-bilar och våra nyfunna amerikanska vänner. Det tog en timme till gränsen och där fick vi snällt vänta på att de öppnade kl 9. Bortsett från lite panikartad letande efter rätt papper var det en okomplicerad process där vi slussades igenom olika stationer och både vi och bilen blev utstämplade ur Västsahara/Marocko på ca 1 timme.

Färden genom ingenmannsland kunde börja. Vi har läst en del otrevligheter om hur turister kört fel och råkat ut för både banditer och sprängts i luften av landminor. Det görs sannolikt en del skumma affärer i Ingenmannsland, men det cirkulerar nog desto fler skräckhistorier som nog är just bara gamla historier. De första 1,5 km är en rak asfalltväg. De sista 1,5 km finns ingen väg men det finns rikligt med hjulspår att följa och ingen risk att man virrar bort sig. FN finns på plats och övervakar.

Väl framme vid den Mauretanska gränsen började en 2,5 h-process med visumansökan, köp av bilförsäkring mm. Vi hade redan innan bestämt oss för att anlita en “fixare” som kunde guida oss igenom processen. Det kändes som välinvesterade pengar just då (20€), men nästa gång kör vi på egen hand. Visum är en av de lite större kostnader för vår resa, vi måste ju dessutom betala för 4 personer varje gång, barn får ingen rabatt. Notan hamnade på motsvarande 5500 SEK för visum x4, den obligatoriska bilförsäkringen mm. För er läsare som planerar en liknande resa kan jag glädja er med att visumpriset sänks från årskiftet från 120€ til 40€ per person. (tillägg: ett par dagar senare pratade vi med ett par som spenderat 20 minuter i stället för 2,5 h vid gränsen. De kom på eftermiddagen i stället för på morgonen och det var ingen kö då. Tänkvärt tips!)

Kl 12.30 rullade vi in i Mauretanien och begav oss till Nouadhibou, Mauretaniens näst största stad, för att ta ut pengar. Korruptionen märktes direkt då poliser och militärer började efterfråga pengar och presenter. De fick inget. Vid en kontroll bad polisen om att få ett äpple jag hade i knäet (det fick de inte heller).

För oss vuxna var det en intensiv och spännande dag. För barnen var det tråkigt men de var suveräna och stod snällt ut med all väntan och alla passkontroller. Det var skönt att köra till en camping i stadens utkant och spendera eftermiddagen med upptäcktsfärd på stranden.

dauphin-camping-mauretania

Vår första eftermiddag i Mauretanien