Barnen fick fina kläder i avskedspresent av Mervyn

Efter vår tur till Naix Pan återvände vi, för fjärde och sista gången, till Mervyn och alla de andra i staden Maun. Med bara en månad kvar på resan var det dags för oss att bryta upp och köra söderut. Centrala Kalahari naturreservat skulle bli nästa stopp.

Kalahari är en stor öken, bl.a. känd för sitt stora antal kattdjur och från boken “Cry of the Kalahari” som skrevs av Mark och Delia Owens som studerade lejon och hyenor på 70-talet. För er som är födda på 70-talet tillägger Jörgen att även ”Gudarna måste var tokiga” filmerna utspelar sig i Kalahari. För att klassas som öken ska det regna över en viss nivå årligen. Trots väldigt lite nederbörd får Kalahari öknen en del vatten från Okavangodeltat och är inte så torr som man skulle tro, landskapet är savann. Vi var spända på om Centrala Kalahari, hjärtat av den stora öknen, skulle leva upp till sitt rykte om många lejon, leoparder och geparder.

Vildcamping utanför parken. Om vi ankommmer till nationalparker under eftermiddag/kväll, vildcampar vi ofta precis utanför parken för att i stället köra in  tidigt nästa morgon. Helt enkelt för att spara en dags parkavgift. I detta fallet kostade det bara 240 Pula (drygt 200 kr per dygn) men i en del andra parker rör det sig om tre gånger så mycket pengar, ett sätt att få resekassan att räcka lite längre.

Vildcamping 1 km från nationalparkens ingång. Kocken och skal-prinsessan lagar potatissoppa. 

Den första heldagen i parken – Leoparddagen. De flesta rovdjur är aktiva på natten och det gäller att leta efter dem i gryning och skymning. Väckarklockan stod på 6 och en halv timme senare var vi i väg. Vi parkerade vid Deception pan, en stor öppen slätt, och åt frukost medan vi beskådade solens vackra skådespel när den snabbt steg över horisonten. Vi svängde sedan bort från det öppna fältet, in på ett par hjulspår omgivna av buskar. Och då plötsligt stod han framför oss!

Vilket vackert djur!

Leoparden gick långsamt mot oss. Han saktade in och kollade in oss och vek bara av så han precis kunde passera bilen. Leoparden var mindre än 1 meter från oss. Han fortsatte sedan nerför vägen utan att bry sig om vår närvaro. Han var upptagen med att pinka in sitt revir, eller som Harald uttrykte det “han visar pungen för alla buskarna”. Vi vände bilen och följde honom 10 minuter innan han vek av in i buskaget och försvann.

Tillbaka vid vår lägerplats vid Deception Valley firade vi med brunch, vi har nu sett “The Big Five”. Dvs Elefanter, bufflar, lejon, noshörning och leopard. Att just dessa djur är de stora fem beror på att de är (var) de farligaste djuren i Afrika att jaga.

Lejondagen. Vi gjorde ännu en tidig sorti från vårt läger och ganska snart såg vi de här två grabbarna gå på vägen framför oss. Precis som leoparden gick de och pinkade in sitt revir och brydde sig inte speciellt mycket om att vi betraktade dem.

2 Lejonhanar på vägen

pinkar in sitt revir

Vi fortsatte till ett vattenhål, som visade sig vara uttorkat men inte obebott. Den här herren låg och slappade. Vi var 3 meter ifrån honom när vi upptäckte honom och han var alldeles för mätt för att bry sig. Ser ni hur uppspänd buken är och hur mätt han ser ut? Lejon behöver bara äta var 5-7 sjunde dag och han hade precis satt i sig en gemsbock som hans honor hade dödat åt honom.

Vi såg en lejonhane till innan vi nådde vår nya lägerplats, Tau Pan, för natten. De andra var redan på plats och kunde informera oss om att ett lejon legat på vägen när de anlände, 500 m från vår campingplats. Framåt kvällen hörde vi honom plötsligt ryta och såg honom passera oss 3-400 meter bort. Han igen röt och en annan hane på andra sidan vårt läger svarade honom. Så höll de på, ibland stämde även en tredje hane långt borta in i deras bröande. (Vi har stenkoll på barnen i de här lägena, mer om det här med säkerheten bland vilda djur en annan gång)

Mike och Jen hade förberett med mousserande vin och vi dukade fram snacks på ett bord i solnedgången. Vi firade alla kattdjur vi sett men det var också ett farväl. Det var vår sista kväll tillsammans. Om 2 veckor flyger Jen hem till sin advokatbyrå i London och Mike söker jobb inom solenergisektorn i Botswana och Kapstaden. Vi träffade dem på gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Det är bara ett halvår sedan men det känns som vi känt varandra längre. Att bygga en vänskap accelererar när man lär känna varandra utan smink, kämpar mot korrupta poliser tillsammans, korsar gränsen in i Kongo på en lerig traktorstig och bajsar i en gemensam grop.

Sista kvällen med Mike och Jen.

Det blev en lång kväll framför brasan. Det kändes som ett bra avslut på vår tid tillsammans att sitta under Kalahariöknens stjärnhimmel medan lejonhanarna brölade allt närmare omkring oss.

Vi kommer att träffas igen. Det är nämligen så att ni där hemma kommer tröttna på att lyssna på våra historier. I många månader, ja kanske år framöver, kommer vi kontra vartenda påstående ni säger med “ja, men när jag var i Mali….” “I djungeln i Gabon…” “När vi satt där och tittade på lejonen i Zimbabwe…” “Om man jämför Sahara och Kalahari så…” Ja ni fattar. Så när vi blir alltför dryga bokar vi en helgträff med Mike och Jen i Europa för att prata om vår resa genom Afrika. Jag längtar redan.

Vi tog farväl av våra vänner men stannade ytterligare en dag i parken. Sen körde vi vidare till staden Ghanzi och tog in på en camping. Det finns inget så härligt som en varm dusch när man bott i buschen i 6 dagar. Nu dags för en restaurangmiddag.

 The big five. Dessa foton tagna i Benin, Namibia och Botswana.