Kategoriarkiv: Afrika

Dag 139 -Släktkalas i Small Ekombe

Small E

Våra barns sysslings pappa, Fabrice, är från Kamerun och igenom honom fick vi en inbjudan till hans hemstad Small Ekombe i västra Kamerun. Fabrice, sonen Amalius och Elise (som är Jörgens kusin) var hemma i Götebrog så vi ankom till Small Ekombe utan att egentligen känna någon. Vi hade fått instruktioner att parkera vid fotbollsplanen vid den katolska skolan och därifrån fråga oss fram till mormor Christina. Trots att vi med svenska mått är väldigt avlägsen släkt fick vi ett varmt mottagande av vad som kändes som halva byn!

Det är otroligt spännande att få en inblick i en familj, ett vardagsliv, en helt annan kultur på det detta sätt. Men, också oerhört intensivt och stundvis förvirrande. Hur skulle vi uppföra oss och vad förväntades? Elise hade tipsat om att vi kunde bjuda på dricka så Jörgen inledde med att gå till närmsta bar och köpa öl och läsk som vi sedan intog i mormor Christinas hus tillsammans med en massa människor. Vi försökte reda ut vem som var vem. “Jag är Fabrice bror” sa en kille. Men vänta nu, han har väl ingen bror? Nej, i Afrika är man bröder, systrar även om man egentligen är kusiner eller barndomsvänner. Det var svårt att övertyga dem om att jag inte var Elises syster och jag gav snabbt upp att reda ut släktbanden på både deras och vår sida, vad spelar det också för roll, alla skålade och vi var nu en del av en stor familj i Kamerun.

Det hör till att man besöker övriga släktingar och Jörgen blev ombedd att ta en runda i byn tillsammans med de närmsta manliga släktingar. De besökte främst faster Elviga och byns överhuvud ”The king”. Och så en rad andra människor som Jörgen fortfarande inte riktigt vet vem de egentligen var. Det var också obligatoriskt men en tur till baren där kungen bjöd på en runda öl.

Jörgen och kungen

Jörgen hos kungen i hans palats (alla i byn omtalade hans hus som ett palats).

Medan Jörgen var runt i byn höll jag ställningen med kvinnorna och barnen. Efter att ha klängt på oss vuxna den första timmen kastade Harald sig plötsligt ut i havet av barn och vi såg honom knappt det kommande dygnet. Thea, som är reserverad med främlingar, höll sig i min närhet. Vi hade ett följe av folk efter oss när vi skulle på toa där det inte fanns någon dörr. Thea klarade galant att det inte fanns någon dörr så man kunde stänga om sig. Jag för erkänna att trots 5 månader på den Afrikanska kontinenten har min komfortzon inte riktigt sträckt sig så långt, jag valde att knipa.

När Jörgen återvände var det kväll och vi var alla helt slut av alla intryck, prat och nya bekantskaper. Det var en viss besvikelse bland våra värdar när vi gick och lade oss i stället för att följa med ut och dansa natten lång. (Elise och Fabrice: att ni var så grymma på dansgolvet på ert senaste besök hade skapat vissa förväntningar, men det kunde vi helt enkelt inte leva upp till).

Bil och tält i Small E

Vi övernattade på fotbollsplanen. Ständigt omgivna av barn.

Dag 134-137 -Afi Mountain i Nigeria

Det finns mellan 3-8 000 drillapor kvar i världen och de är ett av Afrikas mest utrotningshotade däggdjur. Man hittar dem endast i regnskogen i Kamerun, Ekvatorialguinea och Nigeria. På Afi Mountain Drill Ranch i Nigeria fick vi en chans att bekanta oss med några av dem.

På bilderna ovan ser ni alfahannen i en apfamilj bestående av 135 individer. Alla vuxna hannar har färg på läppar, rumpa och könsorgan, men bara alfahannen är så här färgglad. När en ny hanne vinner titeln som ledare tonas den gamla ledarens färger snabbt ner och i stället är det den nya hannen som får en regnbågsrumpa och rödlila snopp. Fascinerande!

Nu tänker ni kanske att den nya ledaren av flocken har kommit till makten genom att slåss och visa muskler och tänder? Men nej, drillaporna är väldigt fredliga. När en ny hanne utmanar den sittande ledaren slåss de först lite symboliskt för att göra flocken uppmärksamma på att ett maktskifte kan vara på gång. De ställer sig sedan en bit från varandra och väntar in alphahonan. Hon träder fram och beslutar vem hon vill ha som ledare. Hon gör så genom att ställa sig bredvid den hannen hon väljer och skriker mot förloraren. De andra honorna stämmer snabbt in och tillsammans buar de högljutt ut förloraren. Det är alltså alphahonan som bestämmer vem som får makten och hon gör det grundat på vem som behandlat henne och resten av flocken bäst.

Som ni ser på bilderna är aporna bakom elstängsel. Men ranchen är inte ett zoo, det är ett reservat för att försöka rädda de utrotningshotade drillaporna. Drillaporna kan klättra över de stora inhägnaderna och en del går fritt runt i lägret. Ibland försvinner de ut i regnskogen och ibland väljer de att komma tillbaka. Målet är att hjälpa den utrotningshotade arten att öka i antal och att de så småningom ska återvända till det fria.

Båda barnen, men speciellt Harald, tyckte det var spännande att hjälpa till med skötslen av aporna. På bilden ovan hjälper han skötaren James med matningen. Som tack för hjälpen fick han betalt i avokado och papaya.

En av drillaporna var allvarligt sjuk och när det kom fram att jag är läkare blev jag lite involverad i diagnostiken.

Afi Drillranch grundades av ett amerikanskt overlandar-par. Det är ett ganska vanligt fenomen att man overlandar en kontinent och hänger kvar lite längre än planerat någonstans och till slut fastnar helt. Det var det som hände med Peter och Liza i början av 90-talet. Ranchen drivs nu av dem på distans från Calabar och på plats finns ett par volontärer som leder det dagliga arbetet. Det finns också ett stort antal skötare, ranchen är traktens största arbetsgivare. Lägret är ganska simpelt uppbyggt men otroligt vackert beläget. Det finns en mysig sittplats och utekök där gäster och volontärer trängs ihop. Vi trivdes så bra med både personal, apor och klimat och de två nätter vi planerat att stanna blev till 4. 3 av de 4 dagar vi stannade var vi de enda besökarna.

Utöver drillapor finns också 35 schimpanser i Afi Mountain. De har blivit omhändertagna, antingen för att de olagligt varit husdjur eller att de blivit föräldralösa pga tjuvjägare som säljer köttet (”bushmeat”). Målet är att de så småningom ska släppas fria. Schimpanserna är våldsamma och smarta. De kastar gärna saker på besökare så det gäller att passa sig. Det är fascinerande att se hur de använder sig av redskap, både när de slåss mot varandra och till att öppna t.ex. cocosnötter. Schimpanserna är väl instängda i en gigantisk inhägnad, jag skulle inte vilja träffa på en av dem i det fria.

schimpanser Afi M

Schimpanserna äter papaya

Vi gick på en guidad tur och fick bl.a. se regnskogen från 25 meters höjd på en ”canopywalk”. Tur ingen av oss är höjdrädda.

Nigeria är ett land som står långt ner på turisternas önskelista och det är därför svårt att värva volontärer till Afi Mountain. Till följd av det behöver man inte betala för att voluntärarbeta här (till skillnad från systerorganisationen i Limbe, Kamerun bara 6 h bort och de flesta andra voluntärjobben som finns runt omkring i världen.). Man får snabbt stort inflytande i det dagliga arbetet och det är därför lämpligt att man inte kommer direkt från skolan men har arbetslivserfarenhet. De två volontärer som för närvarande är där är 35 + och utbildad forskare respektive maskiningenjör (precis som Jörgen). Känner ni någon där ute någon som är intresserad så be dem kolla in http://www.pandrillus.org.

Om jag någon gång i framtiden försvinner för att jag behöver ett par månaders paus från mitt dagliga liv, då ska ni kanske leta efter mig bland drillaporna i Afi Mountain. Vem hade trott att man skulle hitta ett sådant paradis i just Nigeria?

PS. UD avråder för närvarande från alla onödiga resor till norra Nigeria (Afi Mountin ligger dock i sydöstra delarna). Men glöm inte att utöver Boko Haram så bor det även 185 miljoner (!!!) andra människor i Nigeria. Dem skriver medierna oerhört lite om.

Dag 128-133 -Bilresa genom Nigeria till ”Hotell Mårtensson” i Calabar.

(Ledsen för lång tid mellan uppdateringarna. Har haft radioskugga i bergen i Nigeria och efterföljande inget internet i västra Kamerun till följd av politiska konflikter. Vi sitter i skrivande stund på en strand i Kribi och käkar cocosnöt och har det hur bra som helst. Tack till alla som hört av er, er oro är obefogad men den värmer)

Sen vi påbörjade vår resa genom Afrika har vi förhandlat. Om fruktpriserna, med tulltjänstemännen, på ambassaderna, om köttpriserna på marknaden, med guiderna, med poliser, med campingägare osv. Våra första 2 timmar i Nigeria var också en lång förhandling.

För min del var det första stoppet tullmyndigheten. Jag fick börja med att förklara att nej tack jag är redan gift och nej jag har varken presenter eller pengar till er. När det väl var på plats började de uppföra sig nästan professionellt och allt gick smidigt. Nästa stopp var immigrationspolisen. Två män gick igenom alla papper noggrant. Polischefen kliade sig sedan länge på hakan, bläddrade i sin kalender och gav oss till slut 20 dagar i Nigeria. Egentligen räckte det, vi tänkte inte stanna så länge, men det var en principfråga. Vårt visum, som vi kämpat så hårt för, var nämligen giltigt i 60 dagar (för kännedom så gäller det antal dagar som står på visumet inte om immigrationspolisen säger annat. I Ghana hade vi visum för 1 månad men vid gränsen förlängdes det till 2 månader, utan att vi efterfrågade det. Dagsformen hos den som är i tjänst verkar vara avgörande. Vi har inte testat det men säkert är pengar under bordet också en möjlighet att påverka). Förhandlingen om vår vistelselängd i Nigeria slutade med att vi fick 35 dagar.

Under tiden växlade Jörgen pengar på svarta marknaden. Efter 2 timmars förhandling fick vi till slut en bra kurs för våra euro. Efteråt stoppade växelkillen våra euro i fickan och körde iväg på sin moppe med polischefen som jag just förhandlat visumlängd  med. Var de kompanjoner?

Poliskontrollerna i Nigeria var många till antal men inte så hemska som vi befarat. De flesta var proffsiga och ett fåtal efterfrågade presenter. Många imponeras att vi kört hela vägen från Sverige och vill fota oss och höra mera. De är ofta uttråkade och pratglada. Vi vill bara vidare och det är en avvägning hur länge man snackar och ställer upp på foton. Maktbalansen är inte helt jämnlik när de står med sina uniformer, spikmattor och AK47:or. Men som sagt, nästan alltid trevliga och aldrig hotfulla.

Mannen i mitten var ganska påträngande, tog upp sin revolver när han öppnade dörrarna in till oss med sina kollegor och efterfrågade presenter. Han blev glad när jag bad att få ta en bild på honom. Vi fick ta om den 3 gånger innan han blev nöjd med hur mössan satt. Polisen på bilden till höger var trevlig. Han bytte om till en ren vit tröja för att låta sin kollega foto honom med oss.

Vi hade långa kördagar och ett par hotellnätter medan vi jobbade oss mot Calabar, vårt första mål i Nigeria.

Calabar

Calabar är vackert beläget i ett floddelta på kullar och omgiven av regnskog. 

Dan, en svensk kille bosatt i Nigeria, hade via svenska medier hittat vår blogg och bjudit in oss till sitt och flickvännen Lydias hem. Riktigt kul att få en personlig  inbjudan till Calabar! Vi utnyttjade deras gästfrihet till fulla och stannade 4 dagar. Utöver att köra oss runt och visa upp Calabars sevärdheter samt att komma med värdefulla biltips lagade Dan också grym mat. Det bjöds bl.a. på rökt gris, långtidsmarinerad (10 dagar:-) )nötstek och gräddsås med svamp.

I Calabar finns en SPAR (alltså matbutiken) och vi kunde bunkra upp med knäckebröd, muslie, ost och andra godsaker.

Tack Dan och Lydia! Och ett extra tack till rottweilerna Boris och Rolex som tålmodigt stod ut med att vistas i sovrummet delar av dagarna pga våra barns närvaro.

Dag 122-123 – Norra Togo

“Perhaps travel cannot prevent bigotry, but by demonstrating that all peoples cry, laugh, eat, worry, and die, it can introduce the idea that if we try and understand each other, we may even become friends.”

-Maya Angelou

vildcamping-norra-togo

Vildcamping i norra Togo. Barnen kände strax igen det stora trädet där det växte ”apbröd”. De letade upp de största frukterna och serverade stolta efterrätt till oss vuxna. Senast vi åt apbröd var i Guinea-Bissau. 

harald-med-skolbarn

Skolbarn kom förbi under kvällen. Lika nyfikna på bilen som på oss.

koutammakou

Koutammakou. Byarna här i nordöstra Togo är en del av UNESCOs världsarv. 

utanfor-hus-togo

Här besöker vi en familj i en av byarna. 10 personer bor i huset men fler kom för att hälsa på oss och visa runt. 

kokshornan

Köksbänken

majs

Barnen noterade direkt majsen i köket. De fokuserade båda på det de kände igen. 

ida-och-bebis

Jag fick låna den yngste familjemedlemmen. 

familjen-i-byn

En av männen kunde lite franska och en annan lite engelska men mest visades vi runt med gester och leenden.

barnen

”Många har hål i sina kläder här. Men de är renare än oss och har fina smycken” Citat Harald

Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

odla

Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.

1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.

Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.

1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.

1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.

2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.

Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.

3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.

5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.

Sveriges yngsta overlanders längs den västafrikanska rutten? Ibland undrar jag varför inga svenskar verkar ha gjort denna resa med barn förut. Andra dagar förstår j precis varför.    

*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).

Dag 116-120 -Coco Beach i Togo

coco-beach

Vi har haft 5 fina dagar på Coco Beach i utkanten av Lome, Togos huvudstad. För femte gången träffade vi oplanerat på Mike och Jen. Det blev i vanlig ordning sena kvällar med backgammonturnering och resehistorier.

coco-beach-2

 

Togo är det tionde Afrikanska landet på vår färd. Precis som så många andra platser är kusten ett tropiskt paradis med fin strand, härligt badvatten och fina vågor för den som gillar att surfa (eller leka). När blir den afrikanska guldkusten det nya Thailand eller nya Costa Rica?

Dag 115 -Känslor och tankar så här långt

Fortsätt att ställa frågor kära läsare, de uppskattas och ger upphov till bra diskussioner och nya blogginlägg. Vi fick en reaktion på vårt inlägg från gränspassagen genom Guineas regnskog.

“Äventyrligt! Vid såna tillfällen undrar man ju lite hur stämningen er emellan är. Känslor och tankar, tillfälliga och generella är också intressanta…”

På det helt generella planet är stämningen bra. Klart vi tjabbar ibland (finns det gifta par eller syskon som inte gör det?) Men det är om småsaker och jag kan inte ens komma på ett typiskt exempel. Jag ska däremot försöka ge exempel på hur vi tänkt, kännt och resonerat i ett par olika situationer.

För 1,5 månad sedan var vi på Nigerias ambassad i Conakry. Andra besöket och andra huvudstaden som vi ansökte i. Vi fick avslag (igen!) och mitt humör var allt annat än på topp när vi gick därifrån. Jörgen var väl inte heller en solstråle efter beskedet men han tog tag i situationen och stämningen. “Detta suger, men det var inte oväntat. Kom igen, vi letar upp adressen till Malis ambassad och ansöker om visum dit, det ska vara lätt. Vi försökte men nu kommer vi inte undan. I morgon drar vi till Mali! Det blir ett äventyr älskling!”. Medan Jörgen navigerade sig igenom Conakrys laglösa trafik letade jag fram den nya adressen och lyckades på min skolfranska hitta en taxichaufför som visade oss vägen. Stämningen vände i takt med att vi tog oss an detta nya gemensamma projekt att ändra resrutten och ta oss till Mali.

vackra-mali

Vackra Mali. Både vistelsen men framför allt resan dit genom Guinea blev ett äventyr!

När det gäller vägkontroller av polis/militär/tullare så ser vi det som ett gemensamt projekt att undvika mutor. Vi gör det tillsammans och har roligt åt det efteråt, det har blivit många high-fives på de Afrikanska vägarna. Vi har stött på många dryga uniformsklädda män utan yrkesstolthet, men de har aldrig varit fysiskt hotfulla.

Off roadkörning är oftast kul kul, men jag slipper däremot gärna att köra i de afrikanska storstäderna. Jag är för försiktig och i t.ex. Conakry hade jag inte tagit mig många metrar. Dessutom blir jag så upptagen av själva körningen när det är mycket och kaotisk trafik att jag kör fel. Jörgen kör bra, självsäkert och också aggressivt om det krävs och hur hemsk trafiken än är har han inget problem att samtidigt navigera och hitta rätt. Vid något tillfälle (jag minns inte exakt när) råkade jag svänga in på en enkelriktad väg i fel riktning. Jag blev stressad av både det faktum att jag gjort fel, att GPSen fick fnatt och att folk ropade och tutade. Jag bad Jörgen ta över körningen och både då och i övrigt så behöver jag inte utsätta mig för den hetsiga stadstrafiken när jag inte vill. Ett helt annat exempel är våra sovplatser i tältet. Jörgen gillar att ha ena sidan fri när han sover och jag tar därför gärna en mittenplats i tältet. Vi har alltså båda två saker som vi undviker men har i de lägena varandra att förlita oss på.

Att hjälpas åt.

Generellt när det gäller det praktiska så är vi ett team. Alla ni småbarnsföräldrar där ute vet att vardagen det är ett gemensamt projekt. Om den ena lagar kvällsmat underhåller den andra ungarna (eller hjälper dem på toa, flätar håret, skrivtränar, fäller upp tältet, sköljer ur tvätten) och på så sätt är den där kvällsmaten en högst gemensam insats även om den ena inte ens varit i närheten av spisen. Jörgen lagar mer mat än mig men jag diskar oftare. Jörgen kör för det mesta, medan jag är den som föreslår flest resmål och campingplatser. Vi hjälps åt.

Föräldrar har en tendens att projicera sina farhågor/otrygghet på barnen. Så vad svarar Harald omkring t.ex. faror? Han är rädd för två saker: malariamyggor och hundar. Malariamyggen behöver inte förklaras. Hundarna beror på vildhundar som fanns i främst Marocko. Ofta var hundarna ensamma och skygga men vid ett par tillfällen kom de i flock och vi var rädda att de skulle ge sig på framförallt Thea, 16 kg ungkött. Dessutom kan de ha både rabies och loppor och barnen har fått stränga order om att inte klappa. Så man kan säga att vi delvis medvetet har skrämt upp barnen kring hundar. Varken Harald eller Thea är rädda för att köra i tät vegatation, för att träffa nya människor, sova i bushen eller för poliskontroller. De jublar varje gång vi ska köra igenom ett vattendrag.

 

Att träffa på ormen i floden väckte mycket känslor hos oss båda och vi fick oss en tankeställare. En giftig orm där våra barn precis badat, vilka föräldrar är vi egentligen? Men vi försöker vara rationella och resonerar ganska lika i de här lägena: vi har valt att resa genom västafrika och här finns ormar, vissa är giftiga. Det finns även krokodiler. Och flodhästar. Och lejon. Vi badar bara där vi ser att andra badar eller vi frågat lokalbefolkningen om det är säkert. Ormen visade sig när vi satt på flodbredden, antagligen var den alltså människoskygg. Vi kommer att fortsätta bada. Precis som vi gör i Sillhövden i Blekinge trots att vi sett huggormar i vattnet.

Vi körde fast på sandstranden i Marocko och vattnet sköljde in över oss och bilen. Det rörde sig endast om några minuter innan vi var loss men situationen stressade oss. Där, när läget var pressat och det krävdes omedelbar handling, blev stämingen hetsk och vi började faktisk gapa på varandra.

Ida: Vad ska jag göra?

Jörgen: Sänk lufttrycket i däcken.

Ida: Hur i helvete gör man det, jag vill hellre gräva.

Jörgen: Gräv bakaxlen fri då.

Ida: Här menar du?

Jörgen: Bilens bakaxel! (han pekar argt)

Ida: Ja men jag ser ju ingenting, bilen är ju nergrävd i sanden.

Osv. osv.

fast-pa-plage-blanche

Plage blanche.

Vi kom snabbt loss och det blev kramar, jubel och high fives men även en kort diskussion om varför Jörgen bezzervissat så mot mig och varför jag använt svordomar och en hård ton mot honom. Ni vet hur man ibland diskuterat en händelse och minns den så olika att man önskar man hade det hela inspelat för att bevisa vem som sagt vad? Det visade sig (flera veckor senare) att vi hade vår dialog inspelad på vår goProkamera. Oj, oj, oj så triumferande vi båda två var när vi höjde ljudet för att lyssna på oss själva medan vi kämpade på stranden. Det blev dock lite av en besvikelse, för när vi kollat klart sa vi båda två i munnen på varandra “där ser du, det var du som var otrevlig”. Det hjälpte alltså inte ett dugg att faktiskt ha det på film, vi var precis lika oense om vem som varit otrevligast mot vem.

Förutom vårt inbördes samarbete så beror den goda stämningen på att vi känner en trygghet i alla de livlinor vi har. För det första finns det alltid människor i närheten (bortset från öknen i Marocko kanske) och vår erfarenhet så här långt är att alla är väldigt hjälpsamma. Skulle vår bil braka ihop så kommer vi få hjälp med både att hitta verkstad och någonstans att sova. Vi har dessutom både hänsglen och livrem med reservdelar, vattenfilter, en maskiningenjör, en läkare, gedigen läkemedelsväska, satellit-tracker kopplad till SOS och en bra reseförsäking på det. Vi är aldrig mer än ett dygns transport från en större stad där det finns någon form av sjukvård, bilverkstad och (oftast) en flygplats så vi kan ta oss till Europa.

thea-och-jorgen-spelar-trumma

Samspelta och glada

Den här resan är VÅR. Vi har planerat den tillsammans. Hade den ena varit drivande och den andra “bara hängt på” hade det nog inte funkat. Vi älskar båda två problemlösning och en av anledningarna att vi bestämt oss för den här resan är att vi vill ha en annan sorts utmaningar än den som vår vardag i Malmö bjuder på. Vi njuter av dagarna, speciellt de på små djungelstigar och genom vattendrag. Vi känner att vi lever men vet ändå att vi har många livlinor att falla tillbaka på.

På plage blanche i Marocko fick vi en försmak på vad som händer med stämningen när vi båda slungas ur komfortzonen samtidigt. Vad som händer om vi tappar kontrollen helt? Tja, det återstår fortfarande att se.