Månadsarkiv: oktober 2015

Åksjuka och ett farväl

En liten tillbakablick från i somras och den dagen vi lämnade Frankrike och begav oss upp i Pyrenéerna. Ganska snart efter vi passerat gränsen till Spanien insåg vi att något hade förändrats: det var rondeller överallt. Barnen satt med varsin surfplatta och vi vuxna fokuserade på att hitta bästa vägen runt San Sebastian. Helt plötsligt började Thea pipa och hyperventilera i baksätet. Hon sa inget och först när hon plötsligt kaskadkräktes över sig själv och allt i hennes närhet förstod vi: hon hade blivit åksjuk! Det hade aldrig hänt förut, det måste varit alla rondellerna. Thea grät och Harald skrek att det luktade illa. Vi passerade lägligt en bensinstation och stannade snabbt. Jag tog mig ann Thea och tröstade och tvättade av henne på en toalett. Jörgen tog tag i rengöring av baksäte och bilbarnstol. Den nerkräkta Ipaden lade han på bakdäcket under tiden. Vi hade stannat till hastigt och inte gjort världens smartaste parkering. Vår bil är stor och folk kom helt enkelt inte förbi och det började bildas kö bakom oss. Jörgen pausade därför städningen för att köra in till sidan. Kraaassnksh sa det när iPaden föll av däcket och kördes över av 3 ton bil. Hejdå kära Ipad. Det var en intensiv och kortvarig bekantskap och vi saknar dig.

Att sysselsätta barn

När vi slog läger eller höll paus sprang Harald ur bilen. Han ville utforska. Lillasyster kom hack i häl. Att utforska för en 5-åring innebär mycket. Bada, ta sig över bäckar, plocka bär, leta djur, plocka blommor, beundra utsikt, hitta spår och bli en detektiv som följer spåret, bygga koja, kasta stenar, samla saker, knyta ihop saker.

Precis som här hemma så involverades barnen i dagliga sysslor såsom att spana efter lägerplats, laga mat, duka, diska, hänga upp tvätt mm.

DSC_0165

Vi hade en liten låda med lekgrejer som kom fram när vi slog läger. Där fanns hink och spade, papper, målarfärg, sax, klister, tejp och snöre. Barnen gjorde teckningar, samlade saker i naturen som de färglade och klistrade ihop. Stenar och kottar förvandlades till färgglada varelser.

Vi badade nästan varje dag; i Biskaya bukten, i medelhavet, i bergsjöar och floder. Vid två tillfällen tog vi in på campingplatser med badland och spenderade en dag.

Barnen njöt av att familjen var samlad hela  tiden. Om de saknade sina leksaker? Nej, det verkade inte så.

Att bila med barn på 2 och 5 år.

Barnen klarade de långa sträckorna i bilen suveränt! Vi hade laddat med två surfplattor, en med film och en med spel. Dessutom böcker att både bläddra och läsa högt ur, block och kritor, ett bilbingo och lite annat pyssel. Tyvärr förlorade vi en av plattorna på vägen (vilket är en historia för sig: Åksjuka och ett farväl), men då fick en av dem sitta med datorn i stället.DSC_0135

Vi anpassade så klart turen efter barnens behov och vi hade i förväg kollat upp aktiviteter. T.ex. på vår andra dag genom Tyskland körde vi först i 4 timmar, stannade sedan på ett zoo i 4 timmar där vi också lunchade, och sen hann vi med ytterligare 4 timmar innan vi slog läger för natten.

Rastplatserna på de franska betalvägarna hade lekplatser så där var det extra lätt för barnen att springa av sig. Vi försökte sträcka på benen varannan timme och under pauserna fick vi vuxna ställa upp och springa, leka och utforska lite med barnen. Harald och jag samlade olika blommor och fina blad när vi pausade som vi pressade och klistrade in i en bok.

De kortare bilsträckorna på 1-3 timmar var aldrig något problem. Eftersom vi bodde, åt och gjorde allt utomhus tyckte barnen oftast det var skönt att äntligen få sitta still i bilen. Ja, och sen fanns det en regel att surfplattorna bara kom fram när vi körde.

Ett tips till andra resenärer är att ha hörlurar till surfplattorna, på så sätt kunde vi vuxna prata eller lyssna på vår musik utan att samtidigt höra ”Frost” för hundrade gången. Det hade varit enklare om vi hade haft två identiska plattor med likadana spel och likadana filmer på, barnen var inte alltid överens om vem som skulle ha vilken. Samtidigt är det viktigt att lära dem att dela. Uppfostran innebär inte alltid den lätta vägen och vi får se hur vi gör framöver….