Zambezifloden

Visum till Zambia köpte vi på gränsen och blev överraskade när barnen inte behövde några. Efter att ha besökt nästan hälften av Afrikas länder (på denna och tidigare resor) är det första gången det händer. Barnen stämplades helt enkelt in i våra pass och vi kände oss US$100 rikare när vi rullade in i Zambia.

Vi följde Zambezifloden norrut. Ryktet hade sagt att vägarna skulle vara usla. Det var nog en sanning tills nyligen, men numera är asfalten ny och slät. Vi har förresten glömt att berätta fortsättningen på Nisses “vobblande”. Det blev två besök hos en mekaniker i Tsumeb i Namibia och efter en del detektivarbete kom vi till slut fram till att en bussning var helt utsliten. Inte de bussningar som mekanikerna i Luanda hade trott (och bytt), men däremot den som sitter mellan framaxeln och den länkarm som håller den på plats i sidled. Några sådana gick inte att beställa till norra Namibia inom en rimlig tid och mekanikern gjorde därför en “bush-lösning” med några gummibitar. Det har funkat bra hittills, bilen kör åter rakt på vägen, och vi hoppas nu att det håller tills vi kommer till Botswana. Nisse mår alltså fint och vi är trygga med att vi har identifierat problemet även om det bara är tillfälligt löst.

Det var en parantes, nu tillbaka till Zambia. Vårt första stopp blev Ngonye River Camp. Stället påminde om ställen vi varit i Nambia, men utan andra turister. Vi hade poolen, det vackra trädäcket över floden och den fina braai-platsen för oss själva i två dagar. Pga krokodiler och flodhästar gick det inte att bada i floden men i stället kunde vi höra dem hålla låda på nätterna. Hela familjen har lärt att höra skillnad på allt fler djurläten och det känns kul när barnen säger att “det där var en flodhäst som lät”.

På tal om det, vad kallas flodhästens läte? Råma? Gnägga? någon som vet?