Kategoriarkiv: ÖVRIGT

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 165-166 Kongo-Kinshasa

Att stämpla ut ur Kongo Brazzaville var en utdragen historia. I korta drag hade vi valt en gränspassage där det i stort sett aldrig kommer turister.  Vi hade valt den vägen för att undvika Ninjorna som börjat härja i området strax väster om Brazzaville. Polisen vid gränsen sa att vägen endast var framkomlig för jordbruksmaskiner och bad oss vända och ta vägen via huvudstaden Brazzaville i stället. En omväg på tre dagar som skulle ta oss rakt igenom Ninjornas territorier. Efter en stunds tjabb framkom det att jo, de kunde göra ett undantag speciellt för oss om vi betalade tillräckligt. Det blev bråk, det tog tid men vi körde därifrån med våra stämplar och utan att ha betalat en krona.

Gränsen ut ur Kongo B

Medan Jörgen, Mike och Jen fick oss utstämplade ur Kongo-Brazzaville samlades ett gäng skolbarn runt mig och barnen som väntade utanför. När barnen, precis som den äldre generationen inne i polishuset direkt började fråga efter pengar, mat och kläder fick jag ett litet utbrott på dem. Med tanke på deras korrupta pappor på polisstationen var deras tiggande beteende inte konstigt, men jag sa åt dem att plugga hårt och försöka ta sig vidare till universitetet. Det slutade med att jag höll en liten engelska lektion för dem.

Vägen ut ur Kongo-Brazzaville och in i Kongo-Kinshasa var spännande. Stundvis var den nästan obefintlig. Alla utom Harald var glada att det inte regnade på de små ”vägarna”.

Vårt första möte med Kongo-Kinshasa var i en polisstation i en liten by där våra dokument skulle synas. Halva byn samlades skrattande och vinkande omkring oss. De var nyfikna och trevliga och vi kände oss välkomnade.

Vi åt kvällsmat på ännu en vacker plats med utsikt över grönskande kullar. Några barn kom förbi på kvällen. Harald och Thea tog fram sin fotboll och det blev genast lek och spel.

middag med publik

Så fortsatte vi genom Kongo. Körning på vägar som knappt var vägar. Ibland var det MC-stigar där vi långsamt banade oss fram, ibland var det traktorspår. Vi hade klarat oss utan regn men körde ibland igenom passager där det nyligen hade regnat och vi fick en känsla för hur det kunde varit…

Följande kväll hittade vi en ännu vackrare lägerplats där vi gjorde upp eld och grillade marschmellows. Det blixtrade i tre vädersträck men över oss kunde vi beskåda den vackraste vintergatan och det kom inget regn den natten heller.

Harald tappade sin första tand

Vår stora kille har tappat sin första tand.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 162 -Möte med andra overlanders

Vi vildcampade även vår näst sista natt i Gabon. Mitt under matlagningen fick vi sällskap. Dani och Didi från Tyskland samt Dan från Australien. De var precis som oss på väg söderut men i ett mycket långsammare tempo. Dan är 35 år och heltidresenär. Dani och Didi är 50 år och har sparat ihop pengar och tagit ledigt från sina jobb i 5 år för att resa. Det ni! (Ni hittar dem på www.theroadchoseme.com och www.dideda-unterwegs.net). Det blev en trevlig kväll och morgon med utbyte av tips och historier. Dan gjorde en liten film om oss 4 som hamnar på hans youtubekanal så småningom, vi hojtar till när den publiceras.

Gäster i bushen

Av de 7 overlanders vi har stött på har ingen annan kört Nissan Patrol. Ingen har heller kört landrovers som är den klassiska romantiska overlandardrömmen (jag försöker, att med glimten i ögat, skriva något om vikten av bilens hållbarhet när man kör genom västafrika men det är svårt att formulera utan att bli spydig mot alla landroversägare;-)). Jeep, Ford, Subaru och en handfull Landcruisers har vi däremot träffat.

Thea hade feber i morse. Det är första gången på hela resan hon är sjuk. Min undersökning av henne gav oss ingen ledtråd vart febern kom ifrån. Våra medtagna malariatest var negativt. Nu mår hon åter bra och förhoppningsvis blir det inget mer med det. Närmsta stora stad med sjukhus ligger i Kongo Brazzaville så hur det än utvecklar sig ska vi köra söderut.

Mike och Jen har ankommit till vår mötesplats, i morgon kör vi in i Kongo!

Thea skalar morot

Lite hängig men pigg nog att hjälpa till med matlagning och dukning.

 

 

Dag 160-161. Idioterna på stranden

Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
barnen i Gabon medel
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag)
# Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad.
# Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige.
# Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark.
# Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa.
# Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
/Jörgen

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen

Dag 146-148 Mount Cameroon 

En hemlig väg upp på Mount Cameroon som användes för att bygga en radarstation som ska ha koll på pirater! Det var ett enkelt beslut att köra de 250 km norrut igen för att försöka hitta vägen.

14 mars.

Humöret är på topp när vi börjar morgonen i Douala. Vi bunkrar upp med vatten, diesel och mat innan vi kör de 9 milen till Buea (staden där man normalt börjar sin vandring upp för berget som normalt tar 3-4 dagar och kostar 800€ per person). Grusvägen som leder upp på berget är lätt att hitta och vi är spända när vi sakta börjar färden uppför.

Vi passerar förbi små gårdar och bananplantager. Redan här i början är det stark stigning och tuff körning. Vid drygt 1500 m blir det tropisk regnskog. Därefter är det savann som sedan övergår i ett lava-lanskap, Mount Cameroon är nämligen en vulkan som var aktiv senast 2012. Det är vackert att uppleva denna unika förvandling av  landskapen. Himlen är blå och luften sval och torr när vi kommer upp på andra sidan molnen.

Någonstans när regnskogen övergår i savann stöter vi på patrull. Det är ett par tyskar som varit uppe och inspekterat parken som kommer körande nerför berget med självaste parkchefen. De är inte glada att se oss och ber oss bestämt vända, det är inte tillåtet att köra upp för vägen som dessutom är både svår och osäker. En besvikelse sköljer över oss, det kan inte vara sant. Vi gör vårt bästa att övertala dem ”vi är ju redan halvvägs uppe”, ”snälla kan vi inte få spendera natten på 2600 m”. Vi name-droppar och betalar parkavgiften i kontanter (75 kr per person per dygn) och det slutar med att vi får köra vidare med ett handskrivet kvitto från självaste parkchefen som godkänner vår vistelse. Med ett löfte om att vara försiktiga och en stark rekommendation att inte försöka köra hela vägen upp. Vi vet att den rekommendationen kommer bli svår att följa…

Som planerat når vi under eftermiddagen upp till 2600 m där vi ska spendera natten. Medan Jörgen och Thea lagar mat går Harald och jag upp på en närliggande kulle och beundrar utsikten i solnedgången. Det är makalöst vackert! Åt ena hållet en stor krater och lava-landskap. Åt andra hållet kan man se savann. Jag skulle kunna sitta här i timmar men maten är klar och vi ska gräva fram våra underställ och mössor för att vara förberedda inför natten.

15 mars.

Vilken typ av människor är vi egentligen? Varför gör vi den här resan med den osäkerhet och alla besvärligheter det innebär? Det är frågor man ställer sig ibland när man ligger i tältet på kvällarna. En sak är säker, vi i familjen lär i alla fall att känna varandra otroligt väl! Så när Rodrigo nämnde att han visste en väg som gick nästan hela vägen uppför Mount Cameroon, som inte fanns på några kartor och väldigt få människor kände till visste jag direkt att det här var något som inte bara jag, utan också Ida skulle nappa på. Det skulle visa sig bli ytterligare ett tillfälle att utvidga familjens komfortzon.

MC Dag 2 Frukost

Avokado, äggröra och varm choklad till frukost.

Upp till 2600 meters höjd hade vi kört på en 90 år gammal pist som utnyttjas av bananodlare och parkvakter. Härifrån ska vi köra vidare på pisten som Rodrigo varit med och skapat. Först liknar det den vi körde på dagen innan, men efter hand som höjden och bergets lutning stiger blir den mer och mer svårframkomlig. Vi har bara en muntlig beskrivelse på hur vi ska köra och letar oss sakta fram. Bilen och däcken tar en del stryk av den vassa lavastenen i de branta backarna trots att jag försöker köra så försiktigt som möjligt. Lågväxel och 1’an är det enda som gäller. Ibland med, ibland utan diffspärr på bakaxeln. Timmarna går, Nisse kämpar i den tunna luften och vi har svårt att hitta den pist som ska leda upp mot toppen. Vi beslutar att vända när vi kommer fram till en brant nedförsbacke full med lösa stenar som vi inte är säkra på att vi kan ta oss upp för igen. Precis då plingar det till i mobilen. För första gången på berget har vi täckning och får ett sms från Mike & Jen. De träffade samma tyskar som vi på vägen upp, men tvingades vända. De tyckte antagligen en bil lös på berget var tillräckligt.

Strax efter vi vänt möter vi en Unimog (terränglastbil) vars chaufför vi frågar om vägen mot toppen. Han förstår inte riktigt vad vi menar men pekar framåt/uppåt och försäkrar dessutom att han kan dra oss uppför backen vi vände vid om det skulle visa sig nödvändigt. Så vi beslutar oss för att köra vidare mot toppen. Pisten blir efter hand ännu brantare och lösare. Underredet på Nisse slår alltför ofta i det steniga underlaget och vi spinner oss stundvis uppför backarna så de vassa lavastenarna flyger. Till slut når vi en backe som vi inte kommer uppför. Trots hårt jobb med spadarna, flera försök, högre fart och flitigt användande av ”tracktion pads” fastnar vi på samma ställe om och om igen. Vi är på 3550 meters höjd och hade klockan inte varit så mycket hade kanske en av oss vuxna försökt gå upp till toppen härifrån. Men vi erkänner oss besegrade och vänder om.

Det är inga glada miner när vi kör tillbaka. Barnen tittar på film samtidigt som bilen guppar och stenar slår i underredet. Vi vuxna sitter tysta och funderar var och en för sig. Efter ett tag tittar vi på varandra och inser att vi vill samma sak: Försöka igen imorgon. Vi kommer överens om att gå upp tidigt, köra samma väg vi kört idag till 3550m och gå därifrån.

När vi slagit läger och fått lite mat i magen börjar jag fundera. Det är något som är fel, jag tycker inte vägen vi kört idag stämmer med den beskrivning vi fått. Vi har koordinaterna för en nödstuga på 3750 metars höjd som jag slår in på GPS’en och jämför med var vi har varit. Vi kan helt enkelt inte ha hittat rätt pist. Men vi har verkligen spanat efter en avstickare åt höger (där den rätta pisten borde finnas) utan att kunna hitta den, så vad ska vi göra anurlunda imorgon? Vi har redan använt trackern för att SMS’a Rodrigo utan att få svar. Vi går och lägger oss för att vara klara för vårt andra försök på toppen imorgon.

 

16 mars. 

Meddelandesignalen blinkar på vår tracker när vi vaknar. Koordinaterna!!! Vilken lycka! Ingen långfrukost med äggröra och varm choklad i dag. Vi ska göra ett toppförsök och har ingen tid att förlora. Vi käkar flingor och yoghurt på språng och kl. 7.15 backar vi ut på gruspisten. Efter ett par kilometer är vi enligt de nya koordinaterna framme där den hemliga vägen ska vika av. Vi sitter tysta och spanar mot höger. I horisonten syns toppen på Mount Cameroon. Där! Helt plötsligt ser vi vägen. Eller pisten. Vi svänger försiktigt av mot höger. Längs sidorna på den igengrodda pisten ligger vallar av sten och grus som skapats av Rodrigos bulldozer. Osäkerheten försvinner, det måste vara rätt! Vi kör 5-6 km och stiger under tiden nästan 1000 höjdmeter. På ett ställe tvekar vi innan vi kör, det går brant nerför och vi blir osäkra på om vi ska ta oss upp, vi måste ju tillbaka igen. Långsamt jobbar Nisse sig uppför och plötsligt får vi syn på vandringsleden som korsar vägen. Vi är på 3700 m och vandringen mot toppen kan börja!

Gångstigen är markerad med vitmålade stenar och det visar sig vara viktigt. Thea kommer nämligen att tänka på en av sina favortitsagor, Hans och Greta. Medan vi sakta jobbar oss uppför berget berättar Jörgen historien om Hans och Greta som letar sig tillbaka till fadern och styvmoderns hus genom att följa de vita kiselstenarna i månskenet. Han har tillsammans med Thea kommit på en extra knorr på slutet, när Greta sparkar in den elaka häxan i ugnen, då dör hon inte, hon förvandlas till en grillad kyckling. När Hans och Greta slutligen återförenats med sin pappa fortsätter Jörgen i sagornas värld med en annan av Theas favoriter, lejonkungen. Jag är glad att jag har sällskap med en tre-åring och därmed en ursäkt att gå långsamt. Det är tungt! Thea går hela vägen själv, Harald springer obekymrat i förväg och båda barnen verkar opåverkade av den tunna luften. Vi vuxna däremot känner av höjden med huvudvärk och hög puls. Efter 2 h, mitt i att Simba förälskar sig i Nala, når vi toppen. Vilken känsla! Vi spenderar nästan en timme där uppe. Äter knäckebröd med salami och beundrar utsikten.

 

Vilket äventyr! Vilken seger att stå där på toppen. Att få denna helt unika upplevelse tillsammans som familj är resans höjdpunkt så här långt.

Dag 124-126 Pendjari nationalpark i norra Benin

pa-vag-in-i-penjari

Det tyska paret, Martin och Christine, kör en ombyggd landcrusier och har både innekök, dusch, toa och sovrum med a/c.

Vi korsade gränsen till Benin och hade egentligen tänkt oss en lugn eftermiddag. Men, i vanlig ordning stötte vi på Mike och Jen, som i sin tur hade träffat på ett tyskt overlandarpar och de var tillsamman på väg mot nationalparkens ingång. Det blev ett snabbt beslut att hänga med dem, något vi inte ångrade även om vi just då var lite trötta på att köra/åka bil.

Vi satte upp en gemensam lägerplats mitt i parken. Vi såg färska lejonspår 5 meter från bilen (!!!) Barnen fick strikta order om att stanna på grusplanen innanför bilarna och ta med en vuxen vid toabesök i de höga gräset bakom bilarna. Lägret var precis bredvid ett vattenhål där det bodde krokodiler och en stor flodhästfamilj.

Under dagarna körde vi var för sig för att titta på djur. (Kör man karavan ser den första bilen djuren och de två sista ser ett rött dammoln). På kvällarna möttes vi vid brasan. Martin och Christine började sin resa i Sydafrika och kör norrut och har alltså nyligen besökt många av de ställen vi planerar att besöka under våren, kul att få tips och höra deras erfarenheter.

Parken var fantastisk! Nästan inga andra turister men massvis med djur. Att vandra runt i en park med vilda rovdjur är inget alternativ så det blev safari från bilen. Det fanns många utsiktspunkter längs vägen och vi stannade där och vid vattenhål och floder för att spana.

jorgen-spanar-djur

Jörgen

Elefanter, antiloper, flodhästar, krokodiler, babianer, andra apor, fåglar och bufflar. En kväll gav vi oss ut för en nattur i parken, det var barnens initiativ. Även vi vuxna var ivriga som små barn när vi krypkörde fram i mörkret och lyste med ficklampan genom de öppna fönstren. Många nyfikna ögon lyste tillbaka på oss, de flesta antiloper och apor (tror vi).

Den tredje morgonen kom Mike och Jen rödögda ner från sitt tält och var väldigt förvånade när vi sa att vi sovit gott. De hade legat vakna flera timmar och lyssnat till en lejonflock som rört sig precis runt vårt läger. Vi begav oss direkt i väg för att leta efter lejonen. Vi hittade dem! En ståtlig lejonhona gick över ett fält och satte sig sedan i ett skogsbryn med sina väninnor. Där satt vi och tittade på varandra en lång stund. Det var mäktigt!

Eftersom vi åkt in i parken lite hastigare än vi tänkt oss hade vi inte bunkrat upp och dricksvatten och diesel var nästan slut. 3 fina dagar avslutades tyvärr lite tråkigt med att guiderna vid parkens utgång försökte lura oss. Vi hade nämligen tappat vår främre nummerplåt i parken. En vänlig själ hade lämnat in den till någon anställd vid parkens hotell som smart nog hade lämnat den vidare till parkingången där alla gäster passerar. Väl framme vid utgången fanns det ingen nummerplåt. Däremot satt det ett gäng män och spelade kort, vi tror de var guider. Samma personer som på väg in i parken hade försökt lura oss att man måste ha en guide med sig för 300 kr/dygn. De var nog uttråkade eftersom det knappt fanns några turister och de som fanns (oss) ville köra runt på egen hand. De påstod att vår nummerplåt av misstag hade körts till den närmsta större byn, 5 mil därifrån. De kunde inte ge oss någon adress men ville ha 10 000 CFA (150 kr) för att visa oss vägen dit. Vi blev förbannade att de tagit vår ägodel och försökte tjäna pengar. Historien de berättade om varför den hamnat där ändrade sig dock lite och vi fick det inte att gå ihop med hotellarbetarens historie.

Efter två timmars väntande och arga diskussioner kom av en slump en vänlig man i en bil förbi. Vi blev förvånade när tog fram nummerplåten och gav oss den utan att vilja ha något betalt. Han verkade inte ha någon med guiderna att göra och vi är glada att vi inte gick på deras försök att lura oss på pengar.

 

PS. Glöm inte att kolla in oss på Facebook där vår engelska sida heter ”Overlanding family”.  

Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

odla

Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.

1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.

Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.

1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.

1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.

2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.

Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.

3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.

5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.

Sveriges yngsta overlanders längs den västafrikanska rutten? Ibland undrar jag varför inga svenskar verkar ha gjort denna resa med barn förut. Andra dagar förstår j precis varför.    

*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).

Dag 116-120 -Coco Beach i Togo

coco-beach

Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.

coco-beach-2

 

Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?

Dag 115 -Känslor och tankar så här långt

Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.

“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”

På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.

För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.

vackra-mali

Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!

När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.

Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.

Att hjälpas åt.

Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.

Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.

 

Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.

Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.

Ida: Vad ska jag göra?

Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.

Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.

Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.

Ida: Här menar du?

Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)

Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.

Osv. osv.

fast-pa-plage-blanche

Plage blanche.

Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.

Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.

thea-och-jorgen-spelar-trumma

Samspelta och glada

Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.

På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.

 

 

Dag 113-114-Västafrikas högsta vattenfall

Where are you from? Vi sitter nybadade på en bänk bredvid Västafrikas högsta vattenfall. Det är en ung kvinna som frågar. Hon heter Ronja, är från Stockholm, men har bott i den lilla byn Wli i över ett år. Hon har aldrig tidigare träffat på svenskar vid vattenfallet och är glad att få prata sitt modersmål. Vi är också ivriga att träffa på en lokal som kan svenska.

ida-och-barnen-vid-vattenfallet

Harald och Ida vid vattenfallet

Ronja bor med sin kille och hans barn och det blir ett par dagars prat, häng och lek med dem. Vid vattenfallet fick vi lära oss och se hur man fångar fladdermöss. Vi fick en rundtur i byn och en kväll lagade vi mat ihop. Ronja och Tomas visade oss hur lokala råvaror såsom cocoyams och matbananer kan tillagas.

Ronja har nyligen startat upp en förening “The Children of Wli”, där man kan bli fadder till ett barn i byn. Att bli fadder innebär att man betalar in en flexibel summa varje månad som sedan går till barnet. Inte i rena pengar, men Ronja tar reda på vad just det barnet behöver, t.ex. skoluniform, skolböcker, sjukvård, mat, kläder och köper sedan detta. Vi blev imponerade över hennes arbete och vi är nu faddrar till ett barn i byn. Utöver att pengarna går oavkortat till barnet så är det kul att ha varit i byn och lärt känna den drivande bakom. Den intresserade kan gå in på www.thechildrenofwli.com eller kolla in facebooksidan med samma namn.

wli-djungel

Vacker och spännande vandring till vattenfallet. 

Dag 105-109 -Och så blev det vardag.

Trots ständiga möten med nya miljöer har vi landat i en sorts vardag på resande fot. Tiden har börjat gå fort!

De senaste dagarna har vi slappat på ett par olika ställen vid kusten i södra Ghana. Vi har tältat på “Stumble In” vid Cape Coast och “Old Millys Backyard” i Accra. Vi har badat, spelat spel, hängt med Mike och Jen en kväll och haft vuxen-backgammon-turnering och planerat hur vi tillsammans ska ta oss igenom Kongo och DRC. Och så har vi varit i Accra för att handla och skaffa visum till Benin och Angola. Tack till Helena och Markus med pappa som snabbt hjälpte oss översätta vår ansökan till portugisiska, det gick vägen!

 

 

Dag 100 -Vatten, toaletter, småkryp och bankomater.

I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.

Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.

Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.

Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.

Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.

När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!

Dag 97-99 Magsjukan slår till i Elfenbenskusten

Att köra ut ur Mali gick lika lätt som att köra in i landet. Vi börjar bli skickliga när det gäller gränspassager. En av oss hänger med barnen och den andra går iväg för att stämpla pass och tullhandlingar. Ofta turas vi om, den ena stämplar ut oss och den andra stämplar in oss. Det tar oftast mellan 1-3 timmar.

bushcamping-elfenbenskusten

Barnens favoritspel är UNO. Harald har blivit riktig skicklig och Thea spelar med öppna kort och är med lite guidning också en värdig motståndare. Här vår första kväll i Elfenbenskusten.

Det har varit tre långa kördagar söderut genom Mali och Elfenbenskusten. Vi försöker att regelbundet pausa och få ut barnen ur bilen, men det är så absurt varmt att de efter få minuter skriker i kör ”vi dör, vi dör, vi vill in i bilen och se film på din dator i mamma, snälla kan vi köra vidare”. Alla har alltså varit nöjda med att befinna sig i bilens a/c mellan kl. 10-17. Vi utnyttjar förmiddagarnas svalka till att sparka fotboll och kvällarna till matlagning, sällskapsspel, teckna och högläsning. Vi har bushcampat på ställen där vi varit i fred, efter 4 sociala kvällar i Bamako var det vad vi behövde.

solnedgangen

Vi tittar på solnedgången varje kväll

Vårt första resmål i Elfenbenskusten är Abengouro. Vi blev inbjudna av Chloe, en fransk kvinna som vi kom i kontakt med på nätet. Hon driver med sina kollegor ett hjälpcenter för barn som varit utsatta för prostutition. Mer om det senare.

I eftermiddags när vi närmade oss Abengouru blev Jörgen tilltagande yr och illamående. När vi satt i skuggan och väntade på att möta Chloe kräktes han första gången. Chloe dök upp och Jörgen hann i princip säga ”hej, kan jag låna toaletten”. Jag hade en trevlig pratstund under en dryg timme medan Jörgen var fast på hennes toalett. Jag tog ett snabbt beslut och bokade ett hotell, Jörgen lyckades kravla sig in i bilen och hålla tätt i båda ändar de fem minuter det tog att köra hit. Han har feber men sover nu sött här bredvid. Han var smart nog att ta med sin husläkare på resan 😉 (men i ärlighetens namn kan jag inte göra annat än vem som helst med sunt förnuft, dvs hålla ett öga på tempen, servera ett par panodil, truga till vätskteintag och hålla barnen sysselsatta på behörigt avstånd från smittan).

Vi har bara bott på hotell två gånger i Afrika, när vi hade besök i Marocko och när vi var desperata efter internet i Dakhla (7 veckor sen sist). Barnen tycker det är kul med ett hotellrum som en omväxling. Men när var dags att lägga sig började de prata om tältet. De projicerade sin osäkerhet över den nya miljön på bilen, ”hur ska Nisse klara sig utan oss i natt?” Vi fick gå ut på parkeringen och säga godnatt till bilen och jag fick försäkra dem 217 gånger om att Nisse klarar sig. I ärlighetens namn tycker jag också det känns märkligt att sova inomhus. Men vi stannar här tills Jörgen är frisk!

portratt-av-jorgen

Hotellrummet blev en ritstuga under kvällen. Här har barnen gjort var sitt porträtt av sin pappa för att han ska bli glad och krya på sig snabbare.

Dag 94-96 -Bamako

Sleeping Camel har varit en höjdpunkt när det gäller hotelvistelser (eller ska jag säga hotell-parkerings-vistelser). Här är avslappnad stämning och en bra restaurang. Till barnens stora förtjusning har hotellet husdjur, kaniner som hoppar runt överallt. Harald har blivit en fena på dart som går att spela i restaurangen. Personalen kan engelska och är hjälpsamma vare sig man vill ha adress till ambassad eller tips om myggmedel (ägaren skickade en kille att köpa myggmedel till oss och ville inte ha betalt för varken tjänst eller produkt). Precis som på många andra ställen vi har vistats är här en del FN-arbetare. De agerar i norra Mali men kommer hit ett par dagar då och då för miljöombyte. När det gäller säkerheten så är det en högre nivå här än vi tidigare varit vana vid. För att komma in på hotellet ska man igenom en skyddssluss (den innersta dörren öppnas först när den yttersta stängts).

När man öppnar den sista dörren och träder in på hotellområdet möts man av denna skyllt:

welcome-to-the-camel

Vi blev nyfikna. Vad låg bakom portningen av just irlands-jamacaner? Den tredje dagen fick vi ett svar, för vi träffade honom. Andrew. Han visade sig vare en skön kille som jobbade för FN. Han bjöd in oss alla 6 till chili och öl på sin takterass kl. 19. Det blev en mycket trevlig kväll där vi fick träffa många expats, främst poliser och FN-arbetare. Utomlands tenderar många att dras till andra utlänningar som påminner om sig själva. Och i ett land som Mali med så få turister går det tydligen snabbt att hitta varandra och dras in i gemenskapen. Andrew hade en X-box och en kyl fylld med läsk så även barnen var nöjda med kvällen.

I övrigt har vi använt dagarna här till att turas om att antingen umgås med barnen eller åka till ambassaderna. Vi har nu också visum till Togo och Kongo Brazzaville, det börjar art sig! Benin fick vi inte, vilket var förvånande eftersom Peter och Patricia, som var här för en vecka sedan, fick det utan problem. Som sagt, det där med visum är inte logiskt.

Vårt intryck av Mali är gott, vi skulle gärna vilja se mer av landet. Det är lätt att ändra på sina principer när man har så här trevligt. Men nej. Mali är inget resmål för en barnfamilj. Vi körde raka vägen till huvudstaden till ett säkert hotell. I morgon bitti kör vi raka vägen härifrån, till Elfenbenskusten (där vi kommer undvika de pågående oroligheterna i de sydvästra delarna). Om 35 år, när Jörgen och jag är pensionärer, då upprepar vi resan och turistar mer i Mali.

fn-i-mali

FN på plats i Mali

PS. Till er som undrade så är Andrew en stamkund på Sleeping Camels restaurang. Hans pappa är från Jamaica och hans mamma från Irland och portningen är alltså ett skämt för alla gillar honom.

Dag 92-93 -Ett kärt återseende i Mali

Vi är i Mali. Det var inte planen men flexibilitet är ett av livets nyckelord nu för tiden. I overlandkretsar pratas det varmt om södra Mali som är känt för vacker natur, bra musik och trevliga människor. Hemifrån bestämde vi oss dock för att undvika Mali pga oroligheterna i norr och UDs avrådan.

Men här är vi nu, i huvudstaden Bamako. Visum till Nigeria är det som fört oss hit. Jfm med Conakry och Bissau är här grönskande vackert. Vägarna är fina (asfalterade!) och trafiken hanterbar. Det är många kvinnor bakom bilrattar och mopedstyren, vilket i alla fall i min värld är ett tecken på framgång.

Mike och Jen, som vi sist såg i norra Senegal, stod vid gränsposten i Guinea när vi ankom dit igår morse. Vi visste att de var i regionen, men det kändes ändå helt osannolikt, vem hade trott att man skulle stöta på någon man känner vid en gränskontroll till Mali? Det visade sig att vi vildcampat få kilometer från varandra kvällen dessförinnan. Alla lyssnat natten lång på det samma dunkande ljud fån guldgrävarnas elektriska pumpar. De hade svängt av vägen till vänster innan gränsen medan vi hade valt den till höger ut i bushen.

patroltoyota-mali-gransen

Jen och Mike kör en Toyota Landcruiser

Det var hur som helst en fantastisk överraskning och vi körde tillsammans till huvudstaden Bamako och har nu gjort en gemensam lägerplats med eldstad på parkeringen framför Hotel Sleeping Camel. Jörgen delade en taxi med dem till Nigerias ambassad i dag och det var en busenkel process på 3 timmar och barnen och jag behövde inte ens komma dit. Tredje gången gillt!

Det här med visum är bra märkligt. Varför kan man inte få ett visum till Nigeria på ambassaderna i Bissau eller Conakry? Med motivationen att det finns generella regler att man måste ansöka i sitt hemland i första hand och om detta av någon anledning inte är möjligt då ska man ansöka i ett grannland till Nigeria. I vårt fall skulle det då vara i Burkina Faso eller Benin eftersom vi kör österut. Om det nu verkligen finns sådana regler så kan jag köpa det. Men uppenbarligen kan man alltså få ett Nigeranskt visum i Mali (som inte gränsar till Nigeria). Dessutom har vi läst på olika forum att Benin är ett osäkert ställe att lyckas. Jag kan ju tillägga att Mike och Jen ansökte om det Nigerianska visumet hemifrån London (enligt gällande regler). Det var en komplicerad process där båda till slut fick avslag. De fick dessutom inte pengarna tillbaka, man betalade tydligen för själva ansökningsprocessen och inte för visumet per se.

campsite-sleeping-camel

Vår gemensamma lägerplats tar upp hela parkeringen.  

Dag 87-90 -Roadtrip genom Guinea och ett möte med en byhövding.

Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

 

thea-i-conakry

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Flodbåt med byhövdingen.jpg

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

fullmane

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk! 

Dag 84 – 86 Vardagsbekymmer i Conakry, Guinea

Conakry är inte känd för att vara en särskilt mysig, vacker eller trevlig huvudstad och anledningen vi tagit oss hit är att försöka få visum till Nigeria (vilket vi inte fick i Bissau). Vi bushcampar utanför staden vid en liten flod och därifrån tar det 2.5 timmar att köra de 50 kilometrarna in till centrum. Än så länge har vi haft tur, men det är bara en tidsfråga innan vi får första buckla i den täta och hänsynslösa trafiken. Visumansökan lämnas in fredag 6 Januari och efter lunch på en rysk restaurang under ett porträtt av en kraftfull Putin ställer vi oss i 3 timmar bilkö för att komma tillbaka till den fina lägerplatsen vid floden.
 Vi har beslutat oss för att köra in till ett läge närmare centrum på söndagen. Lite bad på förmiddagen och sen de varmaste timmarna med AC’n i bilen är planen. På morgonen får vi besök av ett gäng tjejer som skickar slängkyssar och ropar ”I love you”, ”Tu est tres jolie Harald”  ”Il est belle” till vår son. När Ida frågar Harald vad han tror flickorna vill svarar han att de nog gillar hans båt, som han byggt av två PET-flaskor.
harald-med-flickorna
När vi äter vår lunch på stranden skriker flickorna plötsligt i kör och pekar ut i vattnet där våra barn 10 minuter tidigare badade. En svart orm på knappt en meter simmar reptilsnabbt över floden och kravlar upp på klippan 3 meter från oss. Vi kastar barnen längre upp på stranden, lunchflingorna spills och det är allmänt kaos. En av de äldre flickorna tar tag i situationen och börjar jaga ormen med en pinne. Hon får fatt i den och i hetsen kastar hon den mot mig och flocken av påhejande tjejer. Det lilla jag hade kvar i min flingskål välts nu över min skjorta och skriken ekar över floden. Till slut är ormen neutraliserad av den modiga tjejen med pinnen och vi kan lugna ner oss.
 
På Idas fråga om ormen var giftig får vi svaret: ja, lite grann. Barnen hålls därefter på behörigt avstånd från vattnet. Jag hade själv tänkt mig en ordentlig tvagning innan vi lämnar floden, men även det känns nu mindre lockande. Till slut tar jag ett snabbt dopp och tvålar in mig under armarna, men det är skönt att komma upp ut vattnet, sätta sig i bilen och köra därifrån.
 
 Efter vi varit på väg i 10 minuter blir vi invinkade av några män i polisuniform. De tar våra papper på bilen (registreringsbevis, Carnet de Passage, etc) och går iväg. Vi ser att de också vinkar in lastbilar, några saktar in och sträcker ut handen med en dold sedel som överlämnas, andra tutar aggressivt, trampar på gasen och forcerar igenom. Så jag blir inte förvånad när det visar sig att vi saknar ett dokument. Det är ett stort problem och vi ska följa efter en bil in till ett ”FBI-kontor”. Jag vägrar blankt och vill ha tillbaka våra papper, vilket jag naturligtvis inte får. Det går att lösa på ett annat sätt: Big Money (not small money försäkrar han ihärdigt). Jag vägrar blankt igen. Den ”polis” som kan engelska börjar höja rösten ”Look into my eys, do you think I am kidding” men eftersom vi är i mitten av en by och byborna tittar på och skrattar känns det aldrig särskilt hotfullt. Harald kommer springande från bilen, ger mig en kram, räcker fram handen till ”poliserna” och stämningen lugnas ner. Vi börjar vänta ut dem. Ida och barnen kommer ut och sätter sig på ”polisernas” bänk och ritar. Efter en knapp timme ger kaptenen för den lilla styrkan med sig och vi får papperna tillbaka. Jag svarar ”merci” vilket tydligen var väldigt provocerande för den engelsktalande ”polisen” får ett utbrott och skriker ”look into my eys, you go to the car and bring me 50,000” (ca 50kr). Men jag har nu papperna i handen och kan bara säga nej igen. Vi går till bilen, hoppar in och kör därifrån. Han ropar ”5,000” efter oss jag tycker mest synd om honom.
/Jörgen
ormen

Någon ormkunnig som kan hjälpa oss identifiera art?

Dag 81 – 83 Nu börjar det på riktigt eller Nisse får bekänna färg

Efter nästan två veckor i Varela och Bissau är det dags att rulla vidare. Det känns skönt att packa bilen, att ha alla saker på sin plats skänker ro i sinnet. I början är vägarna fina och vi stannar några timmar i Saltino för att bada och äta lunch.
 För att slippa köra en stor omväg genom nordöstra Guinea Bissau ska vi passera gränsen till Guinea via en liten gränspassage vi läst om i IOverlander. På eftermiddagen den 3 Januari blir vi utstämplade ur Guinea Bissau i en liten hydda i djungeln och kör vidare på en traktorstig i riktning mot Guinea. Efter en timme slår vi läger, Thea och jag lagar köttgryta medan Harald och Ida går på upptäcktsfärd i regnskogen. Morgonen efter visar GPS’en att vi passerar gränsen till Guinea och vi börjar leta efter en gränsstation som kan stämpla in oss.
Vi följer lastbilsspåren genom ett par byar och flera vatten passager innan vi hittar en bom och några uniformsklädda män. De vill inte stämpla in oss, däremot informerar de om att vägen rasat ner i en flod längre fram och inte går att passera. Köra tillbaka till Guinea Bissau är inte så lockande så när en kille på en moped erbjuder oss att visa en alternativ väg säger vi ja. Det visar sig vara en stig för tvåhjuliga fordon som leder längre och längre ut i ingenstans. Nisse kör ner buskar och småträd när vi banar oss en ny väg genom vegetationen. Vid ett tillfälle hugger vi oss bokstavligt talat fram genom djungeln med hjälp av folk från närliggande byar.

  

 Ju längre vi kör, desto svårare att vända tillbaka. Varje vattendrag är en potentiell showstopper men vi har tur och efter 4 timmar når vi en traktorstig som i sin tur leder till N3’an (en av Guineas huvudvägar). Där stöter vi på vår första vägfärja och ytterligare ett antal vatten passager innan vi till slut blir instämplade i Guinea.
Efter det slår vi läger för natten och har filmkväll med popcorn i tältet. Vägarna blir succesivt bättre och vi når utkanterna av Conakry dagen efter.
/Jörgen

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack