Hur bär man sig åt för att köra en pist från Merzouga till Zargora? Dvs 200 km genom öknen utan någon väg. Jo, man försöker i första hand hitta någon att köra tillsammans med. Helt enkelt för att man kan hjälpas åt om något skulle hända (=man kör fast eller bilen går sönder).

“Kör till macken på morgonen så hittar ni någon” hörde vi från flera håll. Så vi åkte till bensinmacken och justerade lufttrycket och bredde frukostmackor medan vi spanade efter potentiella resekompisar. Ett helt gäng Landrovers rullade plötsligt in och med stor glädje sökte vi kontakt. Det visade sig vara transfer av turister med väskor på hjul på väg till lyxiga hotell. Nej, vi hade inte turen med oss den där morgonen på macken för 2 dagar sen.

Mannen (vars namn vi inte minns ;-() som guidade Jörgen i sanddynkörning hade ritat en karta åt oss med en alternativ väg. På den vägen skulle vi alltid vara på gångavstånd från en by (dvs max 20 km). Han hade både kört vår bil (som han ansåg var i mycket gott skick) och sett Jörgens körskicklighet. Vi kände oss helt trygga när vi beslutade att bege oss av själva.

Vi hann inte långt innan vi blev stannade av en man som varnade oss “Halvvägs kommer ni mötas av en 2 km bred flod, ni kommer inte ta er över, låt mig guida er genom bergen i stället”. Tack, men nej tack. Vi blev stoppade igen. Och igen och igen. Floden sades nu vara 20 km bred och så våldsam att vår bil skulle slukas. Vi började bli riktigt nyfikna på den där floden. Det hade mycket riktigt regnat och åskat våldsamt kvällen innan, men vi var skeptiska till så stora vattenmängder i Sahara på hösten.

Jaha. Tillbaka till själva pistkörningen. Hur hittar man, när det inte finns någon väg? Bortset från den handritade kartan ovan har vi också boken ”Overland Morrocko” av Chris Scott. Där finns olika pister märkta med koordinat och dem körde vi efter.

Ofta fanns det någon form av hjulspår.

 

Pisten delar sig ofta och man får gå på känsla/riktning vilken väg man tar. Ofta går spåren ihop senare men de kan också leda till ett hus eller vika av helt, t.ex till Algeriet.

Ibland finns det inga hjulspår alls och man får köra enbart efter riktning. Det var riktigt kul! Det var stundvis röda sanddyner, en lång sträcka var stenöken och bitvis fanns även kullar och berg. En bit var det lerigt pga regnet kvällen innan. Just då körde jag, och det var nära att jag körde fast. Jag har en dålig vana att släppa gasen när framhjulen tappar fäste och bilen glider sidleds. Fel, fel, fel, då kan man ju inte styra alls. Gasa på i de lägen! Det hade inte varit värre än att vi fått ta fram spade och sandstegar, men jag löste det med Jörgens råd och höga hejarop.

Vi passerade igenom flera små byar/klungor av hus, precis enligt guidens karta. Vi körde några mil utan att träffa några människor. Helt plötsligt dök det upp dromedarer!

 

Delar av vägen körde vi längs gränsen till Algeriet. (I efterhand ser vi på trackern att vi var i Algeriet? Vi tror inte det. Positionen är korrekt men däremot kan gränsen vara felritad på kartan. Eller så var vi i Algeriet?)

Och den där fasansfulla floden då? Det var en torr flodbädd som nog inte hade sett vatten på ett tag. Med det sagt så var den av lös sand och brant att både köra ner i och upp ifrån, men Jörgen och Nisse klarade det på första försöket. Vi är kanske lite väl ödmjuka och ser nog lite nybörjaraktiga ut. Men försök inte lura oss, vi är inte lättskrämda och jäkligt kapabla när det väl gäller 😉

Det blev dags för kvällsmat och vi hittade en vacker plats vid några kullar och började förbereda oss för natten.

En fårherde kom förbi med sina får. Han tittade nyfiket på bilen och oss och började prata. Vi uppfattade att han frågade efter mat. Vi gav honom bröd och försökte säga att han han gärna fick stanna och äta risotto med oss, den stod på spisen och var snart klar. Vi förstod inte riktigt varandra, han pratade ungefär lika sparsam franska som jag. Först var han väldigt hjärtlig men efter ett tag uppfattade vi ett missnöje. Plötsligt gav han tillbaka brödet och bara gick. Vi stod tillbaka med en dålig känsla. Vad hade vi gjort fel? Fick vi kanske inte övernatta på hans mark? Brukade hans får sova i lä av dessa kullar? Efter ett par minuter satte Jörgen av efter honom för att reda ut vad han ville. Han var inte var det minsta sur men förmodligen frustrerad över språkförbistringen. Heden hade mycket riktigt pratat om mat, men han ville inte ha vår mat. Jörgen förstod nu att han ville bjuda oss på mat hemma hos sig. Men vår risotto var precis klar och barnen var trötta. En annan gång.

Fåren försvann utom synhåll och solen gick ner. Barnen somnade. Tystnaden! Det var så tyst! Stjärnhimlen bredde ut sig. Vintergatan visade sig. Det magiska med att vara så långt bort från civilisationen. Öknen är mäktig!

Jörgen och jag gick upp på en närliggande kulle tidigt morgonen därpå. Känslan när den första solstrålen träffar ens ansikte. Det är så kallt på natten men redan med de första strålarna kommer värmen, det är en fantastisk känsla. Harald vaknade och vi gick på upptäcksfärd. I sanden hittade vi spår efter katt, räv och mus. Beduinen Mubarak hade lärt oss känna igen dem några kvällar dessförinnan.

Om vi av någon anledning blir tvungna att vända på vår väg mot Sydafrika, då kan vi återvända hit. Eller till Atlasbergen och olivodlingarna. Marocko är underbart och det känns skönt med en B-plan om allt annat skiter sig.