Månadsarkiv: april 2017

Dag 189 -Kan man ärva äventyrslust?

Året är 1979. Kalla kriget håller fortfarande Europa i sitt grepp. I en folkabuss lämnar 4 unga danskar Köpenhamn mitt om natten. De ska till Indien. Första anhalt blir ett besök hos vänner i Prag. I Österrike, efter bara 4 resdagar går motorn sönder. Det är så pass illa att de måste köpa en helt ny motor och hamnar rejält bakom tidsschemat och får ett stort hål i budgetten. De fortsätter söderut genom Turkiet där de har svårigheter att skaffa bränsle som inte får säljas till utlänningar. Färden går vidare genom Iran där de färdas genom fantastisk landskap, tar morgondopp i Svarta havet och mutar gränspoliser med amerikanska cigaretter. I sin dagbok skriver de många tankar omkring resrutt och faror. De når aldrig Indien. Vid gränsen till Afghanistan vänder de pga en kombination av tidsbrist och våldsamma attacker mot turister.

En av ungdomarna var min pappa Sören. Att jag skriver om honom just idag d. 18 april, är delvis en reflektion om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Dessutom är det i dag 10 år sedan han gick bort. Jag kan inte berätta för honom om vår resa genom Afrika, men jag har hans dagbok och kan läsa hans tankar och berättelser från det overlandingäventyret han gjorde för 38 sedan.

Det blev ett par bilsemestrar under min uppväxt, bl.a. åkte vi färja till Färöarna (där min pappa jobbade just då) och Island som vi rundade. I övrigt var det segling som gällde vilket nog i sin tur har bidragit till att jag upplever det naturligt att leva kompakt med mycket frisk luft.

Segling och overlanding har också annat gemensamt, man hamnar i situationer där man verkligen får tänka utanför boxen för att lösa problem. Ett exempel när jag var tonåring ligger mig nära. Vi hade nått Kaliningrad under en seglats Östersjön runt och möttes i hamnen av Sergej och Sonja som hjälpt oss få visum. Sergej undrade om han kunde hjälpa oss med något. Vi hade inte duschat på många dagar och jag bad därför om att få duscha. Det fanns inga faciliteter i hamnen (och nästan inga andra gäster, det var bara vi på S/Y Delfin och en finsk båt som lyckats få alla papper i ordning den sommaren för att få tillåtelse att besöka Kaliningrad till havs). Sergej funderade en stund innan han kom på en lösning: vi fick hyra ett rum på en bordell, där fanns en dusch. Och så gick det till när en svensk 3-barnsfamilj gick på ryskt bordell.

Och när det gäller huruvida äventyrslusta är ärftligt så måste vi backa bandet ytterligare en generation. Det är nu början på 50-talet och lugnet har lagt sig över Europa efter andra världskriget. Ett ungt danskt par, Birthe och Jens, använder sommarlovet till att bege sig på äventyr. Deras föräldrar vet att de ska i väg på semester till Schweiz. De vet inte om att deras barn har mycket större planer än så. Paret liftar sig genom hela Europa och når ända ner till norra Afrika. Min farmor och farfar har nu hunnit bli 84 och 87 år gamla och hela familjen ser fram emot att träffa dem i sommar och prata resor och mycket annat.

Är äventyrslusta ärftligt? Ingen aning. Däremot tror jag man påverkas av att växa upp, omgiven av människor som berättar historier från ett resande liv. Jag tror man blir mer benägen att tänka “jamen självklart!” när ens mamma ringer och och berättar att hon har sagt upp sig för att flytta till Grönland eller att hon ska bestiga Kilimanjaro med några väninnor. Eller att svara “JA!!!”! när ens man en vinterdag säger “tycker du det är okay om jag kör till Tyskland och köper en bil av den tyska armén? Vi kan utrusta den med taktält och köra ut i världen.” Kanske hade det varit mer naturligt att svara “Knasboll!”

Läs även tidigare inlägg om wanderlust här!

OBS. Vi befann oss i Tundavala i Angola utan internet när detta skrevs så inlägger kommer lite sent. I dag är det hunnit bli 10 år och 10 dagar sedan min kära pappa gick bort.  

Andersen 3452

Min pappa, farmor, mamma, lillebror och jag. Segelsemester i danskt sommarväder.

Dag 185-188 -Tundavala

Vår nästa destination i Angola var Tundavala. Denna bergsplatå på dryga 2200 meters höjd slutar i ett stup med ett dramatiskt fall på 1000 meter. Vi såg vår hittills första camping i Angola (den såg trevlig men tom ut). Men ni känner oss vid det här laget, vi körde förbi campingen och fortsatte 1 mil ut i vildmarken.

Vildcamping Tundavala

Vacker lägerplats

Det var ett annorlunda påskfirande. Mormor-Lene hade skickat godis från Sverige och jag lyckades pyssla ihop påskägg i fyrkantig format. Förutom Ahlgrens bilar, zoo och antonberg choklad bestod påskmiddagen av en ny favorit, stekt ris a la Jörgen.

En dag blev till två. Sen tre och nu fyra. Det är svårt att slita sig. Dagarna går i lugnt tempo med att samla ved, hämta vatten i bäcken, promenera, pyssla, spana efter apor, klättra och utforska naturen. På kvällarna har vi sagostund vid brasan och går på upptäcksfärd på klipporna för att se solnedgången. Inga människor så långt ögat kan nå och barnen får skrika hur högt de vill när de leker lejon på klipporna.

Innan vi lämnade Tundavala åkte vi bort till den klassiska utsiktsplatsen. Fotona gör inte plasten rättvisa (kamerabatteriet tog slut), ha i åtanke att Cliffs of Moher på Irland faller 200 meter. Här sluttar stupet 1000 meter rakt ner!!!

 

PS. Faster Ann och gammefarmor Inga-Britt: vi tänkte extra mycket på er under påsken. Nästa år är ni traditionsenligt välkomna till Malmö för påskmiddag.

Dag 184 -Grottorna vid Sumbe

Ungefär hälften av de overlanders vi träffat har haft problem med visum till Angola. De har antingen kört runt Angola genom Kongo, skyndat genom landet på ett 7-dagars transitvisum eller betalat dyra pengar för att flyga till sitt hemland för att där få visum. Det sägs att Angola har försökt få fart på turismen efter inbördeskrigets slut men det finns mycket kvar att jobba med. Det känns som vi har landet för oss själva. Vi gillar det på ett sätt, men det är synd att så många missar detta underbara land med storlagen natur och en befolkning som välkomnat oss med vidöppna armar.

Utanför Sumbe besöker vi nu en grotta. Den finns inte med i Lonely Planet Africa och inga skyltar visar att den finns. Vi fick höra talas om grottan från nyblivna vänner i Luanda och hittar dit genom en snårig skogsväg.

Här campade vi kvällen innan vi vandrade till grottan. Thea hjälper till med maten medan Harald bygger en linbana mellan bilen och ett träd. 

Grottan är gigantisk! Dessutom lagom läskig, det blir bara helt mörkt en kort sträcka, fladdermössen är lugna och insekterna knasar inte för mycket under skorna.

På sista bilden står jag vid ett vattenfall men jag är på sätt och vis fortfarande inne i grottan. Man går nämligen igenom grottan och kommer ut i en öppning med vattenfall, gröna träd och blå himmel. Runt om finns höga bergsväggar som bara kan nås från grottan. En hemlig oas!

2014 var vi alla 4 i en stor grotta i Hin Wong Bay i Vietnam. Storleksmässigt var den jämförbar men upplevelsen helt annorlunda. Nu ska ni inte tro vi är totalt asociala, men det ÄR skönt att slippa att köa med horder av turister och överdrivna inträdesavgifter. Grottorna utanför Sumbe hade vi helt för oss själva.

Vietnam 2014. 

Dag 181-183, Nya vänner i Luanda

Den 11-13 April. Detta skulle egentligen ha blivit ett inlägg om att bilen nu är lagad och vi kört vidare. Bilen har förvisso spenderat det mesta av dessa dagar på verkstaden och på torsdagen den 13 April kör vi från Luanda. Men redan på vägen ut ur staden inser vi att problemet med en ”wobblande” framaxel kvarstår. Nya bussningar har reducerat problemet men det grundläggande felet är fortfarande där. Det betyder i praktiken att om det är lite ojämnheter i vägen kan man inte köra rakt fram i högre hastigheter. Man får istället hela tiden svänga för att framaxeln skall hållas mot en sida. Det enda positiva är att andra bilister av förklarliga skäl håller sig på avstånd när vi kommer vinglande. Men vi har spenderat över en vecka i Luanda och tror inte verkstaden där kan göra så mycket mer, så vi fortsätter söderut mot Namibia i alla fall.

Detta inlägg kommer istället att handla om hur bra vi blivit behandlade av de väldigt gästfria och trevliga människorna vi träffat under veckan i Luanda. Vi har som sagt campat gratis på Yacht-klubbens parkering och där träffat många människor på väg till båtarna eller sina jobb på oljeriggar utanför kusten (en taxibåtbrygga ligger precis vid parkeringen). Vi har blivit hembjudna på middag hos en advokat som sitter i Angolas författningsdomstol, utbjudna på restaurang av en kille som heter Kelse (mer om honom senare), druckit öl och drinkar tillsammans med Dydy på en gigantisk Yacht vid bryggan och varit på salsaklubb. Vi fick låna en bil av en av våra nya vänner när vår var på verkstad och blev erbjudna att bo i hans farbrors sommarhus längre ner längs kusten. En annan lånade ut sin mobiltelefon till oss så vi kunde hålla kontakten och en tredje bjöd oss på påskfest. Alla har varit nyfikna, trevliga och måna om att visa upp Angola från sin bästa sida.

Harald med Dydy´s systerdotter. Kelse och Daniella äter middag med oss i hamnen.

Bredvid parkeringen ligger båtar uppe för reparation/förvaring och det finns en liten svetsverkstad. När vi kom till Luanda hittade vi en Landcruiser 105 som ägs av Andrew och Kristina vid sidan av svetsverkstaden. Den 7 April gav de sig tillsammans med sina två barn Savannah och Marley ut på ett längre äventyr. Andrew är en engelsman som bott hela sitt liv i Angola, men han får nu inte sitt visum förlängt och måste ge sig av. Så de ska ”overlanda” på obestämd tid. Först söderut genom Namibia och Sydafrika, sedan norrut in i Botswana där vi kanske ska möta upp med dem. Kelse (stolt ägare av en campingutrustad Landcruise 79) är god vän med familjen och de ska resa tillsammans genom Namibia och Sydafrika. Han kör söderut samma dag som oss och sista kvällen i Luanda bjuder vi honom på middag på parkeringsplatsen.

/Jörgen

Det blev ännu en dag på vattenlandet ”Giraf”. Harald har blivit en fena på att dyka och lillasyster vill också, trots puffar. Hon är envis! 

Dag 174-180, Nisse säger ifrån

I boken Africa Overland står det: ”The few travellers who manage to get in to Angola from the DRC…”  Så när vi ankom till Luanda d. 4 april på självaste ”Peace Day” (där man firar att det är 15 år sedan inbördeskrigets slut) kände vi oss lite speciella.  Vidare läser vi i våra guideböcker om stora klyftor, korruption, världens dyraste stad och hög kriminalitet. Med andra ord har vi minimala förväntningar på Luanda. Det kan vara så att vår referensram förskjutits under resans gång, men vi anländer till en stad som påminner mer om en europeisk storstad än annan någon afrikansk stad vi varit i. Skyskraporna sträcker sig upp mot himlen och vi campar gratis på Yacht-klubbens parkering med en fantastisk vy över skylinen. Vi hade tänkt stanna max två nätter, men efter 6 nätter är vi fortfarande här. Varför?

På Mount Cameroon fick Nisse många smällar och har efter det varit lite ostadig i framaxeln. I Douala (Kamerun) balanserade vi höger framhjul och det hjälpte lite. Sen har det succesivt blivit värre och vi bestämde oss för att få det kollat i Luanda. I Angola rullar det många Nissa Patrol och i Luanda finns en stor Nissan återförsäljare/verkstad. Chefen är mycket tillmöteskommande och när Nisses underrede synas framkommer det att vi böjt båda stagen som håller framaxeln på plats. Ingen på verkstaden har någonsin sett det tidigare och ingen vet om det faktiskt innebär ett problem. Reservdelar är också problematiskt att skaffa fram. Hjulinställningarna är i alla fall helt skeva och efter att de rättats till provkör jag Nisse. Det känns som problemet försvunnit och vi beslutar att köra vidare med de böjda stagen.

Den 7 April rullar vi österut mot några vattenfall som ska vara väldigt vackra. Angola är stort, glesbefolkat och fyllt av vacker natur. I och med att visum är väldigt svårt att få är det dessutom i stort sett fritt från andra turister. Med andra ord en dröm för overlanders som oss. Vägen är fin i början men efterhand börjar pottholes’en komma. Efter första riktiga smällen wobblar Nisse okontrollerat kors och tvärs över vägen. Jag tar det lite lugnare men problemet blir snabbt värre och snart kan vi inte köra mycket över 50km/t utan att bilen går i självsvängning. Uppe i fart känns det nästan som att framaxeln ska lossna från bilen. 70km från vattenfallen (300km från Luanda) bestämmer vi oss för att vända tillbaka.  Sent på kvällen återvänder vi trötta och slitna till Luanda och tar in på ett hotell. Dagen efter är en lördag och allt visar sig vara stängt. Vi spenderar helgen med att växla pengar, åka på sightseeing och besöka ett badland.

Hälften av barnen uppskattade militärhistoriska museet. Badlandet ”Giraf” var en succé!.

Måndag morgon står vi utanför Nissan verkstaden när de öppnar. Chefen blir inte överförtjust att se oss igen men Nisse blir undersökt omedelbart. Efter lunch kommer domen. Den levereras på portugisiska och jag förstår inget mer än att reservdelar flygs in under eftermiddagen och jag ska komma tillbaka imorgon. Så nu håller vi tummarna att Nisse blir frisk av operationen imorgon tisdag.

/Jörgen

 

 

Dag 171-173 Strandhäng i Angola

Vi åkte tillbaka till olycksplatsen för några dagars återhämtning. Dagarna bjöd på frågeställningar som:

Ska vi ta morgondoppet i havet eller i sötvattensjön idag?

Ska vi dricka chokladmjölk eller te till vår ägg- och baconbrunch i dag?

Ska vi spela yatzy eller backgammon?

Hårt!

🙂 🙂 🙂

 

Dag 168-170, Marinerad i diesel

Efter Västafrika och Kongo känns Angola civiliserat. Den äventyrliga delen av vår resa har nu kulminerat. Efter Angola kommer Namibia, Botswana och Sydafrika. Vi kommer att bo på campingplatser, följa trafikreglerna, köpa ost och ha det allmänt bra. Visserligen ber poliserna fortfarande om pengar, men jämfört med de hotande och skrikande kontrollanterna tidigare på resan är de lätta att prata sig förbi. Andra dagen i Angola, på väg från M’banza-Congo mot kusten reflekterar vi över detta, att vi klarade Kongo och att det bara blir lättare (och dyrare) från och med nu. Det känns nästan lite tomt…

Ett par timmar senare, på väg ner på en vacker sandstrand med höga klippor runt om, kör jag över en sten. Den är inte större än tusentals andra vi kört över tidigare på resan och jag bedömer att markfrigången klarar det. Tyvärr träffar stenen den främre drivknuten, där markfrigången är som lägst, ca 28cm. Stenen ligger löst och ställer sig upp. Från att ha varit knappt 30cm hög liggande blir den nu en halvmeter i diameter,  rullar under bilen och träffar tanken i en vinkel som gör att hela bilen lyfts upp när den tränger genom plåten in i 145 liter nypåfylld diesel.

 

Jag känner lukten nästan omedelbart och vi stannar. Dieseln forsar ur tanken och jag försöker först stoppa det med händerna. Det går inget vidare och Ida ger mig ett par strumpor som i alla fall dämpar flödet till ett hanterligt rinnande.  Vi försöker fånga diesel i dunken vi använder som tvättmaskin. Efter ett par minuter kommer några killar med en slang och ett par 25 liters dunkar som vi slangar fulla. Armarna skakar av den statiska belastningen att liggande under bilen och hålla strumporna på plats. Knappt hälften av dieseln hamnar i dunkar/tvättmaskin resten i sanden. Revan i tanken är ca 12cm lång och 3cm bred.

 

 

Vi campar på stranden och dagen efter blir vi bogserade av Mike & Jen’s Landcruiser 80 (det skär i hjärtat att se vår stolta Patrol släpad bakom en simpel Toyota) till närmsta stad. Där går en gatumekaniker omedelbart igång att svetsa ihop vår fortfarande dieselindränkta tank liggandes på marken under bilen. Efter ett par timmar är allt klart, vi fyller på diesel från tvättmaskinen (dunkarna med diesel gav vi bort som tack för hjälpen), kollar att tanken är tätt, och vi kör glada därifrån mot närmsta mack.

Efter att har fyllt upp tanken upptäcker vi att den fortfarande läcker. Tillbaka till svetsaren. Dieseln vi precis fyllt på slangar vi över till en soptunna. Sen följer 5 timmar av frustration, tryckande sol, uttråkade barn, svetsloppor i dieselpölar och en droppande tank. Till vår räddning kommer en lastbilschaufför som levererar konserver till en närliggande butik. Han tar kommandot över den växande skaran ”experter” som samlats och lagar läckan med metall-epoxi. Vi häller tillbaka dieseln i tanken (minus ca 30 liter i botten av den skitiga soptunnan som vi lämnar till skaran förväntansfulla människor med PET-flaskor som står och väntar).  Det har nu blivit mörkt och vi kör tillbaka till vårt fina campingställe vid stranden och klipporna. Vi är glada att det inte hände mitt i djungeln i Kongo.

/Jörgen

 

Dag 167 – Regn i Kongo och vi dansar under vintergatan

Vacker väg genom Kongo

Vackra vägar i Kongo

Den tredje dagen genom Kongo-Kinshasa kom regnet. Harald jublade, han hade sett så mycket fram emot detta. Vägen blev snabbt hal och lerig. Stora vattenpölar bildades. Det höll bara i sig ett par timmar och det var tur. Vi hade inte klarat att köra på den lilla väg från Kongo-Brazzaville in i Kongo-Kinshasa om det hade regnat.

Vi avslutade vår sista eftermiddag i Kongo med att hitta en lägerplats ännu vackrare än de tidigare. Barnen och jag gick på upptäcktsfärd i kvällssolen. Vi njöt av utsikten och fantiserade att vi var geparder som sprang runt i det höga gräset på de grönskande kullarna.

Under kvällsmaten nämde jag att jag saknat att dansa den senaste halvåret. Att resa med barn lämnar inte direkt plats att gå ut och klubba. För ett par veckor sedan bodde vi på ett hotell i Douala (Kamerun) och det var full fart i discomusiken i grannhuset. Jörgen och jag stod i fönstret och fantiserade lite om att aktivera babymonitorn och ta en liten sväng om. Ideén var aldrig menat seriöst, vi kan inte lämna barnen sovande, trots monitor. Dessutom insåg vi efter en del tittande genom det där fönstret att det inte var ett vanligt disco, det var en strippklubb.

Vi var nu bara 3 timnnars körning från Angola och det var dags att fira. När barnen somnat delade vi en flaska mousserande vin med Mike och Jen. Vi hade klarat det! Jen mindes vår tidigare samtal om avsaknad av dans och gjorde slag i sak. Högtalare och musik kom fram.

Där dansade  vi, i Kongo, omgivna an storslagen natur. Svetten rann, stjärnor föll och 80-tals hitten ekade band kullarna som vintergatan så vackert lyste upp. Jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Dag 165-166 Kongo-Kinshasa

Att stämpla ut ur Kongo Brazzaville var en utdragen historia. I korta drag hade vi valt en gränspassage där det i stort sett aldrig kommer turister.  Vi hade valt den vägen för att undvika Ninjorna som börjat härja i området strax väster om Brazzaville. Polisen vid gränsen sa att vägen endast var framkomlig för jordbruksmaskiner och bad oss vända och ta vägen via huvudstaden Brazzaville i stället. En omväg på tre dagar som skulle ta oss rakt igenom Ninjornas territorier. Efter en stunds tjabb framkom det att jo, de kunde göra ett undantag speciellt för oss om vi betalade tillräckligt. Det blev bråk, det tog tid men vi körde därifrån med våra stämplar och utan att ha betalat en krona.

Gränsen ut ur Kongo B

Medan Jörgen, Mike och Jen fick oss utstämplade ur Kongo-Brazzaville samlades ett gäng skolbarn runt mig och barnen som väntade utanför. När barnen, precis som den äldre generationen inne i polishuset direkt började fråga efter pengar, mat och kläder fick jag ett litet utbrott på dem. Med tanke på deras korrupta pappor på polisstationen var deras tiggande beteende inte konstigt, men jag sa åt dem att plugga hårt och försöka ta sig vidare till universitetet. Det slutade med att jag höll en liten engelska lektion för dem.

Vägen ut ur Kongo-Brazzaville och in i Kongo-Kinshasa var spännande. Stundvis var den nästan obefintlig. Alla utom Harald var glada att det inte regnade på de små ”vägarna”.

Vårt första möte med Kongo-Kinshasa var i en polisstation i en liten by där våra dokument skulle synas. Halva byn samlades skrattande och vinkande omkring oss. De var nyfikna och trevliga och vi kände oss välkomnade.

Vi åt kvällsmat på ännu en vacker plats med utsikt över grönskande kullar. Några barn kom förbi på kvällen. Harald och Thea tog fram sin fotboll och det blev genast lek och spel.

middag med publik

Så fortsatte vi genom Kongo. Körning på vägar som knappt var vägar. Ibland var det MC-stigar där vi långsamt banade oss fram, ibland var det traktorspår. Vi hade klarat oss utan regn men körde ibland igenom passager där det nyligen hade regnat och vi fick en känsla för hur det kunde varit…

Följande kväll hittade vi en ännu vackrare lägerplats där vi gjorde upp eld och grillade marschmellows. Det blixtrade i tre vädersträck men över oss kunde vi beskåda den vackraste vintergatan och det kom inget regn den natten heller.

Harald tappade sin första tand

Vår stora kille har tappat sin första tand.

Dag 164 -Sjukhusbesök och lyxbaguette i Dolisie

Thea vaknade åter med feber fram mot småtimmarna. Bortset från termometern som visade 39.5 hittade jag inget avvikande när jag undersökte henne. Vi var på väg att bege oss in i Kongo-Kinshasas djungel och hade framför oss den längsta sräckan utan civilisation (sjukvård och en flygplats). Vi beslutade att åka till stadens sjukhus med henne för blodprover. Thea tyckte inte om att varken bli undersökt av en främmande läkare eller ta blodprov men hon är en liten kämpe och bet tappert ihop. För mig var det en kul upplevelse, jag kände mig genast hemma i miljön och bland personalen. Det togs Hb, vita (inklusive diff), thyfoidantikroppar, malariautstryk och ytterligare ett utstryk för att kolla andra parasiter. Alla värden var helt normala och vi kunde andas ut. Thea sprang skrikande och skrattande runt i sjukhus korridoren och lekte lejonkungen med sin storebror och såg kärnfrisk ut bortset från lite rosiga kinder.

Vi hade bestämt träff med Mike och Jen vid en Total bensinstation i stadens utkant. Där fanns ett bonjour café med ett utbud som ett skandinaviskt café. Cookies, chokladcroissanter och surdegsbaguetter med kyckling, bacon, ost och avokadoröra. För er där hemma låter det kanske inte så exotiskt men jag kan lova er att det var som en fest för oss!

Cafe bonjour

Café Bonjour

Strömmen försvann i Dolisie vilket sinkade oss några timmar. Mike och Jen behövde nämligen tanka sin bil innan avfärds och för det behövdes pengar. Pga strömavbrottet fungerade inte uttagsautomaterna och de kunde alltså inte tanka. Vardag i Afrika. Det var söndag och bankerna var stängda, hade någon jobbat hade de antagligen satt igång generatorn. Medan vi väntade på strömmen räknade vi fram och tillbaka på hur många liter de hade i tanken och om det skulle räcka för vår kommande körsträcka. Det skulle bli på håret. Vågade vi köra när den ena bilens tank bara var fylld 2/3? Vi var två bilar och i värsta fall skulle vi kunna köra och hämta bränsle åt dem. Timmarna gick och vi övervägde att stanna ytterligare en natt i Dolisie. Till slut kom strömmen och vi hann köra 3 timmar innan vi slog läger för natten.

Kongo-Brazzaville är jätte vackert! Grönt, många berg, mjuka kullar, högt gräs, palmer, skog, röd sand, små byar med glada, välkomnande och vinkande människor.

Familjen i Kongo

Familjen i Kongo. (Thea ser kanske hängig ut, men hon verkar helt återställd, ville bara inte fotas)

Dag 163 -Kongo Brazzaville

Vi vaknade med tuppen. Eller ska jag säga tupparna, det lät som 500 satte i gång sitt golande simultant. Kl. 7.30 stod vi redo hos polisen för att stämpla ut ur Gabon. Efter sedvanligt tjabbande där vi tvingades kopiera både det ena och andra dokumentet (kanske var det polisens kusin som ägde kopieringsstället och de delade på vinsten?) och sedan väntat en lång stund på chefen som hade nyckeln till skrivbordslådan där stämplen låg, var vi äntligen på väg in i Kongo Brazzaville. De 24 milen från Ndende i Gabon och staden Dolisie i Kongo tog 10 timmar. Landskapet var grönskande vackert.

Vi kände oss mörbultade efter att ha stångats med poliser och dålig väg en hel dag. Med hjälp av musik, film och frågesport hade barnen som vanligt varit suveräna. Vi hittade en hotellparkering att slå upp tältet och det var därefter ett lätt beslut att gå ut och äta.

Det var lördagkväll, mycket människor, mat och musik på gatorna. Kyckling, ris och friterad plantae (matbanan) sköljdes ner med öl och cola medan vi lyssnade på livemusik och beskådade det levande gatuliv. En härlig lördagkväll efter vår första långa dag genom Kongo-Brazzaville.

Dag 162 -Möte med andra overlanders

Vi vildcampade även vår näst sista natt i Gabon. Mitt under matlagningen fick vi sällskap. Dani och Didi från Tyskland samt Dan från Australien. De var precis som oss på väg söderut men i ett mycket långsammare tempo. Dan är 35 år och heltidresenär. Dani och Didi är 50 år och har sparat ihop pengar och tagit ledigt från sina jobb i 5 år för att resa. Det ni! (Ni hittar dem på www.theroadchoseme.com och www.dideda-unterwegs.net). Det blev en trevlig kväll och morgon med utbyte av tips och historier. Dan gjorde en liten film om oss 4 som hamnar på hans youtubekanal så småningom, vi hojtar till när den publiceras.

Gäster i bushen

Av de 7 overlanders vi har stött på har ingen annan kört Nissan Patrol. Ingen har heller kört landrovers som är den klassiska romantiska overlandardrömmen (jag försöker, att med glimten i ögat, skriva något om vikten av bilens hållbarhet när man kör genom västafrika men det är svårt att formulera utan att bli spydig mot alla landroversägare;-)). Jeep, Ford, Subaru och en handfull Landcruisers har vi däremot träffat.

Thea hade feber i morse. Det är första gången på hela resan hon är sjuk. Min undersökning av henne gav oss ingen ledtråd vart febern kom ifrån. Våra medtagna malariatest var negativt. Nu mår hon åter bra och förhoppningsvis blir det inget mer med det. Närmsta stora stad med sjukhus ligger i Kongo Brazzaville så hur det än utvecklar sig ska vi köra söderut.

Mike och Jen har ankommit till vår mötesplats, i morgon kör vi in i Kongo!

Thea skalar morot

Lite hängig men pigg nog att hjälpa till med matlagning och dukning.

 

 

Dag 160-161. Idioterna på stranden

Efter fyra kördagar vaknar vi morgonen den 22 Mars äntligen upp till ljudet av vågor som slår in mot en kritvit sandstrand. Vi såg spår efter elefanter i sanden när vi slog läger kvällen innan och i havet nära kusten ska det finnas valar, delfiner och späckhuggare.
barnen i Gabon medel
Vi spanar ut över vattnet och njuter av morgonen fram till Harald ropar nerifrån marken: ”Här ligger telefonen”. Det har spöregnat halva natten och telefonen är stendöd. Efter några timmar av torkande och återupplivningsförsök börjar det sjunka in vad det innebär. Om det var en enda pryl som inte fick gå sönder så var det telefonen.
Vi kan nu INTE:
# Använda appen IOverlander med vilken vi planerat de nästa veckorna av vår resa (inkl koordinaterna vi ska träffa Mike&Jen nu på fredag)
# Betala de räkningar som ska betalas i slutet av varje månad.
# Flytta pengar till kontot det Visa-kort vi använder för att ta ut pengar är kopplat till, eller göra övriga bankärenden i Sverige.
# Identifiera mig med danska nem-ID och därmed göra min danska deklaration eller bankärenden i Danmark.
# Skicka SMS och hålla kontakten med övriga overlanders vi träffat eller planerar att träffa.
# Komunicera via whats-up, skype, facebook, messenger, etc.
Telefonen måste ha trillat ner från tältet när jag var ute och kissade Thea någon gång under natten. Men det grundläggande felet ligger i att vi inte har varit försiktiga nog och skapat rutiner för hur vi ska ta hand om telefonen. Vi har behandlat den som man behandlar en telefon hemma. Den har legat i fickan, eller mellan sätena i bilen, eller i tältet, eller någon annanstans. Den har används till allt från klocka, ficklampa, alarm till tidtagarur och kamera. Detta i en miljö som är sandig, våt, dammig, varm och allmänt ogästvänlig mot elektronik. Till skillnad från t.ex. trackern är en Iphone inte gjord för att överleva i en sådan miljö. Vi visste hur vital telefonen är för oss och skulle naturligtvis haft en strategi för att vara säkra på att den skulle hålla hela resan. Sett i backspegeln skulle vi nog faktiskt haft två telefoner. Vi har redundans när det gäller väldigt mycket annat som är viktigt, men just telefonen tyckte vi konstigt nog att det var nog med en. Så här sitter vi, på en paradisstrand utan en människa i närheten (och definitivt inget internet) och funderar på vad vi ska göra nu. Vi ska igenom ett par små städer innan vi ger oss in i de båda Kongo’na, men erfarenheten säger att det är svårt att hitta internet. Och när man väl hittar det är det ostabilt och extremt långsamt (vilket är anledningen till att de är så få bilder i inläggen nu för tiden).
Det första problemet är hur vi ska hitta platsen där vi ska möta Mike&Jen. Lyckligtvis kan vi skicka sms via satellit med trackern och förhoppningsvis får Mike täckning någon gång innan fredag och kan skicka koordinaterna vi ska träffas på. Vi har internetbank på datorerna, men det kräver en förhållandevis stabil internetuppkoppling och utan mobilt bank-ID (som var på telefonen) är det begränsat vad vi kan göra. Omedelbart ser det ut som den första stad vi kommer till där vi på allvar kan angripa problemen det innebär att telefonen gått sönder är Luanda, Angolas huvudstad. Dit är det uppskattningsvis ??? mils körning på några av de sämsta vägarna på hela resan.
Det är så typiskt att efter att ha korsat halva Afrika är det största missödet hittills på resan att jag tappar telefonen i en vattenpöl!
/Jörgen

Dag 156-159. Världens vackraste transportsträcka?

18-21 Mars 2017.
De senaste 4 dagarna har vi suttit mycket i bilen. Väldigt mycket. Vi äter lunch i bilen, vi stannar och går på toaletten i bilens skugga, idag (21 Mars) åt barnen till och med frukost i bilen för att komma undan knotten utanför. En typisk kördag ser ut så här: Vi vaknar med solen, tar en lugn morgon och äter frukost. Packar ihop tältet, leker lite med barnen fram till värmen (eller insekterna) gör att det känns lockande att sätta sig i bilen. Sen kör vi i stort sett oavbrutet fram till omkring kl 17. Vi stannar för polis/militär/gräns-kontroller, för att göra lunch och för att köpa in kött/grönsaker på marknader vi kör förbi. Men hettan utomhus gör att den luftkonditionerade bilen är skön under de varmaste timmarna.
Detta måste vara ett helvete för barnen tänker ni kanske? Och det stämmer att de helt klart föredrar de dagar vi campar vid stranden, utforskar regnskogen, kollar på apor eller bestiger ett berg. Men vi har för det mesta trevligt också i bilen. Barnen har vant sig vid bilåkandet och jag tror ingen har frågat ”När är vi framme” sen vi lämnade Marocko (frågan ”När får vi kolla på Lejonkungen” återkommer å andra sidan med en irriterande frekvens). Det kollas på film, leks lekar, spelas på paddorna och framför allt så pratas det väldigt mycket. Harald är nyfiken på allt. Och nu har man tid att svara på (nästan) alla hans frågor. Vi leker mattelekar, har frågesport, berättar historier (gärna baserade på verkliga händelser), tränar bokstäver, pratar om religion och värderingar samt händelser vi är med om på resan. Thea hänger naturligtvis inte med på allt och ibland försjunker hon i sin padda meden vi andra pratar, men en del snappar hon upp och ibland överraskar hon med en klurig fråga om något vi pratat om tidigare. Vi pratar också mycket om alla saker barnen vill göra när vi kommer hem till Malmö. De saknar sina liv i Malmö och har helt orealistiska förväntningar på hur det ska vara när vi kommer hem. När de tänker på Malmö tänker de inte på tidiga vardagsmorgnar, de tänker på sina kompisar och släktingar, badhuset i Hyllie, Leo’s lekland, lasagne och att plantera saker i trädgården. När vi precis kommit hem kommer det antagligen vara ungefär så. Men sen börjar vi jobba och de långa dagarna i skola/förskola tar över. Vi får se vad de tycker om att gå från att spendera all tid tillsammans till att bara ses morgnar och kvällar 5 dagar i veckan.
Vi vuxna då. Jo, jag skulle säga att vi också föredrar de dagarna vi är på stranden eller gör något annat, samtidigt som det är något lockande i att komma vidare. De senaste månaderna har vi också varit tvungna att komma framåt på grund av att vårt visum till Angola slutar gälla den 2 april. Men det är tungt att köra 7-8 timmar i sträck på afrikanska vägar. Man måste vara på helspänn hela tiden. Människor, bilar, busar, lastbilar, pottholes, hundar, getter och kycklingar lurar bakom varje krök. Efter en hel dags körning brukar jag börja med maten så fort vi stannat för natten. Ida sätter igång med tältet och barnen ger sig ut på upptäcktsfärd. När vi ätit, mörkret lagt sig och vi krupit upp i tältet är man helt färdig. Efter lite spelande (kortspel, backgammon, Yatsy eller UNO) somnar vi ofta kring kl 21. I och med att solen går upp strax efter kl 6 blir det många timmar i horisontalläge. Det betyder i sin tur att man som vuxen ofta ligger vaken nån timme mitt i natten. Om det är klibbigt varmt och svettigt är det irriterande timmar. Men de flesta nätter är det behagligt svalt och man kan ligga och titta ut, lyssna på djungeln/havet och fundera. Det är aldrig tyst i regnskogen, tvärtom är det ganska högljutt på nätterna. Syrsor spelar, fåglar sjunger, apor vrålar och vinden/regnet ruskar i de vansinnigt höga träden. Man kan också spendera förvånansvärt lång tid med att titta på sin familj när de sover.
Vi har kört ungefär 140 mil, korsat 1 gräns och duschat/badat 0 gånger de senaste fyra dagarna. Det har mestadels varit relativt fin, slingrande asfalt genom glesbefolkad regnskog. Enormt vackert, frodigt och kuperat landskap. Vägen slingrar sig fram, ständigt uppför eller nedför, aldrig plant. Växellådan får användas flitigt och Nisses vikt på 3.5t gör sig ofta påmind. Växtligheten tränger sig in över sidorna av asfalten, vilket gör vägen smal och möten med andra fordon kan bli spännande. Vägen följer ibland floder där träd hänger ut över det bruna vattnet och krokodiler lurar i vattenytan. Ska man köra långa dagar kan jag inte komma på ett bättre ställe att göra det.
/Jörgen

Dag 155, Men hur mår bilen då?

17 Mars 2017.
Under de senaste 5 månaderna har vi utsatt bil och däck för en grov och utdragen misshandel. Den kulminerade med bestigningen av Mount Cameroun. Det skar i hjärtat varje gång en sten slog i underredet eller fjädringen gnisslade och jämrade sig i protest mot att hjulartikulationen pressades till sitt yttersta. Tidvis stängdes luftkonditioneringen ner för att motorns temperatur blev för hög i den tunna luften och växel/fördelar-lådan blev så varm att det var obekvämt att hålla foten på gaspedalen på grund av värmen. Så idag har vi lämnat in Nisse på stans bästa (enligt Rodrigo) verkstad för att bli ompysslad lite. Han fick:
# Ny olja, oljefilter, 2 st bränslefilter samt luftfilter.
# Smörjt nipplar på hjulupphängningar, diffar, leder och liknande.
# Balanserat höger framhjul.
# Roterat bakhjulen och reservhjulet.
# Fastbultat vänster sidosteg vars främre fäste slagits sönder efter närkontakt med en lavasten.
Men även innan bergsbestigningen var livet på de afrikanska vägarna hårt och slitsamt. Här följer några exempel på vad vi tvingat vår trogna bil igenom:
Pottholes
Vissa vägar består i stort sett bara av pottholes. Vägarna i Guinea påminner om ett månlandskap fyllt av kratrar och hål. Vi snittade omkring 30km/h på landsvägarna och hade god nytta av Nisses utmärkta hjulartikulation. På andra ställen ligger asfalten fin i flera mil för att plötsligt bytas ut mot ett gigantiskt potthole som kan svälja en hel bil. Första gången det hände var i Mauretanien där jag blåser över ett hål som var minst 2m långt och 1m djupt i 90 km/h. Vi blev lite chockade och en del saker flög omkring, men absolut ingenting hände med bilen! Efter det har liknande händelser blivit vardag, men jag är fortfarande lika imponerad varje gång bil och däck klarar sig igenom oskadda. Länge leve kvalitetsdäck och stela axlar!
Vassa föremål, stenar och asfaltkanter
# En dag i Senegal upptäcker Harald att vi har en metallbricka sittandes inkilad i mönstret på ett av däcken. När jag drar ut den med en tång visar det sig vara en häftstiftsformad metallbit som sticker nästan 30mm rakt in i däcket. Fick vi punktering? Nej, efter jag dragit ut den kunde vi köra vidare som om inget hade hänt.
# När vi möter bilar/lastbilar på smala asfaltvägar tvingas man placera höger däck par på vägrenen, utanför asfalten. Nivån där är ofta 10-15cm under asfalten och när man sedan (utan att sakta ner) tvingar upp däcken över den ibland vassa asfaltkanten igen tar sidoväggarna på däcken en del stryk. Det har bildats en mönster på sidoväggarna som vittnar om det. Har vi fått någon punktering på grund av detta? Nej, en del gummi har skavts bort men inget som är kritiskt.
# Den värsta misshandeln av däcken har definitivt varit vår bestigning av Mount Cameroun. Att spinna sig fram uppför vassa lavastenar sliter något fruktansvärt på däck och bil. På vissa ställen har små gummistycken slitits ur mönstren på däcken. Men ingen punktering och inget som nämnvärt försämrar däckens prestanda.
# Vi har tidigare lagt upp en bild på ett lufttomt däck (länk) som vi fått ett par frågor om. Men nej, vi har efter snart 2000 mil ännu inte fått en enda punktering. Däremot har smuts kilat sig in så att luften pyst ut i skarven mellan däck och fälg. Efter lite rengöring kunde vi pumpa upp däcket igen.
# På Mount Cameroon slog underredet strax bakom vänster framdäck i en sten så hårt att främre fästet till vänster sidosteg gick av och karossen mellan vänster framdörr och hjulhuset veckade sig ut under trycket. Sidosteget är nu lagat och utbucklingen i karossen är bara ett kosmetiskt problem (Nisse är ett rambygge och karossen är inte bärande).
Dålig diesel
# I Nigera fyllde vi på 20 liter av vad som skulle visa sig vara diesel utspätt med vatten. När vi körde märktes inte så mycket men Nisse blev väldigt svårstartad. Efter vi fyllt upp tanken med riktig diesel försvann startproblemen.
# Att vi kört snart 5 månader på afrikansk diesel märktes också på Mount Cameroun. I en brant uppförsbacke med fullt gaspådrag dog motorn plötsligt. Det upprepades sedan i var uppförsbacke där jag gasade fullt över 3000rpm. Inte riktigt ett problem man vill ha när man ska bestiga ett berg med bilen. Det löste ju sig ändå, men jag fick hålla motorvarvet under 3000rpm under hela bestigningen. Vi kom ganska snabbt fram till att problemet borde vara på bränslesidan. Igensatta bränslefilter skulle kunna resultera i att trycket i commonrail systemet sjunker vid högt effektutnyttjande och utlöser en nerstängning av motorn. Problemet har också mycket riktigt försvunnit efter att vi idag bytt bränslefilter på Nisse.
Lufttillförseln
# Vi rensar och byter luftfilter ofta. Vid varje oljebyte (ca var 600 mil) byts luftfiltret och många gånger där emellan tas det ut och rensas. Trots det tror jag att motorn ibland har lite svårt att få luft. Varje gång vi satt i ett nytt luftfilter märks det skillnad i effekt och gasrespons.
# Dan Mårtensson (som så öppenhjärtligt tog emot oss i sitt hus i Calabar) föreslog att vi skulle titta på Nisses luftvägar för att se om det var något vi kunde ta bort. Och mycket riktigt, det satt ett galler/nät precis efter luftfiltret. Det följdes sedan av ytterliggare ett 10cm senare precis före luft-mass-mätaren. Ett nät borde vara tillräckligt tänkte vi, så Dan tog bort det som satt närmast luftfiltret. Svårt att säga med säkerhet, men nog blev Nisse lite piggare med ett nät mindre.
Men några mekaniska problem måste vi ha haft
# Jo, vi har bränt några säkringar när vi överbelastat det hemmagjorda elsystemet i tältet. För att byta säkringen till 12v uttaget i fronten på bilen (som är där vi kopplar in tältet) måste man demontera främre grill och stötfångare.
# Och jo, vi har bränt ytterligare några säkringar när sladdar till kylskåp och tält klämts av och kortslutits. Vi har inga fler av specialsäkringen som kylen använder utan har fuskat och kopplat runt säkringen med en bit sladd. Säkringen till själva 12v uttaget sitter fortfarande kvar och kommer utlösa om vi skulle råka ut för en ny kortslutning.
På det hela taget har Nisse klarat av strapatserna förvånansvärt bra! Nu håller vi tummarna att han klarar den återstående delan av resan i samma stil. Nästa utmaning blir djugeln och leran när vi ska köra genom Kongo Brazzaville och Kongo Kingshasa.
/Jörgen