Månadsarkiv: maj 2016

Wanderlust

Wanderlust är ett tyskt ord som kan spåras tillbaka till slutet av vikingatiden. Betydelsen är rätt uppenbar och beskrivs i Wikipedia som: ” Wanderlust is a strong desire for or impulse to wander or travel and explore the world”.

Just vikingarna är ett tydligt exempel på människor som måste ha haft en stark wanderlust. Man kan nästan se dem framför sig, hur de gått runt i sin lilla fiskeby och känt hur det har kliat i hela kroppen efter att ge sig av. Farorna och vedemödorna mer lockande än avskräckande. Byten och plundring en possitiv bieffekt, längtan efter att pröva sin stridsduglighet och sitt sjömanskap ute i den stora världen de verkliga skälen. Det är i alla fall så jag tänker mig dem.

Vi i familjen lider definitivt av wanderlust. Thea är för ung för att man ska kunna uttala sig med säkerhet, men det verkar lovande. Harald vill inget hellre än att bryta vardagens rutiner och ge sig av och upptäcka världen. Meddels flyg, färja, cykel eller bil, det spelar ingen roll, bara vi kommer iväg. Helst ska vi åka långt bort, vara borta länge och se stora, höga byggnadsverk och massor av djur. Tillsammans hela familjen så klart! Prova exotisk mat är han dock inte så intresserad av, men det kommer nog med åren. Läs mer

Att resa med en 2-åring

När jag går ut till väntrummet för att hämta en 2-årig patient vet jag aldrig vad som väntar. Det kan vara en pratglad, utåtriktad och nyfiken liten människa som vinkar glatt. Eller en trotsig filur som vägrar möta min blick och skriker i samma stund jag tar fram stetoskopet. Så är 2-åringar, ena stunden samarbetsvilliga solstrålar och nästa slänger de sig på marken och vägrar, och det får man ha i åtanke när man reser med dem.

DSC_0232

Thea 2 år blir nekad glass nr 2.

Läs mer

Ett inlägg om kärlek

Kärlek till NisseDet finns många sorters kärlek: Den djupa kärleken till sina barn och sin hustru, den starka men flyktiga förälskelsen, kärlek till vänner, föräldrar och släkt. Det finns också kärlek till pengar, status, makt och saker. Det är om den sista, kärleken till saker, detta inlägg kommer att handla. Även den kan delas in: Först lyckan och pirrandet i magen när man surfar runt, undersöker och till slut gör själva inköpet. Senare tillfredsställelsen efter att ha ägt något en längre tid, upplevt saker och skaffat minnen tillsammans.

Jag kliver in och sätter mig i Nisse (vår bil, Bilen och utrustningen), känner lukten, startar motorn och hör det trygga ljudet av dieselmotorn på tomgång. När jag sitter där ligger hela världen öppen och tillgänglig framför mig, stressen och spänningarna i nacken försvinner, tankarna glider in på minnen från senaste SORK-träffen (Off Road)och sen vidare på det stora äventyr vi har framför oss. Jag lägger i ettan och och känner det knaggliga motståndet i växelspaken när jag arbetar mig upp genom växlarna medan lådan fortfarande är kall, låter bilen plana ut i motorvägsfart och funderar på om den svaga vibrationen från höger framdäck inte har förändrats sedan sist… Läs mer

Off Road

I helgen var vi på årets tredje SORK-träff. Trots sommarvärme och strålande sol var det en hel del lera och vatten. Vi var i vanlig ordning träffens mest försiktiga bil. Men varför jämföra sig med garvade tävlingsbilar, med våra mått mätt tog vi definitivt körningen till en ny nivå idag! Efter noggrann rekognosering gav vi oss in på de lerigare spåren och testade gränser. Bilen höll definitivt måttet. Storleken och mönstret på däcken är den klart begränsande faktorn vid körning i lera och sank sand. Det kommer bli ändring på det innan vi ger oss av i oktober!

Varför spenderar vi då våra lördagar på detta sätt? Det finns många skäl. Under vår resa genom Afrika kommer vi köra mycket off road och vi behöver helt enkelt träna och känna oss komfortabla med lera upp över hjulaxlarna. Vi måste bli vän med bilen, lära var gränserna går avseende allt från svängradie, markfrigång och optimalt lufttryck i däcken.

När vi köpte bilen tänkte jag inte så mycket på att jag också skulle lära mig köra i de tuffare terrängavsnitten. Men så sa Jörgen något som förändrade allt: ”när vi kör fast i leran är det en som gräver och en som kör”. Det gav mig motivationen att börja träna off road körning och saken är att det är skitkul!!! Det handlar mycket om att Jörgen och jag ska vara samspelta. När jag kör igenom t.ex. skog med mycket stubbar och sten ser jag inte vad som händer precis framför bilen, jag måste lita på Jörgen som står utanför och pekar. Jag har flera gånger funderat på en affärsidé: att använda off road körning som parterapi då det bygger på tillit, tålamod och kommunikation.

När vi körde i helgen var det för skoj, till hösten är den en säkerhetsaspekt att vi har rätt utrustning och kan hantera vår bil som ett team!

Matlaget

Jag har kommit på en utmaning till vår Afrikaresa:

I varje land, där vi spenderar minst 10 dagar, ska vi arrangera ett matlag.

Lite bakgrund till detta påhitt: Sedan universitetstiden i Köpenhamn 2004 har jag varit en del av ett matlag. Det hela började när vi, ett gäng studenter på Öresundkollegiet i Köpenhamn, började äta söndagsmiddag ihop. Det blev starten på en lång era av fantastisk mat och umgänge med fina människor. Då, i 2004, var vi alla fattiga studenter och middagen inklusive efterrätt fick kosta max 25 kr per person. Vi betalade kontant per gång så att kocken inte skulle ligga ute med för mycket pengar. Man blev populär när man lyckades få ner priset till 17 kronor! Det var där, 2007 i Köpenhamnsmatlaget, som jag lärde känna Jörgen.

Jag lämnade studentrummet i Köpenhamn 2007 för ett kollektiv i Malmö. Värsta analgatan med Lina och Katti. Matlagstraditionen flyttade med. Vi var ett ganska stort gäng som varje tisdag åt ihop. Alla var inte studenter längre och det hände att det även bjöds på vin till middagen. Mycket vegetariskt blev det. Vi satte alltid på musik innan folk började trilla in och än idag får jag ett leende på läpparna när jag hör ”Mushaboom”.

Våren/sommaren 2008 flyttade jag in i Jörgens Köpenhamnskollektiv under 5 månader. Vi bodde 5 personer i en etagelägenhet med takterass. Granne med Tivoli och bakgården delade vi med musikkonservatoriet. Det blev många grillningar på den stora takterassen bland Köpenhamns takåsar. Det var magiskt att sitta med ett glas vin  handen och lyssna på klassisk musik från konservatoriets studenter. Vi kommer antagligen aldrig bo så fint igen.

Det bar åter av till Malmö när Jörgen och jag köpte lägenhet och blev sambos. När vi kommit i ordning körde vi igång igen, nya människor och på onsdagar. Det måste varit våren 2009. Ännu flera hade nu jobb och vi slutade betala per gång och maxgränsen för middagen togs bort. Många var i början av karriären och flyttade beroende på arbetsmarknaden och ofta försvann ansikten och nya tillkom. När vi fick Harald följde han med oss runt på middagarna. När Thea också kom 3 år senare blev det logistiskt svårt för oss att åka iväg sena vardagskvällar. Middagen blev helt enkelt alltid hemma hos oss. Så underbart att alla ställde upp att komma hem till oss varje vecka! Och lyxigt när de andra lagade mat i vårt kök medan vi i lugn och ro lade barnen i sina egna sängar.

Vi testar nya medlemmar (mest på skoj). Man måste gilla att laga mat, att äta mat eller vara socialt kompetent för att få en plats i gänget. I år är det många som är upptagna med småbarn, karriärer, danskurser och annat och vi ses varannan torsdag kl 19. Vi har barnvakt och äter åter hemma hos den som lagar middagen. Jag får stolt säga att standarden är hög. Både på maten, vinet, folket och våra diskussioner. Jag kommer sakna våra middagar oerhört mycket under vår Afrikavistelse.

Tillbaka till utmaningen, i varje land där vi spenderar minst 1o dagar ska vi alltså arrangera ett matlag. Med andra ord slänga ihop en middag och bjuda in någon att äta den med oss. Som ett sätt att påminna oss om att dels ta kontakt med folk (andra turister eller lokalbefolkning) och dels att ibland laga extra lyxig middag med minst två rätter.

Det kan bli en kul grej och jag ska självklart blogga om det!