Månadsarkiv: december 2016

Dag 73-74 -Svenskt sällskap

Vi hade bara tänkt stanna på Chez Helena 2 dagar. Men så plötsligt, för första gången sen turiststråken i Marocko, hörde vi svenska röster. Det tog inte många minuter innan Harald och jämnårige Malcolm hittade varandra. Och det dröjde inte länge innan vi vuxna flyttade ihop borden.

Harald hade en period med hemlängtan innan jul. Främst handlade det om att han saknade att prata med andra barn. Det finns ju massa barn här, halva Guinea-Bissaus befolkning är under 18 år. Men han kan varken Franska, Engelska, Portugisiska eller några av de andra 20 språk som är gångbara här. Han saknar att prata. Vi som familj har ju all tid i världen och pratar mer än någonsin, men det är en annan sak att prata med en jämnårig. Malcolms ankomst förgyllde julen.

Vi har ju ingen brådska, så vi stannar en dag till här och klämmer en 3-rätters italiensk middag till i kväll 🙂

Dag 72 -Guinea-Bissau

leon-posserar

Leon ville gärna fotas i just denna pose (upprepade gånger)

Jag vill berätta om Leon. Han är en av de äldre männen i utkanten av Varela, hans hus ligger 500 m från platsen vi campade de första 3 dagar här. Han hälsade oss välkommen när vi kom och vi bjöd på jordnötter. Han sa att han gillade oss och att vi nu var en del av hans familj och fick stanna hur länge vi ville. Han dök upp när vi började laga mat och blev en fast installation vid vårt matbord. Han blev förtjust i hemlagade köttbullar. Däremot tyckte han det var väldigt märkligt att grilla marhmellows. ”det här kan inte vara nyttigt för mina organ” sa han efter en tugga och satte sig sedan och tittade på medan vi grillade vidare. Eftersom vi bara kommunicerade på franska, och det då mest var jag som pratade, ville barnen inte att han skulle vara med den tredje kvällen, som ju dessutom var julafton. Vi var lite tveksamma till hur vi skulle hantera hans ankomst på julafton. Jag dukade till fyra innan han kom och förklarade att julafton var en fest för barnen och han var förstående. Dock satt han kvar vid vattnet, ca 50 m från oss, under hela julaftons kväll.

Efter 3 dagar i bushen tog vi in på Chez Helena, Varelas enda hotell. Vi ville fortsätta julfirandet omgivna av andra turister. Mot att vi köper middag på kvällen (3 rätter av italiensk kock för 300 kr för oss 4) har vi nu fått lov att fälla upp tältet på parkeringen och kan fortsatt sova gratis i vårt tält. Rimlig deal.

Jag fick låna en bok om Guinea-Bissau av ägaren och tänkte dela med mig lite fakta om det land vi nu befinner oss i.

Först lite siffror. Här bor ca 1,5 miljoner människor och hälften av dem är under 18 år. Knappt hälften kan läsa och skriva. Enligt en FN-rapport från 2014 lever 48,9% av befolkningen i extrem fattigdom (=under 1,25 dollar om dagen). Medellivslängden 52 år. Kvinnlig könsstympning förbjöds 2011.

Guinea-Bissau var en portugisisk koloni fram till 1974. Portugisiska, som är det officiella språket, talas bara av ca 13% av befolkningen. Creole talas däremot av 60%. Därutöver talas ca 20 andra språk. På pappret utgörs ca 50 % av befolkningen av muslimer och 10-15% av kristna. I praktiken dyrkas dessa religioner inte strikt, men utövas i kombination med naturreligioner. Cashew-nötter exporteras och utgör över 90% av landets exportvaror. Visste ni förresten att en cashewnöt är själken på en frukt? I övrigt odlas det mycket ris och havet sägs vara västafrikas fisktätaste.

Kallaste månaderna är dec-jan, med andra ord under vårt besök. Det är ca 30 grader på dagarna och 22-25 på nätterna.

Natur och människorna här i Guinea-Bissau har hittills tagit oss med storm.

guinea-bissau

50 km på den här vägen = 2 timmars körning. Man ska inte ha bråttom.

Dag 71 -Julafton i Guinea Bissau

god-jul

God Jul från Guinea-Bissau. Lillasyster vägrade samarbeta för en klassisk julbild.

Julafton firades på en strand utanför den lilla byn Varela i Guinea Bissau. Ett tropiskt paradis! Det vankades svenskt julbord som vi inhandlat i Dakar. Med viss modifikation och African touch, t.ex. couscous i köttbullarna i stället för ströbröd och råstekt potatis i stället för Jansson (vi har ju ingen ugn). I övrigt serverades det prinskorv, 3 sorters ost, gåsleverpaté, gravad lax, salami, saltgurka, julskinka, knäckebröd och senap. Valnötter, dadlar och choklad. Och en flaska (lite för gammalt) libanesiskt rödvin till det.

 

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack

Dag 67-69 -Vardagsbestyr i Ziguinchor

Vi hade funderingar på att fira jul i Gambia. Planerna ändrades eftersom det nyligen var val och i efterförloppet har det rapporterats om oroligheter. Arga människor med vapen och upplopp i storstäder är en av de saker vi undviker. Med siktet inställt på en jul i Guinea-Bissau körde vi runt Gambia och tog ett sista stopp i Senegal för lite vardagsfix. Vi stannade 3 dagar i Ziguinchor.

Så här inför jul var det dags för en tur till frisören för oss alla 4. Flätor för tjejerna och klippning för killarna, av håret för den lilla och ansiktsbehåringen för den stora. 100 kronor kostade det för oss alla fyra. Mina flätor tog 3 timmar och kommer inte bli långvariga eftersom jag kommer bränna sönder skallen. Jag får köra på flätor a la Thea nästa gång, dvs bredare och färre och med mindre synlig hud.

Så här inför jul lämnade vi in sängkläder för tvätt. Thea, som troget hjälper mig att skölja och hänga upp tvätt, var inte glad att lämna ifrån sig uppgiften. Jag förklarade att det krävdes mer armmuskler än hennes mor besitter för att tvätta och vrida ur de stora lakanen. Thea var skeptiskt och hängde helt enkelt med för att kontrollera att allt gick rätt till.

tvatt-i-senegal

Det var också dags att handla. Med undantag av storstäderna så handlar vi olika varor på olika ställen. Rött kött hos slaktaren, bröd hos bagaren, ägg och kyckling hos hönsuppfödarna, frukt och grönt i stånd längs vägen och resten i affärer. Dessa affärer är ibland en liten kiosk och ibland stora affärer med kundkorgar och utbudet varierar från mycket knapert till riktigt välsorterat.

Vi fick höra från andra overlanders att de blivit tillfälligt vegetarianer i Afrika och Asien eftersom det kan vara svårdefinerat från vilket djur och vilken del som köttbitarna härstammar. Dessutom kyls köttet inte men ligger framme i solen, ofta fulla med flugor. Jörgen skrattade åt tanken att bli vegetarian, men hemma i Malmö tenderade jag att tro att vi kanske skulle bli det. Men den där komfortzonen blir bara större och större och större. Köttet må vara kryddat med flugor och solsken men det är inte varken gammalt eller äckligt. Tvärtom, det är både gott och prisvärt. Vi har en tryckkokare där vi slänger ner kött eller kyckling tillsammans med rotfrukter tomater, kryddor och ibland en skvätt vin. Både stora och små tycker det smakar gott och ingen magsjuka än så länge.

Visum till Guinea-Bissau fixade vi också i Ziguinchor. Men det var ett av de enkla där man fyller i papper på plats och 30 minuter senare går ut därifrån med visumet i handen (och 1200 kronor mindre i fickan).

Dag 65-66 Nikolo-Koba och vår första safari

gambiafloden

Båttur på Gambiafloden. Vi såg flodhästar och krokodiler.

Vi körde österut, inställda på att campa i Nationalparken Nikolo-Koba. Tyvärr hade den pågående renovering av “lejoncampen” där vi tänkt bo, dragit ut på tiden och öppningen d. 15 dec skjutits en vecka framåt. Vi blev således stoppade av vakter vid parkens ingång och fick i stället övernatta i byn Dar Salam.

En initial besvikelse vände till något positivt då speciellt Harald men även Thea lekte väldigt bra med barnen i byn. Harald tog fram sin radiostyrda bil och blev kung. Jag fick dessutom tillfällen att öva min franska.

bybarn-jagar-harald

Vi bokade en guidad dagstur i parken dagen därpå tillsammans med Mike och Joe (amerikanarna) vars vägar korsade våra för tredje gången. Hade vi korsat Afrika andra hållet, och redan besökt de stora nationalparkerna i söder och öst där man ofta får se “the big 5”, då hade Nikolo-Koba inte varit så imponerande. Men de mindre och okända parkena har sina fördelar. Det finns inga andra turister och djuren är orädda. Dessutom får man säga att totalt 500 kr för en hel familj med inträde, privat guide, båttur på Gambiafloden inklusive lunch är otroligt billig safari!

Bilder och film får tala för dagen. (och de laddas upp när vi får internet…)

På kvällen åkte vi vidare till grannbyn där vi var bjudna på födelsedagsmiddag. De stora träden bredvid Gambia-floden utgjorde en av de vackraste campingställene hittills.

(Bild)

Dag 61-64 -Dakar

OBS! Vi skriver kontinuerligt men har svårt att hitta internet som är tillräckligt bra för att ladda upp blogginlägg. Här kommer därför ett gäng inlägg på en gång. De flesta blir utan bilder. Håll koll på de bildlösa inläggen, de kommer uppdateras så småningom!  

 

dakar

Dakar, precis som ett antal afrikanska andra huvudstäder, har varit en självklar destination eftersom där finns många ambassader där vi ska ansöka om visum. Staden är stor och modern och omtalad både positivt t.ex Dakarracet (som numera körs i Mexico) men även pga kriminalitet och höga hotellpriser.

Vi valde att bosätta oss 30 km utanför Dakar, på en camping vid Lac Rose. Namnet, “Den rosa sjön”, kommer av att sjön i visst ljus är just rosa, vilket beror på den höga salthalten. Här brukade racerförarna samlas och fira efter målgång i Dakar. Vi återförenades med två av de par vi hängt med tidigare i veckan på Zebrabar. Från Lac Rose gjorde vi dagsturer in till stadens ambassader.

(Bilder Lac Rose)

Att ansöka om visum är en djungel. Redan hemma i Sverige visste vi att det fanns risk för problem. Varför ansökte vi inte i Sverige kanske ni undrar? Jo, i de flesta fall är det så att från den dagen man får sitt visum måste man använda det inom 3 månader. Vi har ingen fast rutt och ingen tidsplan så det var aldrig ett alternativ att ansöka från Sverige. Både pris och hur många dagar ett utfärdande tar varierar beroende på vilket land man ansöker i. Vi har därför försökt kolla upp hemifrån vilka ambassader som utfärdar de billigaste visumen snabbast. Som sagt, en djungel!

Man skulle tycka att respektive ambassad borde bjuda på information angående visumprocessen på sin hemsida. Men nej, så är oftast inte fallet. Genom att läsa på nätet och prata med folk har vi dessutom förstått att ambassadörens humör, personliga åsikt och dagsform kan avgöra huruvida hen godkänner en visumansökan. För det mesta krävs pass, passfoton, vaccinatonskort, pengar och tålamod. För vissa länder måste man också ha en naturlig anledning att vilja besöka landet, t.ex släkt och vänner (=både hotellreservationer, referenser och letter of invitation). Pengar under bordet förekommer frekvent men är något vi vill undvika.

Ghana är en av de länder vi varit nervösa för. Vi har hört så många historier om avslag de senaste månaderna. Den stora gruppen från “oasis overland” som vi träffade på Zebrabar skakade på huvudet när vi berättade att vi inte hade visum till Ghana hemifrån. Två från deras sällskap hade varit tvungen att flyga tillbaka till London för rätt papper.

Ghanas ambassad. Vi förberedde oss så gott vi kunde genom att ha alla papper klara. Hela familjen fick duscha och ta på sina finaste kläder. Själv letade jag fram min vita strukna skjorta som jag lyckats hålla ren från den röda sanden. Jag är principiellt emot att muta barnen med sötsaker för att inte trigga igång detta belöningsystem, men det finns undantag och Ghanas ambassad är ett en av dem. Under vårt första besök skulle vi manuellt fylla i ett långt formulär med info per person, i 4 (!!!) exemplar per person dessutom. Barnen fick 2 chokladcookies precis när vi anlände och det var fel kak-taktik. De hann bli totalt sockerhöga och smått galna. Den initiala besvikelsen över att ambassadören inte var på plats var nog vår tur sett i beckspegeln.

När ambassadören ringde in oss dagen därpå för en intervju gav vi i stället barnen ett helt paket kex som de fick dela på. De hann aldrig in i sockerchocks stadiet men hamnade direkt i koma-stadiet. Det var en succe (även om vi vuxna sneglade lite nervöst ibland pga kräkrisk pga total överätning). Vid vårt tredje besök sa vi i stället att barnen skulle få varsitt kinderägg om de lovade att sitta snällt i varsin fåtölj med händerna i knät och le mot ambassadören. Det funkade! (Det måste tilläggas här att detta besök endast varade 20 minuter och mycket längre än så hade en kinderäggöverraskelse inte hållt deras humör i schack).

Om det var tack vare välartade barn och strukna vita skjortor vet jag inte, men efter 3 dagar med besök på ambassaden satte vi oss triumferande med visumen i handen och körde ut ur Dakar. Eftersom vi alla 4 har dubbla pass hade vi paralellt ansök om visum till Elfenbenskusten som även det gick vägen. Det nästa “svåra” visum blir Nigeria, men den utmaningen sparar vi ett par veckor.

vildcamping-senegal

Vildcamping ett par timmar sydöst om Dakar. Kocken lagade burgare av tonfiskfile. Lokalbefolkningen hälsade oss välkomna

Tillägg: vi fick en fråga om varför just Ghana är svårt att få visum till. Ghana är en stark ekonomi med en ganska välmående befolkning. Men landets mående har inget att göra med visumsituationen för skandinaver. I Ghana vill man att visum söks från hemlandet. Man behöver en ”mycket god förklaring” till varför man inte har haft möjlighet till att ansöka hemifrån. Det är således också ganska ovanligt att overlanders och backpackers ansöker om visum på de olika Ghanensiska ambassaderna i västafrika. Även Nigeria och Angola anses som ”svåra” visum.

Det är frustrerande men man få ha i bakhuvudet hur lyckligt lottade vi skandinaver är, det är få invånare i Västra Afrika som skulle få beviljat ett visum för resa till Skandinavien (eller ha råd med det). Att sätta sig i bilen och bara köra ut i världen som vi gör, är en frihet som är väldigt få människor förunnat!

 

Dag 57-60 -Zebrabar

Vi stannade 5 dagar till på Zebrabar i Senegal (www.zebrabar.net). Det var mycket lek, många nya bekantskaper och god öl. Foton får tala.

Ett större sällskap på 20 personer från ”oasisoverland” invaderade campen under 2 dagar. Under 5 månader reser de tillsammans från London till Kapstaden och sedan norrut till Cairo igen. Det var en blandad grupp avseende nationalitet och ålder och bara enstaka kände varandra sen tidigare (inte bara en resa men ett socialt experiment?). Gänget var väldigt överens om att vi inte kommer lyckas få visum till Ghana men får köra genom Burkina Faso i stället. Två i deras grupp hade fått göra en avstickare med flyg till England från Marocko för att fixa det.

oasisoverlandtruck

En dag åkte vi på dagsutflykt till Saint-Louis, staden som var huvudstad under kolonialtiden.

saint-louise

Saint Louis är känd för sin arkitektur 

Det säljs vattenmelon överallt här. De ligger i högar längs vägarna och kostar 3-5 kr styck. De är stora, goda och passar det varma klimatet. Efter ett dopp i floden gick jag för att hämta en vattenmelon som var vår tilltänkta förmiddagsfika. Melonen, som jag gömt i en plastpåse bakom spisen, var borta och vår granne berättade att en stor apa hade ätit upp den. Vi gick på apjakt i stället för att fika. Sen gick vi en promenad till byn för att köpa en ny melon och så spenderades den dagen.

harald-letar-efter-apan-som-stal-melonen

Vi hittade förresten aldrig apan. Däremot finns det en del andra djur och Harald har ägnat många timmar åt att fotografera djur.

Ett par dagar steg temperaturen rejält till 37-38 grader efter lunch. Barnen var inte vana vid värmen och lekte på som vanligt och tappade verkligen orken. Vi jobbar på att lära dem innebörden av siesta, de är lite motsträviga där.

Pga värmen har vi rullat upp sidorna på tältet. Så i princip sover vi på en stor madrass 2 meter över marken med en pressening som tak och myggnät som väggar. Det är urmysigt 🙂

talt-natten

Vårt sovrum 2 meter upp i luften. Numera utrustat med dubbla myggnät.

5 dagars social, barnslig och lätt alkoholiserad livsstil fick räcka. Vi är ju inte 20 åriga backpackers i Sydostasien längre. Mot Dakar och allvar i form av visumansökan.

 Dag 56 -Vi är i Senegal

senegal

Gränspassagerna är en av de stora utmaningarna på vår resa genom Västafrika. Att lyckas få visum och alla andra papper på både oss och bilen rätt, är inte självklart. Vi firar lite varje gång vi sätter fötterna på ny jord. Visum till Senegal ansökte vi om vid gränsen. Gratis! Juhu! Både ut ur Mauretanien och in i Senegal försökte folk lura oss genom att kräva falska avgifter för att öppna vägbommar, ta ut tullavgifter för bagage, sälja ogiltiga försäkringar osv. Vi gick inte på det och gränspassagen tärde inte på plånboken men enbart på tålamodet den här gången.

Vi håller fortfarande ihop med Mike och Joanne. Vi träffade dessutom Michael och Jen, ett Sydafrikansk/Engelskt par i vår ålder, vid gränsen till Senegal och de hängde också på oss till “Zebrabar”, en camping 30 min utanför Saint Louis. Vägen dit kändes civiliserad jämfört med färden genom Mauretanien. Människorna längs vägen ser mätta, glada och allmänt välmående ut.

Zebrabar Väl framme vid Zebrabar fäller vi upp tältet i skuggan utanför de ovala hyddorna med stråtak. I solnedgången vadar vi ut i floden och sätter oss i en fiskebåt och dricker öl med våra nya vänner.ol-i-solnedgangen

Thea är på goshumör. Harald leker att han är en sjökapten som simmande puttar runt båten som ligger förtöjd med ankare med lång kätting. Michael hjälper honom upp i båten och Harald svarar “Tack. Nej! Jag menar Merci beacoup. Nej! Danke! Nej Thankyou!”  På stranden spelar ett par män i färglada kläder på sina trummor och från byn en kilometer bort hörs sång. Jörgen fick tag i nötfärs (!!!) i Noukchott och när solen gått ner lagar han hamburgare till oss alla 8. Syrsorna sjunger och aporna skriker. Maten langas ut halvt stående. Sen sitter vi kvar i månljuset och utbyter historier om buchcamping i Marocko och korrupta poliser i Mauretanien. Michael, som är Sydafrikan, berättar rövarhistorier om krokodilanfall i samband med paddling i Botswana. Ytterligare ett par ankommer, de är Engländare men uppväxta i Malawi respektive Sydafrika.

Den ljusa iskalla ölen smakar guddomligt och historierna blir bättre och bättre. Det rinner en blanding av myggmedel och svett längs ryggen. Temperaturen har äntligen fallit till 26 grader. Senegal känns magiskt! Vi är i Västafrika.

solnedgang

Dag 54-55 -Nouakchott

Fattigdomen är tydlig i Mauretanien. Husen längs vägen är simpla.

hus-langs-vagen

Harald och Thea tycker husen ser ut som kojor.

Gatubilden skiljer sig från Marocko (och andra låginkomstländer vi besökt i Östafrika,  och Asien) för här finns inga mopeder eller motorcyklar. Kanske beror det på de stora ekonomiska klyftor som finns i landet? Antingen har man råd med bil eller så har man nästan ingenting? Det är bara en gissning.

Utsikten de första 500 km genom landet var ganska monoton. Barnen fick lära sig om hägringar.

Så vad visste vi om Mauretanien innan vår ankomst? Genom att läsa i Lonely planet, wikipedei mm (alltså inte de mest pålitliga källorna) visste vi lite grann. Landet exporterar primärt 3 saker: järn, guld och fisk. Det finns också en del olja. Jorden är torr och mager varpå odling är ineffektivt och frukt och grönt importeras därför. Melon och bananer från Senegal i söder och vindruvor, äpplen och clementiner från Marocko i norr (det märks på priserna som är något högre än omgivande länder). 99% av befolkningen är muslimer. Mauretanien har ett av världens längsta tåg, malmtåget, som är 2,3 km långt! De ni! Vi hörde det passera på natten men såg det tyvärr aldrig.

Vi visste också att UD avråder för resor hit. På grund av det hade vi svårighet att få reseförsäkring  och fick till slut vända oss till ett försäkringsbolag i Danmark. Vi läste på lite om anledningen och hittade att 3 spanska volontärer kidnappades för 8 år sedan. Några attacker på turister efter det har vi inte hittat någon information om. Enligt Lonely Planet är polygami vanligt i Mauretanien. Vidare står det också att en FN-rapport från 2010 uppskattade att landet fortfarande hade ett par hundra tusen slavar, trots att slaveriet avskaffades på 80-talet. Även wikipedia (som sagt, ta källsäkerheten för vad den är) bekräftar att delar av den svarta befolkning fortfarande är förslavad och beskriver uttalad korruption och tortyr. I kombination men ett rykte om terrorister kan man förstå att turismen är nästan icke-existerande i Mauretanien.

Vår initiala plan var därför att köra igenom landet på en dag utan övernattning, helt enkelt för att inte utsätta oss för någon onödig fara. Men… Gränserna är öppna 9-18 och det tar tid att komma både in och ut ur landet. Dessutom är asfaltvägen i söder dålig och vi insåg redan i höstas att det inte skulle gå utan en övernattning. Vi bestämde tillsammans med Mike och Joanne att dela upp körsträckan (9-10 timmar) med ytterligare en övernattning i huvudstaden Nouakchott.

Vi hittade en “camping” på iOverlander (fantastisk app för overlanders!). Det var egentligen en restaurang på stranden, omgiven av en byggarbetsplats där de håll på att bygga en camping.

Här träffade vi restaurangägaren Haj. Eftersom campingen var under uppbyggnad ville han inte ha betalt, vi fick bo gratis på parkeringen. Han bjöd oss på tårta på kvällen och på morgonen kom han med färska croissanter. Haj är ingenjör, utbildad i Maryland USA, och pratar perfekt engelska. Han var så trevlig att vi till en början blev misstänksamma. Så snäll kan man väl ändå inte vara utan att ha en baktanke? Men Haj bemötte oss med genuin värme. Han var sorgsen över hur hans land framställs på nätet och i medier (enligt ovan) och menade att det mesta inte stämde. Han bad oss om en chans att få presentera sin bild av Mauretanien och lyckades övertala oss att stanna en dag extra.

Haj tog oss med på rundtur i huvudstaden. Vi fick se alla regeringsbyggnaderna, besökte nationalmuseet, åt glass på ett lyxigt café mm.

nationalmuseet

Haj, Joanne, Mike, Jörgen och Ida på nationalmuseet

Vi hade en fin dag och blev väldigt väl bemötta av alla. Vad som är sant angående Mauretanien, det vet vi inte. Fattigdomen är uppenbar och polisen är korrupt. Jörgen frågade Haj om månggifte, en han bara skrattade och sa att han aldrig hade hört talas om något sådant. Både Jörgen och jag joggade på egen hand på stranden vid flera tillfällen och kände oss varken uttittade eller otrygga.

Trots Hajs försök att övertala oss att stanna ytteligare några dagar så valde vi att fortsätta söderut efter vår tredje natt i Mauretanien. 200 km körning på landets största väg tog 5 timmar. De sista 2 timmarna ändrade sig landskapet radikalt. Vi tog vägen genom en nationalpark och det var grönt och vackert. Vi såg vildsvin, krokodiler, pelikaner, flamingo och många andra fåglar.

 

Dag 53 – FN-Konvoj, gränspassage och flamingos

I tät morgondimma körde vi konvoj med 3 FN-bilar och våra nyfunna amerikanska vänner. Det tog en timme till gränsen och där fick vi snällt vänta på att de öppnade kl 9. Bortsett från lite panikartad letande efter rätt papper var det en okomplicerad process där vi slussades igenom olika stationer och både vi och bilen blev utstämplade ur Västsahara/Marocko på ca 1 timme.

Färden genom ingenmannsland kunde börja. Vi har läst en del otrevligheter om hur turister kört fel och råkat ut för både banditer och sprängts i luften av landminor. Det görs sannolikt en del skumma affärer i Ingenmannsland, men det cirkulerar nog desto fler skräckhistorier som nog är just bara gamla historier. De första 1,5 km är en rak asfalltväg. De sista 1,5 km finns ingen väg men det finns rikligt med hjulspår att följa och ingen risk att man virrar bort sig. FN finns på plats och övervakar.

Väl framme vid den Mauretanska gränsen började en 2,5 h-process med visumansökan, köp av bilförsäkring mm. Vi hade redan innan bestämt oss för att anlita en “fixare” som kunde guida oss igenom processen. Det kändes som välinvesterade pengar just då (20€), men nästa gång kör vi på egen hand. Visum är en av de lite större kostnader för vår resa, vi måste ju dessutom betala för 4 personer varje gång, barn får ingen rabatt. Notan hamnade på motsvarande 5500 SEK för visum x4, den obligatoriska bilförsäkringen mm. För er läsare som planerar en liknande resa kan jag glädja er med att visumpriset sänks från årskiftet från 120€ til 40€ per person. (tillägg: ett par dagar senare pratade vi med ett par som spenderat 20 minuter i stället för 2,5 h vid gränsen. De kom på eftermiddagen i stället för på morgonen och det var ingen kö då. Tänkvärt tips!)

Kl 12.30 rullade vi in i Mauretanien och begav oss till Nouadhibou, Mauretaniens näst största stad, för att ta ut pengar. Korruptionen märktes direkt då poliser och militärer började efterfråga pengar och presenter. De fick inget. Vid en kontroll bad polisen om att få ett äpple jag hade i knäet (det fick de inte heller).

För oss vuxna var det en intensiv och spännande dag. För barnen var det tråkigt men de var suveräna och stod snällt ut med all väntan och alla passkontroller. Det var skönt att köra till en camping i stadens utkant och spendera eftermiddagen med upptäcktsfärd på stranden.

dauphin-camping-mauretania

Vår första eftermiddag i Mauretanien

Dag 52- Hotel Barbas

fn-bil-hotel-barbas 

Hotel Barbas Västsahara. Vi fick lov att fälla upp tältet på parkeringen och slapp på så sätt både betala och sova i de ofräscha rummen -nice! Mike och Joanne dök upp som planerat under eftermiddagen. De är helsköna typer som har tagit sabbatsår och redan rest i 4 månader. Som de sa med ett stort leende ”I USA får vi inte semester, vi jobbar tills vi blir arga, då tar vi långledigt och blir glada människor igen”.

Och våra flaskor rött? De visade sig vara väldigt användbara. Pga den långvariga konflikten i Västsahara är FN-inspektörer på plats. De kör fina pålitliga bilar: Nissan Patrols. De tyckte vi var i besittning av ett ovanligt ståtligt exemplar och det blev ingångsporten till samtal. Vi bjöd även dem på lite vin och det resulterade i att de erbjöd att eskortera oss ut ur Marocko i morgon och igenom ingenmansland till den Mauretanska gränsen. Från vad vi hört är det redan nu på kvällen lång kö vid gränsen (som öppnar kl 9). Att köra i konvoj med FN-bilar förbi kön kommer spara oss många timmars väntande. 

Vi rullar de sista 80 km till gränsen tillsammans med dem kl 07.00. Vi måste köra 100 km/ h och det blir inga pauser hos bagare eller på toaletten. Yes sir!

Dag 45-51 Dakhla

Västsahara.jpg

Vi har kommit till ett nytt land. Beroende på vem vi frågar vill säga. Västsahara, tidigare en spansk koloni, är nämligen ockuperat av Marocko sedan 70-talet. FN fick i uppdrag på 80-talet att organisera en folkomröstning där invånarna själva skulle bestämma om de ville vara självständiga eller tillhöra Marocko. Pga konflikter omkring röstningsprocessen har folkomröstningen inte kommit till stånd ännu. Det är ett känsligt ämne här och vi kommer t.ex. inte sätta på Västsaharas flagga på bilen förrän vi lämnat landet (vi har små flaggor vi klistrar på bilen för varje nytt land vi kommer till). Som vi förstår det lever större delan av de tidigare Västsaharabor i flyktingläger i Algeriet.

Jämfört med Marocko är här många polis- och militärkontroller. Vi visste det hemifrån och Jörgen har förberett genom att printa en massa “Fiches” (=Fiche D´etat Civil, dvs en lapp med all vår persondata, kontaktuppgifter och information om bilen). Så det är bara att utbyta lite hälsningsfraser, lämna en förifylld Fich för varje familjemedlem och ibland även hala fram passen. Både poliser och militärer har varit vänliga och ingen har bett om “små gåvar”, vilket vi varnats för.

Vi körde direkt ner till Dahkla som ligger på en halvö ut i Atlanten. Här är en del turister som antingen kite-surfar eller övervintrar i sina husbilar. Vi har bott 3 nätter på gårdsplanen till ett öken-hotell, vi betalade en slant för att få tillgång till vatten, toa osv. Det blev även 3 nätter på en kite-surf-resort med helpension, mest eftersom vi behövde bra internet för att läsa på om våra vidare destinationer. Efter en veckas vildcamping satt det ganska fint. Harald har varit mycket aktiv och paddlat kanot, badat, lekt med andra barn och spelat biljard. Vi vuxna har suttit mycket vid datorerna och lonelyplanet Västafrika för att kolla upp vart vi nu ska ta vägen, vart vi ska söka visum osv. Thea är besatt av att surfa (inte på vågorna tyvärr, men på nätet).

I morgon bitti fortsätter vi söderut till Hotel Barbas, ca 80 km norr om gränsen till Mauretanien. Där ska vi träffa Mike och Joanne. Vem är de då? Tja vi vet inte riktigt. Vi kom i kontakt på horizonunlimited.com (en sida där overlanders utbyter info och erfarenheter om gränspassager och allt möjligt annat). De är också på väg söderut och har kört på de senaste dagarna för att hinna ner till oss så vi kan korsa Mauretanien tillsammans. De är amerikaner och kör en Subaru Outback, i övrigt är deras ålder, intressen och allt annat oklart. Det blir trevligt med sällskap och eftersom de ska göra samma resa som oss har vi antagligen något gemensamt. De har lovat att ställa upp och hjälpa oss dricka de sista 2 flaskor rött vi har i bilen (alkohol konfiskeras vid gränsen till Mauretanien). Det bådar gott 🙂

Dag 41-44 -Plage Blanche

Vi körde vidare längs havet mot Plage Blanche. Det blev den tuffaste körning hittills! Vägen hade rasat på ett ställe och det var precis att vi (bilen) tog sig upp för ett par steniga partier. Även vägen ner till själva stranden var en utmaning.

vagen-ner-till-plage-blanche

Mellan klippblocken går vägen brant ner mot strandens början.

Här på stranden har vi varit i 4 dagar och levt en scouts våta dröm. Lekt, badat i Atlanten, tränat och tältat. Sanden är annorlunda här än inåt landet, mer fast och lättare att bygga saker av. Barnen har byggt sandkojor, öppnat ett sandbageri och bokstavligen rullat sig i sanden från morgon till kväll. Det blev kvällsdopp i Atlanten innan de klättrade upp i tältet på kvällarna.

Vi har med oss ”Band of Brothers” på CD. Vi hittade skivorna längst ner i en låda när vi flyttade ut ur huset i Malmö. Jörgen köpte dem i Asien för många år sedan och det var antingen slänga eller ta med. Så här är de nu, i ett tält i Sahara. Det visade sig att den är dubbad på Kinesiska (men med engelsk text). Men är man mitt ute i öknen kan man inte vara kräsen. Den annars väldigt allvarliga serien om andra världskriget ger upphov till en del skratt när Damian Lewis och David Schwimmer öppnar munnen och det flödar ut kinesiska.

Grillen användes för första gången på den här på resan. Det visade sig inte helt lätt att få gång i elden, eftersom veden var färsk och tändaren var nästan slut. Lite skrattretande att vi lagt en hel dag på att leta gas men glömt att köpa en tändare. Vi såg ca 1-2 bilar passera dagligen men var annars helt själva.

Efter några nätter på stranden var vi fortfarande inte klara med sanden, havet och den friska luften. Men vi beslutade oss för att köra vidare och campa nästa natt några timmars körning längre söderut på samma strand. Att köra i den lösa sanden och strandbrynet lockade, precis som känslan av att komma vidare. Efter en lugn frukost packade vi ihop.

På förmiddagen tog vi det lite försiktigt och körde en bit in på stranden, på tryggt avstånd från vattnet. Men vi hade tittat på vattenståndet dagarna innan och efter lunch kände vi oss säkra på att tidvattnet var på väg ut. Vi satte på Gopro-kameran och pressade Nisses 3 liters diesel i vattenbrynet. Om man hittar precis rätt linje är sanden hård och man kan komma upp mot 100 km/h. Lite längre in är sanden mjuk och sugande, lite längre ut är havet.

Efter några fina repor började jag slappna av lite och helt plötsligt kändes det som någon tryckt på bromsen och farten gick från 80 km/h till stillastående på några sekunder. Jag slänger förtvivlat i lägsta tillgängliga växeln (1’an hög) men trots full gas orkar motorn inte. Startar motorn, i med lågväxel och plattan i mattan, men vi står redan stilla och bara gräver ner oss i den leriga sanden. Nåja, någon gång skulle vi ju köra fast. Vågorna är väldigt nära men ingen fara, tidvattnet är ju på väg ut? Jag tar fram spadar, Ida greppar kameran och knäpper några bilder.

fast-pa-plage-blanche

Vi är fast!

När den första vågen sköljer in över sidan på bilen rusar den kollektiva pulsen hos familjen Marken med ca 1000%. Är detta slutet på vårt Afrikaäventyr? Ida och Harald kastar sig över spadarna, jag lossar sandstegarna och försöker tömma luft ur däcken (inte så lätt när flera ventiler är begravda under sand och vatten). Thea tittar på Ipad med hörlurar i baksätet och märker ingenting. Vi gräver, flåsar och skriker om vartannat. De grävda hålen framför hjulen spolas igen av vågorna. Sandstegar på plats framför framhjulen och vi gör ett försök. Otroligt nog kommer vi loss! Ida och Harald jublar och gaspedalen lämnar inte mattan innan bilen är långt ovanför högvattenlinjen.

En efteranalys kommer till slutsatsen att det nog var mycket nära högsta tidvattennivån och bilen antagligen inte hade drivit ut till havs. Men vi är ändå glada att vi sparade Nisse ett saltvattenbad och oss själva flera timmars osäkert väntande och sanerande. Resten av dagen (och resten av resan?) håller vi Nisse på behörigt avstånd från vågorna.

Senare på dagen träffar vi 5 spanjorer som kör friskt på stranden med hyrda enduro motorcyklar och guide. De var femte gången de var nere på liknande semestrar, borde vara ett alternativ också för körsugna svenskar. De bjöd på öl och vi kände hur vi slappnade av och det sista adrenalinet försvann ur kroppen. Precis när vi ska slå läger på kvällen kör vi fast rejält på krönet av en sanddyn, det tar nästen en timme att gräva oss loss. Men på behörigt avstånd från tidvattnet kändes det mest som nyttig motion.

Man skulle kunna tro att vi sov gott efter en så händelserik dag. Men då tror man fel! Det blåste upp rejält efter vi lagt oss. Att flytta oss från stranden var inget alternativ då sanddynerna var svårforcerade nog i dagsljus. Jag var uppe i omgångar på natten och spände upp stormlinor, inte för att tak-tältet riskerade att flyga iväg, utan för att det inte skulle fladdra sönder. Framåt kl 3 på natten kompletteras vinden av ett kraftigt regn. Tankarna under sådana sömnlösa nätter är inte helt rationella. Ibland är man klar i huvudet, men ibland uppslukas man av förvirrade bilder på hur tältduken slits bort och vi sugs upp i den starka vinden, hur vi spolas bort i ett gigantiskt skyfall eller hur vår lägerplats i svackan mellan sanddynerna förvandlats till en sjö.

Naturligtvis var både vi och tält fortfarande på plats när ovädret lagt sig och solen steg upp över den böljande sandstranden. Med erfarenheterna från gårdagen i färskt minne sänkte jag lufttrycket till 1.0 bar på samtliga däck och körde utan problem upp från vår lägerplats mellan sanddynerna och vidare in på fast mark. Det mest spännande dygnet hittills på resan avslutas med att barnen och Ida badar medan jag monterar av främre stötfångaren på bilen för att komma åt ett elfel i förbrukningsbatterisystemet (visar sig vara en säkring som gått).

/Ida och Jörgen