Månadsarkiv: juni 2017

Dag 255-257 Om anpassning och förändring

Vi firade midsommar med självplockade jordgubbar och grillmat. Barnen gjorde kreativa blomsterkransar av papper och Harald försökte bygga en gran av vedkubbar. Thea sjöng högt ”Räven överraskar grisen”. Storebror stämde in och skrålade ”röven raskar över grisen”. Vi hjälpte dem reda ut begreppen julgran och midsommarstång, förklarade att det är räven som raskar över isen och att det är en julsång.

julgran Guinea-Bissau

Det är intressant hur resan har färgat barnens lek. Jag minns när vi körde genom Europa för snart 9 månader sedan och de vägrade rita på ett papper där det fanns minsta sträck eller väck. Nu blir de glada när de hittar en halvsida som är oritad i sina ritböcker. Motiven de ritar har också förändrats.

Harald ritar bilar som kör uppför berg. Thea ritar diverse Afrikanska djur som dricker ur vattenhål eller bajsar. (Eller som här både och). Barnen leker picknick och bär då korgen på huvudet. Picknickmaten lagas över öppen eld. När katten Kajsa ska till marknaden med sin bebis Pinky-pie så bär hon henne på ryggen. Sjalen är gjord av en använd våtservett. De tar vad de hittar och är mycket kreativa.   

Barnen är alltid utomhus, har oftast bara varandra och sig själva och väldigt få leksaker. Harald 6 år är utrustad med en fällkniv, en tändare, ett 10 m rep och en spade. Vi har börjat förbereda honom på att han inte kan gå så till lekplatsen och skolan hemma i Malmö. Han täljer, använder repet till att klättra upp i berg och göra linbanor, han gör upp eld och gräver diverse gropar.

barnen gräver

Sandleksakerna glömde vi på en strand i Togo. Vår andra riktiga spade glömde vi i Gabon. Så när Thea hjälper med grävandet gräver Harald med händerna.

Barnen är ofta involverade i vardagliga sysslor, mest på ett lekfullt sätt. De sopar ofta ur tält och tvättar bilen. Lagar mat gör de också. Thea har fått smeknamnet skalprinsessan. Hon skalar rotfrukter, gurkor och lök på löpande band. 2 kg potatis har hon vid flera tillfällen presterat. Inte så illa för en 3-åring. Hade vi varit hemma hade jag antagligen inte vågat ge henne en skalare, den är ganska vass. Vi hade inte heller haft tålamod att låta henne skala för det tar tid. Inte bara att skala 2 kg potatis, men för nå dit att man klarar av det måste man skala många gånger. På vår resa genom Afrika har vi sett hur småbarn står med stora knivar och fjällar fisk och kanske känns det därför helt naturligt att hon har en potatisskalare och storebror en fällkniv.

Här tvättar barnen toppresseningen på tältet. Mycket tvål och vatten gjorde den till en rolig glidbana. Den blev faktiskt ren på köpet. Skalprinsessan in action. 

Jag har ingen större förhoppning på att barnen ska klara sig med färre prylar när de kommer hem. Antagligen kommer de jämföra sig med omgivningen och inte nöja sig med mindre. Tyvärr.

Jag kommer antagligen inte vara bättre själv. Ett exempel är diskning och duschande. Det har ibland gått en vecka utan en dusch, och den efterlängtade duschen är då en hink-dusch med solvarmt vatten. Inga problem. Vi har ibland klarat oss på extremt lite vatten. I Kongo ”duschade” jag och Harald vid ett tillfälle tillsammans. På 1,5 liter vatten. Det räckte t.o.m till en hårtvätt till den ena av oss. Det ni! Men nu är vi i Sydafrika och har tillgång till varmvattensduschar dagligen och vad tror ni jag gör? Jo, duschar minst 1 gång om dagen. Tyvärr.

I Sydafrika råder torka och överallt finns uppmaningar att spara på vatten och tips på hur. 

Jag har en förhoppning att jag ska rycka på axlarna åt fler saker. Om vi nu åter tar duschandet som ett exempel igen. Om jag försover mig, vilket händer (nu snackar vi alltså i vardagen i Malmö, här försover vi oss aldrig, vi sover tills vi vaknar). Hur som helst, försov jag mig hann jag inte duscha. Och då blev hela min dag lite sämre för att jag inte hann ta den där morgonduschen. En sådan struntsak bör väl inte få hänga kvar i luften och delvis förstöra en dag?

Wifi. På tal om något helt annat. Det har ibland gått mer än en vecka utan att vi varit uppkopplade. Både jobbigt och skönt. Vi spelar sällskapsspel, läser skönlitteratur och umgås i stället för att sitta med var sin dator/telefon/platta. Vi lunchade vid Victoriafallen i Zimbabwe för 1,5 månad sedan. Där fanns wifi, men vi hade inte med oss datorer (telefon har vi ju inte). Hur som helst, jag tittade runt på de andra lunchgästerna, 25-30 stycken. ALLA satt och stirrade i sina telefonen. Kanske postade de selfies med vattenfallen på sociala medier? Just då kändes det helt sjukt. Varför pratade de inte med sin partner/vänner? Här har jag en liten förhoppningar att vi inte ska falla in i lika dåliga vanor igen. Vi får väl se.

Den här resan har visat att vi alla i familjen är anpassningsbara men frågan är om den har ändrat något i grunden? På beteende eller livsåskådning. Jag får kanske komma med ett uppföljande reflektion om några månader.

Vi har sovit vår sista natt i tältet. Konstigt och vemodigt känns det. Men eftersom det är iskallt på nätterna är det också skönt att flytta in i en riktig säng i centrala Kapstaden. Så slipper jag duscha två gånger om dagen för att få upp värmen.

Dag 254 -Afrikas sydligaste punkt!

28 länder. 3300 mil. 254 dagar.

D. 23 juni, på självaste midsommarafton, nådde vi Cape Aghulas, den afrikanska kontinentens sydligaste punkt. Känslan var fantastisk!

Nu vidare mot vår slutdestination Kapstaden.

Dag 247-253 -Fortsatt cruising längs Garden Route

Vi fortsatte vår resa längs Sydafrikas kust. Det är lågsäsong och har varit lätt att hitta trevliga och prisvärda boenden från dag till dag. Aktiviteter för både barn och vuxna finns det gott om. Här bilder från lite av det vi hittat på.

Fyrhjuling

Vi körde fyrhjuling på en 6-km bana.

Redberry farm. Självplock av jordgubbar (trots att det är midvinter). Ungarna åkte jordgubbståg. Vi åt jordgubbssallad till lunch. Barnen matade kaninerna med… nej, inte jordgubbar. Med morötter (som de köpte i jordgubbsshoppen).

Valmuseum i Hermanus.

Klein River Picnic Shed. Konceptet går ut på att man fyller en lunchkorg med nygräddad ciabatta, lokalproducerade ostar, oliver, chokladdoppade ingefärakakor och mycket annat. Sen är det bara att välja ett av de många picnicplatserna som är omgivna av en stor lekplats, husdjur och vacker natur. Bra sätt att förena storas och smås intressen.

Reedvallys vinprovning. 50 Rand (38 SEK) för att prova 8 sorters viner. Till det serverades portugisiska smårätter.

 

Dag 244-246 Garden Route för barn

Här grillar vi i Forever Resort

Fin utsikt när vi lagar kvällsmat. Kylan syns inte på bilden, men jag lovar, det var iskallt! 

Det är vinter i Sydafrika. På dagarna är det skönt i solen, man kan ha shorts om det är lä. På natten sjunker temperaturen till 2-5 grader. Vi fryser trots underställ av ull, mössa, duntäcken och nyinköpta extra filtar. Hur mycket vi än älskar att stå under bar himmel och laga frukost och kvällsmat så kan 5 grader och iskall vind förta hela glädjen. Jag skulle alla gånger byta detta väder mot 37 graders värme och 100% luftfuktighet som vi t.ex hade i Benin (den manliga delen av familjen, aka vikingen och isbjörnen, håller inte med mig här). Vi lyckades hur som helst till slut ta oss in på en Sydafrikansk camping, Forever resort nära Plettenberg Bay. Jag har stått under en varm dusch 3 gånger per dygn för att återfå känsel i extremiteterna.

Dagarna har varit fina. Vi har spelat mini-golf och paddlat kanot i den vackra fjorden där campingen ligger. Men alltså, att frysa. Jag blir arg och ledsen när jag fryser. Thea också. Vårt safaritält har varit ett underbart hem i över 200 nätter, men det är inte gjort för kyla. Ni hör min frustration och det gjorde Jörgen och Harald också. Efter två kalla nätter har vi nu ett skönt boende via Airbnb i ett privat hem i Plettenberg Bay. Jag har återfötts till livet och vi är nu klassiska turister på garden route. Glada sådana 🙂

Vi har varit på båtsafari på Indiska oceanen. En julklapp från min mamma (tack!). Först besökte vi en sälkoloni. Sedan kollade vi in knölvalar på ”humpwhale highway”. Vi cruisade långsamt tillsammans med två olika flockar och det var en underbar upplevelse. Sjön var hård och jag blev sjösjuk. Om jag nu kan tillåta mig att skryta så känner jag ingen som är så bra på att låta bli att kräkas trots kraftig illamående, som mig själv. Jag lyckades hålla mig samman. Min entusiasm för valar, som har varit stor sedan barnsben, gjorde att jag skulle göra turen igen i morgon om det gick, trots sjösjukan. Skönt att få bekräftat att Harald och Thea inte var påverkade av den hårda sjön.

Vi har också besökt ”Puzzle Parc”, ett väldigt trevlig och klurigt ställe där både barn och stora stortrivdes.  

Dag 241-243 Vi korsar Sydafrika och når Indiska Oceanen.

Det gnistrar hotfullt i det höga elstängslet som omger mig. Jag står på parkeringen till Amirality B&B i Port Elizabeth. Det är vår tredje dag i Sydafrika och vi har redan sett många exempel på att medvetenheten omkring säkerheten är stor. Guideböcker och människor vi mött är överens: det är mycket våld i Sydafrika.

Vår sista natt i Botswana sov vi i det vilda och var överens om att det var resans sista vildcamping, det är helt enkelt för farligt i Sydafrika. När vi ankom till staden Kimberley i norra Sydafrika tog vi därför in på en central camping som vi varit förnuftiga och kollat ut i förväg. Toaletter och dushar var nystädade, den stora gräsplätten var välskött och det stod en prislista för övernattning. Men där fanns inga människor. Vi ankom halvsent, skyndade att laga middag och slänga upp tältet. Fortfarande inga människor. Inga andra gäster, ingen som ville ha betalt och ingen nattvakt som låste grinden eller vakade. Det var första gången på resan då det kändes otryggt att gå och lägga sig. Vi önskar vi hade vildcampat utanför staden i stället.

I Kimberley besökte vi ”The big Hole” -ett förtjusande museum om den kända diamantgruvan i staden. Kombinationen av gruvarbetet, maskiner och dimanter var optimalt för våra barn där den ena är besatt av glitter och glamour och den andra av maskiner och att gräva djupa gropar. Alla var nöjda!

Vår andra natt i Sydafrika planerade vi igen att bo på en campingplats och vi ankom ännu en gång precis innan mörkrets frambrott. Åter fick vi smaka på de åtgärder folk vidtar för säkerheten. Campingen låg en kilometer från den stora vägen, och där var en stor grind med lås och elstängsel som skärmade av oss från den lilla idylliska vägen som skulle föra oss till vårt boende. På grinden stod det telefonnummer vi skulle ringa för att komma i in på stället. Vår telefon avslutade sitt liv i Gabon för flera månader sedan och där stod vi som ett par fånar utan telefon. Vi tutade allt vad vi kunde i skymningen, men förgäves. Vi körde vidare till nästa ställe, men samma sak där. Det slutade med att vi vildcampade längs en liten ödslig väg. I soluppgången kom en man förbi, John, han ägde marken och stannade. Han hade inget emot att ha oss som gäster men han var orolig att något hade hänt: I Sydafrika campar man inte bara på det där sättet.

Vi har haft långa kördagar i bilen, 6-7 h h/per dag i 3 dagar i sträck. Sen ett par veckor tillbaka har våra änglaaktiga barn, som tidigare varit bästa kompisar, börjat bråka, skrika och slåss om minsta lilla sak. De har också börjat fråga ”när är vi framme”, ”kan vi flyga till Malmö med en gång”. Grymt j… jobbigt! Vi försöker vara positiva och tänker att oj, det kunde varit så här i 8 månader. Vi har nog haft tur att de under så lång tid stått ut med oss, varandra och bilkörningen. Själv har jag spenderat kördagarna med att försöka drömma mig bort från barnen och läst ”den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela. Jag är djupt imponerad över denna man och den kamp han under så många år förde för det Sydafrikanska folkets rättigheter.

Norra sydafrika

Landskapet i norra Sydafrika.

Det var skönt när vi dag 3 nådde vi Port Elizabeth. Nu ska vi cruisa långsamt de sista 650 km längs garden route innan vi når vår slutdestination Kapstaden. Port Elizabeth ligger vid Indiska Oceanen och är också känd som ”the windy city” och det kan vi skriva under på. Vi vågade inte slå upp täter pga av kraftig vind och det blev ett B&B. Så här är vi nu, med ett stort gnistrande säkerhetsstängsel som omger oss.

Dag 233-240 Central Kalahari game reserve

sista dagen hos mervyn

Barnen fick fina kläder i avskedspresent av Mervyn

Efter vår tur till Naix Pan återvände vi, för fjärde och sista gången, till Mervyn och alla de andra i staden Maun. Med bara en månad kvar på resan var det dags för oss att bryta upp och köra söderut. Centrala Kalahari naturreservat skulle bli nästa stopp.

Kalahari är en stor öken, bl.a. känd för sitt stora antal kattdjur och från boken “Cry of the Kalahari” som skrevs av Mark och Delia Owens som studerade lejon och hyenor på 70-talet. För er som är födda på 70-talet tillägger Jörgen att även ”Gudarna måste var tokiga” filmerna utspelar sig i Kalahari. För att klassas som öken ska det regna över en viss nivå årligen. Trots väldigt lite nederbörd får Kalahari öknen en del vatten från Okavangodeltat och är inte så torr som man skulle tro, landskapet är savann. Vi var spända på om Centrala Kalahari, hjärtat av den stora öknen, skulle leva upp till sitt rykte om många lejon, leoparder och geparder.

Vildcamping utanför parken. Om vi ankommmer till nationalparker under eftermiddag/kväll, vildcampar vi ofta precis utanför parken för att i stället köra in  tidigt nästa morgon. Helt enkelt för att spara en dags parkavgift. I detta fallet kostade det bara 240 Pula (drygt 200 kr per dygn) men i en del andra parker rör det sig om tre gånger så mycket pengar, ett sätt att få resekassan att räcka lite längre.

Vildcamping utanför parken

Vildcamping 1 km från nationalparkens ingång. Kocken och skal-prinsessan lagar potatissoppa. 

Den första heldagen i parken – Leoparddagen. De flesta rovdjur är aktiva på natten och det gäller att leta efter dem i gryning och skymning. Väckarklockan stod på 6 och en halv timme senare var vi i väg. Vi parkerade vid Deception pan, en stor öppen slätt, och åt frukost medan vi beskådade solens vackra skådespel när den snabbt steg över horisonten. Vi svängde sedan bort från det öppna fältet, in på ett par hjulspår omgivna av buskar. Och då plötsligt stod han framför oss!

Leopard på vägen framför oss

Vilket vackert djur!

Leoparden gick långsamt mot oss. Han saktade in och kollade in oss och vek bara av så han precis kunde passera bilen. Leoparden var mindre än 1 meter från oss. Han fortsatte sedan nerför vägen utan att bry sig om vår närvaro. Han var upptagen med att pinka in sitt revir, eller som Harald uttrykte det “han visar pungen för alla buskarna”. Vi vände bilen och följde honom 10 minuter innan han vek av in i buskaget och försvann.

Tillbaka vid vår lägerplats vid Deception Valley firade vi med brunch, vi har nu sett “The Big Five”. Dvs Elefanter, bufflar, lejon, noshörning och leopard. Att just dessa djur är de stora fem beror på att de är (var) de farligaste djuren i Afrika att jaga.

Lejondagen. Vi gjorde ännu en tidig sorti från vårt läger och ganska snart såg vi de här två grabbarna gå på vägen framför oss. Precis som leoparden gick de och pinkade in sitt revir och brydde sig inte speciellt mycket om att vi betraktade dem.

Vi fortsatte till ett vattenhål, som visade sig vara uttorkat men inte obebott. Den här herren låg och slappade. Vi var 3 meter ifrån honom när vi upptäckte honom och han var alldeles för mätt för att bry sig. Ser ni hur uppspänd buken är och hur mätt han ser ut? Lejon behöver bara äta var 5-7 sjunde dag och han hade precis satt i sig en gemsbock som hans honor hade dödat åt honom.

Vi såg en lejonhane till innan vi nådde vår nya lägerplats, Tau Pan, för natten. De andra var redan på plats och kunde informera oss om att ett lejon legat på vägen när de anlände, 500 m från vår campingplats. Framåt kvällen hörde vi honom plötsligt ryta och såg honom passera oss 3-400 meter bort. Han igen röt och en annan hane på andra sidan vårt läger svarade honom. Så höll de på, ibland stämde även en tredje hane långt borta in i deras bröande. (Vi har stenkoll på barnen i de här lägena, mer om det här med säkerheten bland vilda djur en annan gång)

Mike och Jen hade förberett med mousserande vin och vi dukade fram snacks på ett bord i solnedgången. Vi firade alla kattdjur vi sett men det var också ett farväl. Det var vår sista kväll tillsammans. Om 2 veckor flyger Jen hem till sin advokatbyrå i London och Mike söker jobb inom solenergisektorn i Botswana och Kapstaden. Vi träffade dem på gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Det är bara ett halvår sedan men det känns som vi känt varandra längre. Att bygga en vänskap accelererar när man lär känna varandra utan smink, kämpar mot korrupta poliser tillsammans, korsar gränsen in i Kongo på en lerig traktorstig och bajsar i en gemensam grop.

mike-och-jen-med-barnen.jpg

Sista kvällen med Mike och Jen.

Det blev en lång kväll framför brasan. Det kändes som ett bra avslut på vår tid tillsammans att sitta under Kalahariöknens stjärnhimmel medan lejonhanarna brölade allt närmare omkring oss.

Vi kommer att träffas igen. Det är nämligen så att ni där hemma kommer tröttna på att lyssna på våra historier. I många månader, ja kanske år framöver, kommer vi kontra vartenda påstående ni säger med “ja, men när jag var i Mali….” “I djungeln i Gabon…” “När vi satt där och tittade på lejonen i Zimbabwe…” “Om man jämför Sahara och Kalahari så…” Ja ni fattar. Så när vi blir alltför dryga bokar vi en helgträff med Mike och Jen i Europa för att prata om vår resa genom Afrika. Jag längtar redan.

Vi tog farväl av våra vänner men stannade ytterligare en dag i parken. Sen körde vi vidare till staden Ghanzi och tog in på en camping. Det finns inget så härligt som en varm dusch när man bott i buschen i 6 dagar. Nu dags för en restaurangmiddag.

 The big five. Dessa foton tagna i Benin, Namibia och Botswana.

 

Dag 230-232 Solnedgång över saltslätten

Det regnar i stort sett aldrig i Botswana så landet är helt beroende av vatten som kommer in via floder från Angola och Zambia i norr, framför allt Okavangofloden. Det betyder att delar av landet är tidvis översvämmat (Okavangodeltat) men att största delen är torr öken (Kalahari). Delar av dessa öknar är saltslätter pga av att flodvatten under lång tid avdunstat och lämnat efter sig salt och mineraler. Dessa saltslätter är förrädiska att köra på då saltet bildar en skorpa som skyddar jorden under från att torka ut och kan dölja djup lera.

Efter Okavangodeltat och ytterligare en bekväm natt hos Mervyn gav vi oss iväg mot Nxai Pan NP som är känt för sina imponerande Baobab träd och vidsträckta saltslätter. Det finns bara tre campingplatser (alltså plats för tre sällskap) på själva saltslätten.  Dessa blir uppbokade lång tid i förväg av firmor som anordnar turer för influgna och dyrt betalande turister. Då de har stora marginaler bokar de upp campingplatserna även om de inte har gäster ifall de skulle komma några med kort varsel. Så vi sov en natt på en annan camping i parken och gav oss därefter ut på saltslätten.

Vi följde hjulspår med Mike och Jen i täten när deras bil plötsligt kom ut på sank mark. Det är nästan omöjligt att bedöma hur gamla hjulspåren i saltet är, och just dessa måste ha gjorts när grundvattennivån var lägre. Det sista man ska göra är att stanna så de tryckte gasen i botten på sin automatväxlade bil och kom efter 30 nervösa sekunder välbehållna upp på ett område med gräs och buskar på andra sidan. Kan de klara det kan vi också. Trean låg, diffspärr och högt motorvarv. Saltleran sprutade, Harald jublade och jag svettades, men vi kom fint upp på andra sidan.

Det var en bit in på eftermiddagen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss tillbaka ut ur parken. Av en slump körde vi på en campingplats under ett stort Baobab träd med en fantastisk utsikt över saltslätten. Baobab träd kan bli flera tusen år gamla och har stammar som mäter många meter i omkrets. Det var ingen där och vi bestämde oss för att chansa. Det måste ha varit en av de vackraste (och dyraste, vi fick vackert betala när vi körde ut ur parken) platserna vi campat på. På natten gick vi gick ut på saltslätten i månskenet och njöt av tystnaden (barnen sov) och ensligheten.

/Jörgen