(Ledsen för lång tid mellan uppdateringarna. Har haft radioskugga i bergen i Nigeria och efterföljande inget internet i västra Kamerun till följd av politiska konflikter. Vi sitter i skrivande stund på en strand i Kribi och käkar cocosnöt och har det hur bra som helst. Tack till alla som hört av er, er oro är obefogad men den värmer)

Sen vi påbörjade vår resa genom Afrika har vi förhandlat. Om fruktpriserna, med tulltjänstemännen, på ambassaderna, om köttpriserna på marknaden, med guiderna, med poliser, med campingägare osv. Våra första 2 timmar i Nigeria var också en lång förhandling.

För min del var det första stoppet tullmyndigheten. Jag fick börja med att förklara att nej tack jag är redan gift och nej jag har varken presenter eller pengar till er. När det väl var på plats började de uppföra sig nästan professionellt och allt gick smidigt. Nästa stopp var immigrationspolisen. Två män gick igenom alla papper noggrant. Polischefen kliade sig sedan länge på hakan, bläddrade i sin kalender och gav oss till slut 20 dagar i Nigeria. Egentligen räckte det, vi tänkte inte stanna så länge, men det var en principfråga. Vårt visum, som vi kämpat så hårt för, var nämligen giltigt i 60 dagar (för kännedom så gäller det antal dagar som står på visumet inte om immigrationspolisen säger annat. I Ghana hade vi visum för 1 månad men vid gränsen förlängdes det till 2 månader, utan att vi efterfrågade det. Dagsformen hos den som är i tjänst verkar vara avgörande. Vi har inte testat det men säkert är pengar under bordet också en möjlighet att påverka). Förhandlingen om vår vistelselängd i Nigeria slutade med att vi fick 35 dagar.

Under tiden växlade Jörgen pengar på svarta marknaden. Efter 2 timmars förhandling fick vi till slut en bra kurs för våra euro. Efteråt stoppade växelkillen våra euro i fickan och körde iväg på sin moppe med polischefen som jag just förhandlat visumlängd  med. Var de kompanjoner?

Poliskontrollerna i Nigeria var många till antal men inte så hemska som vi befarat. De flesta var proffsiga och ett fåtal efterfrågade presenter. Många imponeras att vi kört hela vägen från Sverige och vill fota oss och höra mera. De är ofta uttråkade och pratglada. Vi vill bara vidare och det är en avvägning hur länge man snackar och ställer upp på foton. Maktbalansen är inte helt jämnlik när de står med sina uniformer, spikmattor och AK47:or. Men som sagt, nästan alltid trevliga och aldrig hotfulla.

Mannen i mitten var ganska påträngande, tog upp sin revolver när han öppnade dörrarna in till oss med sina kollegor och efterfrågade presenter. Han blev glad när jag bad att få ta en bild på honom. Vi fick ta om den 3 gånger innan han blev nöjd med hur mössan satt. Polisen på bilden till höger var trevlig. Han bytte om till en ren vit tröja för att låta sin kollega foto honom med oss.

Vi hade långa kördagar och ett par hotellnätter medan vi jobbade oss mot Calabar, vårt första mål i Nigeria.

Calabar är vackert beläget i ett floddelta på kullar och omgiven av regnskog. 

Dan, en svensk kille bosatt i Nigeria, hade via svenska medier hittat vår blogg och bjudit in oss till sitt och flickvännen Lydias hem. Riktigt kul att få en personlig  inbjudan till Calabar! Vi utnyttjade deras gästfrihet till fulla och stannade 4 dagar. Utöver att köra oss runt och visa upp Calabars sevärdheter samt att komma med värdefulla biltips lagade Dan också grym mat. Det bjöds bl.a. på rökt gris, långtidsmarinerad (10 dagar:-) )nötstek och gräddsås med svamp.

Dan med hundarna Boris och Rolex

Barnen satt som kungar i Dans Toyota Sequoia

Vattenpark i Calabar

Thea och Jörgen

I Calabar finns en SPAR (alltså matbutiken) och vi kunde bunkra upp med knäckebröd, muslie, ost och andra godsaker.

Tack Dan och Lydia! Och ett extra tack till rottweilerna Boris och Rolex som tålmodigt stod ut med att vistas i sovrummet delar av dagarna pga våra barns närvaro.