Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

odla

Jag tittar upp på Jörgen som precis återvänt till vårt bord. “En ödla ramlade i huvudet på mig när jag öppnade toadörren”. Efter det konstaterandet fortsätter han att knäcka valnötter med baksidan på sin machete. Vi sitter på en lokal restaurang. Jag ler, tar en klunk öl och inser att jo, både komforzonen och vår fuck-it-age* har förändrats de senaste fyra månaderna.

1 vecka tidigare. Jag duschar innan middagen. Det är första varmduschen sen november förra året.

Ett par veckor tidigare. Vi har spenderat vår första natt i Ghana i buschen. Jörgen och jag har precis återhämtat oss från magsjuka och har inte haft sedvanlig framförhållning avseende frukostinköp. Vi stannar i stället till längs vägen och köper kokt ris, grillad kyckling och friterade bönbullar. Kl. är 8 på morgonen men barnen hugger in på den nya maten som äts med händerna ur små plastpåsar.

1 månad tidigare. Jörgen är iväg för att söka visum på en ambassad i Bamako, Malis huvudstad. Barnen och jag promenerar till en marknad för att köpa tyg. Thea vill sy upp en rosa klänning och Harald en grön skjorta. Vi letar oss genom staden, frågar om vägen på franska, hittar marknaden och prutar på tyget. Det är 35 grader varmt och barnen går 4 km utan att klaga.

1,5 månad tidigare. Jag slutar dricka kaffe. De flesta dagar finns det utrymme att ta fram gasspis och kastrull, men ibland drar vi i soluppgången, tar en kall frukost på vägen eller står hela eftermiddagen vid en gränspassage. Det är bra att minimerade vardagliga måsten när man lever så här. Efter två dygns koffeindetox med dunkande huvudvärk kom jag ut ren och harmonisk på den andra sidan. Jag är numera en sporadisk te-drickare.

2 månader tidigare. Vi kör i regnskogen någonstans på gränsen mellan Guinea-Bissau och Guinea. Vi kör stundvis på traktorspår och under några timmar banar vi oss väg genom djunglen på en gångstig. Ibland kör vi genom små byar där folk tittar nyfiket och vinkar glatt. Det är många barn. Många nakna kvinnobröst – små, stora, korta, långa och ännu längre. När vi behöver hjälp med att flytta ett träd som fallit över stigen kommer det strax en man försedd med yxa och hjälper till.

Vi har stämplat ut ur G-Bissau men inte stämplats in i Guinea och är inte helt säkra på vilket land vi befinner oss i. Men regnskogen är vacker, vi är tillsammans och livet känns härligt. Stundvis adrenalinpåslag, men aldrig någon rädsla eller obehag.

3 månader tidigare. Jag väcks av Theas gråt. Hon har kurat ihop sig nästan på mig och vi har sovit gott fram tills nu. Jag vaknar till ordentligt och inser att hennes gråt beror på att hon har kissat på sig i sömnen. Jag tvättar av oss och hon får nya trosor. Hon somnar sött om, tillbaka på sin plats som är torr och ren. Jag sitter i mörkret och funderar en stund över situationen. Vi har inga extralakan och inga akuta tvättmöjligheter. Alltså lägger jag mig ner på den våta och nerkissade madrassen och somnar också om.

5 månader tidigare. Vi sover i sängar i ett hus med disk- och tvättmaskin. Vi handlar på ICA eller beställer prylar online. Barnen pratar svenska på skola/förskola och vi vuxna går plikttroget till våra fulltidsarbeten. Jag tvättar håret varje dag i en varm dusch och Jörgen trimmar skägget regelbundet. Vi vuxna sneglar sjukligt ofta på sociala medier och omni på våra telefoner och barnen spenderar helgmorgnarna framför netflix.

Sveriges yngsta overlanders längs den västafrikanska rutten? Ibland undrar jag varför inga svenskar verkar ha gjort denna resa med barn förut. Andra dagar förstår j precis varför.    

*Fuck-it-age är ett mått på hur mycket man låter sig begränsas av rädslan för folks reaktioner. Det klassiska exemplet är personen som i omklädningsrummet på Friskis och Svettis torkar rövhåret med den gemensamma hårfönen, hen har en respektingivande Fuck-it-age. Få av oss når så långt (och kanske är det inte heller eftersträvansvärt?).

2 thoughts on “Dag 121 – 4 månader på resande fot. Om komfortzon och fuck-it-age

  1. ronja

    Jag har inte kommit till ”fuck-it-age” ännu men förstår precis vad ni pratar om! Var stolta över de ni gör ni har många dagar kvar och kommer bara lära er mer. Eli och Enam frågar fortfarande efter er och vill hälsa till er. Stort lycka till och tack för den lilla tiden vi fick spendera med er!!! 💜

    Gilla

    Svara
    1. familjenmarken Inläggets författare

      Hej Ronja! Tack själv, är alltid så värdefullt att träffa människor med lokalkännedom. Ännu en gång stort tack! Hälsa Eli och Enam från oss. Kram och fortsatt lycka till med ditt fina arbete med barnen i Wli!

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s