OBS! Vi skriver kontinuerligt men har svårt att hitta internet som är tillräckligt bra för att ladda upp blogginlägg. Här kommer därför ett gäng inlägg på en gång. De flesta blir utan bilder. Håll koll på de bildlösa inläggen, de kommer uppdateras så småningom!  

Dakar, precis som ett antal afrikanska andra huvudstäder, har varit en självklar destination eftersom där finns många ambassader där vi ska ansöka om visum. Staden är stor och modern och omtalad både positivt t.ex Dakarracet (som numera körs i Mexico) men även pga kriminalitet och höga hotellpriser.

Vi valde att bosätta oss 30 km utanför Dakar, på en camping vid Lac Rose. Namnet, “Den rosa sjön”, kommer av att sjön i visst ljus är just rosa, vilket beror på den höga salthalten. Här brukade racerförarna samlas och fira efter målgång i Dakar. Vi återförenades med två av de par vi hängt med tidigare i veckan på Zebrabar. Från Lac Rose gjorde vi dagsturer in till stadens ambassader.

(Bilder Lac Rose)

Att ansöka om visum är en djungel. Redan hemma i Sverige visste vi att det fanns risk för problem. Varför ansökte vi inte i Sverige kanske ni undrar? Jo, i de flesta fall är det så att från den dagen man får sitt visum måste man använda det inom 3 månader. Vi har ingen fast rutt och ingen tidsplan så det var aldrig ett alternativ att ansöka från Sverige. Både pris och hur många dagar ett utfärdande tar varierar beroende på vilket land man ansöker i. Vi har därför försökt kolla upp hemifrån vilka ambassader som utfärdar de billigaste visumen snabbast. Som sagt, en djungel!

Man skulle tycka att respektive ambassad borde bjuda på information angående visumprocessen på sin hemsida. Men nej, så är oftast inte fallet. Genom att läsa på nätet och prata med folk har vi dessutom förstått att ambassadörens humör, personliga åsikt och dagsform kan avgöra huruvida hen godkänner en visumansökan. För det mesta krävs pass, passfoton, vaccinatonskort, pengar och tålamod. För vissa länder måste man också ha en naturlig anledning att vilja besöka landet, t.ex släkt och vänner (=både hotellreservationer, referenser och letter of invitation). Pengar under bordet förekommer frekvent men är något vi vill undvika.

Ghana är en av de länder vi varit nervösa för. Vi har hört så många historier om avslag de senaste månaderna. Den stora gruppen från “oasis overland” som vi träffade på Zebrabar skakade på huvudet när vi berättade att vi inte hade visum till Ghana hemifrån. Två från deras sällskap hade varit tvungen att flyga tillbaka till London för rätt papper.

Ghanas ambassad. Vi förberedde oss så gott vi kunde genom att ha alla papper klara. Hela familjen fick duscha och ta på sina finaste kläder. Själv letade jag fram min vita strukna skjorta som jag lyckats hålla ren från den röda sanden. Jag är principiellt emot att muta barnen med sötsaker för att inte trigga igång detta belöningsystem, men det finns undantag och Ghanas ambassad är ett en av dem. Under vårt första besök skulle vi manuellt fylla i ett långt formulär med info per person, i 4 (!!!) exemplar per person dessutom. Barnen fick 2 chokladcookies precis när vi anlände och det var fel kak-taktik. De hann bli totalt sockerhöga och smått galna. Den initiala besvikelsen över att ambassadören inte var på plats var nog vår tur sett i beckspegeln.

När ambassadören ringde in oss dagen därpå för en intervju gav vi i stället barnen ett helt paket kex som de fick dela på. De hann aldrig in i sockerchocks stadiet men hamnade direkt i koma-stadiet. Det var en succe (även om vi vuxna sneglade lite nervöst ibland pga kräkrisk pga total överätning). Vid vårt tredje besök sa vi i stället att barnen skulle få varsitt kinderägg om de lovade att sitta snällt i varsin fåtölj med händerna i knät och le mot ambassadören. Det funkade! (Det måste tilläggas här att detta besök endast varade 20 minuter och mycket längre än så hade en kinderäggöverraskelse inte hållt deras humör i schack).

Om det var tack vare välartade barn och strukna vita skjortor vet jag inte, men efter 3 dagar med besök på ambassaden satte vi oss triumferande med visumen i handen och körde ut ur Dakar. Eftersom vi alla 4 har dubbla pass hade vi paralellt ansök om visum till Elfenbenskusten som även det gick vägen. Det nästa “svåra” visum blir Nigeria, men den utmaningen sparar vi ett par veckor.

Vildcamping ett par timmar sydöst om Dakar. Kocken lagade burgare av tonfiskfile. Lokalbefolkningen hälsade oss välkomna

Tillägg: vi fick en fråga om varför just Ghana är svårt att få visum till. Ghana är en stark ekonomi med en ganska välmående befolkning. Men landets mående har inget att göra med visumsituationen för skandinaver. I Ghana vill man att visum söks från hemlandet. Man behöver en ”mycket god förklaring” till varför man inte har haft möjlighet till att ansöka hemifrån. Det är således också ganska ovanligt att overlanders och backpackers ansöker om visum på de olika Ghanensiska ambassaderna i västafrika. Även Nigeria och Angola anses som ”svåra” visum.

Det är frustrerande men man få ha i bakhuvudet hur lyckligt lottade vi skandinaver är, det är få invånare i Västra Afrika som skulle få beviljat ett visum för resa till Skandinavien (eller ha råd med det). Att sätta sig i bilen och bara köra ut i världen som vi gör, är en frihet som är väldigt få människor förunnat!