Månadsarkiv: maj 2017

Dag 221 -Världens bästa sorts semester!

middag the Khwai

Det är vår sjätte och sista dag i The Kwhai i Botswana. Den här semestertypen är det bästa jag vet: flera familjer tillsammans, det finns sällskap för både barn och vuxna, vi äter middagar ihop, chillar mycket, hjälps åt med sysslor och varvar det hela med aktiviteter. I det här tillfället är aktiviteten att åka på safari, men det kunde lika gärna varit skidåkning, seglat från hamn till hamn, dykning, vandring eller att vi hyrt någon stuga ihop och haft helt andra aktiviteter på dagarna.

Dag 216-220 The Khwai i Botswana

The Khwai ligger i norra Botswana, mitt emellan Moremi Nationalpark och Khobe Nationalpark. Här ligger 10 campingplatser mitt ute i vildmarken och man får vara ett sällskap på max 20 personer på varje plats. Platserna ligger väl utspridda så man varken hör eller ser varandra. Området är populärt och pga av de få platserna gäller det att boka många månader i förväg. Vi halkade in på ett bananskal tack vare Mike som fixat bokningen via sin släkt (som äger stället). Det krävs en duglig 4×4 för att ta sig hit och det finns inga fasciliteter. Toaletthål får man gräva i buskarna och vi värmer flodvatten i solen för att tvätta oss. Vi har hyrt en safaribil, det betyder både att vi alla kan köra tillsammans och att vi inte behöver packa ihop tält, markis, kök osv varje dag. Och att en av Haralds drömmar gått i uppfyllelse.

Vi lever mitt bland djuren, det finns inga staket och inga vakter. Barnen är inkörda på reglerna som gäller när vi har vilda djur omkring oss. Varje gång en elefant närmar sig intar de sina platser hos oss vuxna och är knäpptysta. Flera gånger gick elefanter rakt genom vårt läger. En elefanthane kan med lätthet välta en bil och det pirrar i magen när ett stort exemplar passerar precis på andra sidan Nisse.

På kvällarna har vi barnen intill oss hela tiden. Craig och Tracy har tagit med ett extra tält där barnen kan leka när det är mörkt.

barnen i tältet, film och popcorn

Thea, Matt, Morgan och Harald äter popcorn och ser ”Hitta Nemo”

Den här kvällen tittade barnen på film och åt popcorn medan Tracy och jag satt vid brasan och höll koll. De andra hade kört iväg för att leta efter lejon i natten. Plötsligt skramlade det till vid diskbänken på Nisse, knappt 10 meter bort. Tracys ficklampa funkade inte, det var kolsvart och vi såg ingenting. Min ficklampa och machete låg i bilen, precis där vi hört ljudet. Jag vågade inte gå bort. Ljudet försvann, vi ryckte på axlarna och pratade vidare. En halvtimme senare var de andra tillbaka. Ljudet kom igen, denna gången lyste Jörgen snabbt bort. Det var en hyena. Jag får erkänna att min kunskap om hyenor var dålig, jag trodde de var som en 30-kgs vildhund. De här hyenorna väger uppemot 80 kg. De är riktigt stora rovdjur! Vi är väldigt noggranna med att bränna alla matrester för att inte locka dem till oss. Misstaget vi hade gjort den här kvällen var att vi hade lagat oxstek med svampsås och potatis. Det blev mat över och vi ställde dem i plastburkar på vår diskbänk för att svalna innan resterna skulle i kylen. Det gäller att vara noggrann.

En natt tuggade en hyena sönder Haralds fotboll och släpade iväg Jörgens sandal ut på grässlätten. Barnen grävde en djup grop och gjorde en fälla för hyenan. De fångade den inte men i morse var det fotspår efter en hyena runt om gropen, den hade varit där och tittat.

Just det, att sitta i mörkret och lyssna på alla ljud, är nog det bästa. Varenda kväll och natt hör vi lejon, hyenor, elefanter, flodhästar och ugglor. Lejonhannarna är de mäktigaste att lyssna på. En kväll var det två hannar, på var sin sida om lägret, som brölade högt mot varandra. En natt hörde vi hur ett djur (förmodligen zebra eller antilop) blev dödad av lejonen. Efteråt blev det kamp mellan hyenor och lejon om bytet och det vrålades natten lång.

Mike och Craig, som båda är Sydafrikaner, lärde känna varandra när de studerade ”Wildlife” på universitetet i Sydafrika. De kan mycket om både fåglar, större djur och växter och allt de har berättat har gett en extra dimension till vår vistelse.

På dagarna gör vi utflykter med safaribilen. Oftast en tur innan frukost, en mitt på dagen och sen en runda i skymningen. En dag körde vi på en heldagstur till Moremi Nationalpark. The Khwai ligger i utkanten av Okavanga deltat och det har varit ovanligt mycket regn i år. Vi körde genom många vattendrag och ett par gånger körde vi fast. Det är viktigt att man håller ögonen öppna efter krokodiler och flodhästar när man gräver loss bilen!

Vardag för oss som är inne på vår åttonde månad genom Afrika och lite läskigt för de som mött upp oss för en veckas semester. Vi är dessutom vana vid våra kapabla bilar och greppet från de stora lerdäcken. Safaribilen, en landcrusier 70-series med all-terrain däck, var lite av en besvikelse.

Det mest sällsynta djuret vi såg var denna sabel antilop. Ett populärt djur bland barnen var näshornsfåglen, känd som Zazu i filmen lejonkungen.

Dag 213-215 Fortsatt körning genom Botswana och reseförberedelser i staden Maun.

Mul och klövsjuka. Man får inte ta med sig rått kött eller plantor in i Botswana. Vi visste om det och fick endast lämna ifrån oss två tomater vid gränsen. Även inne i Botswana (och Namibia) finns det zoner där man inte får ta in kött och grönt. Det finns mul-och klövsjuka och det är för att minska spridningen av denna sjukdom som fordon och människor kollas. Bilens däck saneras genom att köra igenom en vätska och vi passagerare går igenom den för att rensa våra skor.

Vi är nu i staden Maun. Vi har träffat de andra som vi ska ut i bushen med och planering och matinköp är i full gång. Det ska bli spännande att se Okavangodeltat. Vattenståndet ska vara ovanligt högt, något vi fick erfara på vägen hit.

En av de större vägarna i östra Botswana.

Dag 210-212 Mera vildcamping

Vi vildcampade en natt till utanför Hwange Nationalpark. Harald, som har blivit en eld-entusiast, gjorde brasan helt själv. Från att placera stenarna i en ring, till att samla ved, brygga brasan, tända på med tändstickor och sedan passa elden. Thea hittade en rostig plåtburk, tänka sig, precis som sak-letaren Pippi Långstrump.

Vi begav oss mot Botswana via en liten skogsväg norr om nationalparken. Omgivningarna var vackra och bjöd på mera djurupplevelser. 30 meter bort låg plötsligt tre stora honlejon och slöade i förmiddagssolen under ett träd.

3 lejon i gräset

En av dem satte sig upp när vi stannade bilen.

Lejonhonor tittar

Vi studerade dem och de studerade oss. Vi körde lite närmare för att vända bilen och då hände något. Bakom de tre honorna reste sig en ung hanne, vi hade inte sett honom tidigare.

Lejonhanen reser sig

Vi trodde först att han var på väg mot oss, men istället gick han fram till en av honorna och puttade till henne så att hon gick fram mot oss. Hannen själv lade sig till rätta på det som varit honans plats. Vi backade undan och stängde av motorn och hon tog inte mer än ett par steg mot oss. Det var fantastiskt att få iaktta lejonen på nära håll. Thea är övertygad om att lejonhanen inte var ingen mindre än Simba.

Det finns en god anledning vi tittar oss omkring innan vi går ur bilen och att vi i vissa områden går upp i tältet när mörkret smyger sig på och sikten blir kort. Man vet aldrig vad som finns där ute…

elefanter i Botswana

Väl inne i Botswana blev den lilla skogsstigen till en asfaltväg. Djur såg vi rikligt av ändå. 

Dag 209 – Hwange nationalpark och djur på ännu närmare håll

Den 14 Maj ringde väckarklockan kl 5, vi ville köra innan gryningen för att optimera chanserna att få se rovdjur i parken.

Hwange NP i gryning

Det blev en flopp. Vi trodde nämligen att vi övernattat precis i utkanten av nationalparken. Men icke, vi hade sovit i utkanten av en “safari zone” (vilket innebär ett jaktområde här i Zimbabwe). Vi såg en enstaka antilop men i övrigt ingenting alls. Djuren här var, av naturlig anledningar, inte så många till antal och dessutom skygga.

I Hwange Nationalpark finns det “picknick zoner”. Där man får gå ur bilen och det finns toalett, soptunna och ett utsiktstorn för att kolla in djuren. De finns i stort sett alltid ett närliggande vattenhål. Man kan boka in sig att övernatta på dessa plaster, max ett sällskap per plats. Vi bokade in oss på på en av dessa platser, “Guavala”, och det blev en fantastiskt upplevelse. När vi ankom under eftermiddagen fanns det antiloper, zebror och en gnu vid vattenhålet.

Guavala. Vi campar och äter ca 20 meter från vattenhålet. Kolla in giraffen i bakgrunden

Under middagen kom det flera ensamma giraffer och drack. En regnbåge visade sig och under den en kudu och flera antiloper.

I gryningen, när det blev dags att gå upp i tältet såg vi horisonten svartna. Fram med kikaren. Bufflar! Många bufflar. Och det gick rakt mot oss. Inom loppet av 30 minuter stod en hjord på 120-150 bufflar vid vårt vattenhål och drack. Solen gick ner och det mörknade fort. Då såg vi en elefant. Och det kom flera. Vi hann räkna till 10 elefanter innan det blev så mörkt att vi inte kunde se dem.

Bufflarna närmar sig vattenhålet. Utsikten från tältet. Kika noga och se elefanterna på bild 2. Svårt att fota i nästan mörker. 

barnen med kikare i tältet

Månen lös och vattenhålet lystes upp, vi kunde inte se själva djuren, men vi kunde se konturerna av dem spegla i vattenytan. Vi vet inte hur många elefanter som kom, men vi gissar på minst 30. De var kvar i flera timmar och vi lyssnade på hur de drack, badade och gruffade i vattnet. En grupp om 8 djur passerade mellan oss och vattenhålet. Det är spännande med så stora, vilda djur på nära håll utan ett galler emellan. Ett par gånger lyste vi på dem med ficklampa, men till skillnad från bufflarna verkade de irriterade över ljuset och vi lät dem vara i fred.

Flera gånger under natten väcktes vi av olika ljud. Vi hörde hyenor i närheten. Någon gång under småtimmarna lyste jag ut och såg tre par ögon stirra tillbaka på mig. Det kunde vara vad som helst. Men sen satte ett av djuren sig på rumpan. Då var jag säker på att det var ett rovdjur. Jag väckte Jörgen och vi tittade tillsammans men kunde inte se vad det var. Hyenorna som vi tidigare hört? Vildhundar? Eller var det kanske lejon?

Gryningen kom och vi spanade åter från tältet. Girafferna underhåll oss åter med att med att dricka vatten på sina vinglande ben. Zebror tog morgonbad i sanden.

På vår vidare färd genom parken såg vi ett stort antal elefanter, över 100.

många elefnter i Hwange NP

Många elefanter

Det gäller att se sig för ordentligt. Vi stannade för att titta på en mamma med en unge som stod en bit från vägen på högersidan. Plötsligt ropar Harald till och pekar ut åt vänster. Vi var så upptagna av den lilla elefantungen att vi glömt att titta oss åt alla håll innan vi stannade bilen. 10 meter från bilen stod nu en stor hanne. Öronen stod rakt ut och viftade febrilt. Han tog några steg mot oss medan han trumpetade högt och vi gasade iväg.

Stora däggdjur är spännande. Men man ska inte glömma de mindre. Guinefowlen med sitt blåa huvud, ormen på fönsterkarmen när man betalar parkavgiften eller den lille ugglan som tar en tupplur. 

Dag 207-208 En natt med hyenor och en elefant

Vi hängde kvar i staden Victoria Fall en tredje natt för att slappa vid poolen, tvätta kläder och använda internet. Kartan studerades för att hitta på nästa destination. Vi fastnade för Hwange Nationalpark, en kort bit söderut.

På vägen till nationalparken vildcampade vi i parkens utkant. Barnen samlade ved och vi grillade oxfilé (igen). När det mörknade hörde vi hyenor och vi gjorde en snabb sorti till taktältet. Hyenor har ett väldigt karaktersistiskt läte, det går inte att ta miste om. Liksom ett dovt och ganska långt ooooooo som sedan går upp rejält på slutet i både volym och tonart i ett kort UU. ooooooUU. De repeterar det ett gäng gånger för att sedan tystna en stund. Barnen somnade och vi vuxna låg vakna och lyssnade. Plötsligt knäcktes grenar och steg närmade sig. Det kunde inte vara en människor, rörelserna var inte målmedvetna nog. Ljudet kom närmare och närmare, det var rejäla grenar som knäcktes. Vi hade tidigare sett kudu (en stor antilop) och misstänkte först att det var en sådan som var i farten.

Kudu i morgonljus

Kudu

Det lät som ett ensamt djur. Trots att det var nära fullmåne kunde vi inte se in i vegetationen, den var för tät och mörk. Djuret gjorde ett karaktersistiskt ljud, en blaning av morr och grynt, då visste vi att det var en elefant. Vi såg den aldrig men låg länge och lyssnade.

Middagen är som vanligt ett familjeprojekt. Det samlas ved och kvistar till brasan och grävs komposthål. Pga djurlivet har barnen strikta order om hur långt från bilen de får gå (vilket inte är många meter!)  

 

Dag 206 -Victorifallen del 3, nu från ovan och från Zimbabwesidan.

Taxi till flygplatsen

Det är den 11 maj, vi är i Zimbabwe och det är min 34-årsdag. Efter en hejdundrandes födelsedagsfrukost blev vi hämtade kl. 8.30 av en mini-bus. Dags att se Victoriafallen från ovan 🙂 Egentligen var det bara Harald och jag som skulle flyga men Jörgen hade några 20-dollarssedlar i fickan och hokuspokus så var vi plötsligt ombord alla 4. Det var verkligen en stor upplevelse, inte minst för maskinentusiasten Harald som länge pratat om att flyga helikopter. Ibland fantiserar han så mycket om det att han minns när vi flög helikopter på Färöarna (han låg då i min mage och var på storlek med ett plommon).

Utöver Victoriafallen cirkulerade vi också över nationalparken bredvid och fick se bufflar och giraffer från ovan. Efter flygäventyret och en restauranglunch gick vi den klassiska promenaden längs Victoriafallen. (Man kan göra en liknande tur på Zambiasidan). Rundan längs fallen är några kilometer lång. Klädsel: antingen badkläder eller regnkläder, man blir dygnsur! I alla fall om man går ut på de utsiktspunkter som finns närmast fallen och det gjorde vi givetvis.

Nu har jag fått en drink i min hand. Jörgen meddelar att bakpotatisen är på plats i glöden, oxfilén ligger och gottar sig och vitlökssmöret är på kylning. God kväll till er alla från Zimbabwe 🙂

Födelsedagstårtan

Världens bästa barn har gjort tårta. Inte självklart utan en ugn men med kreativt tänkande går det. De har dessutom sjungit, matat mig med choklad och små hemmagjorda paket hela dagen ❤ <3. 

Dag 204 -Victoriafallen del 1

VFZ -fallet

Victoriafallen ligger i Zambezifloden, på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Fallen kallas också ”Mosi-oa-Tunya” som var namnet de hade innan den skotske missionären och upptäckaren David Livingstone ”upptäckte” dem. Herr Livingstone valde namnet för att ära den brittiska drottning Victoria. Mosi-oa-Tunya betyder ”röken som åskar” och det är ganska talande. De enorma vattenmassorna dånar när de gör ett fall på över 100 m och ångmolnet som bildas kan ses på flera kilometers avstånd.

Eftersom man kan definiera ”världens största vattenfall” på olika sätt finns det flera som tar titeln. Victoriafallen är varken högst eller bredast men däremot världens största när det gäller fallande vattenmassa.

Man kan beundra fallen på flera sätt. Vi ska stanna ett par dagar och dessutom se fallen även från Zimbabwesidan och började därför med att titta på fallen från ”Victoria Falls Bridge”.

Bron är även gränspassagen till Zimbabwe och vi ska ta oss över den i morgon. Men för i dag fick vi lov att lämna våra pass som deposition och vandra över den gamla bron för att beskåda fallen. Det gick att ana delar av fallen men mest såg vi vattenånga.

VFZ bungyjump-span

Vi stod länge och tittade på de som hoppade bungyjump från bron. 111 m fritt fall. Barnen var fascinerade av deras mod och det blev ett samtalsämne hela kvällen.

 

Dag 203 -Vildcamping i Zambia

vildcamping dag3 Zambia

Vildcamping i Zambia innan vi kom till nationalparken. Bäst att stanna i tid medan det är ljust nog att se omgivningen

Det skulle kosta ytterligare 1000 SEK att stanna ännu en natt i Kafue nationalpark och vi blev för snåla. Vi bestämde oss för att njuta av en hel dag och skymning men att övernatta utanför parken. På så sätt kom det sig att vi körde ur nationalparken efter solnedgång och letade efter ställe att vildcampa i mörker. Skogen var antingen för tät eller landskapet för kuperat för att köra in i buschen i mörker. Vi svängde av den lilla vägen på en mindre väg och därefter en ännu mindre väg som snarare var en stig än en väg. Där slog vi upp tältet.

När man letar tältplats så där i mörker (eller ja, med hjälp av 14400 lumen extraljus) så vet man såklart inte så mycket om omgivningen. Det kanske kan låta läskigt, men det är det inte. Däremot är vi måna om att inte VI skrämmer folk när vi kommer brakande i mörkret.

Det visade sig att vi slagit upp tältet mellan två små byar och med de första morgonstrålarna kom också människorna. Vi vaknade till en halv by som stod och pratade utanför tältet. Harald klättrade ut i kalsongerna för att hämta ett spel och ropade glatt “hello, goodmorning, how are you” till folksamlingen. Sen in i tältet där killarna spelade ett parti yatzi medan vi tjejer mornade oss. Alltmedan en halv by stod runt bilen och pekade, skrattade och pratade.

Här finns en helt annan kulturell kod för hur nära man står och hur mycket man tittar. För oss skygga skandinaver så är folk VÄLDIGT nära och tittar VÄLDIGT intensivt. Vi är uppfostrade med att man inte får stå och glo och prata om folk och det har tagit ett tag att vänja sig. Harald har inte så mycket emot det och Thea som är mer blyg har lärt sig att gå undan om det blir för mycket. Men där stod vi altså och gjorde i ordning frukost, åt, borstade tänderna, borstade håret och gjorde våra morgonbestyr med publik. En publik som stod på 1,5 meters avstånd och tittade intensivt.

Thea äter frukost på motorhuven

Här campade vi, precis intill en väg som användes av mopeder och fotgängare. Thea fick avsluta sin frukost i fred, publiken gick vidare mot jobb, skola och andra sysslor. 

 

Dag 201-202 Kafue Nationalpark

Kafue Nationalpark i Zambia är Afrikas näst största och till ytan lika stor som Belgien. De marknadsför sig även som en av Afrikas äldsta. Trots att parken funnits länge är det först nyligen en framkomlig väg gjorts igenom och det är fortfarande ett måste med fyrhjulsdrift och bra markfrigång om man ska korsa parken i nord-sydlig riktning som vi gjorde.

Parken är vacker. Det är inte det bästa ställe att bocka av “the big five” men snarare ett ställe att njuta av naturen. Vegetationen är på de flesta ställen tät längs vägen vilket gör djurskådningen till en utmaning. Med det sagt såg vi både elefanter, krokodiler, flodhästar, sköldpaddor, apor och antiloper.

Vildcamping är förbjudet och vi övernattade på en camping där det förutom oss var ett sydafrikanskt par. På kvällen gjorde vi en stor brasa och lyssnade på skogen. Vi hörde plaskande i floden och eftersom många flodhästar lät trodde vi att det var dem vi hörde. Plötsligt kom ett sydafrikanskt par springande, rejält uppspelta. De var rädda att krokodiler hade landstigit den udde vi satt och grillade på. Vi hade ju hört plaskande men var ovetande om det spektakel som pågått på vattnet senaste timmen.

Kafua campingen

Vår grillplats vid floden medan det fortfarande var ljust

Paret hade stått med ficklampa och sett hur krokodiler, 50-100 stycken hade glufsat i sig ett stort djur, det gick inte att se i mörkret om det var en flodhäst eller en elefant. Vi tog fram vår starka lampa och när vi lyste ut på vattnet lyste mycket riktigt omkring 100 gula ögon på oss. En stor flock krokodiler var i rörelse. Vi har aldrig sett så många krokodiler samtidigt förut. Och aldrig i rörelse, de flesta krokodiler ligger still i vattenytan eller gapande på stranden. Lyckligtvis var de på väg mot den andra flodbredden och inte mot oss som sydafrikanerna först befarat. Campingägarna berättade att krokodilerna alltid lägger sig på den andra flodbädden efter de har ätit. Där är nämligen en lämplig strand där solen står på och krokodiler är växelvarma djur och måste vara varma för att kunna smälta en skrovmåltid

Dag 199-200 Ngonye River Camp i Zambia

Zambezifloden2

Zambezifloden

Visum till Zambia köpte vi på gränsen och blev överraskade när barnen inte behövde några. Efter att ha besökt nästan hälften av Afrikas länder (på denna och tidigare resor) är det första gången det händer. Barnen stämplades helt enkelt in i våra pass och vi kände oss US$100 rikare när vi rullade in i Zambia.

Vi följde Zambezifloden norrut. Ryktet hade sagt att vägarna skulle vara usla. Det var nog en sanning tills nyligen, men numera är asfalten ny och slät. Vi har förresten glömt att berätta fortsättningen på Nisses “vobblande”. Det blev två besök hos en mekaniker i Tsumeb i Namibia och efter en del detektivarbete kom vi till slut fram till att en bussning var helt utsliten. Inte de bussningar som mekanikerna i Luanda hade trott (och bytt), men däremot den som sitter mellan framaxeln och den länkarm som håller den på plats i sidled. Några sådana gick inte att beställa till norra Namibia inom en rimlig tid och mekanikern gjorde därför en “bush-lösning” med några gummibitar. Det har funkat bra hittills, bilen kör åter rakt på vägen, och vi hoppas nu att det håller tills vi kommer till Botswana. Nisse mår alltså fint och vi är trygga med att vi har identifierat problemet även om det bara är tillfälligt löst.

Det var en parantes, nu tillbaka till Zambia. Vårt första stopp blev Ngonye River Camp. Stället påminde om ställen vi varit i Nambia, men utan andra turister. Vi hade poolen, det vackra trädäcket över floden och den fina braai-platsen för oss själva i två dagar. Pga krokodiler och flodhästar gick det inte att bada i floden men i stället kunde vi höra dem hålla låda på nätterna. Hela familjen har lärt att höra skillnad på allt fler djurläten och det känns kul när barnen säger att “det där var en flodhäst som lät”.

På tal om det, vad kallas flodhästens läte? Råma? Gnägga? någon som vet?

Dag 194-198 Köttfrossa i Namibia

Namibia. I Sverige och under resans gång hört bara positivt om landet “Det är som Europa fast med varmt väder” har flera sagt. Namibia har inte gjort oss besvikna. Ni vet de där perfekta svenska sommardagarna vi har i Sverige 5 dagar varje år. Och de där kvällarna där värmen tillåter att man stannar ute tills småtimmarna. Så är det här. Varje dag!

Kvällssol okavango

Skön middag i nordöstra Namibia. Den här terassen som sträcker sig ut över Okavangofloden ingår i vår campingplats (alla gäster har en sådan). Dessutom finns privat utekök. Och såklart en en egen braai. 

Första intrycket. Det var överväldigande att genom en gränspassage få fin infrastruktur, fungerande elnät, rent rinnande vatten, stabilt internet och spoltoaletter. Dessutom välsorterade mataffärer där man kan betala med kort. Det finns campingplatser överallt. Och de har duschar med rinnande varmt vatten. Och tvättmaskiner! Vi körde en maskintvätt hos Dan i Nigeria, men utöver det har vi handtvättat kläder, handdukar och lakan i 6 månader. Jag var lyrisk när jag stod framför maskinen och tryckte på startknappen. Jörgen och jag satt uppe en av dessa vackra kvällar och pratade om vårt halvår i Västra Afrika. Nu, när vi är här, nästan Europa, inser vi plötsligt att det var rätt tufft ibland.

Braai. Vi har rest från och till med Mike från Sydafrika. Hans konstanta eldande har fascinerat oss. När vi tänder vår gasspis för att laga middag gör han en eld där han kokar sin gryta. Han gör upp eld på morgonen för att rosta en skiva bröd. Han eldar på stranden på kvällen för att få ljus. Efter en vecka i södra Afrika förstår vi, folk grillar hela tiden. Hela tiden! Man använder inte kol/bricketer utan gör upp en rejäl brasa som man låter brinna ut och grillar på. Det tar tid, men tid har man gott om här. På alla campingar finns en privat braai (=grill). Det finns dessutom en köttkultur. Biltong (torkat, rökt kött) finns på varenda bensinstation. Köttdiskerna är välfyllda och det är billigt. Riktigt fin, färsk oxfilé kostar 70 kr/kg och stora, läckra T-bone’s 60kr/kg (!!!). Dessutom är vi i närheten av Sydafrikas vindistrikt och en flaska Roodeberg kostar ungefär hälften av vad den gör på systemet.

Overlandingkultur. Det finns bilar med taktält överallt. Många campingplatser är så fulla att man måste boka plats i förväg. Vi känner oss hemma men inser samtidigt att vårt äventyr genom Västafrika är slut. Framför oss har vi 10 veckors med skönt klimat, safari, öl, braai och biltong.

Rastplats i Namibia

Det finns rikligt med rastplatser längs vägarna och vädret är så pass milt att är skönt med långa pauser. Här lagar vi pasta till lunch.  

Planer. Vi ska träffa Mike, Jen och två andra sällskap i Moremi Nationalpark i Okavango Deltat i Botswana d. 20 maj. Vi är 8 vuxna och 4 barn som bokat in 5 nätter på en camp i Okavango deltat. Planen är att cruisa runt mellan olika campingar i norra Namibia och Botswana tills dess. Semester helt enkelt.

Men. Efter 10 dagar i Namibia sitter Jörgen och jag och tittar på kartan. Vi inser att vi kanske borde ta reda på vilka ställen som är schysta och tänka framåt. Boka. Planera. Vi har inte läst på så mycket och vet inte riktigt vart vi vill åka. Vi bläddrar i guideböckerna. Parkerna i Botswana är de bästa i världen, men också väldigt dyra. Våra campinggrannar bekräftar att vi bör boka boende i förväg, både där och här i Namibia. Våra ögon vandrar runt på kartan. Jag ser hur Jörgens blick fastnar på Zimbabwe. “Vi skulle ju kunna ta en liten tur till Victoriafallen” säger han försiktigt. Jag har suttit och sneglat lite norrut på kartan och inser snabbt att “vi skulle kunna köra till Zambia på vägen till Zimbabwe”. Energinivån stiger och utan att prata igenom det ordentligt har vi bestämt oss. Pottholes, poliskontroller och hink-duschar, ni är jobbiga, ja faktiskt plågsamma ibland, men vi saknar er redan! Vi är på väg till Zambia. Älskade Namibia, vi kommer tillbaka sen, i juni kanske!

Bloggplats vid Okavangofloden

Jag sitter och skriver vid Okavangofloden

Dag 190-193 Etosha National Park i Namibia

Vi är i Namibia. Mer senare om detta land som alla, inklusive vi, älskar. Först kära läsare, ska jag fotobomba er. Vi har nämligen varit i Etosha National Park.

För första gången såg vi både zebror och giraffer.

Det är fascinerande att se giraffer springa. Det ser nästan ut som de springer i slowmotion. Fast det går jätte fort.

elefanten tvättar sig

Vi satt länge och tittade på denna elefanthane som tvättade sig i diket.

Thea spanar in en leopardsköldpadda.

Surikater, gnu, olika sorters antiloper och schakaler såg vi också.

Vi hade tur att se noshörningar alla tre dagar, både vita och svarta.

Spår efter lejon

Av ”The big five” har vi nu sett elefanter, lejon, bufflar och noshörning. Det som saknas är leoparder. Vi såg inga kattdjur alls den här gången men däremot bevis på deras närvaro. Hyenor, som ofta rör sig i närheten av lejon, såg vi också.

Etosha är känt för sina många fåglar. Vi är inte varken kunniga eller intresserade av just fåglar, men visst imponerar de med sina vackra färger eller storlek.

Etosha NP är nästan lika stor som hela Skåne och det kryllar av djur. Till skillnad från parker i västafrika kryllar det också av turister. Djuren störs inte så mycket, de kan lätt dra sig undan människor då det bara är en liten del av den stora parken som har infrastruktur. Det är nog mest jag som blev irriterad ibland. Elefanthannen som badade kunde vi i lugn och ro studera i 10 minuter. Sen kom en bil från andra hållet och elefanten kände sig plötsligt hotad och det var bara att starta motorn och gasa (Afrikanska elefanter är stora!!! de viftar med öronen på ett speciellt sätt och då ska man sticka). Noshörningen ovan fick vi titta på länge, men hans kusin fick vi titta på endast någon minut, folk var så giriga efter att få en närbild att de passerade oss och körde fram mot den från båda håll.

Vi fick en läsarfråga vilken park som hittills varit den bästa upplevelsen. Det är inte helt självklart, men vi svarar Pendjari NP i Benin. Det var en helt annan upplevelse att köra runt i parken utan att träffa andra turister. Där campade vi gratis i bushen tillsammans med två andra bilar (dessutom vänner) och fick besök av lejon under natten. Här campade vi sida vid sida med 50 andra bilar på en stor inhägnad resort för 450 kr/natt.

Med det sagt så tyckte vi om Etosha och vill varmt rekommendera ett besök.