Etikettarkiv: bila genom afrika

Dag 190-193 Etosha National Park i Namibia

Vi är i Namibia. Mer senare om detta land som alla, inklusive vi, älskar. Först kära läsare, ska jag fotobomba er. Vi har nämligen varit i Etosha National Park.

För första gången såg vi både zebror och giraffer.

Det är fascinerande att se giraffer springa. Det ser nästan ut som de springer i slowmotion. Fast det går jätte fort.

elefanten tvättar sig

Vi satt länge och tittade på denna elefanthane som tvättade sig i diket.

Thea spanar in en leopardsköldpadda.

Surikater, gnu, olika sorters antiloper och schakaler såg vi också.

Vi hade tur att se noshörningar alla tre dagar, både vita och svarta.

Spår efter lejon

Av ”The big five” har vi nu sett elefanter, lejon, bufflar och noshörning. Det som saknas är leoparder. Vi såg inga kattdjur alls den här gången men däremot bevis på deras närvaro. Hyenor, som ofta rör sig i närheten av lejon, såg vi också.

Etosha är känt för sina många fåglar. Vi är inte varken kunniga eller intresserade av just fåglar, men visst imponerar de med sina vackra färger eller storlek.

Etosha NP är nästan lika stor som hela Skåne och det kryllar av djur. Till skillnad från parker i västafrika kryllar det också av turister. Djuren störs inte så mycket, de kan lätt dra sig undan människor då det bara är en liten del av den stora parken som har infrastruktur. Det är nog mest jag som blev irriterad ibland. Elefanthannen som badade kunde vi i lugn och ro studera i 10 minuter. Sen kom en bil från andra hållet och elefanten kände sig plötsligt hotad och det var bara att starta motorn och gasa (Afrikanska elefanter är stora!!! de viftar med öronen på ett speciellt sätt och då ska man sticka). Noshörningen ovan fick vi titta på länge, men hans kusin fick vi titta på endast någon minut, folk var så giriga efter att få en närbild att de passerade oss och körde fram mot den från båda håll.

Vi fick en läsarfråga vilken park som hittills varit den bästa upplevelsen. Det är inte helt självklart, men vi svarar Pendjari NP i Benin. Det var en helt annan upplevelse att köra runt i parken utan att träffa andra turister. Där campade vi gratis i bushen tillsammans med två andra bilar (dessutom vänner) och fick besök av lejon under natten. Här campade vi sida vid sida med 50 andra bilar på en stor inhägnad resort för 450 kr/natt.

Med det sagt så tyckte vi om Etosha och vill varmt rekommendera ett besök.

Dag 185-188 -Tundavala

Vår nästa destination i Angola var Tundavala. Denna bergsplatå på dryga 2200 meters höjd slutar i ett stup med ett dramatiskt fall på 1000 meter. Vi såg vår hittills första camping i Angola (den såg trevlig men tom ut). Men ni känner oss vid det här laget, vi körde förbi campingen och fortsatte 1 mil ut i vildmarken.

Vildcamping Tundavala

Vacker lägerplats

Det var ett annorlunda påskfirande. Mormor-Lene hade skickat godis från Sverige och jag lyckades pyssla ihop påskägg i fyrkantig format. Förutom Ahlgrens bilar, zoo och antonberg choklad bestod påskmiddagen av en ny favorit, stekt ris a la Jörgen.

En dag blev till två. Sen tre och nu fyra. Det är svårt att slita sig. Dagarna går i lugnt tempo med att samla ved, hämta vatten i bäcken, promenera, pyssla, spana efter apor, klättra och utforska naturen. På kvällarna har vi sagostund vid brasan och går på upptäcksfärd på klipporna för att se solnedgången. Inga människor så långt ögat kan nå och barnen får skrika hur högt de vill när de leker lejon på klipporna.

Innan vi lämnade Tundavala åkte vi bort till den klassiska utsiktsplatsen. Fotona gör inte plasten rättvisa (kamerabatteriet tog slut), ha i åtanke att Cliffs of Moher på Irland faller 200 meter. Här sluttar stupet 1000 meter rakt ner!!!

 

PS. Faster Ann och gammefarmor Inga-Britt: vi tänkte extra mycket på er under påsken. Nästa år är ni traditionsenligt välkomna till Malmö för påskmiddag.

Dag 184 -Grottorna vid Sumbe

Ungefär hälften av de overlanders vi träffat har haft problem med visum till Angola. De har antingen kört runt Angola genom Kongo, skyndat genom landet på ett 7-dagars transitvisum eller betalat dyra pengar för att flyga till sitt hemland för att där få visum. Det sägs att Angola har försökt få fart på turismen efter inbördeskrigets slut men det finns mycket kvar att jobba med. Det känns som vi har landet för oss själva. Vi gillar det på ett sätt, men det är synd att så många missar detta underbara land med storlagen natur och en befolkning som välkomnat oss med vidöppna armar.

Utanför Sumbe besöker vi nu en grotta. Den finns inte med i Lonely Planet Africa och inga skyltar visar att den finns. Vi fick höra talas om grottan från nyblivna vänner i Luanda och hittar dit genom en snårig skogsväg.

Här campade vi kvällen innan vi vandrade till grottan. Thea hjälper till med maten medan Harald bygger en linbana mellan bilen och ett träd. 

Grottan är gigantisk! Dessutom lagom läskig, det blir bara helt mörkt en kort sträcka, fladdermössen är lugna och insekterna knasar inte för mycket under skorna.

På sista bilden står jag vid ett vattenfall men jag är på sätt och vis fortfarande inne i grottan. Man går nämligen igenom grottan och kommer ut i en öppning med vattenfall, gröna träd och blå himmel. Runt om finns höga bergsväggar som bara kan nås från grottan. En hemlig oas!

2014 var vi alla 4 i en stor grotta i Hin Wong Bay i Vietnam. Storleksmässigt var den jämförbar men upplevelsen helt annorlunda. Nu ska ni inte tro vi är totalt asociala, men det ÄR skönt att slippa att köa med horder av turister och överdrivna inträdesavgifter. Grottorna utanför Sumbe hade vi helt för oss själva.

Vietnam 2014. 

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 165-166 Kongo-Kinshasa

Att stämpla ut ur Kongo Brazzaville var en utdragen historia. I korta drag hade vi valt en gränspassage där det i stort sett aldrig kommer turister.  Vi hade valt den vägen för att undvika Ninjorna som börjat härja i området strax väster om Brazzaville. Polisen vid gränsen sa att vägen endast var framkomlig för jordbruksmaskiner och bad oss vända och ta vägen via huvudstaden Brazzaville i stället. En omväg på tre dagar som skulle ta oss rakt igenom Ninjornas territorier. Efter en stunds tjabb framkom det att jo, de kunde göra ett undantag speciellt för oss om vi betalade tillräckligt. Det blev bråk, det tog tid men vi körde därifrån med våra stämplar och utan att ha betalat en krona.

Gränsen ut ur Kongo B

Medan Jörgen, Mike och Jen fick oss utstämplade ur Kongo-Brazzaville samlades ett gäng skolbarn runt mig och barnen som väntade utanför. När barnen, precis som den äldre generationen inne i polishuset direkt började fråga efter pengar, mat och kläder fick jag ett litet utbrott på dem. Med tanke på deras korrupta pappor på polisstationen var deras tiggande beteende inte konstigt, men jag sa åt dem att plugga hårt och försöka ta sig vidare till universitetet. Det slutade med att jag höll en liten engelska lektion för dem.

Vägen ut ur Kongo-Brazzaville och in i Kongo-Kinshasa var spännande. Stundvis var den nästan obefintlig. Alla utom Harald var glada att det inte regnade på de små ”vägarna”.

Vårt första möte med Kongo-Kinshasa var i en polisstation i en liten by där våra dokument skulle synas. Halva byn samlades skrattande och vinkande omkring oss. De var nyfikna och trevliga och vi kände oss välkomnade.

Vi åt kvällsmat på ännu en vacker plats med utsikt över grönskande kullar. Några barn kom förbi på kvällen. Harald och Thea tog fram sin fotboll och det blev genast lek och spel.

middag med publik

Så fortsatte vi genom Kongo. Körning på vägar som knappt var vägar. Ibland var det MC-stigar där vi långsamt banade oss fram, ibland var det traktorspår. Vi hade klarat oss utan regn men körde ibland igenom passager där det nyligen hade regnat och vi fick en känsla för hur det kunde varit…

Följande kväll hittade vi en ännu vackrare lägerplats där vi gjorde upp eld och grillade marschmellows. Det blixtrade i tre vädersträck men över oss kunde vi beskåda den vackraste vintergatan och det kom inget regn den natten heller.

Harald tappade sin första tand

Vår stora kille har tappat sin första tand.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 162 -Möte med andra overlanders

Vi vildcampade även vår näst sista natt i Gabon. Mitt under matlagningen fick vi sällskap. Dani och Didi från Tyskland samt Dan från Australien. De var precis som oss på väg söderut men i ett mycket långsammare tempo. Dan är 35 år och heltidresenär. Dani och Didi är 50 år och har sparat ihop pengar och tagit ledigt från sina jobb i 5 år för att resa. Det ni! (Ni hittar dem på www.theroadchoseme.com och www.dideda-unterwegs.net). Det blev en trevlig kväll och morgon med utbyte av tips och historier. Dan gjorde en liten film om oss 4 som hamnar på hans youtubekanal så småningom, vi hojtar till när den publiceras.

Gäster i bushen

Av de 7 overlanders vi har stött på har ingen annan kört Nissan Patrol. Ingen har heller kört landrovers som är den klassiska romantiska overlandardrömmen (jag försöker, att med glimten i ögat, skriva något om vikten av bilens hållbarhet när man kör genom västafrika men det är svårt att formulera utan att bli spydig mot alla landroversägare;-)). Jeep, Ford, Subaru och en handfull Landcruisers har vi däremot träffat.

Thea hade feber i morse. Det är första gången på hela resan hon är sjuk. Min undersökning av henne gav oss ingen ledtråd vart febern kom ifrån. Våra medtagna malariatest var negativt. Nu mår hon åter bra och förhoppningsvis blir det inget mer med det. Närmsta stora stad med sjukhus ligger i Kongo Brazzaville så hur det än utvecklar sig ska vi köra söderut.

Mike och Jen har ankommit till vår mötesplats, i morgon kör vi in i Kongo!

Thea skalar morot

Lite hängig men pigg nog att hjälpa till med matlagning och dukning.

 

 

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 146-148 Mount Cameroon 

En hemlig väg upp på Mount Cameroon som användes för att bygga en radarstation som ska ha koll på pirater! Det var ett enkelt beslut att köra de 250 km norrut igen för att försöka hitta vägen.

14 mars.

Humöret är på topp när vi börjar morgonen i Douala. Vi bunkrar upp med vatten, diesel och mat innan vi kör de 9 milen till Buea (staden där man normalt börjar sin vandring upp för berget som normalt tar 3-4 dagar och kostar 800€ per person). Grusvägen som leder upp på berget är lätt att hitta och vi är spända när vi sakta börjar färden uppför.

Vi passerar förbi små gårdar och bananplantager. Redan här i början är det stark stigning och tuff körning. Vid drygt 1500 m blir det tropisk regnskog. Därefter är det savann som sedan övergår i ett lava-lanskap, Mount Cameroon är nämligen en vulkan som var aktiv senast 2012. Det är vackert att uppleva denna unika förvandling av  landskapen. Himlen är blå och luften sval och torr när vi kommer upp på andra sidan molnen.

Någonstans när regnskogen övergår i savann stöter vi på patrull. Det är ett par tyskar som varit uppe och inspekterat parken som kommer körande nerför berget med självaste parkchefen. De är inte glada att se oss och ber oss bestämt vända, det är inte tillåtet att köra upp för vägen som dessutom är både svår och osäker. En besvikelse sköljer över oss, det kan inte vara sant. Vi gör vårt bästa att övertala dem ”vi är ju redan halvvägs uppe”, ”snälla kan vi inte få spendera natten på 2600 m”. Vi name-droppar och betalar parkavgiften i kontanter (75 kr per person per dygn) och det slutar med att vi får köra vidare med ett handskrivet kvitto från självaste parkchefen som godkänner vår vistelse. Med ett löfte om att vara försiktiga och en stark rekommendation att inte försöka köra hela vägen upp. Vi vet att den rekommendationen kommer bli svår att följa…

Som planerat når vi under eftermiddagen upp till 2600 m där vi ska spendera natten. Medan Jörgen och Thea lagar mat går Harald och jag upp på en närliggande kulle och beundrar utsikten i solnedgången. Det är makalöst vackert! Åt ena hållet en stor krater och lava-landskap. Åt andra hållet kan man se savann. Jag skulle kunna sitta här i timmar men maten är klar och vi ska gräva fram våra underställ och mössor för att vara förberedda inför natten.

15 mars.

Vilken typ av människor är vi egentligen? Varför gör vi den här resan med den osäkerhet och alla besvärligheter det innebär? Det är frågor man ställer sig ibland när man ligger i tältet på kvällarna. En sak är säker, vi i familjen lär i alla fall att känna varandra otroligt väl! Så när Rodrigo nämnde att han visste en väg som gick nästan hela vägen uppför Mount Cameroon, som inte fanns på några kartor och väldigt få människor kände till visste jag direkt att det här var något som inte bara jag, utan också Ida skulle nappa på. Det skulle visa sig bli ytterligare ett tillfälle att utvidga familjens komfortzon.

MC Dag 2 Frukost

Avokado, äggröra och varm choklad till frukost.

Upp till 2600 meters höjd hade vi kört på en 90 år gammal pist som utnyttjas av bananodlare och parkvakter. Härifrån ska vi köra vidare på pisten som Rodrigo varit med och skapat. Först liknar det den vi körde på dagen innan, men efter hand som höjden och bergets lutning stiger blir den mer och mer svårframkomlig. Vi har bara en muntlig beskrivelse på hur vi ska köra och letar oss sakta fram. Bilen och däcken tar en del stryk av den vassa lavastenen i de branta backarna trots att jag försöker köra så försiktigt som möjligt. Lågväxel och 1’an är det enda som gäller. Ibland med, ibland utan diffspärr på bakaxeln. Timmarna går, Nisse kämpar i den tunna luften och vi har svårt att hitta den pist som ska leda upp mot toppen. Vi beslutar att vända när vi kommer fram till en brant nedförsbacke full med lösa stenar som vi inte är säkra på att vi kan ta oss upp för igen. Precis då plingar det till i mobilen. För första gången på berget har vi täckning och får ett sms från Mike & Jen. De träffade samma tyskar som vi på vägen upp, men tvingades vända. De tyckte antagligen en bil lös på berget var tillräckligt.

Strax efter vi vänt möter vi en Unimog (terränglastbil) vars chaufför vi frågar om vägen mot toppen. Han förstår inte riktigt vad vi menar men pekar framåt/uppåt och försäkrar dessutom att han kan dra oss uppför backen vi vände vid om det skulle visa sig nödvändigt. Så vi beslutar oss för att köra vidare mot toppen. Pisten blir efter hand ännu brantare och lösare. Underredet på Nisse slår alltför ofta i det steniga underlaget och vi spinner oss stundvis uppför backarna så de vassa lavastenarna flyger. Till slut når vi en backe som vi inte kommer uppför. Trots hårt jobb med spadarna, flera försök, högre fart och flitigt användande av ”tracktion pads” fastnar vi på samma ställe om och om igen. Vi är på 3550 meters höjd och hade klockan inte varit så mycket hade kanske en av oss vuxna försökt gå upp till toppen härifrån. Men vi erkänner oss besegrade och vänder om.

Det är inga glada miner när vi kör tillbaka. Barnen tittar på film samtidigt som bilen guppar och stenar slår i underredet. Vi vuxna sitter tysta och funderar var och en för sig. Efter ett tag tittar vi på varandra och inser att vi vill samma sak: Försöka igen imorgon. Vi kommer överens om att gå upp tidigt, köra samma väg vi kört idag till 3550m och gå därifrån.

När vi slagit läger och fått lite mat i magen börjar jag fundera. Det är något som är fel, jag tycker inte vägen vi kört idag stämmer med den beskrivning vi fått. Vi har koordinaterna för en nödstuga på 3750 metars höjd som jag slår in på GPS’en och jämför med var vi har varit. Vi kan helt enkelt inte ha hittat rätt pist. Men vi har verkligen spanat efter en avstickare åt höger (där den rätta pisten borde finnas) utan att kunna hitta den, så vad ska vi göra anurlunda imorgon? Vi har redan använt trackern för att SMS’a Rodrigo utan att få svar. Vi går och lägger oss för att vara klara för vårt andra försök på toppen imorgon.

 

16 mars. 

Meddelandesignalen blinkar på vår tracker när vi vaknar. Koordinaterna!!! Vilken lycka! Ingen långfrukost med äggröra och varm choklad i dag. Vi ska göra ett toppförsök och har ingen tid att förlora. Vi käkar flingor och yoghurt på språng och kl. 7.15 backar vi ut på gruspisten. Efter ett par kilometer är vi enligt de nya koordinaterna framme där den hemliga vägen ska vika av. Vi sitter tysta och spanar mot höger. I horisonten syns toppen på Mount Cameroon. Där! Helt plötsligt ser vi vägen. Eller pisten. Vi svänger försiktigt av mot höger. Längs sidorna på den igengrodda pisten ligger vallar av sten och grus som skapats av Rodrigos bulldozer. Osäkerheten försvinner, det måste vara rätt! Vi kör 5-6 km och stiger under tiden nästan 1000 höjdmeter. På ett ställe tvekar vi innan vi kör, det går brant nerför och vi blir osäkra på om vi ska ta oss upp, vi måste ju tillbaka igen. Långsamt jobbar Nisse sig uppför och plötsligt får vi syn på vandringsleden som korsar vägen. Vi är på 3700 m och vandringen mot toppen kan börja!

Gångstigen är markerad med vitmålade stenar och det visar sig vara viktigt. Thea kommer nämligen att tänka på en av sina favortitsagor, Hans och Greta. Medan vi sakta jobbar oss uppför berget berättar Jörgen historien om Hans och Greta som letar sig tillbaka till fadern och styvmoderns hus genom att följa de vita kiselstenarna i månskenet. Han har tillsammans med Thea kommit på en extra knorr på slutet, när Greta sparkar in den elaka häxan i ugnen, då dör hon inte, hon förvandlas till en grillad kyckling. När Hans och Greta slutligen återförenats med sin pappa fortsätter Jörgen i sagornas värld med en annan av Theas favoriter, lejonkungen. Jag är glad att jag har sällskap med en tre-åring och därmed en ursäkt att gå långsamt. Det är tungt! Thea går hela vägen själv, Harald springer obekymrat i förväg och båda barnen verkar opåverkade av den tunna luften. Vi vuxna däremot känner av höjden med huvudvärk och hög puls. Efter 2 h, mitt i att Simba förälskar sig i Nala, når vi toppen. Vilken känsla! Vi spenderar nästan en timme där uppe. Äter knäckebröd med salami och beundrar utsikten.

 

Vilket äventyr! Vilken seger att stå där på toppen. Att få denna helt unika upplevelse tillsammans som familj är resans höjdpunkt så här långt.

Dag 145 -En hemlig väg till Mount Camerons topp

Under helgen dök en spansk familj upp på stranden. De var expats från Doula på weekendutflykt. Vi lunchade ihop med Rodrigo, Ellen och deras 4 döttrar och de gav värdefulla tips om Angola där de tidigare bott i 4 år.

Gemensam lunch

 

Helt plötsligt säger Rodrigo “Har ni lyst att bestiga Mount Cameroon, Västafrikas högsta berg, jag vet en hemlig väg upp dit”. Vi trodde först han skojade, men nej. Han hade personligen varit med och byggt vägen, eller snarare pisten. Han var projektledare när det nyligen anlades en ny radarstation (för att bl.a. kolla pirater). Han var fullständig lyrisk över hur vackert berget är, visade oss en film som en av hans drönare tagit över pisten och naturen och snart var vi också helt sålda. Kartan kom fram och koordinater skrevs ner. Pisten, som är för 4×4 med god markfrigång, går upp till 3700 meter. Man har sedan 500 höjdmeter och en 1,5 kiometers promenad till toppen. På 2500 meters höjd finns det en fin plats för vilcamping.

Kartor Mount Cameroon

Kommer vi bli höjdsjuka? Klarar Theas små ben att ta sig till toppen? Var har vi packat ner mössor, jackor och underställ? Hur kommer Nisses dieselmotor att reagera på den tunna luften? Det får vi snart veta, självklart ska vi hitta den hemliga vägen till toppen av västafrikas högsta berg!

PS. Vi misstänker att det blir glest med wi-fi tills vi når Angola. Glöm inte att ni kan ha koll på vår position via vår tracker som ni hittar här eller under fliken “vår positon”. Lösenordet är Afrika2016/17.

Dag 144 -Regnperioden har börjat och vi planerar resan genom Kongo.

När vi var i Small Ekombe kom det första regnet. För vår del var det det första regnet sedan Ghana och om vi räknat rätt var det fjärde gången på 4 månader vi kände regndroppar. När det regnar så regnar det mycket! Riktigt mycket! Regnet kommer snabbt och ofta tillsammans med en hel del vind. Den senaste veckan har regnet kommit varannan dag men snart kommer det nog dagligen. Vi, speciellt Jörgen, testar olika sätt att regn- och stormsäkra tält och markis. Regnet är uppfriskande, det kyler ner luften på ett härligt sätt och är en kul omväxling till den heta solen. Vi får se om vi fortfarande gillar det om några veckor när vi befinner oss i mitt i Kongos djungel.

Kongo närmar sig! En del av våra visum är nämligen tidsbegränsade. Till DRC (Democratic Republic of Congo) har vi ett transit-visa på 8 dagar med specifika datum. Vi måste in i Angola innan d. 3 april (dvs inom 2 veckor från att vi fick det utfärdat i Ghana). Vi har med andra ord lite tider att passa helt plötsligt. Både Congo Brazzaville och DRC är dessutom länder där vi måste planera vår färd noggrant pga rådande oroligheter.

Jag vet inte hur många kvällar vi suttit framför kartan och diskuterat våra alternativa vägar genom Kongo. Det har känts så avlägset men nu är det snart dags, d. 24 mars har vi bestämt träff med Mike och Jen för att tillsammans bege oss ut på det vi tror kommer bli resans tuffaste del. Vi vill undvika huvudstäderna Brazzaville och Kinshasa och kommer ta en mindre väg genom djungeln. Kongofloden ska korsas med båt. När regnet faller kommer vi få vänta ut det, det kommer vara omöjligt att ta sig fram.

Vi fruktar det lite men mest längtar vi!

 

karta Kongo

I Kribi mötte vi två bilar på väg norrut. Det blev några intensiva timmar framför kartorna med informationsutbyte om södra respektive västra Afrika. De berättade hur de passerat från Kongo till Gabon på en djungelväg. Det tog dem 4 dagar att köra 90 km. 

Dag 141-143 Via Limbe och söderut till Kribi

Det blev två nätter i kuststaden Limbe innan Jen och Mike smsade från Kribi. De hade hittat ett underbart ställe där vi kan campa gratis på en privat strand men använda oss av fasciliteter på det närliggande och lyxiga hotel Ilomba. Det var ett snabbt beslut att köra söderut och sätta upp ett läger ihop i detta tropiska paradis.

Vi slappar, badar, leker, pratar, spelar och lagar massa god mat. Gratis. Eller tja okay, bara den senaste månaden har vi spenderat över 15.000 SEK på visum för att kunna ta oss hit. Men vi bor gratis och lagar vår egen mat på stranden.

 

 

Dag 140- Dag 2 i Small Ekombe

Foncha, en god vän till Fabrice, hade gjort upp ett program för vår andra dag i Small Ekombe. Först ut var ett nytt besök hos kungen som ville träffa även mig. Därefter et nytt besök hos faster Elviga som tillsammans med dottern Charlotte hade lagat mat till oss. För 5 månader sedan hade barnen inte ätit, men nu åt de 3 portioner var av den kryddiga fiskgrytan med ris och tyckte inte det var det minsta konstigt att äta på delad tallrik. Ännu ett exempel på att komfortzonen ökat.

Vi fick hälsa på ett par av barnen i den förening som Fabrice och Elise driver för att hjälpa föräldralösa barn i byn. Pga politiska konflikter mellan den engelsk och fransktalande delen av Kamerun pågår en strejk och skolorna i västra Kamerun varit nerstängda i över 2 månader. I stället för att gå i skolan hjälpte många av barnen till på byns kakoafarm. Även internet har stängs av helt under samma tidsperiod och måndagar och tisdagar är alla affärer helt stängda.

Pennor till barnen

Vi hade med oss pennor och fotbollar som present till barnen. 

Small Ekombe fick en ny vårdcentral förra sommaren och där fick vi en rundvisning vilket var väldigt uppskattat.

Kakaofarmen visades upp och det var kul att få lära hur kakao växer, jag visste inte. Om man öppnar kakoafrukten finns det fullt av vita kladdiga frön (se bilden nedan). Nu när kakaon fortfarande är omogen kan man suga på den vita massan som är söt och lite syrlig. Själva kakaobönan i mitten spottar man ut. För att göra kakoa får man vänta några månader tills bönorna mognat och sedan torka dem innan de kan användas till choklad.

Det blev mer prat och öl med Foncha och andra vänner innan vi begav oss mot Limbe under eftermiddagen.

Draft

Harald blev snabbt en fena på att spela ”draft”.

Dag 139 -Släktkalas i Small Ekombe

Small E

Våra barns sysslings pappa, Fabrice, är från Kamerun och igenom honom fick vi en inbjudan till hans hemstad Small Ekombe i västra Kamerun. Fabrice, sonen Amalius och Elise (som är Jörgens kusin) var hemma i Götebrog så vi ankom till Small Ekombe utan att egentligen känna någon. Vi hade fått instruktioner att parkera vid fotbollsplanen vid den katolska skolan och därifrån fråga oss fram till mormor Christina. Trots att vi med svenska mått är väldigt avlägsen släkt fick vi ett varmt mottagande av vad som kändes som halva byn!

Det är otroligt spännande att få en inblick i en familj, ett vardagsliv, en helt annan kultur på det detta sätt. Men, också oerhört intensivt och stundvis förvirrande. Hur skulle vi uppföra oss och vad förväntades? Elise hade tipsat om att vi kunde bjuda på dricka så Jörgen inledde med att gå till närmsta bar och köpa öl och läsk som vi sedan intog i mormor Christinas hus tillsammans med en massa människor. Vi försökte reda ut vem som var vem. “Jag är Fabrice bror” sa en kille. Men vänta nu, han har väl ingen bror? Nej, i Afrika är man bröder, systrar även om man egentligen är kusiner eller barndomsvänner. Det var svårt att övertyga dem om att jag inte var Elises syster och jag gav snabbt upp att reda ut släktbanden på både deras och vår sida, vad spelar det också för roll, alla skålade och vi var nu en del av en stor familj i Kamerun.

Det hör till att man besöker övriga släktingar och Jörgen blev ombedd att ta en runda i byn tillsammans med de närmsta manliga släktingar. De besökte främst faster Elviga och byns överhuvud ”The king”. Och så en rad andra människor som Jörgen fortfarande inte riktigt vet vem de egentligen var. Det var också obligatoriskt men en tur till baren där kungen bjöd på en runda öl.

Jörgen och kungen

Jörgen hos kungen i hans palats (alla i byn omtalade hans hus som ett palats).

Medan Jörgen var runt i byn höll jag ställningen med kvinnorna och barnen. Efter att ha klängt på oss vuxna den första timmen kastade Harald sig plötsligt ut i havet av barn och vi såg honom knappt det kommande dygnet. Thea, som är reserverad med främlingar, höll sig i min närhet. Vi hade ett följe av folk efter oss när vi skulle på toa där det inte fanns någon dörr. Thea klarade galant att det inte fanns någon dörr så man kunde stänga om sig. Jag för erkänna att trots 5 månader på den Afrikanska kontinenten har min komfortzon inte riktigt sträckt sig så långt, jag valde att knipa.

När Jörgen återvände var det kväll och vi var alla helt slut av alla intryck, prat och nya bekantskaper. Det var en viss besvikelse bland våra värdar när vi gick och lade oss i stället för att följa med ut och dansa natten lång. (Elise och Fabrice: att ni var så grymma på dansgolvet på ert senaste besök hade skapat vissa förväntningar, men det kunde vi helt enkelt inte leva upp till).

Bil och tält i Small E

Vi övernattade på fotbollsplanen. Ständigt omgivna av barn.

Dag 138 – Kamerun och ännu en poliskontroll

För skoj skull räknade vi hur många gånger vi blev stoppade av polis/militär/tullare när vi körde genom Nigeria. Här är resultatet:

63 kontroller. Av dem var det 10 stycken som ville se våra pass och övriga dokumenten eller vårt bagage. 25 stycken ville bara prata en stund och höra vem vi var och vart vi var på väg. På 28 ställen behövde vi bara sakta in, vinka och köra vidare. Totalt var det 6 tillfällen när de försökte pressa oss på pengar. Dessa kontroller och uniformsklädda män är en del av vår vardag och ni ska därför få historien om ett tråkigt möte med en militär när vi precis kommit över gränsen till Kamerun.

Jag körde. En militärkontroll låg framför oss och jag saktade in. Det var varmt och militären satt i skuggan. Vi vinkade till dem och körde helt enkelt vidare. Efter ett par minuter kom en militär körande i full fart och lade sig ilsket tutande vid sidan av Nisse. Jag stannade som han beodrade. Han var högljudd och frågade argt varför vi inte hade stannat vid deras kontroll. Jag sa som det var att vi hade vinkat men inte förstått att de ville att jag skulle stanna. Han ville se våra dokument och Jörgen räckte mig registreringsbeviset. Han försökte ta det ur min hand men jag höll hårt i det med båda händerna. Han försökte på inget sätt läsa vad det stod på pappret men ville ha det i sin hand. När jag vägrade släppa blev han arg och berättade att jag skulle göra som jag blev beodrad och inte försöka diktera villkoren för honom. Då blev jag också arg och sa att han gärna fick läsa våra papper, som alla var i ordning, men att det var vår ägodel som han skulle ge f*n i att försöka ta från oss. Eftersom jag var förbannad och högljudd tog Jörgen på sig rollen som “the good cop” och förklarade lugnt att vi har haft dåliga erfarneheter av att lämna ifrån oss papper. Sen sade han på svenska att pappret var en kopia och vi gott kunde lämna iväg det. När militären fått pappret bröt han upp i ett stort triumferande leende och gick skrattande tillbaka mot sin bil samtidigt som han sa “nu kör ni efter mig tillbaka till mina kollegor”. Han vände bilen och vi såg i backspegeln hur han försvann bakom kröken.

Vi satt kvar en liten stund och pratade igenom situationen. Säkert satt han med kollegorna och skröt om hur han lurade turisterna som nu skulle betala dyrt. Jörgen och jag bytte plats (han kör snabbare) och vi körde vidare. De kommande milen körde vi förbi ytterligare en handfull kontroller. Med tanke på att militären först suttit och småsovit och inte skött sitt jobb, därefter varit aggresiv och ingett starka misstankar om att vara korrupt kändes det inte sannolikt att han ringt till sina kollegor (han hade ju alla uppgifter på bilen) För säkerhets skull stannade vi vid alla kontroller de kommande milen och sa överentusiatstiskt hej. Alla var profesionella och önskade oss en fortsatt bra resa.

Fram tills vi svängde av den stora vägen in på den lite mindre mot Kumba tittade vi mycket i backspeglarna, men ingen förföljde oss. Speciellt triumferande kände vi oss inte, men vi hoppas hans kollegor skrattade gott åt honom när de insåg att pappret var en kopia och att vi smitit.

Vacker körning var det på huvudvägen mellan Nigeria och Kamerun! 

Dag 134-137 -Afi Mountain i Nigeria

Det finns mellan 3-8 000 drillapor kvar i världen och de är ett av Afrikas mest utrotningshotade däggdjur. Man hittar dem endast i regnskogen i Kamerun, Ekvatorialguinea och Nigeria. På Afi Mountain Drill Ranch i Nigeria fick vi en chans att bekanta oss med några av dem.

På bilderna ovan ser ni alfahannen i en apfamilj bestående av 135 individer. Alla vuxna hannar har färg på läppar, rumpa och könsorgan, men bara alfahannen är så här färgglad. När en ny hanne vinner titeln som ledare tonas den gamla ledarens färger snabbt ner och i stället är det den nya hannen som får en regnbågsrumpa och rödlila snopp. Fascinerande!

Nu tänker ni kanske att den nya ledaren av flocken har kommit till makten genom att slåss och visa muskler och tänder? Men nej, drillaporna är väldigt fredliga. När en ny hanne utmanar den sittande ledaren slåss de först lite symboliskt för att göra flocken uppmärksamma på att ett maktskifte kan vara på gång. De ställer sig sedan en bit från varandra och väntar in alphahonan. Hon träder fram och beslutar vem hon vill ha som ledare. Hon gör så genom att ställa sig bredvid den hannen hon väljer och skriker mot förloraren. De andra honorna stämmer snabbt in och tillsammans buar de högljutt ut förloraren. Det är alltså alphahonan som bestämmer vem som får makten och hon gör det grundat på vem som behandlat henne och resten av flocken bäst.

Som ni ser på bilderna är aporna bakom elstängsel. Men ranchen är inte ett zoo, det är ett reservat för att försöka rädda de utrotningshotade drillaporna. Drillaporna kan klättra över de stora inhägnaderna och en del går fritt runt i lägret. Ibland försvinner de ut i regnskogen och ibland väljer de att komma tillbaka. Målet är att hjälpa den utrotningshotade arten att öka i antal och att de så småningom ska återvända till det fria.

Båda barnen, men speciellt Harald, tyckte det var spännande att hjälpa till med skötslen av aporna. På bilden ovan hjälper han skötaren James med matningen. Som tack för hjälpen fick han betalt i avokado och papaya.

En av drillaporna var allvarligt sjuk och när det kom fram att jag är läkare blev jag lite involverad i diagnostiken.

Afi Drillranch grundades av ett amerikanskt overlandar-par. Det är ett ganska vanligt fenomen att man overlandar en kontinent och hänger kvar lite längre än planerat någonstans och till slut fastnar helt. Det var det som hände med Peter och Liza i början av 90-talet. Ranchen drivs nu av dem på distans från Calabar och på plats finns ett par volontärer som leder det dagliga arbetet. Det finns också ett stort antal skötare, ranchen är traktens största arbetsgivare. Lägret är ganska simpelt uppbyggt men otroligt vackert beläget. Det finns en mysig sittplats och utekök där gäster och volontärer trängs ihop. Vi trivdes så bra med både personal, apor och klimat och de två nätter vi planerat att stanna blev till 4. 3 av de 4 dagar vi stannade var vi de enda besökarna.

Utöver drillapor finns också 35 schimpanser i Afi Mountain. De har blivit omhändertagna, antingen för att de olagligt varit husdjur eller att de blivit föräldralösa pga tjuvjägare som säljer köttet (”bushmeat”). Målet är att de så småningom ska släppas fria. Schimpanserna är våldsamma och smarta. De kastar gärna saker på besökare så det gäller att passa sig. Det är fascinerande att se hur de använder sig av redskap, både när de slåss mot varandra och till att öppna t.ex. cocosnötter. Schimpanserna är väl instängda i en gigantisk inhägnad, jag skulle inte vilja träffa på en av dem i det fria.

schimpanser Afi M

Schimpanserna äter papaya

Vi gick på en guidad tur och fick bl.a. se regnskogen från 25 meters höjd på en ”canopywalk”. Tur ingen av oss är höjdrädda.

Nigeria är ett land som står långt ner på turisternas önskelista och det är därför svårt att värva volontärer till Afi Mountain. Till följd av det behöver man inte betala för att voluntärarbeta här (till skillnad från systerorganisationen i Limbe, Kamerun bara 6 h bort och de flesta andra voluntärjobben som finns runt omkring i världen.). Man får snabbt stort inflytande i det dagliga arbetet och det är därför lämpligt att man inte kommer direkt från skolan men har arbetslivserfarenhet. De två volontärer som för närvarande är där är 35 + och utbildad forskare respektive maskiningenjör (precis som Jörgen). Känner ni någon där ute någon som är intresserad så be dem kolla in http://www.pandrillus.org.

Om jag någon gång i framtiden försvinner för att jag behöver ett par månaders paus från mitt dagliga liv, då ska ni kanske leta efter mig bland drillaporna i Afi Mountain. Vem hade trott att man skulle hitta ett sådant paradis i just Nigeria?

PS. UD avråder för närvarande från alla onödiga resor till norra Nigeria (Afi Mountin ligger dock i sydöstra delarna). Men glöm inte att utöver Boko Haram så bor det även 185 miljoner (!!!) andra människor i Nigeria. Dem skriver medierna oerhört lite om.

Dag 128-133 -Bilresa genom Nigeria till ”Hotell Mårtensson” i Calabar.

(Ledsen för lång tid mellan uppdateringarna. Har haft radioskugga i bergen i Nigeria och efterföljande inget internet i västra Kamerun till följd av politiska konflikter. Vi sitter i skrivande stund på en strand i Kribi och käkar cocosnöt och har det hur bra som helst. Tack till alla som hört av er, er oro är obefogad men den värmer)

Sen vi påbörjade vår resa genom Afrika har vi förhandlat. Om fruktpriserna, med tulltjänstemännen, på ambassaderna, om köttpriserna på marknaden, med guiderna, med poliser, med campingägare osv. Våra första 2 timmar i Nigeria var också en lång förhandling.

För min del var det första stoppet tullmyndigheten. Jag fick börja med att förklara att nej tack jag är redan gift och nej jag har varken presenter eller pengar till er. När det väl var på plats började de uppföra sig nästan professionellt och allt gick smidigt. Nästa stopp var immigrationspolisen. Två män gick igenom alla papper noggrant. Polischefen kliade sig sedan länge på hakan, bläddrade i sin kalender och gav oss till slut 20 dagar i Nigeria. Egentligen räckte det, vi tänkte inte stanna så länge, men det var en principfråga. Vårt visum, som vi kämpat så hårt för, var nämligen giltigt i 60 dagar (för kännedom så gäller det antal dagar som står på visumet inte om immigrationspolisen säger annat. I Ghana hade vi visum för 1 månad men vid gränsen förlängdes det till 2 månader, utan att vi efterfrågade det. Dagsformen hos den som är i tjänst verkar vara avgörande. Vi har inte testat det men säkert är pengar under bordet också en möjlighet att påverka). Förhandlingen om vår vistelselängd i Nigeria slutade med att vi fick 35 dagar.

Under tiden växlade Jörgen pengar på svarta marknaden. Efter 2 timmars förhandling fick vi till slut en bra kurs för våra euro. Efteråt stoppade växelkillen våra euro i fickan och körde iväg på sin moppe med polischefen som jag just förhandlat visumlängd  med. Var de kompanjoner?

Poliskontrollerna i Nigeria var många till antal men inte så hemska som vi befarat. De flesta var proffsiga och ett fåtal efterfrågade presenter. Många imponeras att vi kört hela vägen från Sverige och vill fota oss och höra mera. De är ofta uttråkade och pratglada. Vi vill bara vidare och det är en avvägning hur länge man snackar och ställer upp på foton. Maktbalansen är inte helt jämnlik när de står med sina uniformer, spikmattor och AK47:or. Men som sagt, nästan alltid trevliga och aldrig hotfulla.

Mannen i mitten var ganska påträngande, tog upp sin revolver när han öppnade dörrarna in till oss med sina kollegor och efterfrågade presenter. Han blev glad när jag bad att få ta en bild på honom. Vi fick ta om den 3 gånger innan han blev nöjd med hur mössan satt. Polisen på bilden till höger var trevlig. Han bytte om till en ren vit tröja för att låta sin kollega foto honom med oss.

Vi hade långa kördagar och ett par hotellnätter medan vi jobbade oss mot Calabar, vårt första mål i Nigeria.

Calabar

Calabar är vackert beläget i ett floddelta på kullar och omgiven av regnskog. 

Dan, en svensk kille bosatt i Nigeria, hade via svenska medier hittat vår blogg och bjudit in oss till sitt och flickvännen Lydias hem. Riktigt kul att få en personlig  inbjudan till Calabar! Vi utnyttjade deras gästfrihet till fulla och stannade 4 dagar. Utöver att köra oss runt och visa upp Calabars sevärdheter samt att komma med värdefulla biltips lagade Dan också grym mat. Det bjöds bl.a. på rökt gris, långtidsmarinerad (10 dagar:-) )nötstek och gräddsås med svamp.

I Calabar finns en SPAR (alltså matbutiken) och vi kunde bunkra upp med knäckebröd, muslie, ost och andra godsaker.

Tack Dan och Lydia! Och ett extra tack till rottweilerna Boris och Rolex som tålmodigt stod ut med att vistas i sovrummet delar av dagarna pga våra barns närvaro.

Dag 127 -Voodoreligion

Voodo dyrkas i flera delar av västafrika och här i Benin är det statsreligionen. På vår väg söderut i Benin gjorde vi därför ett stopp i Abomey som är en central plats för både religionen och för landets historia. Vi campade i en vacker trädgård fylld med träskulpturer.

Vi planerade ett besök på en voodo-ceremoni och fick höra att det började en i närheten kl. 20. Vi har vistats så pass länge på den afrikanska kontinenten att vi tog för givet att det var ”African-time” som gällde. Så vi dök upp kl. 21 och missade hela showen. Synd. det hade varit kul att se hur andarna kontaktades och tillbads.

Dagen efter gick vi på stadens historiska museum i stället. Det var vansinnigt varmt och barnen tyckte det var tråkigt. Vi har nu spenderat en dag i Cotonou för att ansöka om visum till DRC (Democratic Republic of Congo). Bara ett visum kvar, yeah! Nu väntar en sista natt i Benin innan vi beger oss in i Nigeria i morgon. Att resa genom Nigeria oroade oss en del innan vi lämnade Sverige. Nu har vi läst på och dessutom pratat med andra overlanders som kommer söderifrån och ingen har haft några svårigheter i Nigeria. Vi känner oss lugna och ser fram emot att besöka en schimpanser på en drill ranch och så har vi blivit inbjudna till grillkväll i Calabar till helgen. Med det sagt så kommer vi såklart hålla oss långt borta från Boko Haram i norr men i stället köra den väg som UD rekommenderar och dessutom överger vi av säkerhetsskäl vårt tält för att istället bo på hotell.

Dag 124-126 Pendjari nationalpark i norra Benin

pa-vag-in-i-penjari

Det tyska paret, Martin och Christine, kör en ombyggd landcrusier och har både innekök, dusch, toa och sovrum med a/c.

Vi korsade gränsen till Benin och hade egentligen tänkt oss en lugn eftermiddag. Men, i vanlig ordning stötte vi på Mike och Jen, som i sin tur hade träffat på ett tyskt overlandarpar och de var tillsamman på väg mot nationalparkens ingång. Det blev ett snabbt beslut att hänga med dem, något vi inte ångrade även om vi just då var lite trötta på att köra/åka bil.

Vi satte upp en gemensam lägerplats mitt i parken. Vi såg färska lejonspår 5 meter från bilen (!!!) Barnen fick strikta order om att stanna på grusplanen innanför bilarna och ta med en vuxen vid toabesök i de höga gräset bakom bilarna. Lägret var precis bredvid ett vattenhål där det bodde krokodiler och en stor flodhästfamilj.

Under dagarna körde vi var för sig för att titta på djur. (Kör man karavan ser den första bilen djuren och de två sista ser ett rött dammoln). På kvällarna möttes vi vid brasan. Martin och Christine började sin resa i Sydafrika och kör norrut och har alltså nyligen besökt många av de ställen vi planerar att besöka under våren, kul att få tips och höra deras erfarenheter.

Parken var fantastisk! Nästan inga andra turister men massvis med djur. Att vandra runt i en park med vilda rovdjur är inget alternativ så det blev safari från bilen. Det fanns många utsiktspunkter längs vägen och vi stannade där och vid vattenhål och floder för att spana.

jorgen-spanar-djur

Jörgen

Elefanter, antiloper, flodhästar, krokodiler, babianer, andra apor, fåglar och bufflar. En kväll gav vi oss ut för en nattur i parken, det var barnens initiativ. Även vi vuxna var ivriga som små barn när vi krypkörde fram i mörkret och lyste med ficklampan genom de öppna fönstren. Många nyfikna ögon lyste tillbaka på oss, de flesta antiloper och apor (tror vi).

Den tredje morgonen kom Mike och Jen rödögda ner från sitt tält och var väldigt förvånade när vi sa att vi sovit gott. De hade legat vakna flera timmar och lyssnat till en lejonflock som rört sig precis runt vårt läger. Vi begav oss direkt i väg för att leta efter lejonen. Vi hittade dem! En ståtlig lejonhona gick över ett fält och satte sig sedan i ett skogsbryn med sina väninnor. Där satt vi och tittade på varandra en lång stund. Det var mäktigt!

Eftersom vi åkt in i parken lite hastigare än vi tänkt oss hade vi inte bunkrat upp och dricksvatten och diesel var nästan slut. 3 fina dagar avslutades tyvärr lite tråkigt med att guiderna vid parkens utgång försökte lura oss. Vi hade nämligen tappat vår främre nummerplåt i parken. En vänlig själ hade lämnat in den till någon anställd vid parkens hotell som smart nog hade lämnat den vidare till parkingången där alla gäster passerar. Väl framme vid utgången fanns det ingen nummerplåt. Däremot satt det ett gäng män och spelade kort, vi tror de var guider. Samma personer som på väg in i parken hade försökt lura oss att man måste ha en guide med sig för 300 kr/dygn. De var nog uttråkade eftersom det knappt fanns några turister och de som fanns (oss) ville köra runt på egen hand. De påstod att vår nummerplåt av misstag hade körts till den närmsta större byn, 5 mil därifrån. De kunde inte ge oss någon adress men ville ha 10 000 CFA (150 kr) för att visa oss vägen dit. Vi blev förbannade att de tagit vår ägodel och försökte tjäna pengar. Historien de berättade om varför den hamnat där ändrade sig dock lite och vi fick det inte att gå ihop med hotellarbetarens historie.

Efter två timmars väntande och arga diskussioner kom av en slump en vänlig man i en bil förbi. Vi blev förvånade när tog fram nummerplåten och gav oss den utan att vilja ha något betalt. Han verkade inte ha någon med guiderna att göra och vi är glada att vi inte gick på deras försök att lura oss på pengar.

 

PS. Glöm inte att kolla in oss på Facebook där vår engelska sida heter ”Overlanding family”.  

Dag 122-123 – Norra Togo

“Perhaps travel cannot prevent bigotry, but by demonstrating that all peoples cry, laugh, eat, worry, and die, it can introduce the idea that if we try and understand each other, we may even become friends.”

-Maya Angelou

vildcamping-norra-togo

Vildcamping i norra Togo. Barnen kände strax igen det stora trädet där det växte ”apbröd”. De letade upp de största frukterna och serverade stolta efterrätt till oss vuxna. Senast vi åt apbröd var i Guinea-Bissau. 

harald-med-skolbarn

Skolbarn kom förbi under kvällen. Lika nyfikna på bilen som på oss.

koutammakou

Koutammakou. Byarna här i nordöstra Togo är en del av UNESCOs världsarv. 

utanfor-hus-togo

Här besöker vi en familj i en av byarna. 10 personer bor i huset men fler kom för att hälsa på oss och visa runt. 

kokshornan

Köksbänken

majs

Barnen noterade direkt majsen i köket. De fokuserade båda på det de kände igen. 

ida-och-bebis

Jag fick låna den yngste familjemedlemmen. 

familjen-i-byn

En av männen kunde lite franska och en annan lite engelska men mest visades vi runt med gester och leenden.

barnen

”Många har hål i sina kläder här. Men de är renare än oss och har fina smycken” Citat Harald

Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

odla

Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.

1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.

Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.

1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.

1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.

2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.

Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.

3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.

5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.

Sveriges yngsta overlanders längs den västafrikanska rutten? Ibland undrar jag varför inga svenskar verkar ha gjort denna resa med barn förut. Andra dagar förstår j precis varför.    

*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).

Dag 116-120 -Coco Beach i Togo

coco-beach

Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.

coco-beach-2

 

Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?

Dag 115 -Känslor och tankar så här långt

Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.

“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”

På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.

För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.

vackra-mali

Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!

När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.

Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.

Att hjälpas åt.

Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.

Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.

 

Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.

Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.

Ida: Vad ska jag göra?

Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.

Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.

Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.

Ida: Här menar du?

Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)

Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.

Osv. osv.

fast-pa-plage-blanche

Plage blanche.

Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.

Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.

thea-och-jorgen-spelar-trumma

Samspelta och glada

Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.

På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.

 

 

Dag 113-114-Västafrikas högsta vattenfall

Where are you from? Vi sitter nybadade på en bänk bredvid Västafrikas högsta vattenfall. Det är en ung kvinna som frågar. Hon heter Ronja, är från Stockholm, men har bott i den lilla byn Wli i över ett år. Hon har aldrig tidigare träffat på svenskar vid vattenfallet och är glad att få prata sitt modersmål. Vi är också ivriga att träffa på en lokal som kan svenska.

ida-och-barnen-vid-vattenfallet

Harald och Ida vid vattenfallet

Ronja bor med sin kille och hans barn och det blir ett par dagars prat, häng och lek med dem. Vid vattenfallet fick vi lära oss och se hur man fångar fladdermöss. Vi fick en rundtur i byn och en kväll lagade vi mat ihop. Ronja och Tomas visade oss hur lokala råvaror såsom cocoyams och matbananer kan tillagas.

Ronja har nyligen startat upp en förening “The Children of Wli”, där man kan bli fadder till ett barn i byn. Att bli fadder innebär att man betalar in en flexibel summa varje månad som sedan går till barnet. Inte i rena pengar, men Ronja tar reda på vad just det barnet behöver, t.ex. skoluniform, skolböcker, sjukvård, mat, kläder och köper sedan detta. Vi blev imponerade över hennes arbete och vi är nu faddrar till ett barn i byn. Utöver att pengarna går oavkortat till barnet så är det kul att ha varit i byn och lärt känna den drivande bakom. Den intresserade kan gå in på www.thechildrenofwli.com eller kolla in facebooksidan med samma namn.

wli-djungel

Vacker och spännande vandring till vattenfallet.