Månadsarkiv: december 2016

Dag 73-74 -Svenskt sällskap

Vi hade bara tänkt stanna på Chez Helena 2 dagar. Men så plötsligt, för första gången sen turiststråken i Marocko, hörde vi svenska röster. Det tog inte många minuter innan Harald och jämnårige Malcolm hittade varandra. Och det dröjde inte länge innan vi vuxna flyttade ihop borden.

Harald hade en period med hemlängtan innan jul. Främst handlade det om att han saknade att prata med andra barn. Det finns ju massa barn här, halva Guinea-Bissaus befolkning är under 18 år. Men han kan varken Franska, Engelska, Portugisiska eller några av de andra 20 språk som är gångbara här. Han saknar att prata. Vi som familj har ju all tid i världen och pratar mer än någonsin, men det är en annan sak att prata med en jämnårig. Malcolms ankomst förgyllde julen.

Vi har ju ingen brådska, så vi stannar en dag till här och klämmer en 3-rätters italiensk middag till i kväll 🙂

Dag 72 -Guinea-Bissau

leon-posserar

Leon ville gärna fotas i just denna pose (upprepade gånger)

Jag vill berätta om Leon. Han är en av de äldre männen i utkanten av Varela, hans hus ligger 500 m från platsen vi campade de första 3 dagar här. Han hälsade oss välkommen när vi kom och vi bjöd på jordnötter. Han sa att han gillade oss och att vi nu var en del av hans familj och fick stanna hur länge vi ville. Han dök upp när vi började laga mat och blev en fast installation vid vårt matbord. Han blev förtjust i hemlagade köttbullar. Däremot tyckte han det var väldigt märkligt att grilla marhmellows. ”det här kan inte vara nyttigt för mina organ” sa han efter en tugga och satte sig sedan och tittade på medan vi grillade vidare. Eftersom vi bara kommunicerade på franska, och det då mest var jag som pratade, ville barnen inte att han skulle vara med den tredje kvällen, som ju dessutom var julafton. Vi var lite tveksamma till hur vi skulle hantera hans ankomst på julafton. Jag dukade till fyra innan han kom och förklarade att julafton var en fest för barnen och han var förstående. Dock satt han kvar vid vattnet, ca 50 m från oss, under hela julaftons kväll.

Efter 3 dagar i bushen tog vi in på Chez Helena, Varelas enda hotell. Vi ville fortsätta julfirandet omgivna av andra turister. Mot att vi köper middag på kvällen (3 rätter av italiensk kock för 300 kr för oss 4) har vi nu fått lov att fälla upp tältet på parkeringen och kan fortsatt sova gratis i vårt tält. Rimlig deal.

Jag fick låna en bok om Guinea-Bissau av ägaren och tänkte dela med mig lite fakta om det land vi nu befinner oss i.

Först lite siffror. Här bor ca 1,5 miljoner människor och hälften av dem är under 18 år. Knappt hälften kan läsa och skriva. Enligt en FN-rapport från 2014 lever 48,9% av befolkningen i extrem fattigdom (=under 1,25 dollar om dagen). Medellivslängden 52 år. Kvinnlig könsstympning förbjöds 2011.

Guinea-Bissau var en portugisisk koloni fram till 1974. Portugisiska, som är det officiella språket, talas bara av ca 13% av befolkningen. Creole talas däremot av 60%. Därutöver talas ca 20 andra språk. På pappret utgörs ca 50 % av befolkningen av muslimer och 10-15% av kristna. I praktiken dyrkas dessa religioner inte strikt, men utövas i kombination med naturreligioner. Cashew-nötter exporteras och utgör över 90% av landets exportvaror. Visste ni förresten att en cashewnöt är själken på en frukt? I övrigt odlas det mycket ris och havet sägs vara västafrikas fisktätaste.

Kallaste månaderna är dec-jan, med andra ord under vårt besök. Det är ca 30 grader på dagarna och 22-25 på nätterna.

Natur och människorna här i Guinea-Bissau har hittills tagit oss med storm.

guinea-bissau

50 km på den här vägen = 2 timmars körning. Man ska inte ha bråttom.

Dag 71 -Julafton i Guinea Bissau

god-jul

God Jul från Guinea-Bissau. Lillasyster vägrade samarbeta för en klassisk julbild.

Julafton firades på en strand utanför den lilla byn Varela i Guinea Bissau. Ett tropiskt paradis! Det vankades svenskt julbord som vi inhandlat i Dakar. Med viss modifikation och African touch, t.ex. couscous i köttbullarna i stället för ströbröd och råstekt potatis i stället för Jansson (vi har ju ingen ugn). I övrigt serverades det prinskorv, 3 sorters ost, gåsleverpaté, gravad lax, salami, saltgurka, julskinka, knäckebröd och senap. Valnötter, dadlar och choklad. Och en flaska (lite för gammalt) libanesiskt rödvin till det.

 

Dag 70 – Rapport efter 10 veckor

Vi lämnade Malmö tidigt på morgonen fredagen den 14 Oktober, det är alltså exakt 10 veckor sedan. Efter drygt 2 månader på resande fot har vi tänkt jämföra våra erfarenheter hittills med de förväntningar vi hade.
Säkerhet
Vi har inte blivit rånade, bestulna eller känt oss hotade vid något tillfälle sen vi lämnade Sverige. Tvärtom har folk varit fantastiskt välkomnande, ju färre turister desto varmare mottagande gäller generellt sett. I Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, visade ägaren till campingen oss runt. Anledningen var att han tyckte hans land framställdes felaktigt utomlands och ville visa att det inte var så farligt. Det var fattigt och infrastrukturen var dålig, men farligt? Svårt för oss att säga naturligtvis, men det kändes helt tryggt och väldigt välkomnande. Samma dag hade engelska utrikesdepartementet utfärdat en specifik varning med hög risk för terrordåd riktade mot utlänningar just i Nouakchott (baserat på vad undrar man). Hade vi vetat det hade vi nog tacket nej till turen och kört vidare mot Senegal. Vi har fri/bush campat i både Marocko, Senegal och Guinea Bissau och vi har sovit tryggt utan oro för människor eller djur.
Trafiken
Folk använder överhuvud taget inte lyse, blinkar konstant fram till de faktiskt ska svänga, då de stänger av blinkern. Omkörningar i blinda kurvor är inte ovanligt, och riskerna kompenseras av diverse djurkadaver som hänger fram på fordonen för att bringa lycka. Det är alltså helt klart större risk att råka ut för en trafikolycka här jämfört med hemma. Regler följs generellt sett inte och företräde för den som är störst/framfusigast gäller. Vägarna är ofta dåliga med stora (alltså meterdjupa) hål som folk tvingas väja för utan förvarning. Man kan inte slappna av utan får konstant hålla utkik efter getter, dromedarer, åsnekärror, andra trafikanter, flanörer (varför dessa ofta ska gå mitt i vägen kan man fråga sig), farthinder och militärkontroller. Några exempel på saker vi varit med om: Efter 30 mil på fin asfalt i norra Mauretanien kommer helt utan förvarning ett stort hål i vägen som var minst 1 meter djupt och 2 meter långt. I 90 km/h hinner jag inte ens röra bromsen och vi kan tacka de stela axlarna och ingenjörerna hos Nissan för att inget hände med bilen. Vid ett annat tillfälle möter vi en lastbil som kör om en annan lastbil. Avstånden var korta, vägen smal och det enda vi kan göra är att svänga av ut i vägrenen. Den enda ”riktiga” incidenten vi haft var efter att jag hämtat Lene och Ann på flygplatsen i Marrakech. På vägen till hotellet skrapade fotsteget på Nisse upp framskärmen på en taxibil. Efter lite diskussion gav jag taxiföraren 200kr och det löste saken.
Däcken
Jag intresserade mig väldigt mycket för val av däck innan resan och kan nu efteråt konstatera att vi gjort ett bra val. Vi kör med välgrundat självförtroende vidare där spåren visar att andra kört fast eller vänt om. Den relativt smala och höga dimensionen känns helt rätt och de grova ”Mud-terrain” däcken från BFGoodrich har klarat utmaningen galant. De greppar grymt på alla underlag vi råkat ut för hittills och fungerar bra även på landsväg. Med reducerat lufttryck på sten, sand, lera och korrugerade vägar är de både säkra och komfortabla. Det känns tryggt att veta att bilen och däcken klarar snäppet mer än i stort sett alla andra trafikanter. Har någon kört där tidigare kan vi också göra det. Harald upptäckte för några dagar sedan en rund metallbit som satt fast mellan två dubbar. När jag dragit ut den kunde vi konstatera att den var formad som ett stort häftstift. Själva stiftet stack 25mm rakt in i däcket och det är imponerande att det inte orsakat en punktering. Även efter vi dragit ut den håller däcket tätt.
Visum och gränspassager
Vi förväntade oss att ta sig in i nya länder skulle bli en av de största utmaningarna. Än så länge har det gått relativt smidigt. Gränspassagerna tar lite tid och tär på tålamodet, men vi har klarat oss utan att behöva betala mutor. Vi har dubbla pass och sökte parallellt visum till Elfenbenskusten och Ghana i Dakar. Med ett leende, envishet och ett välvårdat yttre (nåja) lyckades vi med det som de flera vi träffat på sagt var omöjligt. Visum till Ghana ska man söka hemma, men eftersom det bara gäller i 3 månader var det inte ett alternativ för oss. Vi fick prata med Ghanas ambassadör i Dakar och kunde hämta visat efterföljande dag. Visum till Elfenbenskusten tar normalt 4 dagar och kräver att alla kommer in och lämnar 
fingeravtryck. Efter lite övertalning fick jag ner det till 3 dagar och resten av familjen kunde stanna på campingen.
Hälsa och sjukdomar (Husläkaren Ida får ordet under den här paragrafen.)
Av vårt gedigna resapotek har det gått åt ett par panodil, några plåster och lite kortisonkräm till Jörgen och Harald pga eksem orsakad av den torra luften i Sahara. Delar av familjen fick lite nytillskott i tarmfloran efter ett restaurangbesök i Marrakesh men det gav varken feber, kräkning eller illabefinnande utan endast lite mer frekventa toalettbesök under ett par dagar. En höst och vinter i Malmö hade förmodligen orsakat luftvägsinfektioner hos barnen men de har inte ens varit förkylda här. Vi håller oss mest i skuggan så inte ens en liten solskada finns det att skriva om.
Det bästa
Det bästa med att resa så här är friheten och tiden tillsammans som familj. Vi planerar så lite som möjligt och försöker ta dagen som den kommer, känner efter hur mycket vi vill komma vidare och hur mycket vi vill stanna och slappa. Att hitta ställen att slå läger på, köpa mat, klippa sig osv är små äventyr som livar upp dagarna. Glädjen i att hitta en affär som säljer ost eller ett ställe där barnen trivs att leka på ska inte underskattas. Vi pratar mycket och det känns som man har fått insikt i barnens värld på ett helt annat sätt än tidigare. Även Ida och jag har kommit varandra närmare, att ha gemensamma mål och utmaningar är väldigt positivt. Tempot i de länder vi reser igenom är betydligt lägre än hemma och vi influeras så klart. Effektiviteten sjunker och vi blir mer och mer avslappnade. Man får inte alltid det man vill, när man vill det, men det gör inte så mycket. Livet kretsar kring de basala behoven, att fixa mat, ett ställe att bo, kanske en dusch om man har tur. Öken, djungel, berg, stränder, landskapen vi kör igenom varierar men är ofta vackra.
Det sämsta
Den största utmaningen är helt klart socialt. Barnen saknar sina kompisar och någon att prata och leka med i sin egen ålder. Thea saknade sina kompisar mest i början och är nu rätt nöjd med att umgås med familjen. Med Harald är det tvärtom. Han var otroligt positiv i början men har börjat sakna skolan och kompisarna mer och mer. Han leker och har kul med en del av de barn vi träffar på, men han kan inte franska eller engelska och han saknar någon jämnårig att prata med.
Vi vuxna saknar vårt umgänge hemma och interaktion med andra som går djupare än ”where do you come from”. De senaste veckorna har vi träffat flera andra västerlänningar i samma situation och det har hjälpt en del mot vår lappsjuka. Vi hade min faster Ann och Idas mamma Lene på besök för en månad sedan och det var fantastiskt trevligt och mycket välbehövligt för både barn och vuxna. Vi hoppas på fler besök hemifrån!
dack

Dag 67-69 -Vardagsbestyr i Ziguinchor

Vi hade funderingar på att fira jul i Gambia. Planerna ändrades eftersom det nyligen var val och i efterförloppet har det rapporterats om oroligheter. Arga människor med vapen och upplopp i storstäder är en av de saker vi undviker. Med siktet inställt på en jul i Guinea-Bissau körde vi runt Gambia och tog ett sista stopp i Senegal för lite vardagsfix. Vi stannade 3 dagar i Ziguinchor.

Så här inför jul var det dags för en tur till frisören för oss alla 4. Flätor för tjejerna och klippning för killarna, av håret för den lilla och ansiktsbehåringen för den stora. 100 kronor kostade det för oss alla fyra. Mina flätor tog 3 timmar och kommer inte bli långvariga eftersom jag kommer bränna sönder skallen. Jag får köra på flätor a la Thea nästa gång, dvs bredare och färre och med mindre synlig hud.

Så här inför jul lämnade vi in sängkläder för tvätt. Thea, som troget hjälper mig att skölja och hänga upp tvätt, var inte glad att lämna ifrån sig uppgiften. Jag förklarade att det krävdes mer armmuskler än hennes mor besitter för att tvätta och vrida ur de stora lakanen. Thea var skeptiskt och hängde helt enkelt med för att kontrollera att allt gick rätt till.

tvatt-i-senegal

Det var också dags att handla. Med undantag av storstäderna så handlar vi olika varor på olika ställen. Rött kött hos slaktaren, bröd hos bagaren, ägg och kyckling hos hönsuppfödarna, frukt och grönt i stånd längs vägen och resten i affärer. Dessa affärer är ibland en liten kiosk och ibland stora affärer med kundkorgar och utbudet varierar från mycket knapert till riktigt välsorterat.

Vi fick höra från andra overlanders att de blivit tillfälligt vegetarianer i Afrika och Asien eftersom det kan vara svårdefinerat från vilket djur och vilken del som köttbitarna härstammar. Dessutom kyls köttet inte men ligger framme i solen, ofta fulla med flugor. Jörgen skrattade åt tanken att bli vegetarian, men hemma i Malmö tenderade jag att tro att vi kanske skulle bli det. Men den där komfortzonen blir bara större och större och större. Köttet må vara kryddat med flugor och solsken men det är inte varken gammalt eller äckligt. Tvärtom, det är både gott och prisvärt. Vi har en tryckkokare där vi slänger ner kött eller kyckling tillsammans med rotfrukter tomater, kryddor och ibland en skvätt vin. Både stora och små tycker det smakar gott och ingen magsjuka än så länge.

Visum till Guinea-Bissau fixade vi också i Ziguinchor. Men det var ett av de enkla där man fyller i papper på plats och 30 minuter senare går ut därifrån med visumet i handen (och 1200 kronor mindre i fickan).

Dag 65-66 Nikolo-Koba och vår första safari

gambiafloden

Båttur på Gambiafloden. Vi såg flodhästar och krokodiler.

Vi körde österut, inställda på att campa i Nationalparken Nikolo-Koba. Tyvärr hade den pågående renovering av “lejoncampen” där vi tänkt bo, dragit ut på tiden och öppningen d. 15 dec skjutits en vecka framåt. Vi blev således stoppade av vakter vid parkens ingång och fick i stället övernatta i byn Dar Salam.

En initial besvikelse vände till något positivt då speciellt Harald men även Thea lekte väldigt bra med barnen i byn. Harald tog fram sin radiostyrda bil och blev kung. Jag fick dessutom tillfällen att öva min franska.

bybarn-jagar-harald

Vi bokade en guidad dagstur i parken dagen därpå tillsammans med Mike och Joe (amerikanarna) vars vägar korsade våra för tredje gången. Hade vi korsat Afrika andra hållet, och redan besökt de stora nationalparkerna i söder och öst där man ofta får se “the big 5”, då hade Nikolo-Koba inte varit så imponerande. Men de mindre och okända parkena har sina fördelar. Det finns inga andra turister och djuren är orädda. Dessutom får man säga att totalt 500 kr för en hel familj med inträde, privat guide, båttur på Gambiafloden inklusive lunch är otroligt billig safari!

Bilder och film får tala för dagen. (och de laddas upp när vi får internet…)

På kvällen åkte vi vidare till grannbyn där vi var bjudna på födelsedagsmiddag. De stora träden bredvid Gambia-floden utgjorde en av de vackraste campingställene hittills.

(Bild)

Dag 61-64 -Dakar

OBS! Vi skriver kontinuerligt men har svårt att hitta internet som är tillräckligt bra för att ladda upp blogginlägg. Här kommer därför ett gäng inlägg på en gång. De flesta blir utan bilder. Håll koll på de bildlösa inläggen, de kommer uppdateras så småningom!  

 

dakar

Dakar, precis som ett antal afrikanska andra huvudstäder, har varit en självklar destination eftersom där finns många ambassader där vi ska ansöka om visum. Staden är stor och modern och omtalad både positivt t.ex Dakarracet (som numera körs i Mexico) men även pga kriminalitet och höga hotellpriser.

Vi valde att bosätta oss 30 km utanför Dakar, på en camping vid Lac Rose. Namnet, “Den rosa sjön”, kommer av att sjön i visst ljus är just rosa, vilket beror på den höga salthalten. Här brukade racerförarna samlas och fira efter målgång i Dakar. Vi återförenades med två av de par vi hängt med tidigare i veckan på Zebrabar. Från Lac Rose gjorde vi dagsturer in till stadens ambassader.

(Bilder Lac Rose)

Att ansöka om visum är en djungel. Redan hemma i Sverige visste vi att det fanns risk för problem. Varför ansökte vi inte i Sverige kanske ni undrar? Jo, i de flesta fall är det så att från den dagen man får sitt visum måste man använda det inom 3 månader. Vi har ingen fast rutt och ingen tidsplan så det var aldrig ett alternativ att ansöka från Sverige. Både pris och hur många dagar ett utfärdande tar varierar beroende på vilket land man ansöker i. Vi har därför försökt kolla upp hemifrån vilka ambassader som utfärdar de billigaste visumen snabbast. Som sagt, en djungel!

Man skulle tycka att respektive ambassad borde bjuda på information angående visumprocessen på sin hemsida. Men nej, så är oftast inte fallet. Genom att läsa på nätet och prata med folk har vi dessutom förstått att ambassadörens humör, personliga åsikt och dagsform kan avgöra huruvida hen godkänner en visumansökan. För det mesta krävs pass, passfoton, vaccinatonskort, pengar och tålamod. För vissa länder måste man också ha en naturlig anledning att vilja besöka landet, t.ex släkt och vänner (=både hotellreservationer, referenser och letter of invitation). Pengar under bordet förekommer frekvent men är något vi vill undvika.

Ghana är en av de länder vi varit nervösa för. Vi har hört så många historier om avslag de senaste månaderna. Den stora gruppen från “oasis overland” som vi träffade på Zebrabar skakade på huvudet när vi berättade att vi inte hade visum till Ghana hemifrån. Två från deras sällskap hade varit tvungen att flyga tillbaka till London för rätt papper.

Ghanas ambassad. Vi förberedde oss så gott vi kunde genom att ha alla papper klara. Hela familjen fick duscha och ta på sina finaste kläder. Själv letade jag fram min vita strukna skjorta som jag lyckats hålla ren från den röda sanden. Jag är principiellt emot att muta barnen med sötsaker för att inte trigga igång detta belöningsystem, men det finns undantag och Ghanas ambassad är ett en av dem. Under vårt första besök skulle vi manuellt fylla i ett långt formulär med info per person, i 4 (!!!) exemplar per person dessutom. Barnen fick 2 chokladcookies precis när vi anlände och det var fel kak-taktik. De hann bli totalt sockerhöga och smått galna. Den initiala besvikelsen över att ambassadören inte var på plats var nog vår tur sett i beckspegeln.

När ambassadören ringde in oss dagen därpå för en intervju gav vi i stället barnen ett helt paket kex som de fick dela på. De hann aldrig in i sockerchocks stadiet men hamnade direkt i koma-stadiet. Det var en succe (även om vi vuxna sneglade lite nervöst ibland pga kräkrisk pga total överätning). Vid vårt tredje besök sa vi i stället att barnen skulle få varsitt kinderägg om de lovade att sitta snällt i varsin fåtölj med händerna i knät och le mot ambassadören. Det funkade! (Det måste tilläggas här att detta besök endast varade 20 minuter och mycket längre än så hade en kinderäggöverraskelse inte hållt deras humör i schack).

Om det var tack vare välartade barn och strukna vita skjortor vet jag inte, men efter 3 dagar med besök på ambassaden satte vi oss triumferande med visumen i handen och körde ut ur Dakar. Eftersom vi alla 4 har dubbla pass hade vi paralellt ansök om visum till Elfenbenskusten som även det gick vägen. Det nästa “svåra” visum blir Nigeria, men den utmaningen sparar vi ett par veckor.

vildcamping-senegal

Vildcamping ett par timmar sydöst om Dakar. Kocken lagade burgare av tonfiskfile. Lokalbefolkningen hälsade oss välkomna

Tillägg: vi fick en fråga om varför just Ghana är svårt att få visum till. Ghana är en stark ekonomi med en ganska välmående befolkning. Men landets mående har inget att göra med visumsituationen för skandinaver. I Ghana vill man att visum söks från hemlandet. Man behöver en ”mycket god förklaring” till varför man inte har haft möjlighet till att ansöka hemifrån. Det är således också ganska ovanligt att overlanders och backpackers ansöker om visum på de olika Ghanensiska ambassaderna i västafrika. Även Nigeria och Angola anses som ”svåra” visum.

Det är frustrerande men man få ha i bakhuvudet hur lyckligt lottade vi skandinaver är, det är få invånare i Västra Afrika som skulle få beviljat ett visum för resa till Skandinavien (eller ha råd med det). Att sätta sig i bilen och bara köra ut i världen som vi gör, är en frihet som är väldigt få människor förunnat!