Månadsarkiv: januari 2017

Dag 103-105 -Elefantpromenad i norra Ghana

mole-national-park

Vid den här poolen med utsikt över elefanterna på savannen spenderar vi dagarna.

Här på hotellområdet har vi spenderat 4 dagar nu. Poolen är fin och utsikten över savannen är enastående. Vi har sett så många elefanter att vi inte ens går och tittar varje gång de kommer förbi längre.

När man går utanför hotellområdet måste man ha med sig en beväpnad guide. Men även inne på området måste man ha koll på barn och tillhörigheter. Vi har haft besök av en vildsvinsfamilj, klåfingriga apor och även en elefant. Tältet packar vi ihop varje dag, vi vågar inte lämna det på campingen (200 m här i från) pga av närgångna babianer (länk) och andra djur.

Ett par promenader/safari varav den bästa var morgonpromenaden kl. 7-9. Vi stod 25 m från elefanterna och betraktade hur de drack och badade. De är STORA! Kolla in Harald som står i ett fotspår.

Precis som i Nikolo-Koba i Senegal så är detta billig safari. Vi tältar för 150 kr/natt, kan laga vår egen mat och betalar 50 kr/timme för privat guidad tur för oss 4. Krokodiler, antiloper, babianer, småapor, fåglar och vildsvin har vi också sett.

 

Dag 101-102 -Mole National Park i Ghana

elefantutsikt

Min utsikt i skrivande stund

Vi fick höra att babianer känner av människors kön. De är skygga för män men kan däremot bli ganska närgångna och aggressiva mot kvinnor och barn. Jag var skeptiskt mot detta påstående. Efter ett par dagar i Mole National Park i Ghana börjar jag tro att det kan finnas en gnutta sanning i påståendet. Vi bor på campingen här och är de ända gästerna.

Den första morgonen gick Harald och Jörgen till toaletten, ca 100 m från bilen. Thea och jag låg kvar i tältet. I samma sekund som killarna var utom synhåll smög en babian fram från buskagen. Babianer är stora och det prasslade när den tog sig fram på den torra och lövtäckta marken. Den tog ett par varv runt bilen och hoppade sedan upp på motorhuven. Där satt vi öga mot öga, babianen och jag, mindre än en meter ifrån varandra och endast ett myggnät mellan oss. Jag kände mig tafatt. Skulle jag leta fram kameran eller göra mig redo för självförsvar? Och hur försvarar man sig mot en babian? Vi satt där och stirrade på varandra en stund. Den såg plötsligt ut som den tog sats för att hoppa mot mig (eller tälttaket över mig). Jag skrek till och började vifta med min kudde. Den blev inte nämnvärd rädd av mina tillrop men tvekade och lät bli att hoppa. Långsamt hasade den sig ner från motorhuven medan den sneglade misstänksamt på mig. Tre smidiga steg och ett hopp senare så var den i stället uppe på reservdäcket. Med hjälp av sina långa armar nådde den runt bakluckan och tittade in genom fönstret på långsidan, ett par decimeter från sovande Thea. Jag intensifierade mitt kuddviftande. Babianen glodde på mig, såg inte rädd ut, snarare irriterad och så hoppade den åter ner. Jag hörde hur den gick runt på marken någon minut innan den sen klättrade upp för stegen. Den försökte kroka av vår kisshink. Jag blev upprörd och gjorde mig redo att sparka till inkräktaren genom myggnätet. Jag hann aldrig till skott innan den hoppade ner från stegen och försvann. Jag trodde först att den skrämts av ljudet från hinken som skramlade mot metallstegen. När jag vände mig om kom killarna ut från toaletten. Var det ett sammanträffande att den just då försvann in i snåren igen?  Eller hade den vittrat testosteron?

Bilderna är på andra babianer vi stötte på senare samma dag. Ja och den sista bilden är ingen babian men vår egen lilla älsklingsapa där hon låg under besöket. 

På en guidad savanntur ett par dagar senare fick vi lära oss att krokodiler skräms av människor som simmar eftersom de förnimmar vår kroppsbehåring.

Jörgen – jag vet inte säkert om krokodilen bryr sig om kvantiteten kroppsbehåring, men det står nog 2-0 till dig när det gäller att överleva på savannen!;-)

Vi packar ihop tältet varje morgon och kör upp till hotellet som ligger 300 m från vår ödsliga camping. Vi vågar helt enkelt inte lämna vårt hem utan uppsikt. Det är inte bara pga babianernas nypor men även elefanterna. Den här grabben vandrade runt på parkeringen i går.

Dag 100 -Vatten, toaletter, småkryp och bankomater.

I Marocko började vi beskriva vår utrustning och vardag lite närmare (taktältet och tvättmaskinen). Vi har fått många bra frågor från er läsare via kommentarer och mail och nu är det dags att svara på några stycken.

Hur gör ni med vatten? Vi har plats för 50 l dricksvatten (5 styck 10 l dunkar från biltema). Vi fyller kontinuerligt på dem med köpvatten vilket kostar mellan 1,5 och 3,5 kr/liter. Ca 10 l/dygn går åt per dygn. Vi har 17 l vatten på taket som vi använder till att diska, tvätta oss i etc. Vattnet blir härligt varmt eftersom det förvaras i ett svart PVC-rör och det räcker ca 2 dygn om vi är i bushen. Vi passar på att fylla tanken på campingar, restauranger och biltvättar vi passerar. Vi har också ett vattenfilter som hittills är oanvänt. Vi skulle ta med det igen, man måste ha livlinor i fall olyckan är ute mitt i bushen. Plastflaskor och dunkar är inte idealt, vi borde kanske använda filtret mer. Men det är tidskrävande och lite omständigt att använda.

Har ni en toalett? Nej. Vi har en spade och naturen. Antingen är man ensam, och då kan man fritt välja en buske. Eller så är det folk och då finns det alltid en toalett att låna. Det har hittills aldrig varit ett problem. Vi gräver ner skiten och pappret (ni vet när man svänger förbi en svensk rastplats och där är fullt med toapapper, blä!). Vi har också en hink med lock på en krok utanför tältet, redo om någon behöver kissa på natten och inte vill gå ut (används mest av Thea och mig). 25 kr på Claes Ohlsson och mitt bästa bidrag till vår utrustning.

Har ni haft problem med småkryp på resan så här långt? Det har generellt varit betydligt färre småkryp än vi befarade hemifrån. På två ställen i Marocko var det så mycket flugor att det var besvärligt att laga och äta mat. På det ena stället var det så illa att vi åt på restaurang istället. När det gäller mygg så kommer de ibland kvällstid och myggmedlet kommer fram när det börjar skymma. Flest mygg har det hittills varit i Malis huvudstad Bamako. De är små och ljudlösa. Vi har fått lite myggbett, mest vi vuxna som är ute längst på kvällarna. I tältet har vi dubbla myggnät och där finns inga småkryp. Myror finns och vissa biter. När vi vildcampar är det oftast gummistövlar som gäller för barnen pga ormar så antal myrbett har varit få.

Hur gör ni med pengar? I början av resan tog en del bensinstationer och matbutiker kort, men efter hand har de blivit färre och färre. Nu använder vi i stort sett bara kontanter, som vi tar ut i bankomater. Det har varit enkelt överallt förutom i Guinea där det var riktigt besvärligt. Det fanns få bankomater och maxbeloppet för uttag var 200.000 GF (= 200 Sek). Den största sedeln var på 10.000 och bankomaterna kunde helt enkelt inte ge ut mer än 20 sedlar per kund. Ni kan själva tänka er hur långt det räcker när man ska tanka Nisse. Vi fick växla medtagna euro på svarta marknaden. (Killarna som växlar behöver man inte leta efter, de hittar dig!). En del länder har gemensam valuta och det underlättar såklart. CFA används i Senegal, Guinea-Bissau, Mali, Elfenbenskusten, Togo och Benin.

När det gäller magsjukan så blev jag också smittad. Men det är lindrigt jämfört med en klassisk skandinavisk vinterkräksjuka. Barnen är friska men får stå ut med en dag till på hotell. Nu Ghana!

Dag 97-99 Magsjukan slår till i Elfenbenskusten

Att köra ut ur Mali gick lika lätt som att köra in i landet. Vi börjar bli skickliga när det gäller gränspassager. En av oss hänger med barnen och den andra går iväg för att stämpla pass och tullhandlingar. Ofta turas vi om, den ena stämplar ut oss och den andra stämplar in oss. Det tar oftast mellan 1-3 timmar.

bushcamping-elfenbenskusten

Barnens favoritspel är UNO. Harald har blivit riktig skicklig och Thea spelar med öppna kort och är med lite guidning också en värdig motståndare. Här vår första kväll i Elfenbenskusten.

Det har varit tre långa kördagar söderut genom Mali och Elfenbenskusten. Vi försöker att regelbundet pausa och få ut barnen ur bilen, men det är så absurt varmt att de efter få minuter skriker i kör ”vi dör, vi dör, vi vill in i bilen och se film på din dator i mamma, snälla kan vi köra vidare”. Alla har alltså varit nöjda med att befinna sig i bilens a/c mellan kl. 10-17. Vi utnyttjar förmiddagarnas svalka till att sparka fotboll och kvällarna till matlagning, sällskapsspel, teckna och högläsning. Vi har bushcampat på ställen där vi varit i fred, efter 4 sociala kvällar i Bamako var det vad vi behövde.

solnedgangen

Vi tittar på solnedgången varje kväll

Vårt första resmål i Elfenbenskusten är Abengouro. Vi blev inbjudna av Chloe, en fransk kvinna som vi kom i kontakt med på nätet. Hon driver med sina kollegor ett hjälpcenter för barn som varit utsatta för prostutition. Mer om det senare.

I eftermiddags när vi närmade oss Abengouru blev Jörgen tilltagande yr och illamående. När vi satt i skuggan och väntade på att möta Chloe kräktes han första gången. Chloe dök upp och Jörgen hann i princip säga ”hej, kan jag låna toaletten”. Jag hade en trevlig pratstund under en dryg timme medan Jörgen var fast på hennes toalett. Jag tog ett snabbt beslut och bokade ett hotell, Jörgen lyckades kravla sig in i bilen och hålla tätt i båda ändar de fem minuter det tog att köra hit. Han har feber men sover nu sött här bredvid. Han var smart nog att ta med sin husläkare på resan 😉 (men i ärlighetens namn kan jag inte göra annat än vem som helst med sunt förnuft, dvs hålla ett öga på tempen, servera ett par panodil, truga till vätskteintag och hålla barnen sysselsatta på behörigt avstånd från smittan).

Vi har bara bott på hotell två gånger i Afrika, när vi hade besök i Marocko och när vi var desperata efter internet i Dakhla (7 veckor sen sist). Barnen tycker det är kul med ett hotellrum som en omväxling. Men när var dags att lägga sig började de prata om tältet. De projicerade sin osäkerhet över den nya miljön på bilen, ”hur ska Nisse klara sig utan oss i natt?” Vi fick gå ut på parkeringen och säga godnatt till bilen och jag fick försäkra dem 217 gånger om att Nisse klarar sig. I ärlighetens namn tycker jag också det känns märkligt att sova inomhus. Men vi stannar här tills Jörgen är frisk!

portratt-av-jorgen

Hotellrummet blev en ritstuga under kvällen. Här har barnen gjort var sitt porträtt av sin pappa för att han ska bli glad och krya på sig snabbare.

Dag 94-96 -Bamako

Sleeping Camel har varit en höjdpunkt när det gäller hotelvistelser (eller ska jag säga hotell-parkerings-vistelser). Här är avslappnad stämning och en bra restaurang. Till barnens stora förtjusning har hotellet husdjur, kaniner som hoppar runt överallt. Harald har blivit en fena på dart som går att spela i restaurangen. Personalen kan engelska och är hjälpsamma vare sig man vill ha adress till ambassad eller tips om myggmedel (ägaren skickade en kille att köpa myggmedel till oss och ville inte ha betalt för varken tjänst eller produkt). Precis som på många andra ställen vi har vistats är här en del FN-arbetare. De agerar i norra Mali men kommer hit ett par dagar då och då för miljöombyte. När det gäller säkerheten så är det en högre nivå här än vi tidigare varit vana vid. För att komma in på hotellet ska man igenom en skyddssluss (den innersta dörren öppnas först när den yttersta stängts).

När man öppnar den sista dörren och träder in på hotellområdet möts man av denna skyllt:

welcome-to-the-camel

Vi blev nyfikna. Vad låg bakom portningen av just irlands-jamacaner? Den tredje dagen fick vi ett svar, för vi träffade honom. Andrew. Han visade sig vare en skön kille som jobbade för FN. Han bjöd in oss alla 6 till chili och öl på sin takterass kl. 19. Det blev en mycket trevlig kväll där vi fick träffa många expats, främst poliser och FN-arbetare. Utomlands tenderar många att dras till andra utlänningar som påminner om sig själva. Och i ett land som Mali med så få turister går det tydligen snabbt att hitta varandra och dras in i gemenskapen. Andrew hade en X-box och en kyl fylld med läsk så även barnen var nöjda med kvällen.

I övrigt har vi använt dagarna här till att turas om att antingen umgås med barnen eller åka till ambassaderna. Vi har nu också visum till Togo och Kongo Brazzaville, det börjar art sig! Benin fick vi inte, vilket var förvånande eftersom Peter och Patricia, som var här för en vecka sedan, fick det utan problem. Som sagt, det där med visum är inte logiskt.

Vårt intryck av Mali är gott, vi skulle gärna vilja se mer av landet. Det är lätt att ändra på sina principer när man har så här trevligt. Men nej. Mali är inget resmål för en barnfamilj. Vi körde raka vägen till huvudstaden till ett säkert hotell. I morgon bitti kör vi raka vägen härifrån, till Elfenbenskusten (där vi kommer undvika de pågående oroligheterna i de sydvästra delarna). Om 35 år, när Jörgen och jag är pensionärer, då upprepar vi resan och turistar mer i Mali.

fn-i-mali

FN på plats i Mali

PS. Till er som undrade så är Andrew en stamkund på Sleeping Camels restaurang. Hans pappa är från Jamaica och hans mamma från Irland och portningen är alltså ett skämt för alla gillar honom.

Dag 92-93 -Ett kärt återseende i Mali

Vi är i Mali. Det var inte planen men flexibilitet är ett av livets nyckelord nu för tiden. I overlandkretsar pratas det varmt om södra Mali som är känt för vacker natur, bra musik och trevliga människor. Hemifrån bestämde vi oss dock för att undvika Mali pga oroligheterna i norr och UDs avrådan.

Men här är vi nu, i huvudstaden Bamako. Visum till Nigeria är det som fört oss hit. Jfm med Conakry och Bissau är här grönskande vackert. Vägarna är fina (asfalterade!) och trafiken hanterbar. Det är många kvinnor bakom bilrattar och mopedstyren, vilket i alla fall i min värld är ett tecken på framgång.

Mike och Jen, som vi sist såg i norra Senegal, stod vid gränsposten i Guinea när vi ankom dit igår morse. Vi visste att de var i regionen, men det kändes ändå helt osannolikt, vem hade trott att man skulle stöta på någon man känner vid en gränskontroll till Mali? Det visade sig att vi vildcampat få kilometer från varandra kvällen dessförinnan. Alla lyssnat natten lång på det samma dunkande ljud fån guldgrävarnas elektriska pumpar. De hade svängt av vägen till vänster innan gränsen medan vi hade valt den till höger ut i bushen.

patroltoyota-mali-gransen

Jen och Mike kör en Toyota Landcruiser

Det var hur som helst en fantastisk överraskning och vi körde tillsammans till huvudstaden Bamako och har nu gjort en gemensam lägerplats med eldstad på parkeringen framför Hotel Sleeping Camel. Jörgen delade en taxi med dem till Nigerias ambassad i dag och det var en busenkel process på 3 timmar och barnen och jag behövde inte ens komma dit. Tredje gången gillt!

Det här med visum är bra märkligt. Varför kan man inte få ett visum till Nigeria på ambassaderna i Bissau eller Conakry? Med motivationen att det finns generella regler att man måste ansöka i sitt hemland i första hand och om detta av någon anledning inte är möjligt då ska man ansöka i ett grannland till Nigeria. I vårt fall skulle det då vara i Burkina Faso eller Benin eftersom vi kör österut. Om det nu verkligen finns sådana regler så kan jag köpa det. Men uppenbarligen kan man alltså få ett Nigeranskt visum i Mali (som inte gränsar till Nigeria). Dessutom har vi läst på olika forum att Benin är ett osäkert ställe att lyckas. Jag kan ju tillägga att Mike och Jen ansökte om det Nigerianska visumet hemifrån London (enligt gällande regler). Det var en komplicerad process där båda till slut fick avslag. De fick dessutom inte pengarna tillbaka, man betalade tydligen för själva ansökningsprocessen och inte för visumet per se.

campsite-sleeping-camel

Vår gemensamma lägerplats tar upp hela parkeringen.  

Dag 87-90 -Roadtrip genom Guinea och ett möte med en byhövding.

Conakry är en kaotisk och högljudd storstad med brutal trafik. Den ständiga förbränningen av osorterade sopor dränker dess invånare i ett svart röktäcke. Vi sov oroligt pga ljud, lukter och den klibbiga värmen som närheten till Atlanten för med sig. Den andra och sista natten gick nödgeneratorn i gång på parkeringen där vi tältade. Ljudet hade vi kunnat sova igenom, men avgaserna från dieselmotorn steg rakt in och fyllde tältet. Jörgen for ut, iförd endast kalsonger och hittade två vakter som hjälpsamt lyfte var sin stege medan han själv körde bilen med uppfält taktält och två sovande barn och en hustru tvärsöver parkeringen, det måste varit en rolig syn.

 

thea-i-conakry

Trots kaotisk stad hade vi en trevlig kväll på ”Hotel Les Palmiers” med några franskmän. Hotellägaren var på gott humör och delade ut champagne som blivit över sen nyår.

Vi fick inte vårt visum till Nigeria. Besvikelsen var dock kortvarig och vi ställde om kursen och sinnet mot Mali. Efter ett snabbt och produktivt möte med Malis ambassadör var det en lättnad att lämna huvudstaden. Conakry är nog den första plats vi besökt som vi faktiskt inte önskar återvända till.

Det var däremot ett kärt återseende med Guineas landsbygd och dess invånare. Det känns tryggt att snyta ut rött damm i stället för svarta avgaser. Längs de usla vägarna stannade vi och köpte nyskördad mango, ananas, apelsiner och bananer. Eftersom vårt visum till Mali först började gälla den 15 Januari blev det lugn körning. Vägarna var blandat asfalt och grus men med mycket ”potholes” av ibland avsevärd storlek. Vi snittade ungefär 35 km/h de första två dagarna men det ökade efter hand som vi närmade oss Mali och vägarna förbättrades.

Efter en natts bushcamping utan mänsklig kontakt var vi sugna på lite mer interaktion och slog därför läger vid en flod. Det var mycket människor som strömmade till och från byn på andra sidan floden, de transporterades av små kanoter som stakades över det grunda vattnet. Uppskattingsvis passerade ett par hundra människor förbi oss under våra två dagar där. Ingen kunde engelska eller franska men vi kommunicerade så gott vi kunde. Många var nyfikna på vår bil. De synade vårt packsystem, solcellerna och tältet. Våra campingstolar uppskattades av folk som väntade på sin tur att transporteras hem av en av de tre kanoterna. Kvinnorna flockades runt Jörgen när han lagade mat. Ett gasolkök, så fina grytor, men framför allt en man vid spisen väckte stor nyfikenhet och beundran. De fick så klart smaka och Jörgens couscous/korv/lök-rätt var populär.

Männen som stakade kanoterna föreslog att vi skulle åka med och ta en titt på deras by. Harald och jag nappade på erbjudandet och det blev minsann ett litet äventyr. På andra sidan möttes vi av nyfikna barn och barbröstade kvinnor som tvättade och diskade i floden. De pekade ut stigen som ledde till byn. Vi hann bara gå en kilometer till byns utkant innan vi blev stoppade av två män på en motorcykel. Den ena, en äldre fåordig herre, visade sig vara ”The village chief”/big boss/byhövding. Den andra var en Sierre-leonsk guldgrävare boende i trakten som hade blivit inhämtad som engelsk tolk. De var på väg till främlingarna som campade vid floden. Jag förklarade att vi ville titta på byn men nej, vi kunde inte fortsätta. De var vänliga men väldigt bestämda, de tillät det inte. De ville i stället att vi skulle följa med på motorcykeln. Jag lyckades övertala dem att vi fick gå till fots tillbaka. Harald och jag hann ett par hundra meter mot floden och sen kom de tillbaka. Nej, byhövdingen hade bestämt att vi inte fick gå, vi blev beordrade att hoppa upp på motorcykeln. Harald tittade lite nervöst på mig ”vi har ju ingen hjälm mamma”. Jag lugnade honom med att det rörde sig om 700 meter på en grusstig, ingen fara. Jag ansträngde mig för att förklara att vi var turister från Sverige som stannat vid floden  för att där var vackert och trevligt. Jag  berättade att vi stannat en extra dag i väntan på att vårt visum till Mali skulle börja gälla. ”But what happened?” frågade de in och igen. Och de ville gärna träffa mannen i familjen. Så vi blev ett större sällskap som åkte tillbaka över floden för att träffa Jörgen – ”familjens överhuvud”.

Flodbåt med byhövdingen.jpg

Harald och jag på väg över floden med byhövdingen och hans följe. 

”So, What happened?” Här hade aldrig varit turister förut och varför bodde vi i bushen? Jörgen gav samma svar som jag gett och de accepterade. De var vänliga och bjöd in oss att sova i byn. Vi avböjde eftersom det redan var sent och vi inte var sugna på att lämna vårt hem/bil utan tillsyn. Pratar man med en byhövdning bör man ge presenter, så mycket hyfs har vi lärt oss. Jag letade febrilt i bagaget och det landade på ett paket chokladkex. Jag berättade att det var väldigt svenskt att ”fika”. De tittade frågande på mig, fika?, men gillade kakorna. Tolken förklarade att vi önskades välkomna och att allt var bra och så återvände sällskapet hem över floden.

Det var två intensiva dagar och natten därpå, den sista innan Mali, valde vi att köra rakt ut i bushen och campa omringad av regnskogen. Bara oss fyra, UNO, Yatzy, fullmåne och en köttgryta.

fullmane

Tänk att vi redan varit på resande fot i 3 månader. I morgon väntar nya äventyr i Mali. Godnatt gott folk!