I tät morgondimma körde vi konvoj med 3 FN-bilar och våra nyfunna amerikanska vänner. Det tog en timme till gränsen och där fick vi snällt vänta på att de öppnade kl 9. Bortsett från lite panikartad letande efter rätt papper var det en okomplicerad process där vi slussades igenom olika stationer och både vi och bilen blev utstämplade ur Västsahara/Marocko på ca 1 timme.

Färden genom ingenmannsland kunde börja. Vi har läst en del otrevligheter om hur turister kört fel och råkat ut för både banditer och sprängts i luften av landminor. Det görs sannolikt en del skumma affärer i Ingenmannsland, men det cirkulerar nog desto fler skräckhistorier som nog är just bara gamla historier. De första 1,5 km är en rak asfalltväg. De sista 1,5 km finns ingen väg men det finns rikligt med hjulspår att följa och ingen risk att man virrar bort sig. FN finns på plats och övervakar.

Fin asfaltväg i 1,5 km

Skräp överallt

FN övervakar

1,5 km på grus och sten till Mauretanien

Väl framme vid den Mauretanska gränsen började en 2,5 h-process med visumansökan, köp av bilförsäkring mm. Vi hade redan innan bestämt oss för att anlita en “fixare” som kunde guida oss igenom processen. Det kändes som välinvesterade pengar just då (20€), men nästa gång kör vi på egen hand. Visum är en av de lite större kostnader för vår resa, vi måste ju dessutom betala för 4 personer varje gång, barn får ingen rabatt. Notan hamnade på motsvarande 5500 SEK för visum x4, den obligatoriska bilförsäkringen mm. För er läsare som planerar en liknande resa kan jag glädja er med att visumpriset sänks från årskiftet från 120€ til 40€ per person. (tillägg: ett par dagar senare pratade vi med ett par som spenderat 20 minuter i stället för 2,5 h vid gränsen. De kom på eftermiddagen i stället för på morgonen och det var ingen kö då. Tänkvärt tips!)

Nisse på Mauretansk jord. Jag fick en del skit för att jag fotade.

Mike och Jörgen

Kl 12.30 rullade vi in i Mauretanien och begav oss till Nouadhibou, Mauretaniens näst största stad, för att ta ut pengar. Korruptionen märktes direkt då poliser och militärer började efterfråga pengar och presenter. De fick inget. Vid en kontroll bad polisen om att få ett äpple jag hade i knäet (det fick de inte heller).

Mauretaniens näst största stad

Ensam åsna

För oss vuxna var det en intensiv och spännande dag. För barnen var det tråkigt men de var suveräna och stod snällt ut med all väntan och alla passkontroller. Det var skönt att köra till en camping i stadens utkant och spendera eftermiddagen med upptäcktsfärd på stranden.

Vår första eftermiddag i Mauretanien