Månadsarkiv: april 2017

Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.

En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.

Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.

Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.

Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.

Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”

Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!

OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.  

Andersen 3452

Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.

Dag 185-188 -Tundavala

Vår nästa destination i Angola var Tundavala. Denna bergsplatå på dryga 2200 meters höjd slutar i ett stup med ett dramatiskt fall på 1000 meter. Vi såg vår hittills första camping i Angola (den såg trevlig men tom ut). Men ni känner oss vid det här laget, vi körde förbi campingen och fortsatte 1 mil ut i vildmarken.

Vildcamping Tundavala

Vacker lägerplats

Det var ett annorlunda påskfirande. Mormor-Lene hade skickat godis från Sverige och jag lyckades pyssla ihop påskägg i fyrkantig format. Förutom Ahlgrens bilar, zoo och antonberg choklad bestod påskmiddagen av en ny favorit, stekt ris a la Jörgen.

En dag blev till två. Sen tre och nu fyra. Det är svårt att slita sig. Dagarna går i lugnt tempo med att samla ved, hämta vatten i bäcken, promenera, pyssla, spana efter apor, klättra och utforska naturen. På kvällarna har vi sagostund vid brasan och går på upptäcksfärd på klipporna för att se solnedgången. Inga människor så långt ögat kan nå och barnen får skrika hur högt de vill när de leker lejon på klipporna.

Innan vi lämnade Tundavala åkte vi bort till den klassiska utsiktsplatsen. Fotona gör inte plasten rättvisa (kamerabatteriet tog slut), ha i åtanke att Cliffs of Moher på Irland faller 200 meter. Här sluttar stupet 1000 meter rakt ner!!!

 

PS. Faster Ann och gammefarmor Inga-Britt: vi tänkte extra mycket på er under påsken. Nästa år är ni traditionsenligt välkomna till Malmö för påskmiddag.

Dag 184 -Grottorna vid Sumbe

Ungefär hälften av de overlanders vi träffat har haft problem med visum till Angola. De har antingen kört runt Angola genom Kongo, skyndat genom landet på ett 7-dagars transitvisum eller betalat dyra pengar för att flyga till sitt hemland för att där få visum. Det sägs att Angola har försökt få fart på turismen efter inbördeskrigets slut men det finns mycket kvar att jobba med. Det känns som vi har landet för oss själva. Vi gillar det på ett sätt, men det är synd att så många missar detta underbara land med storlagen natur och en befolkning som välkomnat oss med vidöppna armar.

Utanför Sumbe besöker vi nu en grotta. Den finns inte med i Lonely Planet Africa och inga skyltar visar att den finns. Vi fick höra talas om grottan från nyblivna vänner i Luanda och hittar dit genom en snårig skogsväg.

Här campade vi kvällen innan vi vandrade till grottan. Thea hjälper till med maten medan Harald bygger en linbana mellan bilen och ett träd. 

Grottan är gigantisk! Dessutom lagom läskig, det blir bara helt mörkt en kort sträcka, fladdermössen är lugna och insekterna knasar inte för mycket under skorna.

På sista bilden står jag vid ett vattenfall men jag är på sätt och vis fortfarande inne i grottan. Man går nämligen igenom grottan och kommer ut i en öppning med vattenfall, gröna träd och blå himmel. Runt om finns höga bergsväggar som bara kan nås från grottan. En hemlig oas!

2014 var vi alla 4 i en stor grotta i Hin Wong Bay i Vietnam. Storleksmässigt var den jämförbar men upplevelsen helt annorlunda. Nu ska ni inte tro vi är totalt asociala, men det ÄR skönt att slippa att köa med horder av turister och överdrivna inträdesavgifter. Grottorna utanför Sumbe hade vi helt för oss själva.

Vietnam 2014. 

Dag 181-183, Nya vänner i Luanda

Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.

Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.

Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.

Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.

/Jörgen

Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis! 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen